Print Friendly

Drag ur Svenskt statsliv under krigsåren

Av Redaktionen | 31 december 1946


1946


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

DRAG UR SVENSKT STATSLIV
UNDER KRIGSÅREN
Av professor NILS HERLITZ, Djursholm1
DET finns blott få länder i Europa som berörts så lindrigt av
världskriget som Sverige. Vi ha besparats en mycket väsentlig
del av de problem som statslivet annorstädes ställts inför. Men i
någon mån ha dock alla folk, som gingo in i denna brytningstid
med självstyrelse, med medborgerlig frihet och med sådan rättskultur som i stort sett varit gemensam för Västerlandet, genomlevat ett gemensamt öde. För dem alla – och även för oss, som
det förunnats att bevara freden- har den livsfrågan blivit ställd:
kan självstyrelse, frihet och rättskultur bevaras även under svåra
tider7 Tydligare uttryckt: är det möjligt för ett folk att på så-
dana grundvalar fullgöra de större och svårare uppgifter som så-
dana tider ställa~ Eller är det så, att de livsformer, vi vant oss
att fatta som väsentliga och omistliga, endast passa för tider av
fred och samförstånd och måste övergivas, när lugnet försvinner~
Våra erfarenheter under krigsåren ge emellertid – det bör understrykas – intet renodlat svar på dessa frågor. Ty kriget är
icke den enda faktor, som har påverkat statslivets utveckling. Vi
befunno oss redan dessförinnan mitt uppe i en betydelsefull omdaningsprocess. Den betingades endels av tidens allmänna tendens
till vidgat statsherravälde. Med rätta har man påpekat att den
utveckling, som ägt rum i diktaturländerna, blott är ett särskilt
markant uttryck för en sådan allmän tendens. Jämförelsevis mera
utpräglad än på många andra håll blev utvecklingen hos oss därigenom att socialdemokratien under 1930-talet småningom hade
vunnit en dominerande maktställning, som nådde sin höjdpunkt
vid 1940 års val (53 % av alla röster). Villig anslutning till sin
strävan efter en statlig dirigering har det socialdemokratiska partiet sedan 1933 på åtskilliga områden funnit hos bondeförbundet.
Det är sant, att socialdemokratien allt sedan 1942 åter gått stadigt
tillbaka, från 53 % till 45 %. Men tendensen till statsherravälde
1 Föredrag inför svenska kårsektionen vid Helsingfors universitet den 12 nov.
1946.
503
..
,·.
Nils Herlitz
har sannerligen icke minskats genom att kommunisterna i nära
nog motsvarande mån vunnit terräng. Det är ingen lätt sak att
särhålla påverkningarna av denna inrepolitiska utveckling från
det tryck, som krigsförhållandena utövat.
De nya uppgifter krigsförhållandena ställt oss inför kunna karakteriseras med få ord. Det har gällt att bygga upp försvarsorganisationen och upprätthålla en omfattande försvarsberedskap,
att utbygga vår produktionsapparat med hänsyn till krigsförhållandena, att reglera hushållningen med våra varuförråd o. s. v.
Bakom denna enkla uppräkning ligger en myckenhet av helt nya
företag, statsverksamhetens inriktning på främmande och okända
banor.
Från de synpunkter jag har att anlägga visa sig återverkningarna av statsverksamhetens omläggning åskådligast och på-
tagligast i en tillväxt av statsapparaten, så våldsam att den i
vår historia knappast kan jämföras med annat än förvaltningsorganisationens ansvällning under början av 1600-talet, under de
stora krigens tryck. Nu som då faller kanske försvarsmaktens
organisatoriska utbyggnad främst i ögonen. En annan intressant företeelse äro de s. k. kristidskommissioner, hos vilka det
mesta av arbetet med folkhushållningens reglering koncentrerats.
Intressanta äro dessa kommissioner icke minst därutinnan att i
dem lekmannakrafter i mycket stor utsträckning tagits i anspråk
för allmän tjänst.
Viktigare är emellertid att följa krigsförhållandenas påverkningar på regering och riksdag. Vill man så göra, måste man begynna med en blick på de politiska partierna, som bilda underlaget för bådadera.
Jag har redan nämnt, att socialdemokratien intager en särställning. Sin styrka har den kanske framför allt haft däri att den
i så mångt och mycket bevarat sin karaktär av en kämpande
kyrka. Den har en utomordentligt fast organisation, med fackföreningsrörelsen som grundval. Den har alltid kunnat vinna de
bästa krafterna inom sina väljarskaror för arbetet inom partiet
och i de offentliga värv till vilka detta banat vägen. Årtiondens
sysslande med offentliga värv har hos det socialdemokratiska partiets ledarskikt skapat en förtrogenhet med dessa, som blivit så
mycket större som socialdemokraternas förtroendemän i allmänhet icke så som andra partiers distraherats av andra sysslor och
intressen. Inom partiet rymmas nu för tiden många olika sam- 504
Drag ur svenskt statsliv under krigsåren
hällsskikt och intressen; föreställningen om en jämförelsevis enhetlig »arbetarklass» håller icke streck inför nutidens realiteter.
Men sammanhållningen är, om man bortser från vissa labila element och särskilt från glidningen åt vänster, stark. Inom socialdemokratien har utvecklats en klasskänsla i stil med gamla tiders ståndsmedvetande. Partiet kan räkna på en trofasthet som
är i släkt med religiös tro och som leder till att man i partiarbete
och offentliga värv jämförelsevis villigt böjer sig för ledare och
partimajoriteter, och att man inte gärna övergiver partiet vid
valurnorna.
Annorlunda konstruerade äro de borgerliga partierna. Om hö-
gern gäller t. ex., att en stor del, måhända största delen, av dess
väljarskaror står ganska likgiltig för partiet som sådant eller på
sin höjd betraktar partiväsendet som ett nödvändigt ont. Partiet
och dess strävanden stå ej i medelpunkten för deras intresse, som
hos det stora flertalet är inriktat på andra sysslor, strävanden
och ambitioner. Krafter, som kunnat spela en stor roll i partiets
verksamhet, dragas gärna åt andra håll. Lojaliteten mot partiet
är jämförelsevis svagt utvecklad. Man förbehåller sig gärna sin
fulla frihet, och vid utövningen av förtroendesysslor gör sig det
nedärvda kravet på sakligt, obundet ställningstagande starkt gällande. Ungefär detsamma har väl kunnat sägas om folkpartiet;
de senaste årens val ge dock ett intryck, att det frikyrkliga elementet är på väg att bli ett mycket väsentligt inslag och må-
hända kommer att ge partiet en fastare organisatorisk förankring
och tillika en starkt sammanhållande ideologi. På samma gång
aktualiseras väl härmed de motsättningar mellan å ena sidan kulturell radikalism och å andra sidan frikyrklighet och antialkoholism, som för 25 år sedan sprängde folkpartiets föregångare.
Vad bondeförbundet angår, har det utan tvivel många drag gemensamma med de övriga borgerliga partierna. Men den individualism, som är så naturlig för bönderna, har på ett märkligt
sätt övervunnits under de senaste årtiondena. Jordbrukarnas föreningsrörelse – som visserligen principiellt är opolitisk – har
blivit ett styrkebälte för bondeförbundet liksom fackföreningsrö-
relsen för socialdemokraterna. För breda lager av landsbygdens
befolkning har den politiska kampen i bondeförbundets tecken
blivit sammanvävd med den ekonomiska kampen för jordbrukets
bästa. Bondeförbundet visar mer än något annat borgerligt parti
prov på den solidaritet och den sammanhållning som utmärker
socialdemokratien.
505

Nils Herlitz
Det är bekant, att vår författningshistoria från förra världskriget fram till 1933 i hög grad präglades av splittring. Vi hade
alltigenom minoritetsregeringar, som var för sig stödde sig på ett
enda parti. Från och med 1933 skedde den ändringen, att socialdemokratien och bondeförbundet trädde i fast samarbete. Regeringsbildningarna utmärktes under alla förhållanden av att de
nästan alltid direkt utgingo från partiernas ledningar. Varje parti
hade sin erkände ledare, och det var en given sak att statsministerämbetet skulle anförtros åt honom. Såstark-starkare än t. ex.
i Finland- hade partisolidariteten blivit i alla partier. För min
del har jag sedan länge hört till dem, som beklagade denna utveckling och önskade, att regeringsbildningen om möjligt skulle
på något sätt bygga på samverkan mellan alla partier. Men så-
dana ideer ansågos före kriget världsfrämmande. I december 1939,
omedelbart efter vinterkrigets utbrott, kom emellertid en samlingsregering till stånd, byggd på socialdemokraterna och de tre
borgerliga partierna. Och denna regering ägde utan nämnvärda
slitningar bestånd ända till juli 1945. Här röjdes en solidaritet
över partigränserna, som ingav alla glädje och tillförsikt. Vi sågo
däri ett uttryck för en vitt utbredd samfundsanda och vilja till
samförstånd. Den visade framför allt att socialdemokratien under
två betydelsefulla årtionden vuxit in i samhället. Under trycket
utifrån hade de bittra, till synes oförsonliga motsättningarna
övervunnits lika effektivt som under Gustaf Adolf och Axel Oxenstierna motsättningarna från Sigismunds och Karl IX:s tid. Men
ingalunda får man glömma, att förutsättningarna voro gynnsamma. Vi hade det ibland bekymmersamt, men på det hela taget drägligt. Vem vet hur det hade gått med sammanhållningen,
om vi fått pröva på större svårigheter!
Regeringsbildningen 1939 skedde så till vida i anslutning till
våra vanor, som regeringen i sig upptog partiernas ledare och i
stort sett deras mest framskjutna män i övrigt. Detta var av avgörande betydelse för förhållandet mellan regering och riksdag.
Tänkbart hade ju varit, att regeringen hade blivit av så att säga
finsk typ – med mindre direkt anknytning till partiernas ledningar. Men sådan den blev kunde den tillgodogöra sig all den
lojalitet partierna varit vana att visa mot sina ledare i regeringsställning. Det blev därför ej fråga om något egentligt motsättningsförhållande mellan regeringA>ch riksdag. Detta var ur en
synpunkt en stor fördel: regeringen kunde föras med samlad kraft.
Men det innebar tillika, att riksdagen eftertryckligt sköts åt si- 506
Drag ur svenskt statsliv under krigsåren
dan. Riksdagens arbete fortgick visserligen i hävdvunna former,
och utan hinder fick den, som den av ålder varit van, ägna sitt
intresse åt allsköns detaljfrågor utan politisk betydelse – sådana
som enligt min tanke icke borde sysselsätta en folkrepresentation
och splittra dess krafter. Man får icke heller underskatta riksdagens betydelse som ett forum, där dagens aktuella frågor ställdes under debatt och växlande opinioner kunde komma till uttryck. Men såsom beslutande om viktiga angelägenheter, såsom
bestämmande kursen för rikets styrelse var riksdagen icke vad den
fordom hade varit.
För det första förekom det – i varje fall fram till 1944 – mycket sällan att riksdagen i viktiga ting sade nej till vad regeringen
föreslog eller beslöt någonting av eget initiativ. Det kunde ju
inträffa, att enigheten inom regeringen icke hindrade vissa partier eller grupper inom riksdagen att reagera. Ett exempel utgöra brytningarna i tryckfrihetspolitiken, särskilt under de första
åren. I andra fall hände det också att kompromisslösningar som
vunnits inom regeringen icke kunde tillfredsställa alla grupper
inom riksdagen och att alltså det ena eller andra partiets förtroendemän i regeringen desavouerades. Ju längre det led, desto
svårare blev det för övrigt att binda riksdagen vid vad som överenskommits i regeringen; en och annan gång hände det också att
enigheten i regeringen brast. Under 1944 och 1945 började partierna mer och mer marschera upp efter sina egna linjer. Men i
stort sett nöjde sig riksdagen med att i ganska stor enighet konfirmera vad som i verkligheten bestämts av regeringen. Före mitten av 1930-talet var man i Sverige van att det hände någonting
i riksdagen. Där underhandlades och kämpades med ovissa utsikter; där formades ofta andra linjer än de som regeringen uppdragit. Vi voro under krigsåren fjärran ifrån denna ordning.
Riksdagsbehandlingen fick mer och mer karaktären av döda former utan levande innehåll. Det vore en överdrift att jämfpra den
med regeringsärendenas formella behandling inför konungen i
statsrådet, men man har i varje fall rätt att säga att utvecklingen på båda hållen gått i samma riktning. Inom riksdagen
hade man en stark känsla av detta förhållande. Man citerade
ofta den gamla versen från en av Karl XI:s riksdagar: »l herredagsmän, reser inte så fort; vad göras skulle, är allaredan gjort».
Även allmänheten märkte förändringen: riksdagens debatter och
förhandlingar i övrigt fångade icke på samma sätt som förr det
allmänt medborgerliga intresset.
507
o’
Nils Herlitz
Det hör naturligtvis med till bilden, att regeringen hos oss som
i andra länder utrustades med extraordinära befogenheter av
olika slag. Viktigast voro måhända de väldiga finansfullmakterna för krigsberedskapens upprätthållande, som omintetgjorde
förut gängse beräkningar om att riksdagen med sitt herravälde
över statsfinanserna måste få ett särskilt starkt inflytande i farliga krislägen.
I någon mån ensidig är den bild jag här skisserat, därför att
jag icke tagit i betraktande det inflytande riksdagen kunnat utöva informellt. Naturligtvis ha regeringens medlemmar varit i
samråd med sina meningsfränder i riksdagen och mer eller mindre tagit intryck därav. Viktiga frågor ha stundom varit föremål för ordentliga överläggningar inom de fyra partierna vart
för sig – man tyckte sig därunder ibland försatt tillbaka till
fyrståndsriksdagens tid. Men detta förhållande kan knappast
rubba helhetsbilden.
Ett faktum är, att under krigsåren folkstyrelsens gamla former
förlorade mycket av sitt levande innehåll och att vi fingo uppleva
en maktkoncentration hos regeringen, som man blott långt tillbaka i vår historia finner motstycken till.
Nu fråga vi oss, om utvecklingen kommer att gå vidare i samma
riktning. Då man bedömer denna fråga, har man att erinra sig
att den hitintills betingats ej blott av krigsårens särskilda krav
utan även av andra faktorer: socialdemokratiens makttillväxt,
partiväsendets konsolidering med stark utveckling av ledningens
makt och samhällslivets fortskridande socialisering. Mycket beror på om dessa faktorer bliva verksamma också framdeles. I
detta nu står det och väger.
Detta om regering och riksdag. Men ett statsskicks väsen
fångar man icke genom att tala blott om dem. Det väsentligaste
är, när allt kommer omkring, människornas förhållande till det
allmänna.
Det behöver ju icke framhållas, att svenska medborgare ha haft
att bära drygare bördor än förr. Skl!ttetrycket steg våldsamt, och
varjehanda nya skattekällor togos i anspråk. De värnpliktigas
tjänstgöring blev något helt annat än förr. Härtill kom också
tjänstgöringen i civilförsvaret. Men på dessa förhållanden har
jag icke anledning att spilla många ord; våra bördor ha naturligtvis varit mycket lättare än de krigförande ländernas. Dock
508
Drag ur svenskt statsliv under krigsåren
bör kanske noteras, att de bördor vi fått att bära som skattdragare se ut att bli bestående. Vad försvaret icke längre kräver
kommer socialpolitiken att taga i anspråk. Det synes bli ett varaktigt resultat av denna brytningstid, att medborgarna få behålla
en mycket mindre del av sina intäkter för egen konsumtion, för
produktiva insatser och för sparande. A andra sidan synes det
råda enighet om att någon väsentlig höjning av skattetrycket
knappast är genomförbart.
Vår frihet har också beskurits på andra sätt. Polisen fick förut
okända möjligheter att ingripa i den personliga friheten. Krigstidshushållningen förde med sig otaliga frihetsinskränkningar.
Var och en har fått känna av det i sin enskilda livsföring. Vi
ha som andra folk haft en ransonering, som åtminstone tidvis omfattat alla viktiga slag av livsförnödenheter.
Av principiellt större betydelse är att näringslivets frihet blivit så avsevärt beskuren. Det har naturligtvis icke varit fråga
om någon planmässig och systematisk socialisering. Industri, handel och jordbruk verka i sina gamla former. Men de ha alla
snörts in i strama tvångströjor. Näringslivets män ha i allt som
de förehaft mötts av statens föreskrifter, om införsel och utförsel,
om vem de få sälja till och köpa av, om de priser de skola hålla
o. s. v. Viktigt är särskilt att de varit hänvisade till statsmyndigheter, som haft att ge dem tillstånd till det ena och det andra
och som i samband därmed ha gjort sig noga underrättade om
deras företag. Den front där krigsårens företagare haft att kämpa
har varit förlagd till ämbetsverk och kommissioner. Marknaden
– företagarens naturliga stridsplats – ha de däremot kunnat
lämna ur räkningen. Varuknappheten har eliminerat det mesta
av de bekymmer på denna front som annars tynga en företagare.
Köp, produktion och försäljning ha mer eller mindre dirigerats
av det allmänna. Någon gång har man hört det talesättet att köpmännen äro »varuförmedlare» för det allmännas räkning. Och
det ligger mycket däri. Man har ofta erinrats om skråväsendets
och reglementeringens tid, då handlande och hantverkare ansågos
genom sin gärning utföra ett slags tjänst åt det allmänna. Om
skråväsendet påminner också den stelhet som alltmera kommit att
utmärka näringslivet. Det har blivit svårt att begynna nya företag och bryta nya banor. En tendens att förbehålla marknaden
åt redan bestående företag har redan långt före krigsåren framträtt hos vissa näringslivets organisationer. I samma riktning ha
många av krigsårens regleringar verkat.
50!}
Nils Herlitz
I detta nu gå stridens vågor höga. Socialdemokratien har sedan
några år tillbaka med kommunistiskt stöd aktualiserat frågan om
varaktiga föranstaltningar i »planhushållningens» eller socialiseringens tecken. Man är beträffande ett stort antal olika nä-
ringsgrenar i färd med att utreda, vad som kan åstadkommas i
denna riktning. Den borgerliga oppositionen – i varje fall hö-
gern och folkpartiet- koncentrerar sitt intresse på att hävda det
fria näringslivets samhälleliga betydelse.
I nära samband med det växande skattetrycket och den statliga dirigeringen av näringslivet och även med samhällets demokratisering står en annan företeelse som kortast kan uttryckas så,
att människorna mer och mer fått statens stöd och blivit beroende
därav.
Jag tänker i första hand på den sociala lagstiftningen; så lyckliga ha vi varit, att om också utvecklingens takt hejdats under
krigsåren, den likväl har fortgått och medborgarnas trygghet mot
nöd och ofärd icke oväsentligt förstärkts. Vi ha utvecklat varjehanda nyttiga föranstaltningar för hälso- och sjukvård, lägre inkomsttagare fått livsmedel till rabatterade priser, staten och kommunerna ha sörjt för bostadsproduktionen, o. s. v. Och nu är det
meningen att gå vidare med stora steg. Folkpensioneringen har
i år lagts på ny bog med väsentligt höjda pensioner, och nu ligger
på riksdagens bord en proposition om obligatorisk sjukförsäkring.
Ett karakteristiskt inslag i den senaste tidens välfärdspolitik är
den befolkningspolitiska aspekten: man vill med varjehanda olika
medel hämma den minskning av folkstammen som sedan några
årtionden öppnat oroande perspektiv.
Ett jämförelsevis nytt inslag i svensk politik äro också strä-
vandena att förbättra jordbrukets ställning. Jordbrukskrisen i
början av 1930-talet övertygade socialdemokraterna om att jordbruket måste stödjas. Och så uppväxte ett efter hand alltmera
konstrikt system av stödåtgärder, som skulle befria jordbrukarna
från marknadens vanskligheter. Denna stödpolitik utbyggdes ytterligare under krigsårens anspänning. Och nu är man ense om,
att den måste fullföljas.
Men i någon mån gäller också om näringslivet i övrigt att det
på många sätt har blivit beroende av statens stöd. Detta är, om
man så vill, den andra sidan av inskränkningarna i dess frihet.
När den fria marknadshushållningen ersatts av statens dirigering,
ha företagarna på många sätt måst ty till statens landsfaderliga
omsorger; har ett företag bragts i svårigheter t. ex. genom den
510
Drag ur svenskt statsliv under krigsåren
statliga prispolitiken, har staten icke heller kunnat undgå att på
ett eller annat sätt hjälpa det ur dem.
Man måste skatta den trygghet, som staten på dessa olika vä-
gar kunnat skapa, mycket högt. Men med tillfredsställelsen blandar sig oro. Man måste för det första fråga sig, om icke statens
krafter överskattas. Denna fråga gäller i första hand ekonomien.
Men den gäller också de personliga resurserna. På alla möjliga
områden märker man, att det inte finnes människor nog att lösa
de väldiga nya uppgifter, som staten tager på sig. Man kan mycket allvarligt ifrågasätta, om vi icke äro på väg att förlyfta oss:
det är med andra ord fara för att den trygghet som förespeglas
i mångt och mycket blir illusorisk. Det är å andra sidan icke
heller någon cynism, om man undrar, huruvida icke en alltmera
tryggad tillvaro är ägnad att förslappa de krafter, som födas ur
medvetandet om svårigheter, vilka man själv har att bemästra.
Man har länge talat om understödstagarandan som socialpolitikens avigsida. Nu har man också att tänka på den funktionärsmentalitet, som under den statliga regleringens tryck hotar att
undantränga den fria företagsamhetens anda inom näringslivet.
Det är paradoxalt, att man har anledning till sådana reflexioner
just under en tid som hos andra folk framför allt utmärkts
av att livet blivit farligare, tryggheten mera problematisk. Den
som tror att de stora skakningarnas tid ej är förbi, kan inte
undgå att fråga sig om ett folk, vars trygga tillvaro under denna
tid blivit ännu tryggare, är härdat för prövningar som kunna
komma och som staten med alla sina föranstaltningar kanske ej
förmår bemästra.
Mot den bakgrund jag här sökt teckna reser sig frågan, hur det
under denna tid gått med vår nedärvda rättskultur. Svaret beror ju av vad man menar med rätt och rättskultur och utfaller
därför ganska olika.
En elementär förutsättning för rättskulturen är att lagen efterleves av myndigheter och medborgare. Vi ha ofta – enligt min
tanke alltför ofta – fått höra att »nöd bryter lag», att »i krig
tiga lagarna» o. s. v. Som riksdagsman har jag icke sällan haft
anledning att reagera mot vad jag uppfattat såsom lagbrott eller
rentav grundlagbrott. Men denna kritiks räckvidd får icke överdrivas. Särskilt får man fasthålla, att rättsvetenskapen har svårt
att ur våra grundlagar utläsa något hinder för ingrepp i enskild
rätt, då de ske med stöd av riksdagens beslut. Man kan nog vara
ense om att myndigheterna i stort sett drivit sin verksamhet inom
38- 46SOG Svensic Tidskrift 1946 511
Nils Herlitz
lagliga gränser. Icke heller kan man påstå, att det varit sämre
beställt med medborgarnas laglydnad än eljest. I själva verket
ha vi trott oss finna att den statliga regleringen hos oss varit ganska effektiv. Svarta börsen har spelat en mindre roll än i många
andra länder. Ur skattelagstiftningens grepp har det varit svårt
att komma undan, o. s. v. Vi kunna vara tacksamma över att vi
i så måtto ha kunnat undgå laglöshetens vådor. Förklaringen är
naturligtvis framför allt den, att ingreppen icke behövt göras så
hårda att människorna revolterat.
Därmed är icke sagt, att icke rättskänslan ofta reagerat. Ser
man rättskulturens väsentliga innebörd däri att vissa grundläggande ideer om rättvisa och rättfärdighet hållas vid makt, bli omdömena om krigsåren skiftande. Mången räknar det som ett oroande tecken att den personliga friheten fått lida intrång, särskilt
därigenom att osedvanliga maktbefogenheter lagts i polisens hand.
Andra fästa sig mest vid intrång i äganderätt och näringsfrihet,
som de anse strida mot en rättsstats principer. Jag skall icke taga
upp någon diskussion om dessa ämnen, där omdömena lätt bli skiftande. Såsom rättsvetenskapsman har jag i själva verket icke
mycket att säga om saken. Det har icke varit lättare hos oss än
inom andra folk att finna något avgörande vetenskapligt argument mot satsen, att det till sist är staten som bestämmer vad
som skall vara rätt. Man har fått nöja sig med att i belysning av
nutidens fruktansvärda erfarenheter om vart denna sats leder,
mana till varsamhet och måttfullhet, framhålla den statliga dirigeringens ofullkomlighet, understryka rättssäkerhetens, äganderättens och näringsfrihetens samhälleliga värde och betydelsen
av de fria krafter som på denna grundval kunna utvecklas till gemensamt bästa.
Ånnu en synpunkt må emellertid framhållas. Om man räknar
det som ett väsentligt inslag i rättskulturen, att medborgarna leva
under lagar som stiftats av konung och riksdag, är det beaktansvärt, dels att riksdagen skjutits åt sidan, dels – och kanske än
mera – att medborgarens liv och leverne numera i så hög grad
över huvud taget ej bestämmes av allmängiltiga normer utan av
de konkreta avgöranden om rättigheter och skyldigheter som myndigheterna träffa. I så måtto kan det sägas att vi tagit stora
steg från rättsstaten mot förvaltningsstaten. stegen äro ödesdigrare, ju vidsträcktare befogenheter myndigheterna hava, ju friare
de äro i sina avgöranden. Godtycket får spelrum. Och varje
punkt där medborgaren beror av myndigheternas goda vilja ger
512
Drag ur svenskt statsliv under krigsåren
dessa en angreppspunkt, en möjlighet att dirigera honom dit de
vilja. Betänkligast är måhända den känsla som i ett sådant läge
lätt griper omkring sig: att överheten egentligen har möjlighet
att fordra vad den vill av den enskilde, och att det därför ej
gärna kommer ifråga att motsätta sig, vad den önskar. Detta
desto mer som den motspänstige vet med sig att fullmakter som
de makthavande till äventyrs sakna lätteligen stå att utverka hos
en beredvillig riksdagsmajoritet. I sådant dunkel utsuddas den
individuella frihetssfären; man kommer ifrån den i en rättsstat
självklara vanan att efterfråga den lagliga grunden för överhetens åtgöranden och gränserna för dess makt. Det kan anmärkas,
att utvecklingen i denna riktning icke avbrutits efter kriget; just
nu har den politiska diskusionen kommit att koncentreras på
vissa därmed sammanhängande aktuella frågor.
Då staten så helt tagit medborgarna i sin hand och i sin vård
– hur har det då gått med den fria medborgerliga aktiviteten,
som i ett folk, som styr sig självt, är den omistliga kraftkällan~
Vilken roll har fri medborgerlig vilja och fri medborgerlig gärning spelat f
Den första frågan är denna: fortgår alltjämt den medborgerliga viljedaningen fritt? Formas människornas tankar om allmänna angelägenheter under öppen tävlan mellan olika åskådningarf I svaret på denna fråga skall jag icke uppehålla mig vid
den under krigsåren så livliga diskussionen om tryckfriheten. Betydelsen av de inskränkningar som gjordes däri blev enligt min
tanke starkt överdriven; den censurlagstiftning vi hade på papperet sattes aldrig i kraft. Över huvud taget lär det icke kunna
sägas att lagstiftningen i väsentlig mån inskränkte den fria
åsiktsbildningen under kriget. Större anledning har man att betona de vådor, som samhällsutvecklingen – sedd på lång sikt –
kan medföra. För det första ha vi fått att göra med meningsbrytningar av allvarligare art än förr, meningsbrytningar som satt
den demokratiska toleransen på hårda prov. Jag syftar icke på
motsättningen mellan arbetarklassen och andra samhällselement.
Den kunde för 15 år sedan te sig mycket olycksdiger, men har sedan dess jämnats ut. Vad jag syftar på är, att vi i den politiska
kampen mött motståndare, vilka, sedda i utrikespolitisk belysning, med större eller mindre rätt tett sig som samhällsfarliga,
samhällsfientliga. Vi ha icke gått hårt fram mot sådana element,
men frågan om hur de skola behandlas ger ibland anledning till
513
Nils Herlitz
oro. Man har i olika sammanhang mött en i och för sig naturlig
nitälskan om demokratien, som kunnat leda till en vittgående diskriminering av misshagliga element, långt utöver vad som påkallas av omsorgen om rikets säkerhet. Och man får naturligtvis
icke blunda för vad ett varaktigt partiherravälde i förening med
en vittgående statlig reglering av det enskilda livet kan komma
att föra med sig. Det ligger en väldig styrka i trycket av en
åskådning, som varaktigt behärskar statsledningen och genom den
alla de myndigheter av vilkas mångahanda åtgärder människornas väl och ve är beroende. Men fastän jag som politiker ej sällan haft all anledning att peka på de faror som här hota den fria
åsiktsbildningen, är jag angelägen att icke ingiva överdrivna föreställningar: något avsiktligt tryck på den fria medborgerliga
åsiktsbildningen till den ena eller andra riktningens favör kunde
man knappast iakttaga under krigsåren.
En annan fråga är, hur människorna begagnat den tankefrihet
som unnats dem. Omdömena härom måste alltid bliva subjektiva.
Men ganska allmänna voro under krigsåren klagomålen över att
det politiska intresset ej var så utbrett som man kunde önska. I
själva verket är en sådan företeelse ganska naturlig i en sådan
samhällsform som vi nu leva i. statsmaskineriets komplicerade
beskaffenhet gör det svårt för menige man att få ett grepp om
sammanhangen. Den passiva undersåtlighetens tankegångar få i
ett sådant läge lätt grepp om sinnena. Och den, som icke helt passivt anammar statsledningens syn, får i varje fall lätt nog ett
skevt och trångt perspektiv. Hans intressen koncentreras på de
punkter där han är särskilt beroende av statens gunst, och han
sluter sig gärna till den som just på dessa punkter vill honom väl.
Men den medborgerliga aktiviteten består icke blott i den fria
åsiktsbildningen utan också i fri medborgerlig gärning i det allmännas tjänst. I vårt statsskicks långa historia finnes, så som
jag ser den, ingen starkare samhällsbyggande kraft än medborgarnas fria insatser. Ingenting står för mig som mera väsentligt
däri än menigheternas fria samverkan för gemensamma behov
och för rättens vård, försvarsväsendets uppbyggnad på den gamla
bondehärens grund, ständernas fria samarbete med Vasakungarna
och andra härmed jämförliga företeelser. Vad är då mot en så-
dan bakgrund att säga om de krigsår som vi lagt bakom oss?
·vad ha vi haft att sätta upp mot den blinda tilltron till överhetens
föranstaltningar, mot den statsförgudning, som häftigt griper omkring sig under det växande statsherraväldeU
514
–~
Drag ur svenskt statsliv under krigsåren
Naturligtvis ha vi varit fattigare än våra nordiska broderfolk.
Det har icke varit fråga om att motsvara sådana krav på medborgerliga insatser som Finlands folk har uppfyllt, icke om en
sådan märklig pånyttfödelse av folkets samhällsbyggande krafter,
som vi fått bevittna i de fria motståndsrörelserna i Danmark och
Norge. Men om man mäter oss efter måttet av de mindre uppgifter som vi ställdes inför, finnes ändå ett och annat att lägga
märke till.
Det är icke från kommunalförvaltningen, det traditionella fältet för fri medborgerlig tjänst, som man kan hämta sådana iakttagelser. Vår kommunalförvaltning får för varje år större uppgifter, men blir på samma gång mer och mer insnörd i lagstiftningens och statsförvaltningens fjättrar. Den inordnas som ett
stycke i det stora statsmaskineriet och lämnar allt mindre utrymme för medborgarkrafternas handlingsfrihet. Många hoppas
att ett friare och friskare kommunalt liv skall spira ur den radikala omorganisation som beslöts i år: det är meningen att i stor
skala sammanslå små kommuner till större. Men det är ovisst,
vad reformen i detta hänseende kan komma att betyda.
Det är på andra områden man möter nya uttryck av medborgerlig handlingskraft. Man möter dem i det mångsidiga frivilliga arbetet för försvaret, i hemvärnet, i luftskyddet, i lottaverksamheten och mycket annat. Man bevittnade i allt detta arbete
personliga bekännelser till fosterlandet i en sådan omfattning att
man icke kan gå dem förbi. Jag kan icke heller lämna näringslivets insatser oomnämnda. Dess tjänst bestod icke enbart däri att
det villigt fogade sig efter statsledningens anordningar. Man har
oekså sett mycket av självständigt skapande kraft, buren av omisskännlig samhällsanda.
Men särskilt har man att taga fasta på den organisatoriskt nyskapande kraft som på en mängd områden har trätt i dagen. Till
do mest framträdande dragen i nutida svenskt samhällsskick hör
det fria organisationsväsendets starka utveckling. Vi möta det
inom många olika områden av andlig odling, som uttryck för
ideella strävanden av olika slag. Men framför allt framträder
det inom det ekonomiska livet. Det är välbekant, att fackföreningsrörelsen hos oss fått en ovanlig styrka: detsamma gäller om arbetsgivareorganisationerna. I den organiserade arbetarrörelsens
spår ha under de senaste åren andra samhällselement trätt fram:
jag tänker på tjänstemännens starkt utvecklade organisationsvä-
sen och bondekooperationen, som på kort tid fått ett intensivt grepp
515
Nils Herlitz
om vårt jordbruk. Ett annat exempel utgöra industriens, handelns
och hantverkets många organisationer. Märklig är denna rörelse
icke blott genom sin kvantitativa omfattning utan också genom
den intensitet med vilken den griper människorna. På alla möjliga områden iakttager man en utpräglad solidaritet: de enskilda
böja sig villigt för föreningsmajoriteter och styrelser. Det är intet tvivel om, att det är en djupt rotad samhällsbyggande anda
som yttrar sig häri.
Närmast riktar sig dock allt detta arbete på att hävda enskilda
intressen av ekonomisk natur, och det är klart att en så inriktad
verksamhet icke utan vidare får inregistreras som en form av den
samhällstjänst, ett självstyrande folk behöver. Alltför tanklöst
betecknar man ofta de organiserade intressenas kamp som en löftesrik form av demokrati. Under mäktiga intresseorganisationers
tryck ha det allmännas intressen ofta nog varit hårt beträngda.
Och ganska hårdhänt ha understundom de som stått utanför behandlats. Man talar ofta om skråandans pånyttfödelse i väldiga
proportioner.
Nu är emellertid att märka, att organisationsväsendet på mångahanda olika sätt kommit att samarbeta med det allmänna. Jordbruksregleringen har från första början i stor utsträckning lagts
i händerna på jordbrukets egna organisationer. Den enskilda och
den statliga lönepolitiken har utformats i förhandlingar mellan
regeringen å ena sidan, fackföreningsrörelsen och tjänstemannaorganisationerna å den andra. Krigsårens reglering av det ekonomiska livet har ägt rum under ett mycket intensivt samarbete
med näringslivets organisationer, som dels påtagit sig själva viktiga uppgifter, dels haft sina förtroendemän placerade inom krisförvaltningens ledande organ; det råder icke mer än en mening
om att kristidsregleringen härigenom kunnat genomföras mycket
smidigare och effektivare än under det förra världskriget.
Organisationernas samarbete med staten medför icke i och för
sig att det allmännas intressen sättas i högsätet. stundom har
förhållandet närmast kunnat karakteriseras så, att intresseorganisationernas strävanden fått statsmakternas stöd. Men detta är
blott en sida av saken. Det, finnes många exempel på att även
rena intresseorganisationers samarbete med myndigheterna präglats av påtaglig allmänanda. Man kan peka på den självbesinning
och ansvarskänsla med vilken fackföreningsfolket 1942 frivilligt
medverkade till det för hela vår ekonomi så viktiga lönestoppet.
Från kristidskommissionerna hör man om hur ansvaret lyft orga- 516
Drag ur svenskt statsliv under krigsåren
nisationernas män över den ensidiga intressepolitik i vars tjänst
de stått. Sådana tecken äro löftesrika nu, då vi stå inför den stora
frågan, huruvida organisationsväsendet skall kunna åstadkomma
den syntes av allmänt och enskilt, som är den sunda självstyrelsens väsen, och därmed bli ett bärande element i svensk självstyrelse.
Vad jag sagt om svenskt statsliv under krigsåren har ej blivit
annat än flyktiga glimtar och vaga – kanske subjektiva – intryck. Det är naturligt redan därför att dessa år icke uppvisa
mycket av medvetna insatser i statsskickets utdaning, av påtagliga nyskapelser. Intresset har icke varit riktat ditåt. Man har
viser·ligen tänkt och skrivit mycket om de bärande grundvalarna
för svenskt samhällsliv. Vår nedärvda rättskultur och självstyrelse har på ett helt annat sätt än förr gjorts levande i folkets
medvetande – en naturlig akt av självförsvar mot främmande
ideologier. Men nödvändigheten att utveckla självstyrelsens former med hänsyn till en ny tids krav har ingalunda stått klar för
det allmänna medvetandet. Den konstruktiva andan har saknats.
Denna kristid skiljer sig i så måtto från en annan kristid, som ofta
varit i mina tankar under dessa år, den tid som skapade 1634 års
regeringsform. Men även om vi icke velat det och icke tänkt
därpå, är det intet tvivel om, att vårt statslivs utveckling på ett
avgörande sätt påverkats av våra öden under krigsåren. Vad som
kommer att få beståndande betydelse av det som hänt kan man
icke nu med säkerhet överblicka; därför måste bilden nu bli diffus
och osäker. Men för historien komma en gång dessa krigsår att
stå med klart utmejslade drag som en märklig milstolpe på det
svenska statsskickets utvecklingsväg.
517

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner