Print Friendly

Efter valet

Av Redaktionen | 31 december 1954


1954


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

EFTER VALET
SAMTLIGA partiledare förefalla belåtna med valutgången ungefär som svenskarna och ryssarna efter slaget vid Hogland, då man
stolt sköt Te Deum både i Stockholm och S:t Petersburg. Nå, så-
dant hör till pjäsen och får tagas för vad det är. Då nu krutröken
skingrats och en rimlig tid förflutit sedan valdagen, äro dock möjligheterna till en mera objektiv värdesättning av vad som hänt
större än under den hektiska valnatten.
Klart är att högern har stor anledning till tillfredsställelse. På
måndagsmorgonen den 20 september tog Dagens Nyheter in Jarl
Hjalmarsons porträtt på första sidan under rubriken »Söndagsvalets segrare». Det var det riktigaste, som denna tidning på
mången god dag sagt om den svenska högern. Med en röstsiffra på
omkring 600 000 har högern sedan 1950 ökat med över 130 000 röster. Partiets procentuella andel i väljarekåren har stigit från 12,3
år 1950 till15,7 nu. I första kammaren kommer högern att under
de närmaste åren öka med två, i gynnsamt fall fyra mandat. Hade
det varit andrakammarval, skulle konsekvensen ha blivit 6 vinster
för högern, en vinst och en förlust för socialdemokraterna, två
förluster för bondeförbundet och 5 förluster för folkpartiet. Hö-
gern är det enda av partierna, som ökat såväl vid riksdagsvalen
1952 som vid kommunalvalen 1954.
Valutgången är så mycket märkligare som man knappast kan
säga, att partiets program hade lagts efter den populära linjen.
Att i en tid, då löftespolitiken och de s. k. sociala förmånerna visat
sig ge så utmärkt utdelning i valen, komma med krav på ett uppskov med sjukförsäkringen var nog ett vågstycke. Väljarna uppskattade emellertid i glädjande utsträckning renhårigheten i
ståndpunktstagandet och beaktade hänvisningen till landets bristande ekonomiska, materiella och personella resurser. Partiets vädjan till folks sunda förnuft var icke förgäves.
Men innebär inte valutgången, djupare sett, också en, visserligen
något senkommen upprättelse åt Fritiof Domö och »den kärva linjen» från 1948- den gången så kraftigt underkänd! I båda fallen
har man ju velat hålla paritet mellan reformtakten och utveck- 433
\ ·..·.;.
Efter valet
lingen av landets produktiva möjligheter. Nu förstodo väljarna
uppenbarligen den saken bättre än för sex år sedan.
För Jarl Hjalmarson personligen utgöra de nu slag i slag följande framgångarna en serie personliga triumfer. Hans friska humör, hans glada offensivanda och hans folkliga talekonst ligga i
linje med tiden och ha åt honom snabbt skapat en central ställning
i svenskt offentligt liv. För högerns arbetande krafter utgör den
senaste vackra valframgången en stimulans till fortsatta ansträngningar, vilkens värde knappast kan överskattas. Högern har
definitivt kommit tillbaka och gjort det i stor stil.
Bondeförbundets kräftgång har fortsatt, ehuru i retarderande
tempo. Mera därom här nedan.
Folkpartiet har tappat omkring 3 000 röster i jämförelse med
1950 men omkring 97 000 röster i jämförelse med 1952. Vilken
är orsakenT Ligger månne inte förklaringen helt enkelt i det förhållandet- om och om igen bestyrkt av erfarenheten- att det
inte går att i politiken lika litet som annorstädes här i livet rida
två hästar på en gångt För åtminstone vissa av partiets många
huvudstadstidningar torde utgången ha kommit såsom något av
en chock.
statsminister Erlander har tillkännagivit sin tillfredsställelse
med sitt partis insatser. Visserligen har man minskat med ungefär 50 000 röster i förhållande till valet 1950 men ökat med nära
70 000 i förhållande till valet 1952. Den procentuella andelen i
rösterna för socialdemokraterna är nu 47,4 mot 48,6 år 1950 och
46,1 år 1952. Det skall inte bestridas, att visst fog för den statsministeriella belåtenheten föreligger.
Olika anledningar till den, låt vara begränsade socialdemokratiska återhämtningen kunna tänkas. Först och främst har man att
ta hänsyn till vaneröstningen i kollektivanslutningens tecken. Liksom lyftkranarna i våra hamnar hiva över massabalarna numrerade och färdigpackade i fartygens lastrum, så leverera fackföreningarna prompt sina medlemmar i form av socialdemokratiska
röster i partiets vida famn.
Denna gång tillkom emellertid ett moment, som nog spelat en
väsentligt större roll än kollektivanslutningen och vaneröstningen. Vi skulle vilja kalla företeelsen »den nya välfärdsmyten».
Man sporde från de socialdemokratiska talarstolarna den församlade menigheten: Har Ni någonsin haft det så bra som nu’ Ni
har ständigt arbete till ständigt höjda löner. Ni har tre veckors
semester. Ni har en rad sociala förmåner. Ni har, många av Er,
434
‘·~ t———————————————-~–~—————-
Etter valet
bil – var tolfte svensk har bil – eller åtminstone motorcykel. Ni
reser och ser Er omkring i världen. Kunde Ni ha tänkt Er detta
för tjugo år sedanT Minns Ni början av trettiotalet, när tiotusen·
tals av Er gick och stämplade på arbetsförmedlingarnaT Vill Ni
ha den tiden tillbakaT Nej, naturligtvis inte. Rösta med social·
demokratien! – Detta var enkel och lättfattlig propaganda. Den
gick givetvis hem, som man säger i sportspalterna.
Det är inte lätt för gemene man att genomskåda de komplicerade ekonomiska och finansiella sammanhangen, hemma och ute.
Annars förhåller det sig ju så, att det stigande välståndet i vårt
land har ganska litet med regeringens insatser att göra. Grunden
är väsentligen en gynnsam konjunktur ute i världen, märkligt
långvarig och märkligt pålitlig, som påpassligt och smidigt
fångats upp och utnyttjats av näringslivet, främst exportföretagsamheten. Välståndet skapas inte i kanslihuset utan på de tusentals arbetsplatserna runt omkring i landet, av företagare, tjänstemän och arbetare. Det skapas av svensk forskning och svensk organisationsförmåga.
Den socialdemokratiske partisekreteraren Sven Aspling förklarade sig efter valet vara medveten om att »de goda konjunkturerna inverkar till förmån för det parti, som sitter i regeringsställning». Det är nog det minsta, man kan säga. »Den där mycket
haver, honom skall mera varda givet.»
Kommunisterna ha jublat över valutgången för deras del. Det
berättigade i denna tillfredsställelse synes kunna diskuteras. Deras
procentuella andel i väljarkåren är nu 4,8 mot 4,9 år 1950 och 4,3
år 1952.
Vad kommer nu att skeT Ingenting!, svarar herr Erlander. Ingenting!, svarar herr Hedlund (givetvis). – Nåja, låtoro oss vänta
och se. Under tiden kunna måhända några spekulationer i ämnet
ha ett visst intresse.
Socialdemokratien har – vilket torde framgå av ovanstå-
ende – ur snävt partimässig synpunkt anledning till någon tillfredsställelse med valutgången. Majoriteten i första kammaren
ligger tämligen fast de närmaste fyra åren. Icke desto mindre befinner sig partiet otvivelaktigt i ett visst dilemma, ett faktum som
icke kan fördöljas av ens de fryntligaste valkommentarer i
A-pressen.
Berodde framtiden enbart på herr Hedlund, så hade statsministern säkert ingen anledning till oro. Men hur länge kommer herr
Hedlunds koalitionsmentalitet – om uttrycket må tillåtas – att
435
– \
.• ”J.
Efter valet
sätta sin prägel på hans parti och hur länge får han de djupa leden med sig1 Det finns nog åtskilliga inom bondeförbundet, som
redan börjat räkna och lägga ihop. Från en röstsiffra vid kommunalvalen 1950 på nära 470 000 och vid riksdagsvalet två år senare på något över 400 000 har man nu kommit ner en bra bit
under 400 000-strecket. Den procentuella andelen av rösterna har
minskat sålunda: 12,3-10,7-10,3. Bondeförbundet har i jämfö-
relse med 1950 gått tillbaka i samtliga valkretsar. Mot bakgrunden
av 1952 är Västerbotten enda undantaget. I Skåne, Kullenbergstorparns och Bramstorps land, som bondeförbundet sedan länge
vant sig vid att betrakta som en av sina mest givande sätesgårdar,
har partiet nu på bred front passerats av högern. Man har emellertid att ställa in sig på inte bara förlusterna i landstingsmandat
och förstakammarväljare. Det, som är vida obehagligare, är följdverkningarna i senaten. Här förlorar bondeförbundet under de
närmaste åren ett ej ringa antal platser, möjligen även till koalitionsbrodern. Exakt hur många mandatförluster, det kan bli fråga
om, går icke att på förhand beräkna, detta med hänsyn till alla
de sifferkombinationer, invecklade som de finurligaste kassaskåpslås, som äro möjliga, för att inte säga ofrånkomliga vid förstakammarvalen i vårt land.
År det sannolikt, att partiets folk ute i bygderna, när man hunnit sansa sig efter den stora bataljen och fått tid att tänka över
tingen, låter fakta som dessa passera obemärkt förbi1 År det inte
fastmera att förmoda, att mången gör sig den frågan, huruvida
det kan vara rådligt att fortsätta längre på den hittills trampade
vägen~ Börjar inte priset för att få vara med och dela – så långt
nu store bror i kanslihuset detta medger – äran och härligheten
att te sig väl högU Otänkbart är ju inte, att trycket underifrån på ledareskiktet inom bondeförbundet så småningom blir
så pass starkt, att herr Hedlund nödgas »ta läget under omprövning».
För herr Erlander gäller det å andra sidan att på allt vis söka
hindra en dylik utveckling. Av historiska och traditionella grunder måste det bära emot för honom att regera med hjälp av första
kammarmajoriteten och de gemensamma voteringarna. En dylik
politik måste betraktas som en utväg att tillgripas först i nödfall.
Han är nog, under alla omständigheter för de två närmaste åren,
hänvisad till bondeförbundets hjälp för att hålla skutan flytande
i andra kammaren.
Men om bondeförbundet konstrar och hoppar av1 Då kan herr
436
—————111!1!11~–….————~~-~–~~~—~-~–=====—
Efter valet
Erlander voteringsmässigt plötsligen finna sig försatt i ett läge,
som åtminstone i någon mån påminner om den vanskliga tillvaro
ur hand i mun, som hans vän och Harpsundsgäst Hans Hedtoft
nödgas fresta där nere på Christiansborg. Ty att vara statsminister med kommunistisk nåde betackar sig herr Erlander sannolikt
för. Detta sagt till hans heder.
Emellertid! Detta må vara spekulationer – tills vidare. Ett synes dock visst, kanske det enda som – jämte högervinden – med
absolut berättigande kan rubriceras som ett resultat av 1954 års
kommunala val: något avskaffande av första kammaren komma
socialdemokraterna näppeligen att intressera sig för. Den stora
sandlerska författningskommitten finner ett av de mäktiga problem, den fått sig förelagda, löst redan innan kommitten ens hunnit sätta i gång, en situation för en kunglig svensk utredningskommitte, som utan överdrift torde kunna betecknas silsom unik.
437

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner