Print Friendly

Edward Heath

Av Redaktionen | 31 december 1965


1965


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

403
EDWARD HEATH
KONTUR AV EN KONSERVATIV LEDARE
Edward Heath, ny engelsk
toryledare, har betraktats som
outgrundlig: »han iakttar, han
lyssnar, han konverserar, han
värderar – men sina innersta tankar behåliar han alltid
för sig själv». Om orgelspelaren, f. d. artilleriofficeren,
bankmannen och redaktören
för Church Times, skriver redaktör Gunnar Unger ett initierat porträtt. Han avvisar
därvid blankt den absurda karakteristik av Heath, som bl.a.
givils av DN:s Londonkorrespondent, och sammanfattar
toryledarens målsättning så-
lunda: »{ör allt det fadda,
snart meningslösa pratet om
progressiv, social och liberal
har han mycket litet till övers.
Han är alldeles oavsett sina
rötter i folkdjupet en konservativ .. intelligensaristokrat,
vars ambition är att skapa ett
effektivt antisocialistiskt England och vars passion är att
införliva detta konservativa
England med ett enat Europa.
Alla andra mer eller mindre
sentimentala synpunkter får
för honom underordna sig
dessa målsättningar».
Av redaktör GUNNAR UNGER
Det har sagts om den nye toryledaren Edward Heath att han är
Englands »most elusive politician
since Curzon». Yttrandet härrör
från en av hans närmaste vänner
och medarbetare och anses uttrycka
en blandning av beundran och oro
– dock med stark tonvikt på beundran. Också när Heath är som
mest jovialisk, och han har ingen
svårighet för att vara jovialisk,
också när han skrattar med hela
ansiktet, och han skrattar gärna,
har ingen – om man får tro den
politiska folkloren – någonsin sett
hans gråblå ögon le. Han skapar,
avsiktligt eller inte, ett intryck av
att han alltid vet mer om den han
talar med än vederbörande vet om
honom. Han iakttar, han lyssnar,
han konverserar, han värderar –
men sina innersta tankar behåller
han alltid för sig själv.
Att försöka porträttera en politiker, som lyckats förvärva sig ett
sådant rykte för ogripbarhet, vore
förvisso förmätet. I synnerhet gäller detta just nu, när han passerat
en avgörande vändpunkt på den
bana, vars närmaste fortsättning
kommer att vara särskilt viktig för
bedömningen av hans person och
dessutom bara kan bli föremål för
gissningar. Därför har också denna artikel fullt avsiktligt fått under- 404
rubriken kontur av en konservativ
ledare. Ty hur oåtkomlig Heath än
må vara i sitt innersta, erbjuder
det likväl inga oöverstigliga hinder
att dra upp konturen av honom
som homo politicus – i Heaths fall
är de bägge begreppen oskiljaktigt
sammanflätade – och åtminstone
konturen av mannen och hans väg
är lika fast som skarp.
Med allt fog har man gjort gällande att steget från Home till
Heath varit något av en revolution
i det engelska torypartiets historia.
Det har inte endast inneburit ett
generationsskifte, låt vara att detta skifte är betydelsefullt nog.
Heath är den yngste toryledaren
på mer än ett sekel; med sina 49
år är han exakt lika gammal som
premiärminister Wilson och har
därigenom berövat labour ett icke
oväsentligt psykologiskt övertag.
Men långt viktigare och märkligare är förändringens sociala karaktär. Den gamla, inte bara på labourhåll ivrigt omhuldade vanföreställningen om the magic circle, d. v. s.
att torypartiet skulle ledas av en
liten klick med varandra befryndade aristokrater, som alla gått på
Eton, har genom Heaths övertagande av ledarskapet fått ett grundskott.
Edward Heath är den förste toryledare, som kommer från den lägre medelklassen. Hans far, gift med
en trädgårdsmästardotter var till
yrket snickare, men lyckades små-
ningom arbeta sig upp till byggmästare med så pass goda inkomster att han kunde låta sina barn
få en hygglig uppfostran. Sonen
Edward, som gick i en vanlig
grammar school i Ramsgate vid
kusten av Kent, bereddes till och
med möjlighet att delta i några
skolresor till Frankrike och Tyskland, vilket anses ha väckt hans entusiasm för Europa-tanken. Det är
i så fall en intressant bekräftelse
på ungdomsintryckens betydelse
för den mogne mannen, eftersom
Europas enande är den enda politiska ide i vilken Heath anses vara direkt emotionellt engagerad,
som kan betraktas som en hjärtesak för honom.
Därmed vare hur som helst:
Heath blev redan under skolåren
en övertygad anhängare av konservatismens ideer. Just innan han
slutade skolan hade han överlägset vunnit ett av eleverna arrangerat provval till parlamentet, vid
vilket han framträdde som konservativ kandidat. I Oxford, fortsatte
han med samma framgång sin karriär inom studentpolitiken. Han
blev inte bara ledare för studenterna på sitt college, han valdes
snart till ordförande i Oxford Conservative Association och fick så
småningom den mest eftertraktade
äreposten av alla, när han utsågs till
ordförande i Oxford Union, alla Oxford-studenters berömda diskus.
sionsförening. Ett faktum värt att
notera med tanke på hans framtida utveckling är, att då Eden avgick som protest mot appeasementpolitiken, Heath förde med sig det
stora flertalet av Oxfords konservativa studenter till rebellernas lä-
1
ger och sedan konsekvent bekämpade Chamberlain och hans Oxford-kandidat, som var ingen annan än Quintin Hogg! Varken
Churchill eller Eden – för att inte
tala om Hogg – torde ha glömt
detta.
stipendium i orgelspel
Vid sidan av politiken var – och
är – den enda sak, som på allvar intresserar Edward Heath musik. I det fallet torde han vara ett
f. ö. mycket sympatiskt unicum
bland världens ledande politiker.
Han finansierade i själva verket sin
studietid i Oxford genom att vinna
ett stipendium inte i ekonomi som
Wilson – utan i orgelspel. Han
har inte sällan framträtt som kördirigent och inför politiska avgö-
randen har han ofta tagit sin tillflykt till Glyndebourne, mutatis
mutandis Englands Drottningholmsteater. Hans djupa och innerliga förhållande till musiken
alltsedan ungdomsåren är, om man
får tro kännare, det enda som
hindrat honom från att förvandlas
till vad man brukar kalla hans politiske motståndare Wilson: en politisk elektronhjärna, en parlamentansk datamaskin. Den musikaliske Heath har också just de två
egenskaper som den amusikale Wilson i så hög grad anses sakna: temperament och trofasthet.
Trots hans starka politiska engagemang verkade det ursprungligen på intet sätt självklart att
Heath skulle komma att ge sig politiken i våld. Efter avslutade uni- 405
versiletsstudier fick han ett stipendium vid Grays lnn, men så kom
andra världskriget och han fick
tills vidare uppge tanken på en juridisk karriär. Vid slutet av kriget,
under vilket han med utmärkelse
tjänat i artilleriet och avancerat
till överstelöjtnant, var hans ekonomiska situation sådan att han
omedelbart måste kunna försörja
sig och han beslöt därför – liksom
Wilson – att bli ämbetsman. Men
redan efter några år lämnade han
förvaltningen för att i stället etablera sig som – nyhetsredaktör i
Church Times ! Som sådan lär han
ha gjort sig bemärkt framför allt
genom att avskaffa frakturstilen
och införa nyhetsmaterial på första sidan. Denna sysselsättning tycks
dock inte ha motsvarat hans verksamhetsbegär, ty efter ytterligare
ett år återfinner man honom på en
så artskild befattning som direktionssekreterare i Brown Shipleys
bank.
Han hade nu, kan man säga, tjä-
nat tronen, altaret och penningpå-
sen och det kan inte förvåna att
han kände sig mogen att fortsätta
sin karriär inom konservativ politik. Den hade icke ett ögonblick
förlorat sitt intresse för honom,
allra minst som den efter det konservativa nederlaget vid 1945 års
val öppnade goda möjligheter för
begåvade och framåtsträvande
unga män. Han hade erbjudits att
bli konservativ kandidat för Bexley och vid 1950 års val vann han,
tack vare att en kommunist tog 433
röster från labour, mandatet med
406
en majoritet på 133. Heath hade
knappast mer än kommit in i underhuset förrän hans stjärna började stiga. Bara efter ett par må-
nader blev han en av tories inpiskare – en viktig uppgift i engelsk
politik – och lämnade 1951 sin
bank för att som chief whip bli
medlem av Churchills regering.
Churchill hade ett om möjligt bättre minne än Eden för alla antiMiinchen-män och Heath hedrades
med den store mannens personliga
vänskap, varom vittnade flera inbjudningar till Chartwell och, mera beständigt, två Churchill-tavlor,
som hör till Heaths käraste ägodelar.
Suezkrisen
Det första verkligt betydelsefulla steg på den väg som skulle föra
Heath till ärones tinnar tog han
i samband med Suez-krisen. Det
var då han som chief whip lyckades med konststycket att hålla partiet samlat. Uppgiften var utomordentligt svår med tanke på de rakt
motsatta åsikter, som företräddes
inom parlamentsgruppen, men
Heath förmådde med en blandning
av hot, och övertalning, av hänsynslöshet och diplomati på gränsen till
bedrägeri, att lösa den. Om hans
personliga uppfattning i frågan vet
man fortfarande ingenting – ett
bevis så gott som något på hans
oåtkomlighet- men hans lojalitet
mot partiet var oomkullrunkelig.
Hans sätt att lösa sin uppgift försäkrade honom också om partiledningens tacksamhet och förtroende. Heath hade visat lejonklon och
Macmillan som under hela 50-talet nära samarbetat med Heath partiets chief whip bidrog i hög grad
till att Macmillan blev premiärminister, när Eden efter Suez-debaclet drog sig tillbaka. Det går en
känd historia om hur Macmillan
och Heath omedelbart efter utnämningen sågs fira segern på Turf
Club med ostron, biffstek och
champagne.
Macmillan visade sin tacksamhet
genom att befordra Heath till arbetsminister och något senare –
vilket torde ha passat Heath betydligt bättre och tilltalat honom
åtskilligt mer till lord Homes närmaste man i Foreign Office som
lordsigillbevarare med särskilt
uppdrag att svara för Europa-frå-
gorna. Det var ett uppdrag, som på
en gång förde Heath mot höjderna
och höll på att bli hans fall. Som
den engelska regeringens representant vid förhandlingarna i Bryssel
om Englands anslutning till EEC
ådagalade han en utomordentlig
skicklighet. Hans fenomenala minne, som – det medger även motståndarna – t.o.m. överträffar
Wilsons firade triumfer, när det
gällde att behärska Europa-marknadens komplicerade problem ner
till minsta detalj och hans smidighet, visade sig på nytt, liksom under Suez-krisen, men nu i ett internationellt sammanhang fullt ut
i nivå med hans hänsynslöshet. För
första gången på länge, det var den
allmänna meningen, hade den
franska diplomatin fått en engelsk
motståndare, som inte bara var
jämspelt utan ofta överlägsen herrarna från Quai d’Orsay. Men mot
de Gaulles veto var allt vad Heath
presterade förgäves. I januari 1963
kom han hem från Bryssel som
förlorare och det lär ha skakat så-
väl det konservativa partiets som
för en gång skull också hans eget
självförtroende. Han hade ingenting att förebrå sig – utom att ha
misslyckats, men det var tillräckligt för att han skulle vara ur spelet, när efter Macmillans insjuknande på hösten samma år frågan
om en ny premiärminister seglade
upp. Det var i då rådande läge
otänkbart att tories skulle gå mot
en ny valstrid under en ledare, vars
namn – om än utan hans egen
förskyllan – var förknippat med
fiaskot för partiets europeiska politik.
Stöd åt Home
Heath, som haft ett väl så gott
samarbete med Home som med
Macmillan och blivit föremål för
Homes synnerliga uppskattning och
förtroende, stödde energiskt Homes kandidatur. Han höll sig, som
saken uttryckts, föraktfullt fjärran
från det förvirrade intrigspel, vilket av Macleod och andra bedrevs
mot Home i dennes egenskap av
representant för the magic circle
– varvid Heaths avundsmän framhöll att den som legat vid Balliol
alltid räknades som gammal Elonpojke, honoris causa! Home visade
sin uppskattning av Heaths eminenta gåvor lika mycket som sin
407
tacksamhet för hans lojalitet när
han bildade sin regering. Trots det
misslyckade i EEC-frågan, som
dragit ned Heaths aktier på den politiska börsen, tvekade han inte att
tilldela Heath den för regeringen
livsviktiga uppgiften att modernisera England. Heath fick ett jobb,
som var lika maktpåliggande som
av titeln framgår, när han utnämndes till minister för industri, handel och regional utveckling.
Redan när Heath kämpade för
Englands anslutning till Europamarknaden hade han retat på sig
många av partiets gamla perukstockar och än värre blev det, när
han kort före det senaste parlamentsvalet genomdrev slopande av
bruttoprissystemet för att öka konkurrenskraften i det engelska nä-
ringslivet och därmed dess effektivitet. Det var en åtgärd, som inte
minst inom torypartiet framkallade en storm, underblåst av
mäktiga påtryckningsgrupper, men
Heath red ut den och i dag har kritikerna tystnat. Efter valnederlaget gjorde Home icke den förutvarande finansministern Maudling,
utan sin protege Heath till skuggkabinettets talesman i ekonomiska
frågor och det var Heath som i den
stora budgetdebatten framträdde
som den mest obarmhärtige och
slagfärdige kritikern av regeringen
Wilsons ekonomiska politik. Han
är inte bara oerhört kunnig, han är
också en spirituell talare och snabb
i repliken. Heaths placering i
Homes skuggkabinett var en tydlig
fingervisning om vem Home ön- 408
skade som efterträdare och det
blev också Heath inte Maudling
som av partiet befanns bäst kvalificerad att besegra Wilson och modernisera England.
I jämförelse med föregående
toryledare under efterkrigsåren –
Churchill, Eden, Macmillan och
Home – företräder Heath inte bara
en ny tid utan ett nytt skikt i brittisk konservatism. Med denna sin
förankring i konservatismens djupa led med sin lysande av ingen
bestridda begåvning, med sin oerhörda arbetsförmåga, sin dynamiska framåtanda och sin stora
politiska erfarenhet, kunnighet och
inte minst ärelystnad har han förutsättningar att bli en stor konservativ partiledare av modernt, folkligt snitt.
Home’s kandidat
Från denna utgångspunkt har
det sitt intresse att understryka att
det just var Home – förlöjligad
inte minst i svensk press av ovederhäftiga skribenter för sin påstådda
brist på förståelse för tidens krav
– som, vilket ju ovan klart framgått, på alla sätt jämnat vägen för
Heath. Han inte bara lanserade honom på ett tidigt stadium, han har
också underlättat för att inte säga
möjliggjort hans val till partiledare. Den revolution inom torypartiet, som inledningsvis omtalades är alltså i mycket den avgångna
partiledarens eget verk, vilket är
ännu ett exempel på att traditionalism och förnyelse naturligt låter
sig förenas i konservatismens
hägn. Att den gamla, starka lojaliteten mellan Home och Heath förblivit obruten framgår f. ö. bäst av
att Home erbjudits och accepterat
den högviktiga och för honom speciellt lämpade posten som utrikesminister i Heaths skuggkabinett.
Hur i många avseenden förbluffande lika Heath och Wilson än är,
spelar olikheterna dock en större
roll. Att Heath är en modern, demokratisk toryledare berättigar så-
lunda på intet sätt den absurda
karakteristik som Dagens Nyheters
London-korrespondent Daniel Viklund givit av Heath, när han utgå-
ende från den traditionella, i
engelsk politik alltjämt levande
motsättningen mellan kavaljerer
och rundhuvuden utger Heath som
en typisk representant för de senare. Ingenting kan vara oriktigare. Heath är en lika typisk kavaljer som Wilson är ett rundhuvud.
Medan den puritanske Wilson är
en doktrinär egalitetsfanatiker och
därmed motståndare till elittanken,
har Heath, som en skarpsynt iakttagare konstaterat, inte bara accepterat eliten utan fullkomligt naturligt blivit en oskiljaktig del av den.
Heath, denne sybaritiske ungkarl
– han är gift med politiken, för
att tala med hans far – som residerar i en smakfullt inredd våning
i det fashionablaste av alla Londons
kvarter, the Albany, och njuter
lika mycket av ett gott bord som
av ett gott sällskap, är allt annat
än puritan och politiskt sett är han
motsatsen till ett rundhuvud. Han
är långt mer av en frue-blue tory
än sin gemytlige f. d. konkurrent
Maudling; för allt det fadda, snart
meningslösa pratet om progressiv
och social och liberal har han mycket litet till övers. Han är alldeles
oavsett sina rötter i folkdjupet en
konservativ intelligensaristokrat,
vars ambition är att skapa ett effektivt antisocialistiskt England och
vars passion är att införliva detta
konservativa England med ett enat
Europa. Alla andra mer eller
mindre sentimentala synpunkter
får för honom underordna sig
dessa målsättningar.
Wilson’s överman
Labours ställning är svag och
svår. De många vallöften Wilson
inkasserade på förhand har inte inOM pacifister
409
friats, vilket skapat allmän besvikelse. Englands ekonomi är alltjämt minst sagt problematisk. Det
råder starka spänningar inom labour, dess redan från början trådsmala majoritet har decimerats och
liberalerna hotar att undandra Wilson sitt stöd. I detta psykologiska
ögonblick har de konservativa fått
en ny, ung, kraftfull ledare, stridbar och hänsynslös, en ledare, som
på det ekonomiska området kan
mäta sig med Wilson och på det
utrikespolitiska är hans överman.
I honom förenas det bästa av det
nya och det gamla i engelsk konservatism. Man kan förstå om Wilson vill uppskjuta tvekampen med
denne formidable motståndare så
länge som möjligt.
Det är ett drygt arbete som stundar att hålla nere de omanliga
åskddningar, som – sedan de redan förut i antimilitarismens, pacifismens och försvarsljumhetens skepnader så starkt framträtt i
vårt land och nu med riklig näring i världskrigets ohyggligheter
särskilt antagit neutralitetsdyrkans skenbart oangripliga form –
säkerligen, därest vi till slut helskinnade komma ur de kringvärvande farorna, skola få en utbredning och styrka som aldrig tillförne. Det kommer då i hög gr,ad ,an på, om det inom vänstern
själv, deras hittillsvarande bästa jordmån, finnes krafter, som vilja
och kunna slå dem till marken.
Herman Brulin i Svensk Tidskrift 1915

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner