Drottning Christina och sextiotalet

Fil. dr. SVEN STOLPE:
Drottning Christina
och sextiotalet
Lars Forssells ”Drottning Christinatolkning” får ett klart underbetyg av
fil.dr. Sven Stolpe, en av vlirt lands
främsta kännare av epoken. Forssells
dramatiska iscensättning är helt
ohistorisk, vilket mlihända kunde vara
tolerabelt för en författare. Men,
frligar dr. Stolpe, varför drar Forssell
ned drottning Christina till ett rent
”undermänskligt” plan? Svaret är
emellertid uppenbart för förf. Forssell är
ett barn av sin utarmade tid, 1960-talet.
Teaterstycket är representativt för
det kultur/ör/all, som i dag utmärker
Sverige. ”Bakom människabilden i
Christinadramat stlir en ICing rad
destruktörer: den svenska filmens gr/i
eminens Harry Schein, normlöshetens
teoretiker Armas Lappala.inen och
Lars Gyllensten, den ’paradoxala”
kristendomens profet Lars Ahlin,
kristendomens smädare fr/in Hedenius
•ned till de vulgära kåsörerna och de
iröda lärarna i vlira gymnasier, våra
iungdomsvårdare – – – den
!pornografivlig som företagsamma
[förläggare och författare igångsatt med
·intensivt stöd av särskilt Dagens
Nyheter samt de m/inga sällsamma
pedagogerna i skolöverstyrelsen.”
Kaj Munks skådespel ”Egelykke” väckte
irritation – Lensgreve Fr. AhlefeldtLaurvik hävdade, att stycket gav en felaktig föreställning om Grundtvigs tid
som informator på den langelandska
herrgården.
Kaj Munk svarade, att det är vetenskapens, inte diktens uppgift att registrera historiska fakta. Men, frågade han
själv, varför har då styckets figurer samma namn som den historiska verklighetens? Hans svar är av vikt:
”Därför att stycket aldrig hade kommit till
utan historien. Därför att dessa människor var
så betydande och egenartade och stod i en så betydelsefull och egenartad situation, att de har
kommit till diktaren och sagt till honom: ’Berätta inte om oss utan dikta om oss, så våra öden
blir levande nu, då vi själva är döda, och talar
nu, när vi själva är stumma.’ Att vara diktare
är att tro på inspirationen och vad den säger en.
Om man varje gång den talat skulle rusa och slå
upp i konversationslexikonet för att se, om det
var ’riktigt’, vore man inte diktare utan ’et
Pjok’. Diktaren måste tro på sin kallelse.”
Något liknande har Levertin sagt i en
berömd uppsats om historisk diktning,
där han emellertid påpekar att också historikernas människoporträtt är dikter,
fantasiskapelser, inbillningar, så sant
som på detta område ingen i naturvetenskaplig mening exakt forskning är möjlig.
Problemet är evigt aktuellt. Skulle det
inte vara en vinst, att Undset, Tolstoy,
Heidenstam, Flaubert allvarligt försökt
sätta sig in i forskningens rön och på
dess grund dikta vidare? Hade ”Kristin
Lavransdatter” varit ett lika odödligt
mästerverk, om boken vimlat av uppenbara anakronismer? Och om så är fallet:
varför då alls använda den historiska
206
verklighetens figurer eller politiska förhållanden?
Lars Forssell är en mångsidigt begåvad
diktare, som inte saknar historiska kunskaper eller sinne för historisk atmosfär.
Men som författare av dramatiska verk
över historiska figurer är han alldeles likgiltig för det exakta. Ja, mer än så –
han söker avsiktligt det inexakta, det
chockartat anakronistiska och skriver
följaktligen närmast i samma genre som
de uppsaliensiska spexen, låt vara att
hans grundton inte är uppsluppen glädje
utan äckel och – kanske – desperation.
Medveten okunnighet?
Uppenbart är, att han åtminstone
skummande – tagit del av den moderna
Christinalitteraturen, som han i ett efterord också ger ett vänligt erkännande.
Men han är inte ute efter att dramatisera
den verkliga Christina – han vill något
helt annat.
Man kan till att börja med studera
hans egendomliga sätt att använda franska språket. Både här och i sina sista dikter gör han oavlåtliga stavnings- och syntaxfel. Man tror först, att det är slarv
eller likgiltighet, då han t.ex. skriver
”crime passionelle” eller låter en underordnad tilltala drottningen med ”ma
reine”. Utan urskiljbar anledning låter
han olika figurer tala denna amatörmässiga franska – papistiska fångar, representanter för ”folket”, personager vid
olika hov. Den enda tänkbara orsaken
måste vara, att han själv på något sätt
känner sig stimulerad av denna halvfranska. Göran O. Eriksson påpekar, att
franskan ”tycks för Forssell vara antingen artistspråk eller posörspråk, det är
som om han kontinuerligt lånade den av
Cocteau.”
På samma sätt tycks författaren medvetet skjuta undan sina kunskaper om
hur man talade och förde sig vid barockens hov. Han låter drottning Christina
använda de grövsta svordomar. Han försummar alldeles att ta hänsyn till 1600-
talets elementära etikett, att inte tala om
hovets stränga konventioner. Carl Gustaf tilltalas av drottningen på detta sätt:
”Djävla förbannade satans fyllsvin!”
Det finns säkert femtio liknande exempel. Den finske biskopen Johannes Matthiae beordras av drottningen att demonstrera, hur ett samlag går till, och använder därvid två stolar – tills Carl
Gustaf kommer in och erbjuder sig att
övertaga undervisningen; när denna scen
först trycktes i en tidning, hette läraren
Adler Salvius … Forssell vet lika väl
som hans publik, att scenen är totalt
orimlig. Men det överraskande är, att så
gott som alla uppträdande är lika karikerade – neddragna till en under-kultiverad nivå. (Man törs inte säga drängstuga, då det sannolikt aldrig i en svensk
drängstuga har konverserats på detta
sätt.)
Forssell känner 1600-talets stränga tabuföreställningar – ändå låter han oss
– och drottningen – bevittna ett par
vulgära samlag inför öppen ridå. Han
inleder pjäsen med att drottning Maria
Eleonora, hysterisk av glädje, släpar
fram sin lilla dotter för att beskåda en
offentlig avrättning av en (fransksprå-
kig!) katolik. Han gör den snälle påven
Alexander VII till homosexuell, visar
honom med en lustgosse i sitt knä. Han
låter de romerska biskoparna, frustande
av pervers fröjd, bevittna hur invalider
slits sönder av vilda hundar.
Verklighetens Christina – och Forssells
Uppenbart är, att detta inte kan vara
”ensidighet” eller okunnighet. Här står
man inför en medveten konstnärlig vilja.
Det är mig inte möjligt att helt fatta, hur
det ser ut i hjärnan på en ung diktare,
som på detta grova sätt karikerar och
kränker drottning Christina- återgående till och överträffande de skamliga
nidskildringar som florerat i trenne sekler, ända tills modern forskning äntligen
kunde spåra och teckna drottningens
verkliga gestalt.
Drottning Christina var strängt stoiskt-kristet skolad. Hon var hårt präglad av en viss, lätt igenkännlig, mycket
krävande stil som kvinna och som regent.
Hon var intelligent, lärd, brinnande intresserad av antika författare och manuskript men också av den då moderna naturvetenskapen och slutligen en stor specialist på samtidens kontroversteologi.
Allt detta slopas i stycket. Vi möter i
stället en hysterisk slyna, fräck, ouppfostrad, oskolad – utan ens ett infall,
som tangerar en högre intellektuell eller
andlig sfär.
Drottning Christina var livet igenom
upptagen av plikt- och moralproblem,
207
som hon ingående behandlat i sina maximer och essayer. Den franske ambassadören Charrut har gett en oförglömlig
skildring av med vilket allvar, med vilket ”engagemang”, hon arbetade med
dessa frågor, som för henne var livsavgörande.
Forssell stryker allt detta – hans
Christina är totalt amoralisk, primitiv,
ja bestialisk, också ryktesvis obekant
med de enklaste moraliska grundföreställningar. Hon saknar varje skymt av
ansvar för riket och för sig själv, hon
drivs av två primitiva drifter- dels sin
(hämmade) sexualhunger, dels sin maktvilja.
Verklighetens Christina kände utmärkt väl dessa drifter och har i decennier grubblat över dem – men de hämningar Forsselllåter henne plågas av, var
den gången inte ens uppfunna: 1600-talet var vida mer realistiskt. Att denna
järnhårt disciplinerade nordiska Pallas
skulle oavlåtligen låta sig förledas till
vulgära utbrott, hysteriska anfall, busaktig jargong, gemena infall är – som
Forssell väl vet – uteslutet.
Forssells Christina saknar i själva verket all kontakt med högre mänskligt liv.
Hon får inte ens vara bokkännare och
lärd utan presenteras som en hysterica,
som vill ”äta” böcker. Hon är obekant
med alla det begynnande 1600-talets
hårda stoiska kategorier, vilka hade dubbel giltighet för en smord suverän. Hon
är en vildinna, som aldrig kommit i kontakt med kultur och därtill en psykopat,
besatt av sin ursinniga vilja till makt,
208
helst en för andra förödmjukande och
kränkande makt. Hon, som i verkligheten aldrig rördes av en man, får här i en
ny version av den gamla tarvliga myten
avrätta sin älskare i Fontainebleau slott
– tydligen utan verkliga skäl, mest för
att just demonstrera sin makt och slippa
kapitulera för sin natursida.
Varför vantolkning?
Den enda intressanta frågan är: varför
har en av våra mest begåvade unga diktare valt att dra ned drottningen till detta undermänskliga plan? och: hur kan
han hoppas, att en kräsen publik skall
känna minsta intresse för en så osammansatt, så primitiv och så defekt regent?
Svaret får man, om man kastar en
blick på vår samtidslitteratur och på vå-
ra massmedia. För den yngre författargenerationen och för de yngre bland
pressens kritiker är hela det område av
personlighetskamp, sedliga val, moraliska konflikter, offer och disciplin, som i
århundraden skapat västerlandets ädlaste gestalter, nonsens och tarvlig teater.
Bakom dessa idealistiska lögnfasader utspelas i själva verket, menar man, ett
helt annat drama, som är i ordets egentliga mening djuriskt- kampen för opersonlig sexuell tillfredsställelse och kampen för makt. Författaren har sin fulla
rätt att i Christinagestalten inlägga det
mänskliga material, som mest fängslar
honom själv – så har alla hans föregångare gjort, inte minst Strindberg i
hans ganska förfärliga skådespel. Forssell vill bakom fasaden finna och avslö-
ja den djupare sanningen inte bara om
Christina utan över huvud om människan. Det är sin egen och sin generations
problematik han framställer på scenen.
Har man upptäckt detta grepp, känner
man snart igen sig – detta är inte barockens hovatmosfär, inte Descartes’,
Corneilles, Racines, Pascals, Bossuets och
kvietismens brinnande värld, där passion kämpar med stoisk stilvilja, livsbejakelse med kristen offervilja – det är
sextiotalets kulturfientliga anda, den anda man möter i Joachim Israels förslag
om obligatorisk utdelning av preventivmedel till 14-åringar i våra skolor, den
nya skolans avskärande av förbindelserna med historien och med de kristna traditionerna och dess förlamande av det
moraliska livet, den nya ungdomsvårdens avståndstagande från skuld och
ansvar, den nya generationens sjuka
sexualkult, narkotikarus och ”normlöshet”. Påståendet kan förefalla djärvt,
men jag tror det är riktigt.
Dagens nihilism
Detta framgår redan av att de få partier
i dramat, som verkligen en smula griper
åskådaren, är som direkt klippta ur dagens röda ledare och nihilistiska modelitteratur. Carl Gustaf är visserligen permanent berusad i stycket men får som
krigsguden Mars tillfälle att avfyra en
ganska ståtlig förbannelse mot krigets
massmördande, slutande med: ”Det föds
nog med barn, det föds nog med kanonmat till världen ändå. Så ropar krigsguden Mars: Leve impotensen! Leve alla
ofödda barn! Leve alla ofruktsamma
sköten …” Detta är en typisk reaktion
i Vietnamkrigets epok.
I stycket finns en lång monolog om intigheten, personlighetens upplösning,
livsperspektivets utmynnande i total meningslöshet, som också kan datumstämplas till vår gårdag, och som inte
saknar kraft. I direkt anslutning till den
desperata samtidslitteraturen talar där
Christina på följande sätt:
Jag tänker sll här
att nllgon gllng en vacker dag sll kommer nJgon,
nJgon enda,
till centrum,
till virvelns stilla punkt
dit mllnga dras och bara nllgon, nllgon enda, nllr.
Själva det blanka hlllet i malströmmen,
den stora roterande tratten.
Vet du di vad jag fruktar mest?
Jo att denna tänkta nllgon finner
att hålet, den roterande tratten, malströmscirkelns mitt
är tom,
att detta nllgot denna nllgon detta nllgonstans
som jag söker och söker
bara är en tomhet,
en oändlig tomhet …
Detta är Samuel Beckets eller Gunnar
Ekelöfs nihilism men har naturligtvis
ingenting att göra med drottning Christina.
Det finns slutligen ett tredje – denna
gång rörande- inslag i stycket, som likaledes har klar anknytning till dagens
myter. Det är det tema som representeras av figuren ”den okände”- en gymnasistmässig livsdyrkardröm om sexuell
glädje, ostördhet, förpliktelsefrihet,
209
halvsovande harmoni med tillfredsställda sinnen, i en vänlig natur. Forssell uttrycker denna eskapism i anslutning till
svensk stormaktspoesi:
Det var i den svenska sommarens tid
dll tumlade kalvar och dansade kid
Och gräset stod grönt fl äng och lid
Det var vid den tid da man vill stanna kvar
Det var vid den tid dll kryddoften drar
Det var vid den tid dll solens kar
drällde guld över hela Sverige ..•
Den okändes evangelium – som den
hämmade och defekta Christina avvisar
-är det samma som Hedenius antytt i
sitt tal om den ljuva frid – utan ”kvalterrorism” – som de mättade sinnena
påstås skänka. I enklare former finner
man denna frid praktiserad av de långhåriga ungdomsgrupperna, med flowerpower och ”vänlig och förutsättningslös
promiskuitet” – för att citera ett kulturprogram i Dagens Nyheter härom
året.
Om denna eskapism, om denna förenkling av människans problematik, om
detta avvisande av andlighet, intellektualitet, skapande liv och religion kan
man förvisso ha rätt att skriva skådespel. Ingenting hindrar heller, att man
som Forssell kryddar framställningen
med operettartade bilder av ”folket” –
halvnakna lasaroner, som aldrig arbetar
utan antingen kopulerar eller protesterar, dvs. just den ungdomstyp i det kapitalistiska samhället, som den kommunistiska kritiken med sådan förtjusning
konstaterar, och som man håller efter
med Anticimex och dammsugare både i
Sovjetryssland och i Maos Kina.
210
Kulturförfall
Men två frågetecken återstår att sätta.
Först: varför denna gemena behandling av en stor historisk gestalt? Varför
inte i stället skriva ett skådespel, byggt
på någon av samtidens idoler – skådespelerskan Lena Nyman eller docenten
Joachim Israel?
Därnäst: Forssells människosyn förefaller vara en reducering av människan
till det ointressantas gräns – eller därunder. En konst, som inte har något annat att gestalta än primitiva sexual- och
maktdrifter, kan omöjligen beröra eller
gripa en publik med erfarenheter och anspråk.
Om man så vill, kan man uppfatta
detta stycke som representativt för det
kulturförfall, som en energisk minoritet
med dominans i massmedia under en
kort men intensiv period lyckats genomföra. Bakom människobilden i Christinadramat står en lång rad destruktörer: den
svenska filmens grå eminens Harry
Schein, normlöshetens teoretiker Armas
Lappalainen och Lars Gyllensten, den
”paradoxala” kristendomens profet Lars
Ahlin, kristendomens smädare från Hedenius ned till de vulgära kåsörerna och
de röda lärarna i våra gymnasier, våra
ungdomsvårdare med deras iver att lägga brottslingens ansvar på samhälle eller
föräldrar och eliminera kategorien skuld,
den pornografivåg som företagsamma
förläggare och författare igångsatt med
intensivt stöd av särskilt Dagens Nyheter samt de många sällsamma pedagogerna i skolöverstyrelsen. Vad som här
skett och sker, kan med all rätt jämföras
med den förödande omgestaltning av den
tyska ungdomens idealbildning och människotyp, som nazismen med terror lyckades genomföra på lika kort tid.
Den viktigaste slutsats man kan dra
av debatten kring detta stycke – som
naturligtvis hjärtligt prisades av Expressen- är den, att i och med höstens valseger en ny kulturpolitik måste sättas in,
så att också de mänskliga alternativen,
inte bara de undermänskliga, blir åtminstone presenterade i skola, konst, dikt
och teater.