Print Friendly

Dyrare och långvarigare än vad vi tror

Av Stefan Olsson | 17 oktober 2014

Det är inte bara den nya regeringens vallöften som saknar finansiering. De två krigen i Irak och Syrien respektive Ukraina kommer också att bli dyra. Och långvariga. Stefan Olsson, chef för Frivärld, skriver om hur utrikespolitiken ställer krav på statskassan.

I valrörelsen var som brukligt de utrikespolitiska frågorna frånvarande. Det är olyckligt. För tvärtom vad många tycks tro är utrikespolitik något som kostar pengar precis som vilket annat politikområde som helst.

Magdalena Andersson, vår nya finansminister, påstod i veckan att statens ekonomi var i uselt skick. Det är den inte, men däremot är det riktigt att den nya regeringen kommer att ha problem att finanisera sina vallöften. Det är i allt väsentligt vad hennes företrädare i ämbetet också nämnde i valrörelsen. Sverige har god ekonomi, men marginalerna för nya utgiftsökningar är mycket små.

En fråga som bör ställas är därför om de utrikespolitiska problem som vi står inför kommer att ställa krav på statskassan eller inte. Frågan är viktig att ställa eftersom kostnader som orsakas av världspolitiska händelser inte kan kontrolleras lika lätt som bidragsreformer.

Kriget i Irak och Syrien är det som framstår som mest akut just nu med extremt grova brott mot de mänskliga rättigheterna och risk för att hela den irakiska staten kollapsar. Hur påverkar detta Sverige?

Hittills har svenska politiker inte velat tala om kriget mot Islamiska staten. Vi har utlovat humanitär hjälp till flyktingar, men inte mer än så. Detta är med all sannolikhet bara en bråkdel av vad vi kommer att behöva bekosta.

Just nu talar tyvärr ingenting för att Islamiska staten ska vara krossad inom en nära framtid. Dagligen kommer rapporter att IS alltjämt gör framsteg i Irak. Den irakiska armén kan inte bjuda motstånd på grund av bristande ledning och USA vill inte sätta in marktrupper. IS rycker fram och vill det sig illa hotas till och med Bagdad. Allt talar därför för att kriget mot IS blir långvarigt.

Sist det var krig i Irak var Sverige det land som tog emot flest flyktingar därifrån. Irakierna minns givetvis detta och vi får räkna med att en ny flyktingvåg därför är på gång, utöver den våg som redan kommit från Syrien.

Kriget har också fört med sig att problemet med tillresta jihadister har ökat. Jihadismproblematiken är inte ny men har aldrig varit så här stor, och som framkommit i media har Sverige sin beskärda del av problemet. Säkerhetspolisen har nämnt att den vet om ett 80-tal svenska jihadister, men den siffran omfattar endast kända fall. Det kan finnas dubbelt så många.

Det ligger alltså i Sveriges omedelbara intresse att Islamiska staten krossas så snart som möjligt. Just nu är det andra länder som betalar för detta men det är nog bra en tidsfråga innan de frågar oss varför vi inte är med och betalar för ett problem som i allra högsta grad berör oss.

I sammanhanget kan det vara värt att påminna om att jihadismens utbredning är ett globalt fenomen och inte koncentrerat till Syrien och Irak. Den andra nya oroshärden heter Västafrika. Här är Sverige redan engagerat via FN i Mali. Inte heller detta krig ser ut att gå bra. Allt talar för att insatsen i Mali blir långvarig och kostsam den med.

Kriget i Ukraina ser inte heller ut att kunna avslutas inom kort. Mycket har sagts om vad Ryssland egentligen tänker sig ska vara slutmålet men ingen har kunnat ge ett tydligt svar och därmed blir det svårt att se hur kriget ska komma till ett slut. Är Putin intresserad av ännu mer territorium för att få tillgång till Krim landvägen? Om han lyckas med det, är han nöjd då eller ökar aptiten? Eller är kanske hela krigsäventyret motiverat av inrikespolitiska skäl? Är det möjligen så att Putin måste hålla kriget igång för att kunna stanna kvar vid makten?

Oavsett vad Putin kan ha för syfte mål med allt påverkar detta Sverige såtillvida att vi har ökade spänningar i vårt närområde. Ryssland agerar aggressivt i luften och på vattnet och Nato har svarat genom att öka sin närvaro i de baltiska staterna.

Den ökade spänningen i Östersjöområdet är en följd av kriget i Ukraina. Enligt den ryska världsbilden är kriget i Ukraina bara en del i den större kraftmätningen med Nato.

Denna kamp kommer med all sannolikhet inte gå över i öppna krigshandlingar i vårt område utan stanna vid övningar och gränskränkningar. Det är ett skuggspel där krigsmakterna försöker hota och skrämma varandra. Sverige står inte utanför detta spel utan ses av Ryssland som en allierad till Nato. Någon neutralitet finns inte i Moskvas världsbild.

För att kunna hantera detta skuggspel måste också Sverige rusta upp sin försvarsmakt. En tillnyktring inom försvarspolitiken har skett under våren och ökade försvarsanslag är på gång. Men så vitt vi vet är inte de föreslagna medlen på långa vägar tillräckliga. ÖB har talat om att den totala satsning som behövs för att Sverige ska nu upp till ”enveckasförsvaret” ligger på ca 50 miljarder kronor. Alliansregeringens förslag i våras var på 28 miljarder. Vad den nya regeringen kommer att föreslå vet vi inte än men inget talar för att den summan blir större.

Sammantaget kan man därför konstatera att det inte bara är regeringens vallöften som ser ut att sakna finansiering utan även de två största utmaningarna på det utrikespolitiska området.

Utrikespolitik är till sin natur ad hoc-mässig. Det går inte att förutsäga vilken nästa stora konflikt ska bli. Därmed går det inte att säga vad kostnaderna kommer att bli. När nu finansministern talar om att det saknas pengar för de vallöften hon har gått till val på borde hon också tala om vad de för närvarande två svåraste krigen kommer att kosta. Allt talar för att krigen kommer att vara långvariga och dyra, även för ett land som gör sitt bästa att hålla krigen på avstånd.

Stefan Olsson är chef för tankesmedjan Frivärld.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner