Print Friendly

Efterlängtad diktsamling

Av Carl J. Erixon | 25 oktober 2013

skymning_storMohamed Omar
Skymning öfver Upsala
Björkmans förlag 2013

Efter fem år utges nu uppsalapoeten Mohamed Omars nya diktsamling. På den har många väntat innerligt – jag är övertygad om att fler än jag uppskattar den blandning av det profana och det sakrala Omars diktning brukar utgöra.
Liksom alltid präglas hans dikter av vardagens krävande bestyr, såsom det dagliga arbetet, vännerna, barndomsminnen – men här och var uppstår brytningar i vardagens amorfa massa. Tiden och rummet krackelerar – och ur brytningarna strömmar det som en Rudolf Otto kanske skulle kallat för das Ganz Andere:

Porten gnisslar när den öppnas
Och ut strömmar en kall blåst
Som får huvudet att resa sig
(…)
Mellan oss, på bordet, står en rysk ikon.
Den faller.
Fritz händer skakar.

Ur dikten Apeiron, pag. 11.

Möten – såväl självupplevda som inbillade- med den kätterska prästen Fritz eller den kostymklädde antikvariatägaren, som ur åldrade luntor uttyder det otydbara, blandas med mystiska upplevelser i Uppsalas utkanter. I en dunge, som var belägen på platsen för Gränby Centrum, hörs underliga ljud om natten; någon flyttar här – likt konung Sisyfos i den grekiska myten – stenbumlingar:

Han har mörkt hår, ljus hy och blå ögon.
Han har mina ögon, min näsa, min mun,
Ja det är faktiskt min rock han har på sig.
(…)
Det är inte meningen att vi skall mötas.
Nu kan han inte slutföra sitt verk.

Ur dikten Den underliga stencirkeln, pag. 17

Trots att han vistats i islamismens politiska och intellektuella öken – och denna tankeströmning är sannerligen en öken – finns här spår, ja rester, av det som finns bortom det tidsliga; och det är ingalunda en slump att just den dikt, som behandlar Omars bekantskap med prästen Fritz – detta bildade original som efter att ha studerat Veda kom att omfamna en gnostisk mysticism – getts namnet Apeiron, som på klassisk grekiska betyder just oändlig.

Bakom sin diktning står den ständigt gäckande poeten Omar, denne moderne kättare som – likt en Baudelaire eller, varför inte?, en al-Hallaj – hädat allt och hädats av alla. Måhända behöver även vår tid ej blott sina helgon, utan kanske även sina kättare.

Carl J. Erixon, fil. stud. med klassisk grekiska som huvudämne.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner