Print Friendly

Drottning Kristina som alkemist

Av Carl Johan Erixon | 19 juni 2014

Susanna Åkerman
Fenixelden
Gidlunds förlag 2013

Mycket har under seklernas gång skrivits om vår egen drottning Kristina, ja kanske till och med alldeles för mycket. Ett litterärt eller historiskt tema kan med fördel liknas vid ett musikaliskt: det är otvivelaktigt lika tröttsamt att lyssna till ett Mozartstycke, den västerländska musikhistoriens mest uttjatade kompositör, som att läsa en modern deckare.

Med detta i åtanke bör därför idéhistorikern tillika bibliotekarie vid Swedenborgbiblioteket i Skanstull Susanna Åkerman (f. 1959) berömmas desto mer för sin bedrift att skriva ett arbete om drottning Kristina som verkligen kan sägas vara nydanande.

Den abdikerande drottningens intressen och bevekelsegrunder har givetvis behandlats ur närmast alla infallsvinklar möjliga, men hennes intresse för alkemiska och hermetiska, det vill säga det som plägar kallas för västerländsk esoterism, spörsmål har mig veterligen aldrig behandlats så uttömande som här.

Åkerman har verkligen bedrivit en nydanande forskning i och med sin minutiösa genomgång av drottningens ofantliga bibliotek (som hon innehade i Palazzo Riario i Rom) i jakt på esoterica. Hennes fynd är häpnadsväckande. Bland drottningens 7000 volymer återfinns litet drygt 300 alkemiska och hermetiska manuskript, bland annat neoplatonikern Iamblichus’ De mysteriis aegyptorum samt otaliga verk av renässanstänkaren Giovanni Pico della Mirandola, som utan tvekan var en av Kristinas mest uppskattade författare.

Våra tidigare Kristinabiografer, och här kommer man omedelbart att tänka på Carl Bildt (icke minst på grund av hans förtjänstfulla utgivning av Kristinas tvenne aforismsamlingar L’ouvrage de loisir och Les sentiments), Kurt Weibull och Sven Stolpe, förmådde ej för alla sina övriga förtjänster riktigt uppskatta drottningens intresse för just hermetismen.

Förtjänstfullt är även Åkermans arbete då hon med bravur förmår sätta Kristinas intresse i sin historiska kontext. Med häpnadsväckande ledighet rör hon sig mellan Johannes Bureus’ runbaserade kabbalism och Descartes mekaniska rationalism, mellan reformationens mest skilda intellektuella uttryck och senantikens platonska och pythagoreiska mysticism för att sedan avsluta sitt arbete med en övergripande sammanfattning av 1700-talets hermetiska och alkemiska tankeströmningar. Utan tvivel kan man konstatera att Åkerman lyckats med något till synes omöjligt – att förnya det som var till synes oåterkalleligt passé.

Carl Johan Erixon, fil. stud. med klassisk grekiska som huvudämne.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner