Print Friendly

Dövstumutbildningen i Stöpsleven

Av Redaktionen | 31 december 1946


1946


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

DÖVSTUMUTBILDNINGEN
I STÖPSLEVEN
Av lektor OSCAR LÖFGREN, Kristinehamn
DEN svenska dövstumskolan har sedan länge icke kunnat hålla
jämna steg med skolväsendets snabba utveckling i övrigt. Orsakerna härtill torde vara flera. Ej minst betydelsefull är allmänhetens, även den bildades, bristfälliga kännedom om och därmed
bristande intresse för de dövas villkor. Dessa »tysta i landet» kunna
inte på önskvärt sätt föra sin talan. Deras lyte, dövheten- stumheten är med få undantag endast dennas konsekvens och kan med
nutida möjligheter nästan alltid avhjälpas – väcker ej så som
blindheten spontant medlidande och framstår för den ytlige betraktaren som mindre svårt. Och dock är den från barndomen
totalt döve i verkligheten långt mera än den blinde isolerad från
det levande livet och gemenskapen med andra människor. Endast
undantagsvis, under särskilt gynnsamma villkor, kan den helt
döve uppnå normal själslig utveckling och mognad. Den himmelsvida skillnaden mellan de helt dövas och de lomhördas villkor har
ej alltid med tillräcklig skärpa framhävts i propagandan för arbetet bland de döva, ej heller skillnaden mellan medfödd eller vid
tidiga år förvärvad dövhet och den vid mognare ålder ådragna.
En klar distinktion vore här av stort värde.
Vilka i övrigt orsakerna till stagnationen på detta område än
må vara, framstå i alla händelser dövstumutbildningens sociala
och pedagogiska behov såsom de för närvarande sämst tillgodosedda inom abnormundervisningen. Den utredning om dövstumutbildningens reformering som igångsattes förra hösten av ecklesiastikminister Erlander har helt visst kommit i den rätta stunden,
nu då genom 1945 års ordinarie riksdags beslut ramen för dövundervisningens organisation efter åtskilliga års ovisshet fastställts för överskådlig tid framåt.
..
459
Oscar Löturen
Det mest iögonenfallande missförhållandet rör skolbyggnaderna.1
Dessa voro för sin tid goda och solida, men äro nu föråldrade och
i stor utsträckning förslitna eller rentav förfallna. För skolornas
materiella tillgodoseende har övergången från kommunal till statlig regim faktiskt betytt ett försämrat läge, i det att den oklara
organisationsfrågan hindrat nya initiativ. De statliga myndigheterna ha emellertid uppmärksamheten riktad på detta missförhållande och ha, bl. a. genom nybyggnaden av Härnösandsskolan,
påbörjat arbetet för dess avhjälpande.
De elementära skolorna för döva barn, som bära det trista namnet »upptagningsskolor», äro anordnade som internat. Ett undantag utgör skolan för oegentligt döva i Örebro. Anordningen såsom
internat, vars fortbestånd icke mig veterligen satts i fråga, innebär att skolan för det stora flertalet barn under den långa skoltiden från sju- till inemot tjugoårsåldern blir deras egentliga hemvist. Då just skolåldern är av grundläggande betydelse för personlighetens utveckling, böra stora krav på ändamålsenlighet och
trevnad kunna ställas på dessa internatskolor. Hittills kunna dessa
dock, med sin trista och föråldrade karaktär av anstalt eller kasern, i stort sett icke sägas fylla ens måttliga krav i dessa avseenden.
En önskvärd reform vore ordnandet, efter mönstret av moderna
internatskolor, av separata smärre skolhem för ett måttligt antal
lärjungar på ungefär samma åldersstadium. Om detta av ekonomiska eller andra skäl icke anses utförbart, böra i de nya eller
moderniserade skolbyggnaderna inrättas avdelningar, som var för
sig bilda en sluten enhet och ett slags hem. Den nuvarande anordningen med stora sovsalar, gemensamma för olika åldersgrupper,
är ur flera synpunkter olämplig. En uppdelning på fyra hem
eller avdelningar – två för gossar och två för flickor – skulle
med skolornas nuvarande omfång resultera i 20-25 elever per
enhet, vilket väl är ett maximum, om denna enhet skall kunna få
verklig hemkaraktär.
Om separata hushåll eller matsalar icke kunna anordnas, något
som ur trevnads- och uppfostringssynpunkt vore önskvärt, böra
skolhemmen eller avdelningarna omfatta dels bostadsrum för
högst fyra elever i varje, dels dagrum. En säng, en stol och ett
1 Några av de efterföljande synpunkterna framfördes i en motion av hr Håstad
i andra kammaren 1945. Trots instämmande i sak avstyrkte statsutskottet och avslog riksdagen motionen, men ecklesiastikminister Erlander medtog i direktiven för
utredningen några av dess synpunkter.
460
Dövstumutbildningen i stöpsleven
låsbart skåp för varje elev samt tillgång till ett bord med lampa
torde ej vara för mycket begärt av ett skolhem. Av stor betydelse
är tillgången till ett stort och trivsamt dagrum med lekattiralj för
de mindre barnen. Nuvarande förhållanden äro i dessa avseenden
icke tillfredsställande.
Att rummen t. ex. böra vara prydda med tavlor, gärna billiga
och barnsliga men fantasieggande och omväxlande, förefaller
ganska självklart, då det gäller de döva, som äro hänvisade till
och mer än andra fästa vid tillvarons yttersida. Icke desto mindre
torde blinda och sinnesslöa vara bättre tillgodosedda härvidlag,
ehuru de blott indirekt eller ofullständigt kunna njuta av yttre
estetiska värden.
Då antalet vårdarinnor är för litet för att varje barn skulle
kunna få personlig omvårdnad, kommer den egentliga fostran att
vila på klassläraren, som närmast har ansvaret för den språktekniska och intellektuella utbildningen. Eftersom denna är begränsad tilllektionerna och krävande nog, är det inte så underligt,
om barnens .allmänna fostran blir eftersatt.
Utom en husmoder och en vårdarinna borde varje skolhem eller
avdelning, åtminstone på lägre stadium, äga tillgång till en specialutbildad kraft för barnens allmänt fostrande och stimulerande
sysselsättning under fritiden. Inom ett skolhem skulle barnen
även på det lägre stadiet kunna tilldelas individuella smärre uppgifter och därmed känna sig nyttiga och fostras till ansvarskänsla.
Dövundervisningens egentliga mål är, förutom en allmän fostran
och orientering i verkligheten, att göra barnet nödtorftigt förtroget med det skrivna och talade språket, så att det vid skoltidens
slut skall kunna läsa och förstå en enklare text, avläsa andras tal
och genom eget tal någorlunda begripligt sätta sig i förbindelse
med sin omgivning. Vid sidan av denna huvuduppgift kommer inhämtandet av teoretiska kunskaper i olika ämnen mera i andra
rummet än vid vanliga skolor. Trots denna begränsning av målsättningen torde ett stort antal döva vid utträdet ur skolan icke
.äga tillräcklig insikt och träning i svenska språket för att kunna
utan stor svårighet avläsa eller göra sig förstådda, eller för att på
egen hand kunna tillgodogöra sig svensk litteratur, ens i mycket
lättfattlig form. Om orsakerna till detta mindre tillfredsställande
resultat och vägarna till dess förbättring kunna i detalj olika meningar råda. Det ytterst ojämna lärjungematerialet och de allt för
34-46732 Svensk Tidskrift 1946 461
Oscar Löfgren
stora klassavdelningarna äro två faktorer, om vilkas ogynnsamma
verkan ingen meningsskiljaktighet torde förefinnas.
Dövstumskolans klasser kunna förefalla små jämförda med vanliga skolors. En årsklass som, enär intagning sker endast vartannat år, motsvarar två årgångar skolpliktiga elever, uppdelas
normalt i tre avdelningar om 5-10 i varje. Därvid bruka A- och
B-avdelningarna tangera maximum, medan C-avdelningarna med
särskilt svaga elever äro mindre. Trots detta är behovet av minskade avdelningar särskilt på lågstadiet synnerligen stort. Vid dövundervisningen, där endast synsinnet användes av lärjungen, blir
den redan i vanliga skolor ogynnsamma verkan av stora klasser
kraftigt stegrad, så att undervisningens resultat, åtminstone på
nybörjarstadiet med dess krav på enskild handledning vid artikulationen, står i nära nog omvänd proportion till antalet elever.
I en klassavdelning på 10 får varje elev endast omkring 5 minuters
effektiv undervisning per lektion, eller mindre än en timme per
läsdag. Medan en elev undervisas direkt av läraren, måste de övriga sysselsättas med föga givande mekanisk självverksamhet, i
huvudsak skrivning. Under sådana omständigheter måste framstegen, även med den mest energiskt bedrivna undervisning, bli
små. Man kan inte undra på om eleverna finna skolarbetet tråkigt.
Klassavdelningar på mer än 5 lärjungar äro- det kan utan tvekan påstås – på dövundervisningens lägre stadium en pedagogisk
orimlighet.
Individuell talundervisning är givetvis här idealet. Det är förmånen av individuell undervisning och ständig handledning som
– jämte stor begåvning hos lärjungen – möjliggjort de glänsande
resultat som uppnåtts t. o. m. vid komplicerat lyte, såsom hos Helen
Keller. Även om rent individuell statlig dövundervisning av finansiella och andra skäl icke kan komma i fråga, borde möjligheterna
till en mera personlig handledning kunna ökas. Biträdande lärare
borde sålunda tilldelas de minskade klassavdelningarna. En dylik
anordning torde även garantera en mindre ensidig undervisning
än nuvarande klasslärarsystem, där lärarens större eller mindre
fallenhet för artikulationsundervisning och pedagogiska förmåga
i allmänhet spela en väsentlig roll för undervisningens resultat.
*
Förskoletidens betydelse för normala barns utveckling har mer
och mer vunnit beaktande av pedagogerna. I England har man
nyligen infört obligatorisk förskola mellan 5 och 7 års ålder. 1940
462
Dövstumutbildningen i stöpsleven
års skolutredning har för sin del redan understrukit vikten av
denna skolform. För de dövas, liksom för de blindas, del spelar
förskolan en ännu större roll än för normala barn. Döva småbarn,
ej minst de intellektuellt vakna, bli ofta svårskötta. De förete bilden av ett problembarn och behöva sakkunnig vård och ledning
för att få kontakt med sin omgivning och reda i tillvaron. Åven
de döva barn som visa ett mera fogligt och harmoniskt temperament äro i stort behov av förskolans stimulans och fostran. Det
gäller ju för alla döva barn att så snart som möjligt börja inhämta
något litet av det väldiga försprång i språklig färdighet som normalt utrustade barn få redan under andra till fjärde levnadsåren.
Att vänta med det döva barnets skolning till sju- eller åttaårsåldern
innebär för barnet en svårersättlig förlust.
Hittills bedrives förskoleundervisning av döva barn hos oss endast i privata skolor. Banbrytaren på detta område är fröken
Annie Koch, som redan 1902 startade en förskola för döva småbarn
i Göteborg. Sedan 1925 finnes en sådan skola även i Stockholm. På
båda hållen kompletteras skolan av ett litet skolhem. Med små
yttre resurser, som på senare tid dock väsentligen förstärkts genom
statliga och kommunala anslag, ha dessa förskolor och skolhem
utfört ett värdefullt och alltmera uppskattat arbete. Barnen få i
förskolorna ej endast syssla med kindergartenuppgifter, de lära
sig också att skriva och kombinera skrift med föremål och deras
tecken. Vanligen lära de sig t. o. m. de vanliga enkla språkljuden.
Detta motsvarar åtminstone ett års vistelse vid upptagningsskolan.
Tyvärr finnes för närvarande ingen verklig anknytning mellan
förskola och upptagningsskola. Den senare arbetar alltjämt, som
om ingen förskola funnes, d. v. s. de i förskola undervisade barnen
intagas tillsammans med rena nybörjare. Botemedlet mot detta
missförhållande är att göra förskolan obligatorisk. För närvarande kunna eller vilja åtskilliga föräldrar icke utnyttja förskolorna, i förra fallet på grund av skolornas begränsade kapacitet
eller av ekonomiska skäl, i det senare på grund av okunnighet eller
missriktad ömhet. Detta är dock intet skäl mot att göra förskolan
obligatorisk för alla döva barn, åtminstone från femårsåldern. Liksom hittills bör möjlighet alltfort finnas för dem som så önska att
låta barnen börja redan i treårsåldern.
För en utbyggd eller förstatligad förskola kräves utbildning av
särskilt skolade lärarkrafter. De böra vara kvinnliga och äga kompetens för lekskola samt dessutom ha genomgått en specialkurs
vid skola för döva. Dessa lärarinnor borde även kunna tas i an- 463
Oscar Löfgren
språk inom upptagningsskolans lågstadium. Såväl för kindergartenundervisningen som för den allmänt fostrande och stimulerande fritidshandledningen inom skolhemmen skulle deras utbildning säkerligen vara idealisk.
En omstridd och svårbedömd fråga är användningen av åtbördsspråket vid döva barns fostran och undervisning. De flesta dövstumpedagoger torde inta en negativ ståndpunkt härvidlag, då de
mena att all användning av såväl åtbörder som handalfabet motverkar undervisningens huvudsyfte: att lära eleven använda och
avläsa det talade språket. Denna ståndpunkt är begriplig, men
torde knappast innebära hela sanningen: barnet kastas måhända
ut med badvattnet. En förbättring av åtbördsspråkets ställning
inom dövutbildningen synes för en lekman vara en viktig punkt
på ett reformprogram. Att riksdagen nyligen beviljat anslag till
en film över teckenspråket tyder på att man inom vidare kretsar
börjat inse dettas värde, vilket redan länge stått klart vid den
religiöst-socialt betonade verksamheten bland vuxna döva.
Den dövstumme kan icke undvara detta »språk», som ehuru primitivt och summariskt ensamt sätter honom i verklig kontakt
med hans likar och spontant ger uttryck för och når in till hans
själsliv. Redan i förskoleåldern lära sig döva barn snabbt ett förenklat teckenspråk, och under den egentliga skoltiden sker den
spontana meddelelsen mellan barnen genom åtbörder, kompletterade genom handalfabetet, tal och mimik, ehuru detta av skolan
lämnas utan avseende eller rentav ses med oblida ögon. Det måste
vara av vikt att detta »språk» icke överlåtes åt slumpen och genom
slarvigt användande vårdslösas. Tvärtom borde det systematiskt
berikas och göras enhetligt, så att det vid den begynnande språkundervisningen kunde tjäna som hjälpmedel. Att helt bannlysa
åtbörderna vid den elementära undervisningen, såsom nu i regeln
synes ske utom vid förskolorna, måste avsevärt försvåra kontakten
mellan lärare och lärjungar och fördröja framstegen. Frånsett den
försvårade kontakten torde en följd av denna ensidighet vara, att
skrift och tal lätt bli något rent mekaniskt och främmande, utan
organisk anknytning till barnens själsliv, ej minst känslan. Eleven
kan lära sig maskinmässigt skriva och tala, kanske rent tekniskt
ganska tillfredsställande, utan att verkligen förstå och assimilera
det inlärda. Denna maskinmässighet är måhända dövundervisningens största risk och torde i viss mån bära skulden till barnens
464
Dövstumutbildningen i stöpsleven
ofta ringa intresse för och behållning av undervisningen. Den döves
största svårighet, isoleringen från omgivningen, kommer på detta
sätt att grundläggas redan under skoltiden.
Det hinder som hittills ovedersägligen mött för användning av
teckenspråket på nybörjarstadiet: att nybörjaren utan förskoleutbildning helt saknar uttrycksmedel och alltså ej heller förstår
åtbördsspråket, skulle bortfalla i och med att förskolan gjordes
obligatorisk.
Redan vid den nordiska dövstumkongressen i Köpenhamn 1907
fattades en resolution om åstadkommande av ett enhetligt nordiskt åtbördsspråk, och kommitteer tillsattes i de olika länderna.
I Sverige utkom som en följd härav år 1916 handboken »Teckenspråket» av O. Österberg. Detta arbete var en efter omständigheterna god prestation men behövde nu omarbetas och utvidgas,
helst i samarbete med representanter för andra nordiska länder i
enhetlighetens intresse.
Barnen borde redan i förskolan, såsom i viss utsträckning nu
sker, få lära sig teckenspråkets grunder, och under den egentliga
skoltiden kunde åtminstone några timmar i veckan anslås åt fortsatt träning i kombinerat tal och åtbördsspråk under ledning av
specialutbildad lärare. Även lärarna i kunskapsämnen torde med
fördel kunna i sin undervisning dra nytta av teckenspråket, i vilket de böra äga nödig insikt och övning. Slutligen vore det önskvärt att kurser i åtbördsspråket närmast för föräldrar till döva
barn kunde anordnas i statlig regi, med rese- och uppehållsbidrag
för obemedlade.
De synpunkter och förslag som här ovan framlagts göra icke
anspråk på fullständighet. Den här liksom inom andra skolformer
aktuella frågan om lärarutbildningen har sålunda endast tangerats. Kanske kunna dock desea reflexioner av en icke fackman
ge en föreställning om vilka viktiga frågor som bida sin lösning
inom detta område. Kunde dessa rader väcka vidgat intresse för
de dövas speciella svårigheter och problem, vore det tacknämligt.
Den kommitte som nu arbetar med dessa frågor har en maktpåliggande, men tillika rik och tacksam uppgift.
465

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner