Print Friendly

Dygdens glädje

Av Patrik Strömer | 13 april 2012

Johan Wennström
Dygdens glädje
Atlantis 2012

Den kände diktaren John Keats inleder dikten Endymion med ”A thing of beauty is a joy forever”. Han avled vid 25 års ålder i Rom, ihågkommen och beundrad än i dessa dagar.

Den lilla boken Dygdens glädje är också vacker, behagfull och har något sorgset över sig. Det är inte Oswald Spenglers Untergang des Abendlandes, men liksom Spengler underströk dygderna och värjde sig mot individuell konkurrens och egalitära samhällssträvanden, så söker sig Wennström bakåt och inåt för att förklara vad som har gått snett i vårt samhälle.

Den positiva psykologins betoning på välbefinnande – inte som snabba kickar i ett hastigt twittrande narcissistlandskap – utan som långsiktiga levnadsregler, utgör den plattform från vilken dygderna prövas. Hur kommer det sig att vi har det bättre än någonsin rent materiellt, men att så många upplever att de inte mår bra eller att livet saknar mening? Finns det något i reklamen, valfriheten och uppbrottet från nedärvda gemenskaper som leder oss ut i ensamhetens fördärv?

Wennström vill gärna svara ett obetingat ”ja” på den sista frågan. Men han inser att det svaret redan är givet av andra, och inte är fruktbart. Och genom att knyta an till forskningsfronten inom psykologi, undviker han att trilla ner i den vanliga gnällfällan om att allt var bättre förr och ju förr desto bättre. Genom en lång bro leder han läsaren över kritiken av den negativa uppbyggligheten och en monomanisk betraktelse över en kvinnlig konstnärs psykiska instabilitet, och till slut kommer han äntligen fram till själva dygderna. Det är en lång färd genom en kort bok. Och tyvärr blir man som läsare besviken vid ankomst till slutsidan.

Kanske ger bokens inramning för högt ställda förväntningar. Men det går ju inte gärna att ha annat. Lyckoforskning, flow, rotlösheten, den unga generationens kamp för självförverkligande genom återknytande till traditionella värden. Allt detta är intressant och befinner sig – än så länge – på en nivå som ligger ogripbar för politiken.

Problemet är att det är svårt att ge goda råd för levnadsvisdom. Nog kan tapperhet, måttfullhet och visdom vara eftersträvansvärt, och dess motsatser; feghet, överdrift och dumhet, är definitivt inget att stå efter. Men är det verkligen dessa dygder som belönas? Och av vem? Den inre tillfredsställelsen kan ha en verkan som dröjer sig kvar, men nog går det att känna att det inte är den visa och tappra människan som står som ideal när det sista vi gör innan vi går till sängs är att läsa Alexander Schulmans krönikor eller kontrollera om någon likeat oss.

Och det är här boken abrupt tar slut. Det blir till slut ingen hypotes som kan prövas på samhällelig nivå, ingen konkret levnadsregel att själv leva efter, inga exempel eller moraliska dilemman som kan vägleda läsaren vidare. Frågan om dygdernas glädje hänger kvar i luften, som röken på en kontinental nattklubb, det finns något påtagligt men ändå ogripbart. Och helt fräscht är det såklart inte heller, som det aldrig blir när gammaldags instängdhet ska hyllas av någon som inte varit med om den sociala klaustrofobin eller geografins begränsningar.

Det är lite snopet. Som att ambitionen var högre, men tiden inte räckte till eller att idéerna tog slut. Att Johan Wennström kan skriva är tydligt, och uppenbarligen är det inget fel på beläsenheten eftersom referenslistan är diger. Men om han kan föra ett helgjutet resonemang till fullbordan, eller utmana tankar bortom sitt eget poserande, det återstår att se. Dygdens Glädje kunde ha varit en av årets mest intressanta böcker; titeln och omslaget ger ett seriöst och tungt intryck. De små boksidorna känns obegripligt ensamma att bläddra genom, för att vara en bok som gör anspråk på en ny gemenskap.

Patrik Strömer är seniorkonsult på Kreab&Gavin Anderson och bokrecensent i Magasinet NEO.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner