Print Friendly

Einar Lyth; Supermakternas doktriner

Av Redaktionen | 31 december 1975


1975


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

EINARLYTH:
Supermakternas doktriner
I den svenskaförsvarsdebatten liksom inom
den nyaförsvarsutredningen är det, framhåller iiuerstelöjtnant Einar Lyth, nödvändigt att diskutera stormakternas strategiska
doktriner. De utgör en del av vår säkerhetspolitiska miljö. Han kommer till slutsatsen,
att vapenutvecklingen medfört att stormakterna tvingas taga hänsyn till varandra i stor
utsträckning och till varandras intressezoner.
Till vilken av dessa hör Sverige? H ans svar
är att vi sannolikt ligger inom båda sidors.
Det räcker inte för oss att hänvisa till vår alliansfrihet. Lyths artikel ansluter påflera sätt
till den artikel av generalmajor Skoglund,
som Svensk Tidskrift publicerade iförra
numret.
Om två år väntas riksdagen fatta ett nytt för·
svarsbeslut En ny försvarsutredning tillsattes hösten 1974. Det är därför glädjande att
försvarsdebatten på senare tid har varitjämförelsevis livlig och även saklig. Att så är faJ.
let beror antagligen på den internationella
utvecklingen. Oljekrisen 73/74 har aktualiserat frågor rörande vårt ekonomiska försvar.
Nordsjöoljan, havsrättkonferenserna och
den ökade sovjetiska aktiviteten i Norska Havet har lett till delvis förändrad syn på Skandinaviens strategiska betydelse och läge. Den
politiska avspänningen mellan supermakterna har väckt förhoppningar om framtida
rustningsbegränsningar. Samtidigt står
många europeiska länder inför en framtid
som av olika skäl ter sig mer oviss än på
länge. Mot denna bakgrund är det av vikt an
följa utvecklingen av supermakternas doktriner. De utgör en del av vår säkerhetspolitiska miljö.
En doktrin är en beskrivning av vilka
medel och metoder som avses användas för
att nå de uppställda målen. Doktrinerna är
alltså system av handlingsregler eller riktlinjer och benämns vanligen strategiska eller
säkerhetspolitiska doktriner. .
Strategiska mål kan nås med olika medel, i
första hand kombinationer av diplomatiska,
ekonomiska och militära medel. Underordnade doktriner kan formuleras för hur
dessa olika medel skall användas. Militära
doktriner kan sägas vara de handlingsregler
som gäller för uppbyggnaden och användningen av militära medel. De militära medlen skall emellertid kunna användas i en
framtida stridsmiljö som är .del.vis okänd. De
militära doktrinerna omfattar därför också
en bedömning av stridsmiljön, dvs föreställningar om ett framtida krigs karaktär.
Doktrinens funktion är att styra den egna
resursutvecklingen och resursanvändningen. Samtidigt skall den påverka bundsförvanter och motståndare – såväl existerande
som potentiella sådana. En skickligt formulerad doktrin skall förmå övriga länder att
agera så att det gynnar doktrinutformarens
intressen.
Trovärdighet
För att på bästa sätt tillgodose dessa olika syften kan det vara rationellt att utforma både
en hemlig och en officiell doktrin. Den offiåella doktrinen är avsedd att påverka motståndare och bundsförvanter – i vissa fall
även opinioner i hemlandet. En del av de i
verkligheten gällande – eller sanna – handlingsreglerna kan det däremot vara rationellt att hålla hemliga. En regering kan exempelvis i avskräckande syfte deklarera att
man i ett visst läge avser sätta in kärnvapen
till försvar av en bundsförvant. Samtidigt
kan hemligt beslut föreligga om att kärnvapen inte skall sättas in. Det är av dessa skäl
man talar om en doktrins trovärdighet. Bå-
de motståndare och bundsförvanter måste
räkna med att den officiella doktrinen helt
eller delvis kan vara falsk. Genom att jämfö-
ra doktrinen med disponibla resurser och diverse miljöfaktorer kan trovärdigheten bedömas.
I medvetande om den utomståendes bedömningssvårigheter kan den som utformar
doktrinen därutöver eftersträva formuleringar, som är avs~dda att hos motståndaren
387
skapa en osäkerhet som främjar den egna
politiken. Doktrinutformning är en form av
strategisk poker. Innehållet bestäms av vår
bedömning av motståndarens bedömning av
vår bedömning. Beträffande val av medel
och metoder skall den utomstående genom
doktrinen delvis upplysas, delvis vilseledas
och delvis lämnas i osäkerhet.
Doktrinen är avsedd att påverka verkligheten, men i än högre grad är det kanske så
att verkligheten påverkar doktrinen. Ändrade förutsättningar, t ex politiska förändringar eller nya vapen, gör ibland att den gällande doktrinen måste överges. Supermakternas doktrinförändringar sedan andra
världskriget är bra exempel på detta.
strategiska doktriner
Andra världskriget var för USA ideologiskt
sett ett antitotalitärt krig. Hitlerdiktaturen
skulle krossas. Demokratin skulle segra. För
Sovjet var kriget antikapitalistiskt. Hitlerkapitalismen skulle undanröjas. Kommunismen skulle segra. En av orsakerna till det
kalla kriget var just att man både i USA och
Sovjet efterhand började räkna med att motparten såg Tysklands och Japans nederlag
endast som ett förstahandsmåL Utvecklingen i Östeuropa I945-48 tycktes bekräfta, att
världsrevolutionen var Sovjets strategiska
mål och den med vapen understödda subversionen dess doktrin. Sovjet å sin sida uppfattade troligen kontrarevolution och stöd åt
en fortsatt kolonialism som USA:s doktrin.
Utvecklingen i Fjärran Östern (bia Koreakrigets andra fas) och Dulles tal om att befria
Östeuropa (”roll back”) kunde tyda på det.
388
Koreakrigets slut, som innebar status quo, motsvarande sovjetisk doktrin saknas. Man
liksom de senare händelserna 1956, då USA kan dock observera att Sovjets ulandsaktiviingrep för att avbryta den brittisk-franska tet särskilt i Afrika märkbart avtagit sedan
Suezoperationen men avstod från att inter- 60-talet. Även där har uppenbart skett en
venera i Ungernupproret, torde ha överty- omvärdering.
gat Sovjetledarna om att USA:s målsättning
och doktrin var defensiv. Sovjets medgivande att häva ockupationen av Österrike samt
dess återhållsamma agerande i Jugoslavien
talade för att Sovjet åtminstone tillfälligt
övergivit Stalins expansiva politik och övergått till en defensiv praktisk politik.
Nya strategiska doktriner utformades på
ömse sidor. I Sovjet utvecklades den fredliga
samexistensens doktrin, som innebar att
världsrevolutionen kunde nås i kamp med
fredliga medel. I USA proklamerades 1961
Kennedydoktrinen, som innebar ett accepterande av den då gällande världsbilden. USA
uttalade nu tydligt att man begränsade sin
målsättning till att hindra kommunismens
vidare utbredning.
Detta åtminstone tillfälliga ömsesidiga
godtagande av status quo förstärktes genom
utgången av Kubakrisen 1962 och tjeckkrisen 1968. I båda fallen hävdade supermakterna med våld sina intressen. Sovjets rätt
härtill hävdas i den s k Bresjnevdoktrinen.
Man började med viss rätt tala om att supermakterna delat upp världen i intressezoner.
Tysklandsfördragen har sedan dess ytterligare förstärkt detta intryck.
Nixondoktrinen 1970 markerar ytterligare ett steg i defensiv riktning. USA åtar sig
nu att försvara endast sina allierade. Övriga
stater sägs i bästa fall kunna få ekonomiskt
och materiellt stöd. Bakom den doktrinen
avtecknar sig Vietnam-erfarenheterna. En
Militära doktriner
Utvecklingen av de strategiska doktrinerna
sammanhänger i hög grad med vapenut·
vecklingen och de därav beroende förändringarna i de militära doktrinerna. Fram till
1949 hade USA kärnvapenmonopoL Med
hemlandet utom räckhåll för alla sovjetiska
vapensystem kunde USA förlita sig på kärnvapnen både som fredsbevarande faktor och
som stöd för sin utrikespolitik. Även USA:s
överlägsna ekonomiska potential i förening
med en fullständig västmaktskontroll av sjö-
förbindelserna gav USA ett militärt övertag.
Kontinentalmakten Sovjet utvecklade under
intryck härav en militär doktrin i vilken man
såg sina överlägsna markstridskrafter som
huvudmedlet i militära konflikter. Den offi.
ciella sovjetdoktrinen undervärderade kärnvapnens roll. Ett framtida krig antogs komma att avgöras av konventionella stridskraf.
ter och bli långvarigt.
Samtidigt pågick i hemlighet utvecklingen
av ett sovjetiskt kärnvapen. 1949 detonerade
den första ryska atombomben. USA:s kärn·
vapenmonopol var därmed brutet. Sakta
förändrades den sovjetiska doktrinen. Fort·
farande ansåg man att ett krig skulle bli lång·
varigt och komma att utkämpas med främst
konventionella vapen. Kärnvapnen sågs som
ett vapensystem bland övriga. Någon nämn·
värd tvekan om kärnvapnens militära an·
vändbarhet förelåg knappast. Kärnvapnens
understödjande roll betraktades dock efterhand som alltmer krigsavgörande.
USA var under denna period överlägset
när det gällde kärnvapen. Överlägsenheten
gällde både kvalitet och kvantitet. Särskilt
viktigt var det övertag USA hade när det
gällde baser och därmed räckvidder. Från
baser i Europa och Asien kunde USA med
kärnvapen nå alla viktiga delar av Sovjet.
USA däremot låg utom räckvidd för Sovjets
kärnvapen. USA:s strävan blev nu att bevara
försteget framför Sovjet. Detta skedde genom fortsatt teknisk utveckling och genom
en kraftig basutbyggnad längs Sovjets gränser. Detta kunde ske inom ramen för de nya
västpakterna NATO, ANZUS (senare SEATO) och Bagdadpakten (senare CENTO).
Tills vidare kunde de sovjetiska kärnvapnen
ej balansera de amerikanska. Sovjets mycket
överlägsna markstridskrafter, dess kärnvapen och den subversiva kommunistiska verksamheten uppfattades emellertid som ett allvarligt hot – ett hot som föranledde Dulles
att proklamera doktrinen om den massiva
vedergällningen. Enligt denna skulle varje
sovjetiskt anfall mötas med ett förödande
massivt kärnvapenanfall mot det sovjetiska
hemlandet. Denna doktrin var tillräckligt
trovärdig, när den proklamerades. Men vapenutvecklingen gjorde att den snart blev
oanvändbar.
Nya förutsättningar
Under 50-talets sista år förändrades radikalt
förutsättningarna för supermakternas strategi. Bl a genom sin överraskande satellit- 389
uppskjutning 1957 visade Sovjet att man behärskade tekniken att konstruera interkontinentala robotar. USA måste för första gången räkna med att Sovjet med kärnvapen
kunde förhärja den nordamerikanska kontinenten. De interkontinentala robotarna hade egenskaper som gjorde att ett anfall mot
USA ej kunde avvärjas. Ett mot robotar täckande luftförsvarssystem fanns inte – och
finns än i denna dag inte.
I och med denna förändring förlorade
doktrinen om massiv vedergällning sin trovärdighet. Det var inte sannolikt att USA
som svar på ett konventionellt sovjetiskt anfall t ex mot Västeuropa skulle sätta in kärnvapen och därmed riskera att få sina storstä-
der i hemlandet utraderade av de nya sovjetiska interkontinentala kärnvapenrobotarna.
Diskussionen om nya mer användbara försvarsdoktriner tog fart. I USA skedde detta i
syfte att parera hotet från de interkontinentala robotarna. I Sovjet övervägde man rätta
sättet att utnyt~a den nya vapentekniken.
År 1960 presenterade Chrus~ev en helt
ny militär doktrin och dessutom en plan för
en ny försvarsorganisation. :E~t framtida krig
antogs bli ett världsomfattande kärnvapenkrig. Det skulle bli kort och leda till ömsesidig förödelse. Krig måste därför undvikas.
~rigs~~ktens uppgift skulle i fortsättningen
bli att verka fredsbevarande genom global
kärnvapenavskräckning. För denna uppgift
organiserades en ny försvarsgren – de strategiska robotstyrkorna. Övriga försvarsgrenar, särskilt flyg och övervattensflottan, skulle skäras ned mycket kraftigt. Det framhölls,
att Sovjet redan disponerade den mängd interkontinentala robotar som den nya doktri- 390
nen krävde. Serieproduktion påstods pågå
med 250 robotar per år.
Detta var en strategisk bluff. I verkligheten torde Sovjet ha disponerat endast en
handfull sådana robotar. Ännu så sent som
1964 bedöms Sovjet ha haft färre än 200 interkontinentala robotar. Den nya doktrinen
krävde emellertid ett stort antal sådana för
att de ej skulle kunna slås ut av Väst genom
ett preventivt anfall. Vad som saknades i
verkligheten ersattes alltså av doktrinen. Genom Västs bristande insyn framstod den för
en tid som trovärdig. I Förenta staterna antog man felaktigt att Sovjet hade ett betydande försprång i fråga om strategiska kärnvapensystem (”the missile gap”). Därmed var
terrorbalansen i praktiken redan etablerad,
trots att den i sinnevärlden uppnåddes kanske först omkring 1965. Terrorbalans innebär nämligen att båda parter bedömer att
motståndaren har förmågan att även efter
ett överraskande anfall med massförstörelsevapen kunna slå tillbaka med ett för angriparen förödande motanfall, dvs en ömsesidig
s k andraslagsförmåga (”seconq strike capability”).
Den vapentekniska utvecklingen i Sovjet
ledde i USA till en ny militär doktrin sedan
Kennedyadministrationen tillträtt 1961.
Doktrinen är känd under benämningen
”Mae Namaradoktrinen” eller ”Flexible response-doktrinen”. Denna innebar, att en
ökad fredsbevarande effekt ;kunde åstadkommas genom att valmöjligheterna när det
gällde att svara med militära medel och metoder ökades. Massiv kärnvapenvedergällning skulle även i fortsättningen vara det yttersta medlet me~ tillgripas endast om andra
medel var otillräckliga. Som ett alternativ
tänkte man sig krig som började på en låg nivå – till exempel gerillakrig – och efterhand trappades upp (eskalerade) till högre
nivåer efter förhandlingspauser mellan varje nivå (”pausstrategi”).
Mae Narnaradoktrinen utgjorde – liksom
Chrustjevs nya doktrin – ett program för utformningen av krigsmakten. Till skillnad
från hur fallet blev i Sovjet fullföljdes USA:s
program. De strategiska kärnvapenstyrkorna utvecklades för att säkerställa andraslagskapaciteten. Antalet markbaserade robotar
ökades och byggdes in i skyddande silos.
Ubåtsbaserade robotsystem som kunde utnyttja havsdjupen som skydd vidareutvecklades. Det strategiska bombflyget bibehölls.
Taktiska kärnvapen baserades framskjutet
bia i Europa. Markstridskrafterna moderniserades och ökades. Specialkommandon för
antigerillakrigföring organiserades. Den
strategiska rörligheten förbättrades genom
en avsevärd utbyggnad av transportflyget
Ledningsorganisationen anpassades så att
upptrappningen från lägre till högre krigsnivåer skulle kunna kontrolleras effektivt a1
presidenten.
Flexible response-doktrinen i förening
med utbyggnaden av konventionella stridskrafter kunde inte undgå att påverka sovjet·
doktrinen. Man erkände efterhand även i
Sovjet att terrorbalansen skapat nya möjligheter till icke-nukleär krigföring. Man insåg
också att terrorbalansen ger småstater mö}
tigheter att dra in supermakterna i en lokal
uppgörelse. Kraven på omfattande konventionella stridskrafter kvarstod alltså. Doktri·
nen modifierades. Nedskärningen av de
konventionella stridskrafterna genomfördes
aldrig. År 1967 fastslog Warszawapaktens
ÖB att krigsmakten måste vara beredd föra
krig på alla nivåer – dvs även konventionella krig. Kriget, som enligt 1960 års doktrin
antogs bli kort, sades nu också kunna bli
långt. Doktrinjusteringen innebar alltså en
övergång till ett både-och. I dessa avseenden kom Sovjets militära doktriner att närma sig Förenta Staternas.
Den senare utvecklingen
Utvecklingen av supermakternas doktriner
under senare år har varit mindre dramatisk.
USA har vidareutvecklat MacNamaradoktrinen genom att söka göra flera steg i eskalationstrappans övre del. Ny teknik ger förbättrad precision. satellitspaning möjliggör
en noggrann målbestämning. Man tänker
sig därför att vid kärnvapenkrig i ett första
lägre steg välja militära mål för de strategiska kärnvapnen (counter force strategy). Detta skulle innebära ett mindre hot än det sista
steget, då kärnvapnen riktas mot Sovjets
storstäder (counter city eller counter value
strategy). Man diskuterar minikärnvapen,
som på stridsfältet skulle skapa en lägre
krigsnivå än den de taktiska kärnvapnen står
för idag.
USA-doktrinen slår också vakt om terrorbalansen genom en utveckling av andraslagsförmågan. Den s k triaden av strategiska
kärnvapen – flygbaserade, ubåtsbaserade
och markbaserade robotar – säkerställer
den förmågan (assured destruction). Av
konventionella styrkor fortsätter utbyggnaden av flottan och transportflygeL Antalet
391
armedivisioner utökas något genom omorganisation. Doktrinen formuleras så att
motståndare hålls i ovisshet om vilka medel
och metoder som i olika lägen kan tillgripas.
I somras har försvarsminister Schlesinger understrukit att taktiska kärnvapen kan
komma att insättas om Nordkorea anfaller
över 38 breddgraden. Han har med andra
ord sökt hävda att USA:s valmöjligheter i
Korea är större än de i praktiken visade sig
vara i Vietnam. Trovärdigheten härav kan
ifrågasättas. Men kärnvapnens krigsavhållande effekt kan ju bara uppnås om vapnen
förmodas verkligen kunna komma till användning. Och doktrinens användbarhet
går förlorad om motståndaren kan göra en
exakt riskkalkyL
Från Sovjetunionen är underrättelserna
som vanligt mer sparsamma. Klart är emellertid att man inte särskiljer krigsnivåer på
samma sätt som USA. Sovjets kärnvapenresurser, som utmärks av större laddningar
med lägre precision, medger knappast heller någon motsvarighet till den amerikanska
counter-force-strategin. För kärnvapnen på
ubåtar och i land är storstäderna i USA och
Västeuropa alltjämt de viktigaste målen. Enligt officiell sovjetdoktrin blir ett framtida
krig nämligen ett världskrig, som börjar
med en kärnvapenduell eller snabbt eskalerar till kärnvapenkrig. Kriget sägs bli en avgörande kamp mellan det kapitalistiska och
det kommunistiska systemet. Möjligheten att
kriget kan bli konventionellt och långvarigt
utesluts ej men är i doktrinen ett helt underordnat alternativ. Kärnvapnen sägs blir
krigsavgörande.
Anmärkningsvärt är dock vilka enorma
392
resurser Sovjet satsar på de konventionella
stridskrafternas kvantitet och kvalitet. satsningen på fortlöpande modernisering av de
ca 167 stående armedivisionerna Gfr USA
13 st div) liksom på utbyggnaden och underhållet av en mycket stor flotta med numera
globalt uppträdande motsäger i hög grad
budskapet i dagens officiella doktrin.
Varför understryker då doktrinen kärnvapnens krigsavgörande roll? Här kan man
bara spekulera. Kanske har det väsentligt
propagandavärde att därigenom understryka Sovjets supermaktstatus. Jämbördigheten
med USA kommer ju bäst till uttryck i en
doktrin med stark kärnvapenaccent. Västblockets flerfaldigt överlägsna ekonomiska
potential är vidare en faktor som kan få
krigsavgörande betydelse i ett långdraget
konventionellt krig. En doktrin som förutsätter en inledande stategisk kärnvapenduell, i vilken produktionskapaciteten tidigt
förstörs, bör därför för Sovjet ha större
fredsbevarande effekt än en doktrin, som
antar möjligheten av ett långvarigt konventionellt krig. Sovjets spända förhållande till
det folkrika och militanta Kina talar också
för att en kärnvapenbetonad doktrin tills
vidare verkar mest fredsbevarande längs
den långa glesbefolkade gränszonen i öster.
liknande motiv kan anföras vad gäller Sovjets önskan att sätta sig i respekt i andra länder, t ex japan. Frågan är om den del av sovjetdoktrinen som förutsätter tidigt utnyttiande av kärnvapen är särskilt trovärdig. Kärnvapnen förefaller för Sovjet liksom för USA
snarare vara ett medel att förebygga krig.
Oavsett vad doktrinen säger, torde däremot
instrumentet attföra krig i första hand vara
de välutrustade och välutbildade konventionella stridskrafterna.
Kärnvapen f”ör freden
Sammanfattningsvis kan sägas, att när det
gäller strategiska doktriner har på båda sidor de offensiva dragen försvunnit och tonvikten alltmer lagts på bevarande av status
quo. Dagsläget förefaller accepteras på båda
sidor. Supermakterna respekterar varandras intressezoner.
När det gäller de militära doktrinerna har
kärnvapnen alltmer kommit att ses som
medel för avskräckning och för att bevara
freden. Men samtidigthar de konventionella
vapnen – armedivisioner, flyg, örlogsfartyg
– tilldelats en ökad roll och betraktas kanske
som det enda användbara medlet för att i
terrorbalansens skugga föra krig. Supermakternas resurser för konventionell krigfö-
ring har ökat och ökar alltiämt.
Terrorbalansen har lett till ett försiktigt
agerande mellan supermakterna. Det känsfiga förhållandet till Kina har ytterligare ökat
försiktigheten. Dessutom har supermakterna upptäckt att de inte bara har motstridiga
utan även gemensamma intressen av både
säkerhetspolicisk och ekonomisk natur. Det
är ej minst detta som ligger bakom avspänningen.
Vi i Sverige har all anledning att följa
dessa förändringar. Vad betyder intressezonerna för oss? Hör vi till den röda eller den
blå intressezonen? Det kan Jigga nära tiO
hands att under hänvisning till vår alliansfrihet svara att vi inte tillhör någondera. Sanningen torde vara att vi snarare tillhör båda
·n ingen.
Vad innebär det att de strategiska doktrierna blivit mer defensiva? Det borde inneära att krigsriskerna för Nordeuropa minsat. Men vi vet att en stormakt som vill skyda sig mot en annan stormakt ofta gör det på
elianliggande småstaters bekostnad. Den
ovjetiska styrkcuppbyggnaden på Kolahalvön oroar därför många bedömare, ej minst i
Norge. Vi har också erfarenheter av att stormakter, som får gemensamma intressen,
ibland tvingar sina lösningar på omgivande
småstater. Den säkerhetspolitiska debatten
inför 1977 års försvarsbeslut kommer säkerIigen att till stor del handla om dessa frågor.
Till gänst för den som vill informera sig
vidare i hithörande frågor har under det senaste året utkommit tre mycket läsvärda små
393
böcker i serien Försvar och säkerhetspolitik.
Manne Wängborg: ”Militär doktrin och politik i Sovjetunionen” och Ingemar Dörfer:
”Strategiska doktriner i väst” ger inte bara
en bra överblick av den säkerhetspolitiska utvecklingen. De är dessutom utmärkta uppslagsböcker för den som söker militärpolitiska fakta. Den som intresserar sig för hur
man utvärderar dessa internationella förhållanden som underlag för långsiktig svensk
försvarsplanering har en lättläst och innehållsrik källa Andren-BergquistHellman: ”Säkerhetspolitiska framtidsalternativ”. Den sistnämnda boken, som är ett
grupparbete av fackmän knutna till försvarsdepartementet, är en förstklassig introduktion i svensk säkerhetspolitik.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner