Print Friendly

Dyrköpt demokrati

Av Rebecca Hjelm | 4 april 2014

frivarld_banner_stor2

costly_democracy_coverZürcher et al
Costly democracy. Peacebuilding and Democratization After War
Stanford University Press 2013

Under 2013 tog Sida, på regeringens begäran, fram en ny plan för det svenska biståndet till Afghanistan. Stödet ska öka, från 600 till 850 miljoner kronor om året. Fram till 2019 rör det sig om sammanlagt 4,25 miljarder. En stor del av pengarna är öronmärkta för att få igång demokratiseringen av landet. Räknar man med det internationella finansiella stödet till Afghanistan rör det sig om astronomiska summor för att stimulera demokratin.

Har då demokratibiståndet gjort någon skillnad?

Det beklämmande svaret är nej. Trots att Afghanistan fullkomlig överösts med pengar är landet fortfarande odemokratiskt. Och det är inte bara biståndet som misslyckats. Den internationella militära insatsen överlag har inte varit framgångsrikt. Varför är det så svårt att få till demokrati när omvärlden försöker så ihärdigt?

Den frågan försöker boken Costly Democracy svara på. Bakom arbetet står en samling forskare: Christoph Zürcher, Carrie Manning, Kristie D. Evenson, Rachel Hayman, Sarah Riese samt Nora Roehner. De har undersökt nio stycken konflikthärjade stater – bland annat Afghanistan – där världssamfundet satt in fredsbyggande operationer vars huvudsyfte varit att demokratisera landet. Deras slutsats är dyster. Trots att omvärlden satsat enorma resurser för att göra världen till en mer demokratisk plats tycks pengarna inte varit till någon nytta.

Författarna bakom Costly Democracy menar att beslutsfattare lagt för stor fokus på kapaciteten hos givarna och för lite på efterfrågan bland mottagarna. Att de lokala politiska aktörerna gärna tar emot demokratibistånd säger väldigt lite om huruvida de är öppna för att genomföra nödvändiga reformer.

Istället är makt den inhemska elitens främsta mål: om en demokratisering kan upprätthålla, eller till och med stärka deras grepp, om makten så tenderar de lokala aktörerna att vara samarbetsvilliga. Men om demokrati istället ses som något hotfullt, något som skapar demonstrationer, upplopp, rättigheter och krav på avgång – då hjälper inga biståndsmiljoner i världen.
Det handlar inte bara om girighet – för elitskiktet, i ett land som just lämnat krigets fasor bakom sig, kan det handla om ren överlevnad. Författarna refererar till detta som ”adoption costs” – om den inhemska eliten anser priset för demokrati vara alltför högt kommer de aldrig låta sig omvändas.

Inte heller tycks det finnas ett samband mellan storleken på den fredsbyggande insatsen och ett demokratiskt slutresultat. Återigen står Afghanistan ut som ett skräckexempel: åratal av stöd har ändå inte gett den afghanska demokratin bärkraft. Mer är, med andra ord, inte alltid bättre

Om det dessutom finns auktoritära grannländer som visar att det minsann går bra att hålla västvärldens krav på demokrati stången och ändå vara framgångsrika, ja då smittar tyvärr det dåliga inflytandet gärna av sig.

Här någonstans börjar läsaren känna sig tämligen nedslagen. Om det inte går att locka de lokala, politiska aktörerna med pengar eller att med trupper visa vägen till demokrati, vilka medel står då till buds? Costly Democracy ger inget sken av att sitta inne med lösningen men den antyder ändå att det finns ytterligare ett vapen att ta till.

Enligt författarna är det nämligen inte pengarna i sig som påverkar den politiska utgången, utan det inflytande som går hand i hand med pengar. Men att endast emellanåt kräva motprestationer i utbyte mot bistånd, köpslå med de egna principerna för att undvika konflikter och prioritera stabilitet före demokrati har lett till en urholkning av det internationella samfundets inflytande.

Det är att jämföra med föräldern som bestämt hävdar att barnets veckopeng kräver större delaktighet i hushållssysslorna men som ändå sticker till tonåringen en hundralapp då och då trots att tvättkorgen svämmar över. Förutom att sticka hål på tonåringens motivation undergräver föräldern sin egen auktoritet.

Costly Democracy är knappast den där lättlästa, populärvetenskapliga boken du ger bort i födelsedagspresent (såvida inte födelsedagsbarnet är statsvetare). Men det den saknar i lättillgänglighet kompenserar den med det bästa hos seriös forskning: grundligt arbete, transparens och gedigna argument för varför ämnet är viktigt. Själv är jag övertygad – jag vill inte, inte ens i demokratins namn – skänka bort en enda krona av mina skattepengar om de används för att upprätthålla förtryck och ofrihet.

rebecca_hjelmRebecca Hjelm är masterstudent i Freds-och konfliktkunskap vid Uppsala universitet.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner