Print Friendly

Egypten väljer väg

Av Susanne Tarkowski och Emmanuelle Diehl | 2 december 2011

Motsättningarna mellan de som vill ha en islamistisk stat och de som kämpar för en civil och sekulär väcker frågor om Egyptens utveckling. Samtidigt finns en skepsis mot SCAF, det styrande miliätrrådet, trots att det har utlovat att lämna över makten till en civil och vald regering. Frågan är om en arabisk höst väntar eller om vägen mot demokrati kommer att bestå. Det skriver Susanne Tarkowski och Emmanuelle Diehl.

Direkt efter det att Hosni Mubarak störtats i februari 2011 överfördes makten i Egypten till SCAF, det styrande militärrådet. Sedan dess har rådet styrt landet och genomfört ett antal kontroversiella reformer. Som efter varje revolution vill folket i Egypten att allt som påminner om den gamla regimen utplånas, i detta fall genom att det tidigare styrande National Democratic Party (NDP) upplöses, de ledande partifigurerna arresteras, nya partier bildas och – viktigast av allt – att beslut fattas om en ny konstitution.

I syfte att påskynda övergångsprocessen föreslog SCAF en plan med ett antal steg för bildandet av den nya konstitutionen. Denna plan innehåller bland annat omfattande ändringar i den befintliga konstitutionen (som godtogs av 77 procent av rösterna i en folkomröstning i mars 2011) och pågående val av representanter till parlamentet. Parlamentet i sin tur ska välja en konstitutionell kommitté som ska utforma själva konstitutionen. Den nya konstitutionen ska sedan antas efter en folkomröstning som ska hållas före presidentvalet i början av 2013.

SCAF: s plan har ökat motsättningarna mellan de liberala och islamiska partierna. Även om dessa före revolutionen verkade utanför den politiska sektorn är de islamiska partierna väl etablerade i det civila samhället samt i affärsvärlden. På så vis har de dragit nytta av ett folkligt och ekonomiskt stöd som de nya liberala partierna inte har.

De islamistiska partierna, inklusive det muslimska brödraskapet, stödjer SCAF: s plan och verkar för en implementering av denna. På det politiska spektrumets andra sida har de mer liberala och sekulära partierna (exempelvis De fria egypternas parti, bildat av den egyptiske affärsmannen Naguib Sawiris) haft för kort tid på sig för att kunna mobilisera och motivera människor att rösta nej till planen.

Strax efter det att folkomröstningsresultatet meddelats ville liberalerna, som strävar efter en sekulär stat och som fruktar en islamisk majoritet i parlamentet, att SCAF skulle dra upp riktlinjer för en överkonstitutionell överenskommelse. En sådan skulle garantera vissa rättigheter för religiösa minoriteter och förhindra att landet förvandlades till en islamisk stat. Den liberala fronten ifrågasatte också en särskild bestämmelse som skulle placera militären ovanför de konstitutionella rättigheterna och ge den ansvarsfrihet gentemot staten och det egyptiska folket.

Sammanfattningsvis skapade debatten om konstitutionen och den överkonstitutionella överenskommelsen stor splittring mellan de politiska partierna; en splittring mellan dem som ville ha en civil sekulär stat och dem som ville ha en islamistisk stat.

Bland de nu 503 registrerade politiska partierna är det bara 13 som officiellt ställer upp i de parlamentariska valen. Dessa är uppdelade i tre block: Den demokratiska alliansen som innehåller partier som det muslimska brödraskapets frihets- och rättviseparti (FJP), det egyptiska blocket med partier som de Fria egyptiernas parti, samt den islamiska alliansen som vill utropa Egypten som en islamisk stat styrd av sharia.

Det sistnämnda blocket bildades nyligen av salafistpartiet Al Nour. Den demokratiska alliansen, som bildades i juni 2011, var det första politiska blocket och bestod inledningsvis av 34 partier. Men på grund av inre motsättningar samt FJP: s dominerande ställning hoppade många partier av. Alliansen består nu, utöver frihets- och rättvisepartiet (FJP), av det liberala Al-Ghad, det nationalistiska arabiska nasseristiska partiet, det nasseristiska Karamapartiet och ett antal andra småpartier.

Även om de är osams om mycket är dessa partier överens om en socialistisk inriktning som ska minska fattigdomen och stödja arabnationalismen. FJP dominerar alliansen och är det parti som – på grund av sin koppling till det muslimska brödraskapet – besvärar det internationella samfundet mest. Även om FJP påpekat att partiet inte vill införa sharialagar så uttalar dess valplattform att ”islamsk rätt ska täcka alla aspekter av livet”, det vill säga sharia.

Taktiken att försöka tilltala både islamiska och sekulära grupper har skapat splittring inom de olika islamiska partierna. Det är oklart vad det muslimska brödraskapet egentligen har för avsikter och vilket inflytande det kan tänkas få i valprocessen. Men enligt en valundersökning från november beräknas Demokratiska alliansen tillsammans med det salafistiska Al Nour få över hälften av platserna, något som väcker frågan om Egyptens framtida ställning som sekulär stat.

Det egyptiska blocket skapades av liberala grupper och ett traditionellt islamiskt parti. Syftet var att bilda en gemensam front mot den islamdominerade Demokratiska alliansen. På grund av tidsbrist och interna stridigheter lyckades emellertid inte det egyptiska blocket bilda en stark opposition utan fick se sitt block minska från 15 till 3 partier. Det består nu av De fria egypternas parti som är det största partiet, det socialdemokratiska partiet samt av Al-Tagammu som är det minsta partiet. Det egyptiska blocket är mer ideologiskt sammanhållet än Demokratiska alliansen, samt har en tydligare plattform och vision.

I denna flora av olika partier kan man undra vad som hänt med medlemmarna i Mubaraks parti, det nationella demokratiska partiet (NPD), efter dess upplösning. Även om de inte längre kan delta under det tidigare partiets färger har de forna NDP-medlemmarna behållit sin tillhörighet i olika valkretsar och kan delta som oberoende kandidater i valen. Valsystemet tillåter nämligen att en tredjedel av platserna förbehålles oberoende kandidater.

SCAF: s plan, valsystemet, myndigheternas tillslag mot media samt rättegångarna mot mer än 10 000 kritiker väcker skepsis mot SCAF, trots att rådet hävdar att det vill överföra makten till en civil och vald regering. Många kritiker hävdar att ingenting förändrats sedan revolutionen; den gamla regimens taktik och intressen kvarstår, någonting som kommer att fortsätta så länge SCAF behåller sin ledande roll. Folk har börjat inse att Egyptens civila regering i snart 60 års tid bara varit en fasad som nu fått ett ansikte.

Militären utgör en politisk maktfaktor som kan fortsätta styra landet även efter parlamentsvalet. Armén är fast besluten att skydda sina ekonomiska intressen. Omfattningen av dessa är inte bekräftad, men beräknas till 70 procent av marken och tillverkningsindustrin, turistanläggningarna samt många andra tillgångar i olika samhällssektorer. Militären har dessutom ett ekonomiskt intresse i att framtida egyptiska ledare behåller en utrikespolitik som fortsatt prioriterar goda relationer med USA. Dessutom förordar många människor av rädsla för ett islamskt maktövertagande en längre tids militärstyre, även om det vore odemokratiskt.

Den senaste tidens våldsamma händelseutveckling avspeglar maktkampen mellan SCAF, islamister och liberaler. Den 18 november samlades samtliga politiska partier för att protestera mot SCAF: s senaste tillägg till det överkonstitutionella dokument som ger armén en position ovanför konstitutionella rättigheter och demokratisk kontroll. Även om huvuddelen av de överkonstitutionella rättigheterna välkomnades av de flesta sekulära grupper var samtliga politiska partier missnöjda med arméns överordnade ställning. Från början ville båda sidorna protestera mot SCAF:s överordnade roll och tvinga SCAF att överföra makten till ett civilt styre och dra tillbaka ”salamidokumentet”.

Efter några dagar av protester och övervåld var den allmänna viljan istället att SCAF skulle avgå och lämna plats för ett revolutionsråd som skulle styra landet under övergångsfasen. På protesternas första dag hade MB-anhängarna inga avsikter att stanna på Tahrir-torget och när våldet var ett faktum ombad MB:s ledare sina medlemmar att inte delta eftersom det skulle kunna ge SCAF en förevändning att ytterligare försena valen.

Oavsett hur det går har militären förlorat den ställning som beskyddare av folket den åtnjöt under revolutionen och den tappar nu mark i det politiska maktspelet.

I det korta perspektivet är det inte så viktigt vem som får majoritet i parlamentet. Dels eftersom presidentvalet inte äger rum förrän tidigast om ett år och dels eftersom SCAF kan förväntas fortsatt styra landet. I ett längre perspektiv kommer situationen att klarna i Egypten allt eftersom landet väljer väg. Antingen går utvecklingen i en konservativ socialistisk riktning eller mot en mer kapitalistisk marknadsekonomi.

Oavsett om Egypten blir sekulärt eller icke-sekulärt finns alltid en Turkiet-mot-Iran-erfarenhet att luta sig mot och Egypten är alltför strategiskt intressant för omvärlden för att bli ett nytt Iran. Det är därför logiskt att anta att världens ledare – så snart sandstormen dragit förbi – kommer att samla krafter för att hjälpa Egypten ur askan. Men det är svårt att förutse vad som kan hända om våldet fortsätter; kommer den arabiska våren att bli en arabisk höst eller kommer den nyckfulla utvecklingen på väg till demokrati som vi nu ser att bestå?

Susanne Tarkowski är VD för det nordafrikabaserade kommunikationsföretaget Shabakat, där Emmanuelle Diehl är landansvarig för Egypten. En längre version finns publicerad av tankesmedjan Frivärld.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner