Print Friendly

Einar Lyth; Maktbalans i förändring

Av Redaktionen | 31 december 1976


1976


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

EINAR LYTH:
Maktbalans i förändring
Den militära maktbalansen i världen håller
på att ändras, understryker överstelöjtnant
Einar Lyth vid Försvarshögskolan efter att
ha studerat The Military Balance, utgiven
av det ansedda International Institute for
Strategic Studies i London. USA hadeförr
sin styrka i sin högre och mer utvecklade teknologi, Sovjetunionen sin i sitt större antal
konventionella förband. Skillnaden dem
emellan ifråga om teknologi håller på att utjämnas. Detta innebär bland mycket annat,
att USA:s möjligheter att komma Norge och
Danmark till hjälp avsevärt minskas. Att detta har betydelseför Sverigeframhållerförfattaren klart, och han tillägger attförhållandet
måste studeras av dem som i höstförbereder
nästaförsvarsbeslut.
Serlan år 1973 förhandlar representanter för NATO och Warszawapakten (WP) i
Wien om ömsesidiga reduceringar av de militära styrkorna i Centraleuropa. Det är anmärkningsvärt att man lyckats hålla igång
dessa förhandlingar utan att egentligen veta
vad man skulle reducera. Östrepresentanterna vägrade nämligen från början att uppge
hur stora styrkor man hade. Det sägs att
man då, för att konkretisera förhandlingarnas innehåll, bland delegaterna delade ut
the Military Balance, som är the International Institute for Strategic Studies (IISS) i
London årliga öppna rapport om militära
styrkeresurser i olika länder. Enligt ryktet
skulle den sovjetiske delegationschefen därvid ha protesterat under motivering att uppgifter om WP i årsrapporten var alltför hemliga för att kunna delges WP:s egna förhandlare.
Historien är givetvis osann. Men den belyser vikten av en fortlöpande av regeringar
och militära staber oberoende uppföljning
av rustningsläget. Det finns ett stort behov
av sådana faktasamlingar som arbetsunderlag dels för diplomater, journalister, militä-
rer m fl medarbetare i vår tids internationella underrättelsegänst, dels för bes:utsfattare
antingen de är utrikespolitiker, försvarspolitiker eller handelspolitiker. The Military
Balance är ett exempel på en på det hela taget välgjord sådan faktasamling. Dess senaste utgåva avseende styrkeläget ijuli 1976 utkom nu i höst. Den är värd ett ingående studium inte minst av dem som förbereder
1977 års viktiga beslut i försvarsfrågan.
Det mest iögonfallande i rapporten är
även i år den av fackmän välkända men i
den allmänna debatten ofta förbisedda skillnaden mellan USA och Sovjet i antal
armedivisioner. Sovjet har 168 divisioner,
varav 50 pansardivisioner och 7 luftlandsättningsdivisioner. USA har bara 16 divisioner,
varav 4 pansardivisioner och 2 divisioner för
luftlandsättning. Även om man för USA räknar med de 3 marinkårsdivisionerna och tiotalet självständiga brigader, kommer man
fram till ett styrkeförhållande mellan Sovjet
och USA på ungefär 168:22. Förr minskades denna obalans när det gäller markstridskrafter av att USA:s divisioner var nästan
dubbelt så stora som Sovjets. Så är inte längre fallet. Enligt IISS är sovjetdivisionerna
numerajämbördiga med de amerikanska.
Det underläge USA sedan senaste världskriget haft när det gäller armestridskrafter
kompenserades länge av kärnvapenöverlägsenhet, styrkeöverlägsenhet till sjöss och i
luften samt stark överlägsenhet i teknologi. I
the Military Balance årliga rapporter kan
man emellertid följa hur USA:s marginaler
efterhand krympt. Årets rapport visar hur
Sovjet fortsätter att knappa in på USA:s försprång. Det står nu t ex klart att Sovjet har
ett ambitiöst hangarfartygsprogram. Utöver
de två helikopterhangarfartyg som redan
byggts har ett första hangarfartyg för 25
stridsflygplan sjösatts. Ytterligare två är under byggnad. Därmed bryts västmakternas
hangarfartygsmonopol och Sovjet förstärker
sina möjligheter till ett globalt marint uppträdande i de döende kolonialmakternas kölvatten.
Men det är vad gäller teknisk kvalitet som
Sovjet i första hand ökar sina resurser i alla
försvarsgrenar och truppslag. Den senaste
369
generationen stridsflygplan har exempelvis
avsevärt ökade prestanda i form av aktionsradie, eldkraft och avancerade elektroniska
m fl hjälpmedel. Underhållsorganisationen,
som hittills varit primitiv, förbättras. Multipelstridsdelar till kärnvapen utvecklas i rask
takt.
För kärnvapnens del bekräftar IISS den
förskjutning till förmån för ubåtsbaserade
robotar, som man sedan några år kunnat
spåra hos supermakterna. Detta bidrar till
att nordligaste Atlantens betydelse ökar. Huvuddelen av Sovjets ubåtar är nämligen baserade på Kolahalvön, som även av andra skäl
är Sovjets viktigaste militära basområde. Det
är för övrigt i detta sammanhang värt att begrunda, att det är skandinaviska småstater
som är strandägare vid de på grund av Golfströmmen isfria farvattnen i norr – Norge
inte bara genom sin fastlandskust utan även
genom Spetsbergen, Danmark genom Grönland och Färöarna.
The Military Balance 1976-77 visar också
att den upprustning, som trots avspänning
pågår i världen innebär en kraftsamling till
konventionella stridsmedel. Nya generationer flygplan, helikoptrar, pansarfordon osv
tillverkas i en takt som förskräcker. Ekonomiska hinder att fortsätta denna upprustning förefaller åtminstone ytligt sett att saknas. Påfallande är att supermakterna jämsides med den kvalitativa upprustningen lyckas vidmakthålla antalet förband och enheter i en omfattning, som man knappast bedömde vara möjlig för några år sedan. Trots
kostnadsökningen för stridsflygplan har WP
enligt IISS ökat antalet taktiska stridsflygplan med l 300 under de senaste sju åren.
370
Den nya maktbalansen
IISS ger oss i år en rad nya fakta av vilka
man kan dra slutsatsen, att maktbalansen
håller på att förändras. Det sker på två sätt.
För det första upprustar båda supermakterna, med viss prioritering till de militära sektorer där de är i underläge. Framför allt är
detta påtagligt när det gäller Sovjet, som alltså satsar hårt på teknisk kvalitet, attackflyg,
hangarfartyg etc. Den osymmetri i balansen,
som så ofta påpekats, minskar därigenom.
På mycket lång sikt kan denna upprustning
paradoxalt nog leda till ett bättre utgångslä-
ge för nedrustningsförhandlingar. Man
skulle möjligen kunna kalla denna utvecklingstendens stabiliserande – men väjer för
cynismen däri.
För det andra knappar Sovjet in på USA:s
försprång på snart sagt alla områden samtidigt som det bibehåller sin enorma överlägsenhet i markstridskrafter. Denna utvecklingstendens kan tveklöst betecknas som destabiliserande för svensk säkerhetspolitik,
som ju förutsätter en balans mellan supermakterna i det nordiska området. USA:s
möjligheter att i kris och krig understödja
och förstärka Norge och Danmark minskar.
Därmed försämras förutsättningarna för att
med minskade svenska resurser fullfölja vår
nuvarande säkerhetspolitik.
De här redovisade långsamma förändringarna i maktbalansen avspeglas inte bara
i rapportens styrkcredovisning utan även i
de tabeller, som visar vilka samhälleliga uppoffringar man i olika länder gör för försvarsändamål. 11-13% av Sovjets bruttonationalprodukt sägs gå till försvaret mot c:a 6 % i
USA (Sverige 3,4 %). I Sovjet är 6,9 % av alla
män mellan 18 och 45 år i dag ianspråktagna
som soldater mot 4,9 % i USA (Sverige
4,1 %).
Supermakterna och Sverige
The Military Balance innehåller en mängd
uppgifter om andra länder än supermakterna. Materialet om NATO är särskilt fylligt.
Här har dock främst balansen mellan supermakterna redovisats, eftersom det är den
som styr vår egen säkerhetspolitik. Den sanningen gäller antingen man lägger ty”hgdpunkten vid de militära eller diplomatiska
aspekterna.
Ingen av supermakternas allierade har resurser att invadera vårt land. Vårt försvar
anpassas därför efter supermakternas resurser, varvid deras olika möjligheter att vid sidan av övriga åtaganden göra invasion i Norden måste avgöra vår erforderliga styrka,
gruppering och beredskap.
Endast genom samarbete mellan supermakterna kan rustningsbegränsningar och
senare eventuell nedrustning komma till
stånd. Militärernas balansnummer kan
knappast vara för evigt. Medan föreställningen pågår förhandlar diplomaterna – t v
nästan helt utan verkliga resultat. Årets rapport från IISS ger en obehaglig påminnelse
därom. Den som likväl söker stöd för optimism – och det behöver sannerligen vår tids
alla säkerhetspolitiker – kan i årets Military
Balance egentligen endast ta fasta på att
själva balansakten än så länge förefaller fungera.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner