Print Friendly

Egon Josefsson; Att överleva – en fråga om rättvisa

Av Redaktionen | 31 december 1977


1977


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

EGON JOSEFSSON:
Att överleva – en fråga om rättvisa
En orsak till den sjunkande nativiteten är
den av socialdemokraterna knäsatta kortsiktiga skattepolitiken, skriver laborator Egonj osefsson. Denna politik har lett till orimliga
skillnader i levnadsstandard mellan familjer
med barn och andra. skillnaderna beror inte
huvudsakligen på olika inkomster utan
främst på skillnader i barnantal och på antalet inkomsttagare ifamiljen. Författaren förordar ett system med vårdnadsersättningför
barn under sju år och deklarationsavdragför
alla äldre barn i kombination med m höjning
av daghemsavgiften.
Varje årsskifte summeras födda, döda, inflyttade och utflyttade i kommunerna. Överallt önskar man att folkmängden skall öka eller åtminstone inte minska. Ökning ger ett
bättre skatteunderlag och bättre underlag
för service. För storstadsområdena skulle
det nog, objektivt sett, inte skada med en liten befolkningsminskning, även om kommunalmännen också där tycks vara av motsatt
uppfattning. Men i större delen av vårt land
pågår folkminskning sedan länge. Servicen
blir allt dyrare och sämre. Avstånden mellan
människorna blir allt större i våra vidsträckta glesbygder.
Det märkliga är att kommunalmännen på
de flesta håll hoppas på att den egna kommunens folkmängd skall öka eller bibehållas
genom inflyttning från andra kommuner.
Sett i lite större sammanhang är det naturligtvis en ekvation som inte går ihop.
Sedan länge har Sverige legat i botten
bland världens länder i fråga om födelsetal.
Nu har vi nått en ny bottennotering, som
snart medför en hastig folkminskning – om
inga stora förändringar inträffar – och ett
allt mer förgubbat folk. Allt färre arbetande
skall försörja allt fler sjuka och pensionerade. Levnadsstandarden sjunker kanhända
och vårdproblemen blir enorma. Det blir ett
trist samhälle att leva och att åldras i.
Politiker och massmedier har blundat och
blundar alltjämt inför dessa problem lika envist som man för tio år sedan blundade för
miljöproblemen. När frågorna tränger sig
på viftar man bort dem med en förhoppning
att invandring skall bli lösningen. Det är en
ansvarslös inställning. En invandring av en
sådan omfattning att den kan kompensera
för de låga födelsetalen skulle medföra svåra
sociala och kulturella problem. Man har också skäl att ifrågasätta om arbetsvilliga människor i framtiden vill flytta till ett land där
skatte- och socialpolitiken varit så snedvriden att man inte ens haft råd att föda egna
barn.
Familjeovänlig skattepolitik
Vära dystra framtidsutsikter är en obönhörlig konsekvens av en kortsiktig politik, kulminerad under regeringen Palmes sju år vid
makten. En familjeovänlig politik, som medför att kvinnorna slutar föda barn, är ett förträffligt sätt att höja bruttonationalprodukten per invånare. Alla vuxna, både kvinnor
och män, kan förvärvsarbeta samtidigt som
produktionen statistiskt sett inte behöver
slås ut på en mängd icke förvärvsarbetande
barn. Sedan har man kunnat skrodet·a med
att vi är ett av de länder, som har högst levnadsstandard, mätt i bruttonationalprodukt
per invånare, trots att vi står en bra bit ner
på standardstegen om vi i stället mäter med
antal arbetstimmar som går åt för att föryä-
na till exempelvis en kasse mat. Den förda
politiken har passat utomordentligt väl för
en regering som Palmes, med dess makthunger som måste tillfredsställas, även om
det skett till priset av vår framtid.
En bidragande orsak till utvecklingen är
löntagarorgani ationernas, främst LO:s
maktställning. Den medför att sådana oorganiserade grupper som tex hemmamammor
kommer i kläm.
Hela den svenskalöne-och skattepolitiken
165
under senare år har byggt på den verklighetsfrämmande och livsfientliga tanken att
varje inkomsttagare bara har sig själv att försörja. stockkonservativt har man handlat
som om skillnader i levnadsstandard fortfarande huvudsakligen berodde på skillnader
i inkomst trots att de i verkligheten främst
beror på skillnader i barnantal och på antalet inkomsttagare i fami!jen.
Som exempel på de ekonomiska orättvisor
som följer av denna politik kan vi ta de båda
familjerna Pettersson och Andersson. Makarna Pettersson har inga barn och förvärvsarbetar båda. Deras årsinkomst är 42 000 kr
vardera, vilket betyder att de betraktas som
låginkomsttagare. är skatten är betald återstår sammanlagt en disponibel inkomst på
56 000 kr. Deras ”fattigdom” begråtes ständigt av fackliga organisationer, politiker, i
TV och i tidningar.
I familjen Andersson finns tre barn i skoloch förskoleåldern. Fru Andersson sköter
hemmet och barnen och gör därmed en större samhällsinsats än många förvärvsarbetande. Men familjen Andersson har endast en
inkomsttagare. För att Anderssons skall få
samma disponibla inkomst som Petterssons
behövs en bruttoinkomst på ungefår
110000 förutom barnbidragen. Det är en
lön som tex en professor uppnår efter nio
års tjänst – om han inte har uppnått pensionsåldern dessförinnan. Med denna
”höga” inkomst får man ändå en mycket lägre standard än låginkomsttagarna Pettersson, eftersom fem personer inte kan leva lika gott som två på samma summa.
Familjen Petterssons disponibla inkomster
ligger nästan två och en halv gånger så högt
166
som de belopp, som brukar kunna utgå som
socialhjälp till två personer utan inkomster.
För en familj med tre barn ligger socialhjälpsnormerna på ungefär 36 000 kr/år.
Om familjen Anderssons disponibla inkomst
skall ligga lika högt i förhållande till socialhjälpsnivån som familjen Petterssons, behövs nästan 90 000 kr eller 84 000, när barnbidragen räknats ifrån. Om det bara finns
en inkomsttagare i familjen, kräver detta en
bruttoinkomst på 270 000 kr. Det är betydligt mer än lönen för en generaldirektör!
Siffrorna ovan gäller för 1976. För 1977
blir de högre.
Vi behöver fler familjer med tre eller flera
barn. Men skattesystemet, tillsammans med
lönerörelsernas låginkomstprofiler, har
omintetgjort möjligheterna för flerbarnsfamiljer med en inkomsttagare att uppnå en
levnadsstandard som är likvärdig med andra
gruppers. Marginalskatterna tillsammans
med bostadstilläggens nedtrappning med
stigande inkomst har nästan helt omöjliggjort för dessa familjer att påverka sin ekonomiska situation. Ekonomiskt blir ställningen bättre om båda föräldrarna förvärvsarbetar. och man får åtnjuta de subventioner på
15 000-20 000 kr per barn och år som kommunala daghemsplatser innebär. Förvärvsarbete för båda föräldrarna i flerbarnsfamiljer innebär emellertid orimliga arbetsbördor. Och om vi skall satsa på att hjälpa barnfamiljerna, något som i vilket fall som helst
kommer att kräva mycket pengar, bör vi inte
· välja det mest oekonomiska alternativet, vilket är just de kommunala daghemmen. Det
är föga troligt att föräldrar i någon större
omfattning väljer att skaffa fler än två barn
om båda då måste förvärvsarbeta för att få
pengarna att räcka.
Vårdnadsersättning och deklarationsavdrag
Vilka reformer bör då genomföras för att ge
barnfamiljerna rättvisa? En rimlig princip är
att barnfamiljer med en förvärvsarbetande
skall kunna leva på en standard, som ligger i
närheten av en ensamståendes med motsvarande inkomst. Därför borde det få göras ett
avdrag på inkomsten vid deklarationen på
förslagsvis lO000 kr för varje barn. En nackdel med detta system vore emellertid att en
make, som stannar hemma och vårdar barnen skulle gå miste om sociala förmåner. Så
länge barnen är små (upp till sju år) borde
det därför i stället för deklarationsavdrag utgå en vårdnadsersättning på t ex lO000
kr/år för varje sådant barn. Vårdnadsersättningen skulle självfallet utgå för alla barn
oberoende av vårdform. Ersättningen bör
beskattas hos den förälder som har lägst inkomst och vara ATP-grundande. För de föräldrar som nu är privilegierade med kommunala daghemsplatser bör den kombineras
med en kraftig höjning av daghemsavgifterna.
Vårdnadsersättning för barn under sju år
och deklarationsavdrag för alla äldre barn
medför stora kostnader eller minskade inkomster för samhället. Det blir emellertid
billigare än vad kommunala daghemsplatser
åt ”alla” barn skulle bli med nuvarande låga
daghemsavgifter. Det är inte tillrådligt att
höja skatterna för att kompensera för utgifterna dels på grund av de förödande verkningar det skulle få på arbetslust och skattemoral, dels på grund av att skattehöjningarna skulle slå hårt bl a mot just barnfamiljerna. Höjningen av daghemsavgifterna skulle
ge kommunerna en del inkomster och öka
rättvisan mellan olika barnfamiljer. Dessutom skulle det kanske visa sig att ”bristen”
på kommunala daghem är ett konstlat problem. Bl a en nyligen genomförd TCOutredning har ju visat att en stor del av tjänstemännen förvärvsarbetar huvudsakligen av
ekonomiska skäl.
Välmotiverade utgiftsminskningar på
andra områden vore att införa karensdagar
vid sjukdom – något som de flesta löntagare
skulle tjäna på – och att skärpa kraven för
167
bostadstillägg åt ensamstående. På sikt måste
vi nog också satsa mindre på pensioner än tidigare – dock utan att rucka på folkpensionen. Även om detta kan synas som en besk
medicin, som vi ännu kanske inte är mogna
för att ta, är det viktigare för de gamla att få
leva i ett samhälle med unga människor som
kan ge vård än att få mycket pengar. Egentligen är det rätt orimligt att pensionen för en
tjänsteman ofta är större än den unge tjänstemannens lön.
Även om det inte hade varit så att vi står
inför ett krisläge, borde reformer av den typ
som här föreslagits genomföras för att ge
barnfamiljerna rättvisa och valfrihet.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner