Print Friendly

Egypten efter Nasser

Av Redaktionen | 31 december 1971


1971


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

LASZLO HAMORI:
Egypten efter Nasser
Om de döda inget annat än gott, denna
aktningsfulla inställning iakttog de flesta
kommentatorer efter president Nassers
död, skriver dr jur Laszlo Hamori i denna
artikel. Något undantag fanns. Han själv
försöker inte att dölja, att han bedömer
Nassers uppträdande på den egyptiska
arenan som en olycka. Den militärregim,
som på sin tid störtade kung Faruk, såg
på goda grunder som sin närmaste uppgift
att genomföra trängande inrikespolitiska
reformer. Nasser ägnade sig åt utrikespolitik. Han ingrep i alla arabstater
med alla tänkbara medel och företrädde
i allmänhet panarabiska tankegångar.
Hans efterträdare har, som ett resultat
av hans politik, ej kunnat tillträda utan att
först ha godkänts i Moskva. Man bör nu
vänta en återgång mot lösandet av inrikes
problem och kan hoppas att de militära
äventyrens tid är slut. Nasserismen var
en myt, men den kommer att glömmas,
tror författaren.
De mortuis nil nisi bene – om de döda intet annat än gott – denna pietetsfulla sentens kan i högsta grad sättas i samband
med den egyptiske diktatorns plötsliga
död. Massmedia, även i Västvärlden, producerade patetiska nekrologer, som talade
om »den store arabiske ledaren», som
»strävade efter att förena det arabiska folket» och som »var den ende som kunde
åstadkomma en fredlig lösning» i Mellersta Östern.
Här och där, liksom inom parentes, anmärktes att Nasser begick några misstag
under sin politiska karriär, men anmärkningarnas klang var som om skribenterna
ville säga att ingen, inte ens den bäste kan
vara felfri. Typiskt för stämningen var att
även israeliska kommentatorer använde en
dämpad, nästan sörjande ton. Endast den
gamle Ben Gurion vågade säga rent ut:
»Han var världens störste lögnare.» Men
gamlingen är känd som varande ett rå-
skinn.
Det skulle vara för tidsödande att ens
försöka utreda ur vilka faktorer detta allmänna hyckel uppstått. Kanske är det helt
enkelt så att man alltid blir berörd när
Clios vingslag hörs.
Att spela på instinkterna
Militärkuppen i Egypten år 1952 mot
kung Faruks regim hade som målsättning
huvudsakligen inrikes, politiska och sociala
reformer. Avskaffandet av det feodalistiska pascha-väldet, genomförandet av en
jordreform, planer på industrialisering och
på utbyggande av skolsystemet skapade
32
sympatier för militärregimen i Västvärlden.
Faruk-regimen efterlämnade två problem av utrikespolitisk karaktär: sudanfrågan och de brittiska truppernas närvaro vid Suezkanalen. General Naguib, militärjuntans dåvarande ledare, försökte lö-
sa dessa problem med fredliga medel. I
februari 1953 undertecknades en överenskommelse mellan Egypten och Storbritannien om Sudans självständighet, och förhandlingarna pågick också om evakueringen av brittiska trupper från kanalzonen.
Mitt under dessa förhandlingar, i februari
1954, störtade Nasser Naguib och övertog makten. Som Humphrey Trevelyan,
Storbritanniens dåvarande ambassadör i
Kairo, skriver i sin bok »The Middle East
in Revolution» var Nassers första åtgärd
att sätta i gång gerilla-aktioner mot de
brittiska trupperna i kanalzonen. Trots
detta fula trick undertecknades ett brittiskt-egyptiskt fördrag i oktober 1954 om
kanalzonens evakuering. En månad senare
undertecknades också en egyptisk-amerikansk överenskommelse om en 40 miljoner dollars hjälp för Nasser-regimen.
Vägen stod öppen för Nasser att fortsätta ett fredligt utvecklingsarbete i Egypten.
Det visade sig dock så småningom att Nasser valde en helt annan väg. Det största
politiska partiet, Wafd, upplöstes strax efter militärkuppen 1952, och 1954 eliminerade Nasser först kommunisterna och några månader senare även den religiösa-politiska rörelsen, Mohammedanska brödraskapet. Den organiserade oppositionen förintades, men Nasser hade inte skaffat sig
tillräckligt stor popularitet och auktorite
hos de breda massorna. Och ingen visst
bättre än han, hur lätt en härskare elle
militärdiktator som saknar stöd från mas
sorna kan störtas.
De långsamma och endast på lång sik
verkande ekonomiska och sociala reformarbetena lovade inte att entusiasmer
egypterna för Nasser. För att befästa sin
diktatorställning valde han metoden att
appellera till massornas låga, chauvinistiska instinkter. Det latenta hatet mot engelsmännen och de revanschistiska tankegångarna mot Israel hos det egyptiska
stadsproletariatet och den lägre medelklassen värmdes upp till kokpunkten av den
propagandaapparat som Nasser lät organisera med hjälp av tyska naziflyktingar.
Panarabismen, den arabiska enheten blev
den nasseristiska ideologins viktigaste element, en inte mindre orealistisk och reaktionär tanke än pangermanismen eller
panslavismen. Nassers senare ideologiska
paroll, arabsocialismen, påminner också
om nationalsocialismen.
Det nasseristiska arvet
Det skulle bli för långt att försöka räkna
upp Nassers utrikespolitiska handlingar.
Man kan nämna organiseringen av fedayin-sabotörerna mot Israel 1954, inbördeskriget i Jemen, de otaliga sammansvärjningarna i Syrien, Libanon, Saudi-Arabien och i andra västasiatiska och afrikanska länder, och slutligen sexdagarskriget. Man kan inte heller avsluta listan med
juni 1967. Även efter det totala nederlaget kunde Nasser inte tygla sitt prestigebegär; han fortsatte med sitt intrigspel och
hjälpte officerarna i Sudan i maj och i Libyen i september 1969 att genomföra militärkupper och överta makten.
I tidskriften Time’s nummer den 12 oktober finns en kort historia som belyser
Nassers politik. Robert Anderson, medlem
i den dåvarande Johnson-administrationen, avlade en visit hos Nasser 1966. Vid
samtalet sade Mr Anderson: »USA:s regering har fått klagomål från varenda arabregering om era agenters omstörtande
verksamhet.» Nasser svarade med illa spelad överraskning att säkerligen fanns åtminstone en eller två stater där det aldrig
gjorts något försök. »Mr President, det
finns inga undantag», sade den amerikanske politikern.
Den sexton år långa, oavbrutna äventyrspolitiken efterlämnade ett enormt passivsaldo i Nassers arv. Arsinkomsten per
capita i Egypten var 1966 inte mer än 190
$och den låga siffran sänktes ännu mer efter sexdagarskriget genom förlusten av oljekällorna på Sinaihalvön och oljeraffinaderiet vid Suez. Att hålla armen i ständig
krigsberedskap sedan fyra år kostar också
stora summor. Egypten har blivit tvunget
att begära ekonomiskt stöd från SaudiArabien och Kuwait, samt ta militär utrustning på kredit från Sovjetunionen.
Hur stora Egyptens skulder hos Moskva
är har aldrig blivit offentliggjort, men att
det gäller många hundra miljoner dollar
kan man räkna med. Dessa förpliktelser
inskränker den nya egyptiska ledningens
politiska och ekonomiska rörelsefrihet.
Egypten är i dag omgivet av fientligt
33
sinnade arabstater – kanske bqrtsett från
de sudanska och libyska militärjuntorna.
Dessutom är Gazaremsan och Sinaihalvön
under israelisk ockupation och sovjetiska
soldater skyddar landet vid Suezfronten.
Utrikesminister Riad och chefredaktör
Heikal har yttrat många gånger att det ej
finns någon spricka i Egyptens suveränitet.
Faktum är att de egyptiska politikerna såg
sig tvungna att förhandla med den sovjetiske regeringschefen Kosygin innan de utsåg Nassers efterträdare.
Arton år efter störtandet av den korrumperade monarkin är bilden av Egyptens sociala situation föga uppmuntrande.
Jordreformen kunde ge små jordbitar endast till en bråkdel av lantbruksproletariatet, och inte heller de som fick ett stycke
mark erhöll modern utrustning. Den förstatligade och statsgrundade industrin –
som i de flesta andra länder – arbetar med
förlust och producerar dåliga varor. Massornas försörjning med livsmedel, kläder,
husrum och sjukvård är ytterst bristfällig.
Och analfabeternas procenttal är 75 efter
Nassers sextonåriga herravälde, samtidigt
som nativiteten är bland de högsta i världen. Kanske det enda som man kan värdera helt positivt bland Nassers åtgärder
är byggandet av den stora Assuan-dammen.
Reformpolitik i stället för nasserism
Den nye egyptiske presidenten Anvar esSadat försäkrade det egyptiska folket att
han ämnar fortsätta Nassers politik, men
detta yttrande var inte mer än en komplimang åt den döde diktatorn. Även om
34
den nya kollektivledningen ville, kunde
den inte fortsätta med de nasseristiska metoderna.
Mahmoud Fawzi, den nye ministerpresidenten, höll ett tal vid sitt tillträde i
ämbetet, i vilket han sade att Egyptens
första fiende inte heter Israel utan okunnighet. Fawzi lovade att han skulle göra
allt för att utveckla landets skolsystem och
att höja folkets kulturstandard. Detta tal
var så onasseristiskt att man kan uppfatta det som en dom över den döde diktatorn.
Statspartiets nye ordförande Abdel
Mohsen al-Nour talade vid partistyrelsens
möte också om sociala reformer och nödvändigheten av ekonomins utveckling.
Ingen av de nya ledarna har upprepat
Nassers löfte om slutsegern, Israels förintelse och den arabiska enheten. Det enda
man kunde höra om utrikespolitiken och
krigsläget var om förlängning av vapenstilleståndet och fredsförhandlingarnas
början under ambassadör Jarring.
I Egyptens nuvarande trängda läge bör
det ledande triumviratet upphöra med
militära och utrikespolitiska äventyr. Inte
heller Moskva skulle tillåta ett nytt krig
i Mellersta Östern vilket lätt skulle kunna
leda till en allvarlig konfrontation med
USA. Vad Moskva nu strävar efter är med
all sannolikhet att stabilisera sina ställningar som skaffats i Mellersta Östern med
stor möda och ännu större kostnader –
och tack vare Nassers politik.
Moskva räknar inte endast med amerikanernas närvaro i Mellersta Östern utan
även med kinesernas långsamma, men tydliga terrängvinster där. Folkfrontgerillan
i Jordanien och Libanon samt gerillarö-
relsen i sydarabiska Dhofar lever av kinesiskt stöd. Den irakiska regeringen tillå-
ter att kinesiska vapensändningar lossas i
Bashras hamn och transporteras vidare
därifrån. Även i Sydjemen har Peking
skaffat sig inflytande. Vidare oroligheter,
orostörtningar och komplotter i arabländerna skulle tjäna kinesernas intresse mer
än ryssarnas.
Det mest sannolika är alltså att Nassers
efterträdare kommer att följa en mer realistisk och på inrikes problem koncentrerad
politik parallellt med en strävan efter en
politisk lösning av konflikten med Israel.
Irritation och överbud
Det skulle vara en betydande förenkling
att skriva allt av ondo i Mellersta Östern
på den döde egyptiske diktatorns räkning.
Och naturligtvis kommer inte Nassers försvinnande från scenen att medföra några
plötsliga och radikala ändringar i det kroniskt oroliga politiska mönstret i arabländerna. Militärjuntorna i Irak, Sudan, Libyen och Syrien, som styr dessa länder med
terrormetoder, kommer att fortsätta sitt
spel – tills andra militärjuntor störtar dem.
Dock innebär Nassers och nasserismens
död vissa förändringar i arabvärlden, även
i dessa länder, och man får hoppas till det
bättre.
Under Nassers tid organiserade egyptiska agenter större eller mindre grupper,
mestadels bestående av yngre officerare
och intellektuella, i alla arabländer. Även
hos massorna lyckades den egyptiska propagandan inpränta Nasser som ett slags
Messiasgestalt som efter att ha besegrat
imperialisterna och sionisterna skulle
bringa lycka och rikedom åt varenda arab.
De nasseristiska gruppernas legala och
illegala verksamhet och de ständiga propagandakampanjerna från Kairoradion
höll de makthavare, som ej ville underordna sig Nasser, i permanent otrygghet. Olika slags sammanstötningar mellan de panarabiska nasseristerna, de självständighetsbevarande nationalisterna och de olika
vänsterradikalerna blev vardagsmat i de
flesta arabländernas politiska liv.
För att kunna utjämna Nassers paroller
använde sig makthavarna i arabvärlden
av överbudstaktik: de ropade ännu högre
och ännu mer demagogiskt mot imperialisterna, sionisterna och om den arabiska enheten. Ingen ville stanna efter när det gällde vapenskramlet. Denna konstgjorda, giftiga atmosfär tjänade också till att rikta
massornas uppmärksamhet bort från de
äkta och olösta problemen inom landet:
de fick cirkus i stället för bröd.
Även om den nya egyptiska regimen ville fortsätta med det nasseristiska undermineringsarbetet i de enskilda arabländerna,
skulle det inte längre fungera med sin
gamla intensitet, nu utan Nasser. Mest
troligt är dock att det blir arbetslöshet
bland politiska agenter i Egypten.
35
Den ständiga nasseristiska irritationens
avtagande kommer säkerligen att lugna
stämningen i arabländerna. Vissa, för närvarande ännu ganska svaga tecken kan
redan skönjas här och där på tillnyktring.
Den irakiska ledningen tillät inte de irakiska trupper som är stationerade i Jordanien att ingripa i inbördeskriget mellan
armen och gerillan. Rykten om att de irakiska trupperna skall återkallas från Jordanien hörs också. I Syrien blev den mest
krigiska gruppen inom det regerande
Baathpartiet avpolleterad. Det var den
gruppen som skickade syriska pansarenheter över den jordanska gränsen under
inbördeskriget.
Att Heathregeringen i London har beslutat att tills vidare låta brittiska trupper
stationerade i de sydarabiska schejkdömena stanna, tjänar också till att lugna sinnena i detta inflammerade område. Irak,
Iran, Saudi-Arabien och Kuwait som har
haft ambitioner på den oljerika kustremsan måste minska sina ambitioner.
Dock finns det och kommer att finnas
tillräckligt många krutdurkar kvar i Mellersta Östern, av vilka palestinagerillans
existens och verksamhet kanske är den
mest explosiva. Att eliminera denna fara
blir en hård nöt att knäcka för de jordanska och libanesiska, men även för de egyptiska och syriska regeringarna.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner