Print Friendly

Edward Heath – mannen och metoderna

Av Redaktionen | 31 december 1971


1971


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

GUNNAR UNGER:
Edward Heath
– mannen och metoderna
Att premiärminister Edward Heath inte
är någon publikfriare stod klart för
alla iakttagare under den valkampanj
förra året där han vann en så oväntad
framgång. Han hade inte haft någon
jämnad väg till makten. Redan att han
från födseln tillhörde den lägre medelklassen var något ovanligt för en man
som snabbt visade sig kunna framträda
med anspråk på att bli ledare för de
konservativa i Storbritannien. Om hur
han nådde denna post, efter att ha råkat
ut för ett bakslag som skulle ha kunnat
knäcka en mindre betydande kandidat,
berättar redaktör Gunnar Unger, som
här gör ett av sina kända porträtt av
en statsman. För oss i Sverige betyder
den framgång, som H eath vann, också
att vi fått bekräftelse på att ett socialdemokratiskt enpartivälde inte ingår i
naturens ordning, skriver författaren.
Inget val i Västerlandet under efterkrigstiden har- möjligen med undantag för det
val i vilket Truman besegrade Dewey
1948 – fått en så sensationellt oväntad utgång som 1970 års engelska parlamentsval. Alltifrån det att arbetarregeringen fattade sitt överraskande beslut om nyval och
fram till själva valdagen trodde man allmänt bland de politiska bedömarna i och
utanför Labour, i och utanför England,
på en promenadseger för Harold Wilson,
och in i det sista bekräftade alla opinionsundersökningar denna uppfattning.
Det kunde till slut förefalla som om bara en person var av motsatt uppfattning,
som om bara en person trodde på en konservativ seger: toryledaren Edward Heath.
De politiska journalister, som följde valkampanjen, har berättat att de efterhand
greps av överseende medlidande med denne man, som varje morgon, stick i stäv
mot alla andra förutsägelser, proklamerade sin allt större segervisshet. Och inte bara opinionsundersökningarna om valutgången gick de konservativa emot, också
opinionsundersökningarna om de ledande
politikernas popularitet gick Edward
Heath emot. Han nådde helt enkelt katastrofala bottennoteringar på denna folkgunstens nyckfulla barometer, och när den
pekade på storm för att inte säga jordbävning började mitt under valrörelsens mest
kritiska skede ledande torymän tala om
nödvändigheten av att snarast möjligt byta
partiledare.
Men Edward Heath vek inte en tum
från den linje han utstakat åt sig i denna
för honom sällsynt påfrestande valkarn- 96
panj. Han gjorde inte ett försök att ställa
sig in hos väljarna: han nedlät sig lika litet till att popularisera sin kärva ekonomiska förkunnelse som till att kompromissa
med rasisterna och isolationisterna på sitt
partis högerflygel. Han visade, skrev Svenska Dagbladets Per Persson, en enastående
fasthet och konsekvens och Persson tillade:
vi har anledning att komma ihåg mannen
på podiet, som kallt och övertygat förklarade att resultatet av opinionsmätningarna
var dravel. Som bekant fick han rätt. I
stället för en promenadseger för Labour
resulterade valet i en betryggande underhusmajoritet på 30 platser för tories över
alla andra partier. Detta innebar inte bara en politisk klimatförändring i England
– och ett hoppfullt tecken för sådana länder där man börjat tro att ett socialdemokratiskt enpartivälde hör till naturens ordning – utan också en enorm prestigevinst
för Edward Heath. Ingen kunde betvivla
att han var valets verklige segerherre, att
segern vunnits tack vare hans kallblodighet, orubblighet, saklighet och utomordentliga organisationsförmåga. Efter valet har också hans auktoritet inom torypartiet varit absolut obestridd och hans
auktoritet inom nationen kanske större
än någon konservativ premiärministers efter Churchill.
Den oåtkomlige
Heath har inte blivit någon folkhjälte –
auktoritet och popularitet behöver förvisso
inte vara detsamma och Edward Heath är
som framgått ingen publikfriare. Redan
när han för fem år sedan blev toryledare,
karakteriserades han som Englands mest
oåtkomlige politiker i modern tid, och
ingenting som hänt sedan dess har jävat
karakteristiken. Den härrör för övrigt från
en av hans närmaste vänner och medarbetare och anses uttrycka en blandning av
beundran och oro – dock med stark tonvikt på beundran. Också när Heath är
som mest jovialisk, och han har ingen svå-
righet för att vara jovialisk också när han
skrattar med hela ansiktet och han skrattar
gärna och bullrande, har ingen – om man
får tro den politiska folkloren – någonsin
sett hans blåa ögon le. Han skapar, avsiktligt eller inte, ett intryck av att alltid
veta mer om den han talar med än vederbörande vet om honom. Han iakttar, han
lyssnar, han konverserar, han värderar –
men sina innersta tankar behåller han för
sig själv. Ett nyckelord när det gäller
Heath är distans.
Att försöka porträttera en politiker, som
lyckats förvärva sig ett sådant rykte för
ogripbarhet, kan tyckas förmätet. Men
hur oåtkomlig Heath än må vara i sitt innersta, erbjuder det likväl inga oöverstigliga hinder att dra upp konturen av honom som homo politicus och konturen av
mannen och hans metoder är lika fast som
skarp.
Med allt fog har man gjort gällande att
steget från Home till Heath var något av
en revolution i det engelska torypartiets
historia. Det innebar inte endast ett generationsskifte. När Heath efterträdde Home
var han den yngste toryledaren på mer än
ett sekel; med sina 50 år var han exakt lika
gammal som sin konkurrent Harold Wilson och berövade därmed Labour ett icke
oväsentligt psykologiskt övertag. Men långt
viktigare och märkligare var förändringens sociala innebörd. Den gamla, inte bara
inom Labour livligt omhuldade föreställningen om the magic circle, att torypartiet skulle ledas av en liten klick med varandra befryndade aristokrater, som alla
gått i Eton, fick genom Heaths övertagande av ledarskapet ett grundskott.
Heath är nämligen den förste toryledare
som kommer från den lägre medelklassen.
Han morfar var trädgårdsmästare. Hans
far var ursprungligen till yrket snickare,
men lyckades småningom arbeta sig upp
till byggmästare med så pass goda inkomster att han kunde ge sina barn en hygglig utbildning. Sonen Edward, som gick i
en vanlig grammar school i hemstaden
Ramsgate vid kusten av Kent, bereddes
to m möjlighet att delta i några skolresor
till Frankrike och Tyskland, vilket påstås
ha väckt hans entusiasm för Europatanken. Det är i så fall en intressant bekräftelse på ungdomsintryckens betydelse för
den mogne mannen, eftersom Europas enande är den politiska ide i vilken Heath
uppges vara direkt emotionellt engagerad.
Heath blev redan under skolåren en
övertygad anhängare av konservatismens
ideer. Just innan han slutade skolan, hade
han överlägset vunnit ett av eleverna arrangerat provval till parlamentet, vid vilket han framträdde som konservativ kandidat. I Oxford fortsatte han sin karriär
inom studentpolitiken. Han blev inte bara
ledare för studenterna vid sitt college, han
valdes snart nog till ordförande i Oxford
97
Conservative Association och fick småningom den mest eftertraktade av studentlivets
alla äreposter, när han utsågs till ordfö-
rande i Oxford Union, oxfordstudenternas
berömda diskussionsklubb. Ett faktum värt
att notera med tanke på hans framtida
karriär är att då Eden avgick som protest
mot Miinchenpolitiken, förde Heath med
sig det stora flertalet av Oxfords konservativa studenter till rebellernas, till Churchills läger.
Vid sidan av politiken var och är det
enda som på allvar intresserar Edward
Heath musiken. I det fallet torde han vara ett mycket sympatiskt unicum bland
världens ledande politiker. Han finansierade sina studier i Oxford genom att vinna
ett stipendium, inte i ekonomi som Harold
Wilson, utan i – orgelspel! Han har inte
sällan framträtt som kördirigent, och inför
politiska avgöranden har han ofta tagit
sin tillflykt till Glyndebourne, mutatis mutandis Englands Drottningholmsteater; Elisabeth Söderström hör till hans favoritsångerskor. Det största problem som – om
man fick tro pressen – uppstod när han
skulle flytta från sin ungkarlslya i the Albany till nr 10 Downing Street var att det
inte gick att transportera upp hans väldiga
flygel till premiärministerns privata svit i
det trånga gamla husets övre regioner.
Hans djupa och innerliga förhållande till
musiken alltsedan ungdomsåren är, enligt
de invigda, det som hindrat honom från
att förvandlas till vad man brukar kalla
Harold Wilson: en politisk elektronhjärna,
en parlamentarisk dator. Det kan tilläggas, för att fullständiga bilden av hans till- 98
talande mänskliga sidor, att hans käraste
friluftsnöje är segling. Han är, vilket ju
förefaller att vara ett gott omen för seglatsen med den gamla regeringsskutan
»Rule Britannia», en utmärkt navigatör
och en mycket skicklig rorsman med flera
regattasegrar bakom sig.
Vägen till politiken
Trots hans starka politiska engagemang
verkade det till en början på intet sätt
självklart att Edward Heath skulle komma
att ge sig politiken i våld. Efter avslutade
universitetsstudier fick han ett stipendium
vid Grays Inn, men så kom andra världskriget och han fick tillsvidare uppge tanken på en juridisk karriär. Vid slutet av
kriget var hans ekonomiska situation så-
dan att han omedelbart måste själv kunna tjäna sitt uppehälle och han beslöt att
bli ämbetsman. Men redan efter några år
lämnade han statsförvaltningen för att i
stället ta plats som – nyhetsredaktör i
Church Times! Som sådan lär han ha gjort
sig bemärkt genom att avskaffa frakturstilen och införa nyhetsmaterial på första
sidan. Denna sysselsättning tycks icke ha
motsvarat hans verksamhetsbegär, ty efter ytterligare ett år återfinner man honom på en så artskild befattning som
direktionssekreterare i Browns Shipleys
bank.
Han hade alltså nu tjänat tronen, altaret
och penningpåsen och det kan inte förvåna att han kände sig mogen att fortsätta sin karriär som konservativ politiker.
Vid 1950 års val kom han in i underhuset
och hade knappast mer än tagit säte och
stämma i »världens förnämsta diskussionsklubb» förrän hans stjärna började stiga
Bara efter ett par månader blev han en
av tories inpiskare – en viktig uppgift i
engelsk politik – och lämna.de 1951 sin
bank för att som chief whip bli medlem av
Churchills regering. Churchill hade om
möjligt bättre minne än Eden för alla mot·
ståndare mot Miinchen-politiken, och
Heath hedrades med den store mannens
personliga vänskap. Den tog sig uttryck
också i två Churchill-tavlor, vilka lär hö-
ra till Heaths högst skattade ägodelar.
Det första verkligt betydelsefulla steget
på den väg, som skulle föra Heath till
ärones tinnar, tog han i samband med
Suez-krisen, då han som chief whip lycka·
des med det svåra konststycket att hålla
partiet samlat. Hans sätt att med en blandning av hot och övertalning, av hänsyns·
löshet och diplomati lösa sin uppgift försäkrade honom om partiledningens tack·
samhet och förtroende. Heath hade visat
lejonklon och bidrog, när Eden drog sig
tillbaka, i hög grad till att Macmillan blev
premiärminister. Det går en känd historia
om hur Macmillan och Heath omedelbart
efter utnämningen sågs fira segern på Turf
Club med ostron, biffstek och champagne.
Europaministern
Macmillan ådagalade sin tacksamhet ge·
nom att befordra Heath till arbetsminister och senare till lordsigillbevarare med
uppgift att vara lord Homes närmaste
man i Foreign Office och svara för Euro·
pafrågorna. Det var ett uppdrag som på
en gång förde Heath till höjderna och höll
på att förorsaka hans fall. Som den engelska regeringens representant vid förhandlingarna i Bryssel om Englands anslutning
till EEC gav han prov på en utomordentlig skicklighet. Hans fenomenala minne,
som, det medger även motståndare, överträffar t o m Wilsons, firade triumfer när
det gällde att behärska Europamarknadens
komplicerade problematik in i minsta detalj, och hans smidighet visade sig på nytt
liksom under Suez-krisen, fast nu på utländsk botten, fullt i nivå med hans hänsynslöshet.
För första gången på länge hade den
franska diplomatin fått en engelsk motspelare som inte bara var jämbördig med
utan ofta överlägsen herrarna från Quai
d’Orsay. Men mot de Gaulles veto var allt
vad Heath presterade förgäves. I januari
1963 kom han hem från Bryssel som förlorare, och det lär ha skakat såväl det konservativa partiets som för en gångs skull
också hans eget självförtroende. Han hade
ingenting att förebrå sig – utom att ha
misslyckats. Men det var tillräckligt för att
han skulle vara ur räkningen när efter
Macmillans insjuknande på hösten samma
år frågan om en ny premiärminister seglade upp. Det var i då rådande läge otänkbart att tories skulle gå mot en ny valstrid
under en ledare, vars namn var förknippat med fiaskot för partiets europeiska politik.
Heath, som haft ett väl så gott samarbete med Home som med Macmillan och
blivit föremål för Homes synnerliga välvilja och förtroende, stödde energiskt dennes kandidatur till partiledarskapet och
99
därmed premiärministerposten. Home visade sin uppskattning av Heaths eminenta gåvor lika mycket som sin tacksamhet
för hans lojalitet. Trots det misslyckande
i Europa-frågan, som dragit ned Heaths
aktier på den politiska börsen, tvekade han
inte att tilldela Heath den för regeringen
livsviktiga uppgiften att modernisera England. Heath utnämndes till minister för
industri, handel och regional utveckling.
Det var under denna tid han började utforma den nya politiska metodik som skulle sätta sin prägel på hans egen regerings
arbete.
Efter valnederlaget 1964 gjorde Home
icke den förutvarande finansministern
Maudling utan sin specielle protege Heath
till skuggkabinettets talesman i ekonomiska frågor. Det blev Heath som under oppositionsåren framträdde som den mest
obarmhärtiga och slagfärdige kritikern av
regeringen Wilsons ekonomiska politik.
Han är inte bara oerhört kunnig, han är
också en spirituell talare och snabb i repliken. Heaths placering i Homes skuggkabinett var en tydlig fingervisning om vem
Home önskade som efterträdare och det
blev också Heath, icke Maudling, som av
partiet befanns bäst kvalificerad att i juli
1965 överta partiledarskapet efter Home.
Heath var då inte bara den förste toryledaren från medelklassen utan också den
förste som valts i fullt demokratisk ordning – i stället för att som sina föregångare ha »uppenbarat sig».
Regeringschefen
Med Edward Heath har ett nytt kapitel,
100
ja, en ny epok tagit sin början i det engelska konservativa partiets historia. Denne
man av folket, som genom folkval blivit
först sitt partis och sedan sitt lands ledare,
syftar till att förnya både partiet och landet. Den grundläggande principen för hela hans regeringsprogram är större frihet
och ansvar för den enskilde och mindre
statlig inblandning. Utgångspunkten för
hans och hans regeringskollegers resonemang – och regeringen bildar en anmärkningsvärt homogen ideologisk enhet – har
varit den ständigt vidgade klyftan mellan
styrande och styrda, som är ett genomgående fenomen i alla högt utvecklade industristater.
En av de viktigaste orsakerna till detta
sakernas tillstånd är enligt Heath och hans
medarbetare den oerhörda ansvällning av
statsförvaltningen som ägt rum under de
senaste decennierna med byråkratisering,
centralisering, ineffektivitet, dubbelarbete,
bristande samordning och slöseri med skattebetalarnas medel som följd. De nya männen är nu i färd med att skaffa sig en klar
överblick över och insikt i vad som pågår
inom den kolossala administrationen – vilka målsättningarna är och vilka kostnaderna! Vidare vill de försöka att på nytt i de
statliga organen ingjuta en anda, som de
tycker alltför länge saknats, den anda som
tar sig uttryck i frågor som: »Varför gör
vi det här? Är det riktigt att det statliga
förvaltningsmaskineriet skall kopplas in på
detta? Kan det inte göras bättre av andra?
Av enskilda, efter fritt val?» De håller
också på att sätta i gång den alltför länge
fördröjda process, vilken består i att från
statsförvaltningen avlasta en massa funktioner, som slumpmässigt anhopats under
alltför lång tid, och därmed bana väg för
ett effektivare fullgörande av de åligganden, som verkligen bör tillkomma statsmakten. De vill stärka dels allmänna opi·
nionens och inte minst parlamentets möjligheter att kritiskt granska statliga åtgärder, dels skyddet för den enskilde individens integritet och rättigheter. Slutligen
är de angelägna om att både genom administrativa och parlamentariska reformer
förverkliga det begrepp som fått beteckningen »Öppen regering». De vill ha mer
välinformerad debatt kring regeringens åtgöranden både för att överbrygga klyftan
mellan styrande och styrda och för att
åstadkomma ett hälsosamt publikt inflytande på politikens utformning.
Rationalisering av statsförvaltningen
och decentralisering av statens funktioner
är den väg man slagit in på för att åstadkomma en mindre och bättre statsapparat
och därigenom ett större personligt ansvar,
en större valfrihet och en starkare gemenskapskänsla för den enskilde medborgaren.
En mindre och bättre statsapparat betyder
i detta fall inte mindre utan mer hjälp
till dem som verkligen behöver den, exempelvis arbetslösa och barnfamiljer, och given med större medkänsla och bättre effekt enligt gammal god socialkonservativ
modell. »Att regera är att tjäna», säger Edward Heath. »Och jag tror att den största
tjänst denna regering kan göra det engelska folket är att återställa mer och mer av
dess frihet.»
Det regeringsprogram, som nu med
energi, beslutsamhet och följdriktighet börjat föiVerkligas, är en djärv satsning, eftersom det i princip vänder sig mot den politik som tillämpats i England under hela efterkrigstiden – även av de konservativa regeringarna. Den kommer att sättas och
har redan börjat sättas på hårda prov. Regeringen måste få bukt med den oefterrättliga situationen på arbetsmarknaden. Genom att föreslå lagstiftning mot vilda strejker och reglering av arbetsmarknaden
överhuvud spelar den ett högt spel, men
den har av allt att döma en majoritet inte
bara bland folket utan även bland fackföreningsfolket i det strejktrötta England
på sin sida. Endast om arbetsmarknaden
kan disciplineras, kan industrin effektiviseras. Endast om industrin effektiviseras
kan England komma med i EEC. Endast
om England kommer med i EEC kan dess
ekonomiska styrka bli sådan att det alltjämt kan spela den politiska roll – hitom
101
och bortom Suez och Goda Hoppsudden
– som regeringen Heath och många med
den anser vara önskvärd i en tid då den
ryska »närvaron» i Medelhavet och Indiska Oceanen blir alltmer påträngande.
Det är med andra ord väldiga problem
som tornar upp sig framför Edward Heath.
Början av hans regim har varit hoppingivande, om fortsättningen är det lönlöst att
sia. Han och hans män har emellertid den
stora fördelen att ha en genomtänkt, gemensam övertygelse och att ha minst fem
år på sig i regeringsställning vilket inte är
det minst betydelsefulla när det gäller att
förverkliga ett i många hänseenden mer
krävande än lockande politiskt program.
Och på en sak kan man under alla förhållanden vara säker. Heath kommer inte
– i regeringsställning lika litet som i oppositionsställning- att vika en tum från den
politiskt-ideologiska linje han utstakat åt
sig.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner