Print Friendly

Efter Atlandpakten

Av Redaktionen | 31 december 1949


1949


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

EFTER ATLANTPAKTEN
SoM betonades i föregående nummer av denna tidskrift, har
världsläget i vissa avseenden klarnat genom Atlantpaktens undertecknande. Detta innebär emellertid långtifrån någon avspänning.
Tvärtom stå vi nu vid det preliminära fullbordandet av den utveckling, som avtecknat sig ända sedan krigets slut, ja, för mera
tänkande iakttagare ända sedan våren 1943, då Ryssland efter
segern vid Stalingrad tog Katynfrågan till förevändning att bryta
med den lagliga polska regeringen. Världen är ännu en gång
delad i två stora block, som beväpnade eller under beväpning
misstänksamt iakttaga varandra. Vad som återstår att se, är, om
denna utveckling skall fortsätta till en öppen brytning eller icke.
Med full säkerhet kan väl endast sägas, att skapandet av ett verkligt, även militärt respektingivande västblock var den enda möjlighet, som fanns kvar att rädda freden genom att söka avskräcka
den presumtive angriparen från fortsatt aggression.
Atlantblocket innefattar utom U.S.A., England och Canada även
Frankrike, de tre Be-Ne-Lux staterna, Danmark, Norge, Island,
Portugal och Italien samt de av de tre västmakterna ockuperade
tyska områdena. Ett direkt ryskt angrepp på något av dessa territorier förefaller mindre sannolikt med hänsyn till de synnerligen
allvarliga risker, som därmed otvivelaktigt äro förbundna. De
ännu utanförstående väst- och mellaneuropeiska länderna – Spanien, Eire, Schweiz och Sverige – förefalla knappast heller direkt hotade för närvarande, skyddade som de äro genom sitt geografiska läge eller andra omständigheter. För Sveriges del är dock
den relativa tryggheten förknippad med ett tyvärr så ovisst skydd
som det mått av oberoende, som Finland lyckats hävda.
Den egentliga farozonen synes för ögonblicket snarast befinna
sig på annat håll. Det har i allvarliga engelska pressorgan med
oro påpekats – bl. a. av en politiker i så framskjuten ställning
som Harold Macmillan – att färdigställandet av Atlantpakten
u t a n komplettering med en motsvarande överenskommelse till
värn för de hotade staterna vid östra Medelhavet och i Mellersta
östern innebär en betydande risk för att det ryska trycket ändrar
261
>’
Efter Atlantpakten
riktning och efter minsta motståndets lag söker sig mot Sunden
och Persiska viken på samma sätt som vid flera tillfällen förut
under de senaste etthundrafemtio åren. Det är nogsamt känt, att
både utrikesminister Tsaldaris och den turkiska statsledningen
hade arbetat på en medelhavspakt och med stor besvikelse nödgats
åse, att konsolideringsarbetet åtminstone tills vidare gjort halt i
och med Italiens anslutning till Atlantblocket.
Grekland och Turkiet åtnjuta visserligen fortsatt stöd enligt
Trumandoktrinen, och detta utgör i själva verket huvudförutsättningen för deras fortsatta tillvaro. Men det kan knappast bestridas, att de i och med Atlantpaktens tillkomst försatts i en obehaglig och exponerad position som ett slags andra eller tredje
klassens klienter till U.S.A. För Greklands del tillkommer, att den
amerikanska hjälpen ingalunda visat sig tillräcklig för att göra
slut på de ryska drabantstaternas knappast ens camouflerade aggression i norr, något som väl dock borde ha legat inom Förenta
staternas möjligheter, om verkligt statsmannamässig beslutsamhet funnits i Washington. Kallsinnigheten inför Greklands ohyggliga läge utgör över huvud taget en av de obehagligaste punkterna i den aktuella situationen och kan, om det vill sig verkligt
illa, svårt hämna sig. Med hänsyn till det i och med J angtseövergången allt närmare perspektivet av ett helkommunistiskt Kina
ter sig denna labila ställning mellan Korfu och Karachi alltmera
hotande. Västerlandets kultur har i alla händelser ej svävat i så-
dan fara sedan de mongoliska ryttarskarorna travade genom
Ungern och Schlesien för 700 år sedan.
En annan svag punkt i den västliga statskonsten hittills utgör
Spanien. Med en av Europas f. n. starkaste armeer och ett ur
strategisk synpunkt särdeles betydelsefullt läge – i sämsta fall
den naturliga bastionen efter Frankrikes fall och utgångspunkt
för Västeuropas befrielse – borde Spanien vara en självskriven
medlem av ett västerländskt block. Det är också uppenbart, att
man på amerikansk sida är fullt medveten härom men hittills hindrats draga konsekvenserna av sin insikt på grund av den besynnerligt verklighetsfrämmande inställningen på socialdemokratiskt
håll liksom i vissa borgerliga vänsterkretsar i England och kanske än mer i Frankrike; man ser för resten underliga avläggare
av detta slag av tänkande- om nu termen här kan användasäven i svensk vänsterpress. Det borde annars vara självklart, att
de som, mycket begripligt, 1941 med förtjusning accepterade vapenbrödraskapet med Stalin och Berija och ej hyste några betänk- 262
., _______
Efter Atlantpakten
ligheter mot att fortsätta denna vänskap även efter kriget, om
vederbörande bara hade velat, borde vara de sista att agera nå-
got slags renlevnadsmän gentemot Franco. Till den spanske diktatorns förmån har f. ö. ej minst Churchill vid olika tillfällen
haft åtskilligt att andraga. Hur som helst, Spaniens frånvaro är
en allvarlig svaghet för Västern, även om man väl har rätt att
hoppas, att förnuftet skulle återfå målföret i händelse av en öppen kris om inte förr.
De påvisade svagheterna i västblockets ställning i Medelhavet
och Mellersta östern äro så mycket farligare, som åtskilligt tyder på att det storpolitiska farocentrum redan flyttat över dit.
I Persien förefaller den ryska aktiviteten åter vara i tilltagande.
Bedömarna av läget tyckas även vara ganska ense om att den
ryska manöver, som nu i första hand kan väntas, är ett försök
att slutgiltigt likvidera den uppstudsige Tito och hans regim.
Detta företag torde knappast kunna utföras enbart medelst en
»inre» jugoslavisk revolt utan förutsätter troligtvis även en direkt rysk insats av militär art. Hur västblocket kan tänkas reagera härpå, är svårt att förutsäga. Inga som helst förpliktelser
binda veterligen England-U.S.A. och Tito vid varandra, och
»marskalkens» inre regim har knappast blivit nämnvärt smakligare ur västerländsk synpunkt. Men å andra sidan skulle en
ostörd likvidering av den kommunistiske rebellen innebära en
överväldigande framgång för Kreml och en motsvarande prestigeförlust för dess motspelare, som ej kunnat hindra Stalin att göra
sig av med denna påle i köttet. Hur State Department avväger
dessa pro et contra, är som sagt hittills fördolt.
Konsolideringen på den västerländska sidan har i alla händelser satt en viss fart på ockupationsmakternas tyska politik och synes vara på väg att äntligen bringa en västtysk stat till stånd.
Svårigheterna ha varit och äro alltjämt avsevärda, eftersom det
starka tyska socialdemokratiska partiet envist motsätter sig den
– däremot av det stora borgerliga partiet accepterade – federalistiska lösning, som den franska politiken gjort till västmakternas ultimatum i frågan. Hur den tyska utvecklingen i fortsättningen kommer att gestalta sig, är mycket svårt att förutse.
Engelska iakttagare, så t. ex. Manchester Guardian, äro föga belåtna med västmakternas politik under de sista månaderna och
mena, att den utan tvingande skäl med sin njugghet skapat en
ogynnsam stämning på tyskt håll.
Att den kommande våren och sommaren måste bli synnerligen
263
>’
Efter Atlantpakten
kritiska för Europa, förefaller tyvärr tydligt. Ur rysk synpunkt
erbjuda dessa månader sannolikt åtminstone tillsynes en chans
att ställa motparten inför ett eller flera betydelsefulla faits accomplis, innan den militära konsolideringen i väster hunnit göra
dylika försök a priori utsiktslösa. Det återstår att se, om man i
Kreml är villig att satsa på denna onekligen rätt hasardfyllda
chans eller nöjer sig med alla de trick man lyckats taga hem
mellan 1943 och 1948. Att situationen påbjuder den yttersta vaksamhet och en omfattande militär beredskap hos alla stater i utsatt ställning, ligger i alla händelser i öppen dag. Med desto djupare oro följer man de svenska maktägandes militära åtgärder
och projekt.
P. S. Sedan det ovanstående skrevs, har en kompromiss av oviss
livsduglighet äntligen uppnåtts i den tyska författningsfrågan.
Viktigare är emellertid, att en uppgörelse plötsligt börjat skymta
i den snart årslånga Berlinkonflikten och till synes tack vare
ryska eftergifter. Det är möjligt, att man här har att se en första, lovande frukt av Västmakternas fastare politik under det
senaste året liksom av deras framgång med luftbron. I så fall
kan man hoppas på en fortsatt avspänning. Men det är också
– och i minst lika hög grad – tänkbart, att vi än en gång blott
ha att göra med en av Moskvas taktiska manövrar i syfte att
medelst skenbart fredsvänliga, i sak till intet förpliktande gester
samla ammunition till en förnyad propagandistisk trumeld i nästa
skede av ett alltmera intensifierat kallt krig.
Qui vivra verra!
1.5.1949.
264

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner