Efter jöken: Behövs Moderaterna?

De senaste veckornas utspel kring värnskatten är ett konkret exempel på hur Moderaterna fortfarande befinner sig i en position där det kan kännas skönt att kritisera regeringen från ett populistiskt vänsterperspektiv. Men den väljare som önskar något sådant röstar på Vänsterpartiet. En moderat väljare är mer sannolikt en person som anser att pengarna tillhör den som först förtjänat dem genom sitt arbete, skriver Patrik Strömer.

Hur mår den svenska politiska oppositionen? Inte så bra kanske, men å andra sidan kan man fundera på vilka i riksdagen som känner sig nöjda, än mindre stolta. Till skillnad från den resignation som rådde inom svensk politik när Alliansen med Moderaterna i spetsen abdikerade från sin viktiga roll som opposition i riksdagen i och med Decemberöverenskommelsen, så har nuvarande oppositionspartier agerat konsekvent sedan valet 2018. Att Alliansen på riksplanet spruckit är en framgång för S, men i detta går M utan förskyllan.

För Moderaterna är det uppenbart att vad som konkret kan åstadkommas är en samlad och väldigt ohelig allians med KD, V och SD, vilket är vad som krävs för att i en misstroendeomröstning visa statsminister Löfven att en majoritet av de folkvalda inte har förtroende. Jag skulle inte satsa några pengar på att det kommer att ske under mandatperioden.

Återstår olika typer av konstruktiv samverkan vilket också ter sig utsiktslöst. Det är nu rätt länge sedan jag lämnade partipolitiken, men det som en gång lockade mig till Moderaterna var kombinationen av oräddhet och kompetens. Utifrån en teoretiskt enkel men i praktiken rätt svår principiell grund om rättsstat, marknadsekonomi och demokrati, kunde partiet visa att det fanns alternativ till det som i efterhand kallats ”DDR-Sverige”, ”det galna kvartsseklet” eller ”de förlorade åren”.

För den som sitter på den politiska makten handlar det om att balansera olika intressen för att hålla ihop själva regerandet. Det kan vara nog så svårt och blir inte enklare utifrån ett 73-punktsprogram som definierar handlingsutrymmet för de ingående aktörerna. Somliga hoppas att JÖK ska bidra till styrfart och riktning, andra är bekymrade över att partierna kommer att använda punkterna mot varandra som gangsters använder sina vapen i en Mexican Standoff.

Det har under längre tid inom och en bit utanför Moderaterna talats om behovet av mer ideologi, men även om politisk strategi. I korthet kan historien skrivas som att Bohman-doktrinen efterträddes av triangulering till att bli en snurrande kompassnål. Andra kan säkert fylla i eller komplettera min bild av Bohman-doktrinen, men som jag uppfattar metoden så är det att flytta sin position i takt med att motståndaren överger sin gamla position, det är alltså inte att tycka precis tvärtemot Socialdemokraterna. Tanken är alltså att ändra på förutsättningarna för vilken politik som kan bedrivas genom att ständigt visa på att det finns alternativ som är bättre. Det fungerar också som en viktig signal till väljare att det finns ett parti att lita på.

Trianguleringen innebar i sin klassiska form att i en fråga där motståndaren har en mer populär åsikt, flyttar man sin egen position för att undvika den gamla konflikten. Britterna ville ha hårdare tag mot brottsligheten, vilket gav problem för Tony Blair och Labour, som då sade sig också vilja vara hårdare mot brottslighetens orsaker, ett område där Tories inte hade lika stark ställning.

I svensk kontext kom triangulering i flera fall att bli en rätt tvådimensionell och ointressant linjering i stället. De Nya Moderaterna hade kunnat säga sig slå vakt om den ursprungliga svenska modellen och sluta parentesen med statlig intervention på arbetsmarknaden, men i stället påstods saker i stil med ”LAS är inget problem”. Sådant kunde kanske ändå accepteras som en del av en politisk maktstrategi.

Några år in i Alliansregeringen kom en arbetsgrupp inom Moderaterna av outgrundlig anledning fram till att ”privatiseringarna nått vägs ände”, med den besynnerliga motiveringen att ”driftsformen eller ägandet skulle vara den avgörande faktorn för framgång motbevisas av verkligheten”. I så fall behövs ingen politik för äganderätt överhuvudtaget.

Inte heller beslutet att behålla den extra statliga inkomstskatten, den så kallade värnskatten, hade behövt fattas under åtta år av regerande, om retoriken hade varit ”Hälften kvar” eller ”Det är rättvist att människor får behålla minst hälften av en löneökning”. Oförmågan att avskaffa värnskatten har tagits till intäkt för att JÖK är mer liberal än Alliansens regerande; det är i sak fel men argumentet hade varit helt omöjligt om värnskatten tagits bort i god ordning för ett decennium sedan.

Är då värnskatten orättvis? Det beror kanske på vilket perspektiv som anläggs. I vilket fall är den ett flerfaldigt svek mot några grundläggande principer i ett civiliserat samhälle. Av följande skäl:

Det principiella skälet. Ingen människa som har någon känsla för rättvisa skulle sätta sig ner och skriva en grundlag som stadgar att den som tjänar pengar måste ge ifrån sig mer än hälften av sin inkomst; det strider mot grundläggande moralisk reciprocitet. En sådan situation kan enbart uppstå i ett samhälle utan skydd för äganderätten. Det behövs inte göras någon ”fördelningspolitisk analys” när det gäller skatter som överstiger 50%, enkel anständighet säger att sådana nivåer inte ska få förekomma i ett demokratiskt samhälle.

Det andra perspektivet är det vi kan kalla för löftesskälet. Värnskatten skulle vara tillfällig. Trots det blev den kvar. Politikers skadliga beroende av skatter är ett missbruk som tycks kräva ständig avhållsamhet. Politiker som säger en sak och gör en annan skadar tilliten i samhället och därmed demokratins funktionssätt. Politiker som är konsekventa blir inte sällan belönade.

Slutligen det ekonomiska skälet. Att beskatta inkomster så hårt och fritiden med noll procent leder till perversa incitament, även för den som anser att livet inte nödvändigtvis går ut på att arbeta för att maximera statens skatteintäkter. Som Jacob Lundberg på Timbro visat så finns Lafferkurvan och de svenska inkomstskatterna är utformade så att sänkt marginalskatt skulle leda till höjda intäkter till staten, förutom att en hel del viktiga arbetsuppgifter i samhället skulle bli utförda. Jag har själv ett lite osunt personligt förhållande till värnskatten och ser inte lika rationellt på frågan som nationalekonomer. För 10 år sedan hade jag förmånen att vara med i TV4-programmet Postkodmiljonären. Att svara på kunskapsfrågor inom de mest skilda områden och kunna använda livlina vid rätt tillfälle är uppenbarligen någon form av skicklighet, eftersom prissumman beskattas som inkomst av tjänst.

När jag då sitter i stolen och har möjlighet att svara på en fråga som skulle ge mig en miljon kronor om jag svarar rätt, så vet jag att den summan kommer att läggas på toppen av min inkomst och jag får alltså inte behålla ens hälften. Svarar jag fel så blir min vinstsumma 10 000 kronor före skatt, vilket är trevligt men inte alls samma sak. Alltså tackar jag för mig och har under några timmars studiotid tjänat 500 000 kronor före skatt. Otroligt lyxigt och stärkande för ens redan allt för lite ödmjuka ego.

I just den situationen finns inte alternativet att ägna mer tid åt familjen, sina gamla föräldrar, sitt hus eller sin hobby. Men när du funderar på om ett extra helgpass är värt ansträngningen så finns valet att ta fritiden i stället. Och det är skadligt för hela samhället och fräter på arbetsmoralen. Kanske är den mest negativa effekten att dagens ungdomar och studenter medvetet väljer bort tuffa med nyttiga studier eftersom den förväntade belöningen tillkommer någon annan än den som ansträngt sig.

Av det skälet blir jag kanske extra beklämd när moderata riksdagsledamöter offentligt torgför att avskaffandet av värnskatten är orättvis. De försöker slingra sig genom att skylla på att C och L gått med på att höja punktskatten på drivmedel, vilket gör att människor som behöver köra bil och som tankar med bensin och diesel får höjda skatter. Men då är det orättvisa den skattehöjningen! Det är inte orättvist att avskaffa en orättvis skatt!

Den som resonerar som de moderata drivmedelspopulisterna kommer aldrig att kunna sänka någon inkomstskatt i ett system med progressiva skatter. Varje form av sänkt skatt leder till att den som från början har högre inkomst och betalar mer i skatt till det offentliga också får behålla mer pengar vid en skattesänkning. Är det rättvist? Rimligen, ja. Men hur kan det motiveras för den som redan sagt att sänkt skatt för dem som tjänar mest är orättvist?

Här har vi alltså ett konkret exempel på hur Moderaterna fortfarande befinner sig i en position där det kan kännas skönt att kritisera regeringen från ett populistiskt vänsterperspektiv. Men den väljare som önskar något sådant röstar på Vänsterpartiet. En moderat väljare är mer sannolikt en person som anser att pengarna tillhör den som först förtjänat dem genom sitt arbete. Oavsett hur moderaternas framtid så lär det finnas efterfrågan på ett parti som står upp för den som är strävsam, flitig, förkovrar sig och tar ansvar.

Eller som Anders Borg sa på extrastämman 2002, något i stil med ”Att Moderaterna får 15 procent i ett riksdagsval är inget samhällsproblem. Att en miljon människor i arbetsför ålder inte går till jobbet en vanlig vardag är ett samhällsproblem. Om Moderaterna inte har den bästa lösningen på det problemet, då behöver inte människor rösta på Moderaterna”.

Så enkelt och så svårt är det. Givet situationen i riksdagen så tänker jag för egen del att det kan finnas anledning för ett oppositionsparti att fundera på Per Albin Hanssons formulering i det klassiska Folkhemstalet när han stakar ut att: ”Det goda hemmet känner icke till några privilegierade eller tillbakasatta, inga kelgrisar och inga styvbarn.”.

I sak skulle jag gärna se ett parti i riksdagen som tydligt värnar just rättsstat, marknadsekonomi, demokrati och privat ägande. Lägg till lite om att den svenska förvaltningskulturen behöver fredas från personlig aktivism, för att inte tilliten i samhället ska erodera. Jag begär inte några politiker som stakar ut en lycklig framtid eller löser mina vardagsproblem eller livspussel, det kan jag nog göra för egen del. Men det behövs någon kompetent verksamhetsrevisor inom staten som kan granska inte bara förslag utan också hur de faller ut, som står på medborgarnas sida och som vet vad som är viktigt och kan skilja på vad som är rätt och fel utan att ängsligt snegla sig omkring. Är Moderaterna det partiet?

Patrik Strömer är generalsekreterare för Svenska Snustillverkarföreningen och kolumnist i Corren