Print Friendly

Dunbolsterteologi och vänstervridning

Av Markus Hagberg | 27 november 2015

Socialdemokraterna valde att förhålla sig till Svenska kyrkan genom att integrera den i folkhemmet. Det har spelat en avgörande roll för att kyrkan i dag kan beskrivas som uddlös och vänstervriden, skriver Markus Hagberg.

Svenska kyrkan beskrivs inte sällan som teologiskt uddlös, med en politisk slagsida åt vänster. Journalisten Lena Andersson skrev i DN (2013-10-19), att ”Dunbolsterteologerna som har makten i Svenska kyrkan tycks ha som ideal att ju mer viktlöst och konturlöst ett tankegods är, desto mer fullfjädrat.” Professor Svante Nordin hade tidigare, under rubriken ”Hedenius fick kyrkan dit han ville”, i SvD (2002-09-15) påstått att en ”debatt om tro och vetande inte längre kan uppstå eftersom det ena ledet i motsatsställningen – den kristna trons – väsentligen bortfallit”. Hedenius önskan om hur kyrkorna skulle användas, som platser för ”uppbyggliga och förståndiga föredrag… sång, musik och vackra ord”, hade enligt Nordin blivit verklighet.

En så stor organisation som Svenska kyrkan låter sig naturligtvis inte beskrivas i ett penndrag (i henne finns också mycket som talar mot ovanstående påståenden), men om ledande företrädares utsagor granskas, är inte kritiken utan grund – vare sig det gäller dunbolsterteologi eller vänstervridning.

Den onödiga samtiden (1974) är titeln på en bok av Jan Myrdal. Titeln anger att tillvaron inte är ödesbestämd; vad som är idag beror av beslut och händelser tidigare. Med stöd i aktuell forskningen vill jag fortsättningsvis ange några förklaringsgrunder till varför Svenska kyrkan idag präglas av dunbolsterteologi och vänstervridning. Som rubriken anger spelar socialdemokratin en inte obetydlig roll.

Från bildandet 1889 var svensk socialdemokrati mot statskyrkosystemet. Avskaffandet stod länge på programmet, men i praktiken kom politiken att inriktas på att ta kontrollen över kyrkan, inordna den i det demokratiska systemet och ur värderingssynpunkt göra den till en del av det svenska folkhemmet. Kyrkohistorikern Sven Thidevall har i sin avhandling Folkkyrkan, vision och verklighet (2000) sammanfattat vad som från socialdemokratiskt politiskt håll var vägledande: ”Det fanns bara utrymme för en föreställd gemenskap i välfärdssamhället, och den föreställda gemenskapen blev det etniskt-nationellt baserade folkhemmet under socialdemokratisk ledning” (s. 256).

Historikern Daniel Alvunger visar i sin avhandling Nytt vin i gamla läglar. Socialdemokratisk kyrkopolitik under perioden 1944-1973 (2006) hur de två linjerna inom socialdemokratin, en som präglades av konflikt till statskyrkosystemet och en som präglades av anpassning, slutligen förenas till en. Successivt, trots en retorik om religionsfrihet och statskyrkosystemets problem, integreras Svenska kyrkan allt mer i en demokratisk samhällsmodell. Konflikten kom successivt att omdefinieras, som en mellan en prästkyrka och en folkkyrka, där folkets absoluta inflytande genom de politiska partierna gjordes till garanten för folkkyrkan. Honnörsordet var demokratisering, och med det förstods de politiska partiernas kontroll. Så präglades många av stridsfrågorna under 1900-talets andra halva, inte av teologiska argument, utan av kravet på att demokratiskt fattade beslut skulle följas. De som – av regeringen – utsågs till kyrkliga ledare hade naturligtvis att förhålla sig till denna verklighet.

Det är knappast korrekt att beskriva händelserna år 2000 som en skilsmässa mellan kyrka och stat, snarare förändrades relationerna; de politiska partierna håller fortfarande kyrkan i sitt grepp. Att en relationsförändring över huvud taget tilläts ske berodde på att demokratiseringen var fullständigt genomförd, och Svenska kyrkan saknade egen möjlighet att offentligt framträda som något annat än en spegelbild av det svenska samhället, ett rum för religiösa uppfattningar som inte utmanar folkhemmets demokratiskt fattade beslut. Konsekvensen heter dunbolsterteologi och vänstervridning.

En grund för det demokratiska systemet var att inte göra skillnad på medlemmar, och det demokratiska systemet har syftat till att tillvarata de passivas intressen, i alla fall så som de politiskt valda har uppfattat detta. Den som tänker efter inser att detta skapar problem för varje kyrka som utifrån sin självförståelse ska missionera.

Svenska kyrkan engagerade sig annars tidigt i mission runt om i världen. Först skedde det genom privata missionssällskap, senare genom kyrkomission organiserad genom Svenska kyrkans mission (SKM). Med Kyrkoordningen från år 2000 kom mission att definieras som en del av den huvuduppgift som varje församling har att utföra. Det som på hemmaplan har komplicerat utövandet av mission är emellertid Svenska kyrkans medlemsbegrepp; hon har inte kunnat göra någon skillnad på medlemmar, aktiva, inaktiva eller icke-troende. Det blir exempelvis motsägelsefullt att den som borde vara objekt för mission samtidigt röstar i kyrkliga val och bekläder förtroendemannauppdrag, låt vara på ett partipolitiskt mandat. På sikt påverkade detta också missionen internationellt.

I sin avhandling Förändring av missionssynen?(2014) har Gustaf Björck studerat SKM under perioden 1945-2000. Bland annat bygger avhandlingen på ett omfattande enkätmaterial bland utsända missionärer, där frågan har ställts huruvida de uppfattat att dels SKM ändrat missionsuppfattning, dels att de själva gjort det. Björck har i båda fallen kunnat konstatera en tydlig förändring från en klassisk syn på mission, syftande till omvändelse, till en syn där mission främst är att förstå som ett socialt inriktat arbete. Björck har också granskat hur SKM genom åren framställt sitt uppdrag gentemot svenska gåvogivare, och den sentida bild som gavs utåt var betydligt mer traditionell än det arbete man de facto utförde; man sade en sak, men gjorde en annan.

2003 upphörde SKM och slogs samman med hjälporganisationen Lutherhjälpen. 2008 uppgick båda i den internationella organisationen Acting Churches Together (ACT). Som insamlingsmål benämns arbetet idag ”Svenska kyrkans internationella arbete”. Mycket gott blir säkert utfört, men det är inte mission, och frågan är om det behövs en kyrka för detta arbete?

Politiseringen har gjort Svenska kyrkan till vad hon är idag. Tveklöst är hon oförarglig – om man bortser från vänstervridningen. Dunbolsterteologin är följdriktig – men lika fullt onödig.

Markus Hagberg är präst i Svenska kyrkan; förtroendevald (M) i Skara kommun (led. av kommunfullmäktige, 2:e v. ordf. i omsorgsnämnden, ers. i kommunstyrelsen).

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner