Print Friendly

Dödshjälp åt kyrkan

Av Redaktionen | 31 december 1972


1972


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

GUNNAR DARMEN:
Dödshjälp åt kyrkan
Folk känner sig lurade av det utlåtande,
som den av statsrådet Alva Myrdal
ledda beredningen om det framtida
förhållandet mellan stat och kyrka kommit
med. Detta skriver teollic Gunnar
Dahmen i denna artikel. I stället för ett
generöst förslag om ett frigörande i en
form, som skulle kunna låta den svenska
kyrkan fortleva, har beredningen lagt
fram ett projekt om dödshjälp åt kyrkan.
Till råga på allt har beredningen tydligen
tänkt sig, att saken skulle avgöras över
huvudet på inte bara kyrkfolk utan hela
svenska folket. D en menar, att religion
är en privatsale som staten inte skall
lägga sig i. Därför tänker den avskaffa
hela kyrkoorganisationen. M en en kraftig
reaktion har uppstått, när folket i
bygderna börjat begripa vad som är på
färde.
»Vad fick vi göra? Stå utanför Folkets
Hus och sälja lotter». Så sade Kjell Eriksson om den tid, då han och en nuvarande
medlem av regeringen skulle svara för
partiideologin i Skåne. Det blev inte mycket tid för ideologin. Orden var nu riktade till dem som inom kyrkan menar att
en skilsmässa från staten skulle ge kyrkan
nya och stora möjligheter.
Kjell Eriksson är kyrkofullmäktiges ordförande i Malmö. Han är socialdemokrat
och initiativtagare till kyrka-stat-konferensen i Malmö april 1972. »Vi kunde»,
sade han, »inte ens i våra vildaste fantasier drömma om en så fantastisk uppslutning». Bakgrunden var ett förhandsbesked
från den statliga beredning, som arbetat
med ett förslag till lösning. Beredningen
hade också själv några månader tidigare
inbjudit till en samrådskonferens i Falkenberg i uttalat syfte att få kontakt med
gräsrötterna, men som Eriksson och andra
funnit hade det varit »ovanligt glest mellan rötterna>>.
Opinionsmötet i Malmö formade sig till
ett starkt nej till planen för skilsmässa.
Man skymtade en ny frikyrka, som skulle
beröva folket det inflytande i den kristna
församlingen som varit en huvudlinje i
svensk kyrkohistoria. Opinionen från
Malmö har sedan spritt sig. I Lund i maj
samlades några hundratal kyrkliga förtroendemän till ett om möjligt ännu starkare opinionsmöte.
Det hela började 1956, då riksdagen biföll en motion om utredning i frågan om
kyrka och stat. Ragnar Edenman tillsatte
sakkunniga. Ett jättearbete följde med en
394
rad delbetänkanden om religionen som
samhällsfaktor, redogörelse för kyrkor och
samfund, utredning om religionsfrihet,
kyrkobegrepp, kristendomsundervisning,
lagar och rättskipning, folkbokföring, begravningsväsen, teologiska fakulteter, kyrklig egendom och kyrklig organisation för
att slutligen utmynna i 1968 års slutbetänkande.
slutbetänkandet framställde fyra tänkta
lägen för en lösning, från ett i det väsentliga oförändrat läge till vad som närmast
liknade en konfiskation. Man trodde sig
ha bäddat för en livlig debatt, men det
tände ej. TV-s reporter Per Grever som
följt frågan bidrog själv med en skrift som
gav en populär framställning av vad det
gällde. Också han väntade på den stora
debatten. Fortfarande förblev det tyst.
»Statlig kyrka – andlig styrka» hade Grever kallat sin skrift. Till en klar framställning av läget tillfogade han en personlig
bekännelse, som framgår av titeln. Själv
kommer Grever från frikyrkligt håll.
Under de tysta åren har emellertid en
beredning fortsatt ärendet och nu presenterat ett förslag till lösning. Beredningen
har bestått av Alva Myrdal samt riksdagsledamöterna Per Blomquist (m), Lena
Hjelm-Wallen (s), Olle Dahlen (fp),
Gunnar Larsson (c), Gunnar Gustafsson
(s) och Bertil Zachrisson (s). Blomquist,
präst i Svenska kyrkan, önskar folkomröstning, och Gunnar Larsson har på väsentliga punkter en avvikande mening. Dahlen och Zachrisson är bägge frikyrkomän,
tillhörande Svenska Missionsförbundet.
Beredningens förslag föreligger i »Samhälle och trossamfund» och innebär – för
att citera en kritiker – att kyrkan skall
lösgöras från staten med takten av en trestegsraket. Först fråntages kyrkan folkbokföringen och begravningsväsendet. I nästa
etapp avskaffas lagen om församlingsstyrelse, vilket innebär att församlingarna blir
rent privata sammanslutningar. Slutligen
upphör statens hjälp att insamla kyrkoavgifterna, vilket varit den från kyrkan då
skiljda statens sista hälsning.
Var detta, sade man, den utlovade generösa lösningen? Generös, sade man i Malmö, är lösningen endast om man utgår från
att religionen snabbt kommer att försvinna
av sig själv. Staten är generös och barmhärtig nog att skänka dödshjälp. Man
fann beredningens förslag helt defaitistiskt. Man frågade sig om ledamöterna lå-
tit sig duperas av en skenopinion som
massmedia svarat för. Förslaget betecknades som urmodigt, otidsenligt, som »en
blandning av gammalliberalism och en
marxistisk motvilja mot institutioner».
Tydligen hade beredningen tänkt sig att
avgöra saken över huvudet på inte bara
kyrkfolk utan över hela svenska folket.
Därmed vore kyrkan förvandlad till ett
frikyrkosamfund vid sidan av andra.
Ett klarare alternativ
För en reformerad folkkyrka med helt annan förankring i det förändrade samhället
talade i Malmö Karl Manfred Ohlsson.
Han är mannen som under årens lopp
fått många örfilar – icke för vad han
gjort utan för att han inte skulle ha gjort
vad man förväntat av det uppdrag som
social-etisk expert han beklätt i Svenska
kyrkans centralråd. I Malmö hade han
tillfredsställelsen att bli applåderad av
även sina värsta kritiker. Hans anförande
»Reformerat samband – en garanti för
religionsfrihet och demokrati» var en konstruktiv kritik. Bedömer man, sade han,
kristendomen endast på grundval av bekännelser till vissa doktriner eller yttre beteenden kan man kanske vara pessimistisk.
Men kyrkan har en förankring i den stora
mellangruppen mellan dogmatiskt fixerade och konfessionslösa. Kyrkan har elt
helt annat utgångsläge än beredningen
föreställer sig. I själva verket har denna
aldrig frågat sig vad folk tänkte utan hur
man »taktiskt smidigt och friktionsfritt»
skulle skilja stat och kyrka åt. Man har
lyssnat till sextiotalets massmediadebatt
men försummat »den breda lågmälda vardagsdebatt som förts på den kommunala
nivån ute i församlingar och stift».
Förslaget innebär en föreningskyrka, där
minoritetsgrupperna får »bestämma utformningen av det största samfundet på
ett sätt som går stick i stäv mot vad majoriteten av människor själva önskar». Även
inom kyrkan finns grupper som gärna ser
kyrkan krympa hur mycket som helst, bara
de själva få bestämma. Men dagens och
morgondagens kyrka är annorlunda än
den som en gång väckelsens folk fann
främmande. »Det vore tragiskt om frikyrkoröreisen som en gång tvingades bryta
sig ut ur en intolerant överhetskyrka nu
skulle ta revansch genom att i religionsfrihetens namn -driva fram en nedmontering av folkkyrkan vid en tidpunkt då den
395
är öppen för en genomgående demokratiseringsprocess». Det är inte, fortsatte han,
fråga om privilegier när man gentemot
beredningen hävdar, att principen om att
samtliga samfund bör stå i samma relation
till staten är oriktig. Frikyrkosamfunden
har en annan samfundssyn, en annan syn
på medlemskapet, än folkkyrkan.
Frihet, jämlikhet, broderskap – så löd
rubriken för härnösandsbiskopen Arne
Palmqvists anförande. Han ville visa att
en nationell kyrka, som är hela folkets angelägenhet, är en garanti för dessa begrepp. Frihet finns att utan inskränkning
predika ordet i enlighet med prästlöfte
och samvete, jämlikhet däri att var man
bor i landet skall man kunna nås av kyrkans tjänster, broderskap i statens och
kyrkans gemensamma ansvar för det gemensamma bästa. Mot detta vill beredningen pressa kyrkan in i former som är
henne helt främmande och »ställer upp
en i vissa avseenden föråldrad föreningskyrka som modell och likriktare».
Var står frikyrkan?
Svensk frikyrka är i dag icke något entydigt begrepp. Principfrågor kring bibeluppfattningen eller frågan om kyrkornas
sociala och politiska engagemang är frå-
gor som delar både kyrka och frikyrka.
Vissa delar av frikyrkan står närmare vissa grupper inom Svenska kyrkan än vad
de står i förhållande till sina egna. Det
gäller också frågan om förhållandet till
staten. Historiskt sett har svensk frikyrka
som frisinnad politisk rörelse gått liberalismens väg med negativ syn på »stats- 396
kyrkan». Emellertid har den liberala, kulturradikala, rent ateistiska kritiken känts
alltmer olustig. Pingströrelsen, en döparrö-
relse som strängt taget aldrig bildat kyrka,
anser att alla partier talat tomma ord om
sitt kristna ansvar och stöder Kristen demokratisk samling. I varje fall gäller detta
tidningen Dagen. Även om man inom
pingströrelsen icke kan betrakta svenska
kyrkan som en kyrka i nytestamentlig mening, eftersom den icke består av dem som
genom dop vid vuxen ålder anslutit sig
till församlingen, betraktar man ändå
Svenska kyrkan som något positivt och
som ett tecken på att samhället icke vill
frånsäga sig allt kristet ansvar. Medlemmarna utträder icke ur Svenska kyrkan,
och det gör icke heller majoriteten inom
de äldre frikyrkorna. De finner att de står
i en historisk gemenskap, som icke utesluter deras mera aktiva medlemskap i en
kyrka med traditioner som de känner sig
mera förbundna med.
Frågan om statligt stöd är naturligtvis
överallt inom frikyrkligheten ett kinkigt
kapitel. Man vill stå fri från staten, men
man har också upptäckt att den ekonomiska utvecklingen med ökat statsinflytande över deras pengar ger dem rätt att
i vissa fall taga emot stöd som ett rättvisekrav. Man tar emot stöd åt bildningsverksamheten, man tar emot presstöd, och
ifråga om radio och TV är såväl kyrka
som frikyrka lika statskyrkliga såtillvida
att de låter ett monopol med av staten
kontrollerad ekonomi erbjuda religiösa
sändningar i gudstjänstens form. Några
frikyrkliga politiker har lekt med tanken
att man skulle kunna tänka sig skatteprivilegier efter amerikanskt mönster, men
ingen torde betrakta denna väg som möjlig.
Inför locktonerna om hur en fri kyrka
skulle kunna göra sitt inflytande gällande
utan statens »tvång» torde nog många
erinra sig hur kristendomsundervisningen
i skolan i realiteten avskaffades under sken
av välvilliga reformplaner. En gång till
vill man inte bli lurad.
Den förändrade samhällsbilden
I alla sammanhang – politiska och kyrkliga – talar man om den förändrade samhällsbilden, men man drar högst olika slutsatser. En sådan förändring är att vi villigt eller motvilligt erkänt den moderna
välfärdsstaten med vad det innebär av
tjänst och gentjänst. Vi klagar över skatter, men samtidigt begär vi som en följd
därav alltmer av staten. Staten har sannerligen icke tvekat att ta på sig ökat ansvar för uppgifter, som i gårdagens värld
kom till stånd och utvecklades som frivilliga företag. Dit hör sjukvård, försäkringsverksamhet, filantropi av olika slag,
kommunikationsväsen, undervisning och
annat mera. Även om vi i dag ville bekosta egna sjukhus och skolor skulle vi inte
orka med det, och i vilket fall som helst
skulle vi ändå få vara med om att betala
vad staten erbjöd. statsbidrag är icke
längre understöd utan en rättvis återbetalning av medel, som staten tagit för att
med mer eller mindre framgång förvalta.
Raden av statsstödda företag och verksamheter växer ständigt. Det ges pressstöd, partistöd, kulturstöd o s v. På en enda punkt skulle nu staten säga nej, och
det gäller religionsvården!
Är det att undra över att man reagerat
och att reaktionen kommer från den folkliga självstyrelse, som ännu kännetecknar
kyrkans förvaltning? Även beredningen
finner att samhället är förändrat, men
den drar inte de rätta konsekvenserna
därav utan faller tillbaka i vad som hör
gårdagen till. I gårdagens värld skapades
också de traditionella frikyrkorna. Församlingama kunde bygga sina kyrkor och
göra stora offer också av den anledningen
att staten då lät dem behålla sina pengar.
Statens växande inflytande har natur- . ligtvis hos många väckt fruktan att statens
befogenheter över kyrkan skulle bli eller
redan är för stora. Man finner därför också präster som önskar skilsmässa, och man
gör sig romantiska illusioner om nya möjligheter. Det finns, blev det sagt i Malmö,
»en slags romantisk heroism som säger, att
nog klarar vi oss, för vi har vår Herre på
vår sida. Ja, visst klarar vi oss. Men det är
inte oss det gäller. Det är de andra, de
som stå utanför. Det är inte heroiskt att
arbeta under så små förhållanden att andra blir lämnade utanför. Det är brutalt».
Berövad sitt rättmätiga inflytande blir
kyrkan ofri. Att mottaga pengar är i och
för sig icke någon fara för friheten. Frå-
gan är av vem och på vad villkor.
En skilsmässa mellan kyrka och stat
skulle innebära statens fullkomliga frihet
från kristet ansvar trots att folket bekänner sig till kristendomen. Skilsmässan skulle innebära en direkt diskriminering, ett
397
åsidosättande av behov som finns. Det är
ungefär som om man skulle göra en ny
radiolag, vilken föreskrev att verksamheten skulle som hitintills tillgodose olika intressen men med ett undantag – religionen! En skilsmässa efter beredningens förslag skulle icke innebära kyrkans frihet
men väl statens frihet från ett av samhällets värdefullaste intressen.
När man tar Förenta Staterna som
exempel på att det går bra med skilsmässa,
bedömer man läget fel. Lagstiftarna där
har aldrig tänkt sig att staten skulle frånsäga sig varje intresse eller ansvar för kyrka och kristendom. Den historiska bakgrunden har utformat relationerna mellan
stat och kyrka annorlunda. Den ekonomiska lagstiftningen tar hänsyn till kyrkornas
finansiering genom skatteprivilegier som
vi varken har eller kommer att få motsvarigheter till. En skilsmässa mellan stat och
kyrka efter beredningens linjer har, hur
brutalt det än kan låta, mera likhet med
den »frihet» som kyrkorna lever under i
Östeuropa. Kyrkorna får finnas men under restriktioner som försvårar deras arbete.
En svensk frihetstradition
Vilka är de djupaste motiven i den motreaktion som Malmökonferensen väckt till
liv? Är det inte detta att man känner sig
lurad? Här gick man och väntade på en
utlovad generös lösning, och så kom detta.
I stället för ett förslag med förberedda
reformer inom folkkyrkans ram förväntas
man nu avhända sig medinflytandet i den
kristna församlingen. Liksom Olaus Petri
398
med kung och folk bakom sig fann att den
katolska medeltidskyrkan upprättat »ett
eget herradöme till skada för gemene mans
bästa», så betackar man sig nu för en eller
flera föreningskyrkor styrda av prästgrupper eller frikyrkoäldste. Man vill ha en
folkets egen kyrka. Man känner beredningens förslag som ett svek mot, som
aposteln säger, »dem som äro svaga i
tron». Man finner sig stå inför utsikten
att frikyrkliga teoretiker, högkyrkliga präster och ateister i förening skall avbryta en
levande tradition i svensk historia och
kyrkohistoria.
Alva Myrdal fällde en gång uttrycket,
att motsatsparet stat-kyrka var olyckligt
och borde ersättas med samhälle-kyrka.
En riktig iakttagelse, och det är därför
beklagligt att beredningen icke gett uttryck åt denna syn. Dess förslag tjänar
icke framtidens samhälle och har icke följt
konstitutionsutskottets erinran att det gäller värden »som bör tagas väl till vara».
Beredningen säger i många och slingrande
ord att religionen är en privatsak, som
samhället ej bör ha att skaffa med.
UNNAR HILLERDAL:
En fri folkkyrka
et vore förfärande, menar rektor Gunnar
illerdal i en engagerad artikel, om
venska kyrkan skulle underkänna kyrkatat beredningens resonemang i religionsrihetsfrågan. M en han förutser, att de
kyrkakommunala organen kommer att
förorda ett fortsatt samband mellan stat
och kyrka. Han vänder sig emot att de ekonomiska konsekvenserna av en skilsmässa
skjuts fram så starkt. Själv är han inte
pessimistisk ifråga om ekonomin, och
han är övertygad om att farhågorna för
glesbygdsbefolkningen och annat, som
skymtat i debatten, är överdrivna. H an
talar varmt för en framtida fri folkkyrka.
Därvid utgår han från andra utgångspunkter än Gunnar Dahmen gjort i sin
artikel i detta nummer av Svensk
T idskrift.
Svenska kyrkan står vid en skiljeväg. Under de närmaste månaderna kommer ett
stort antal kyrkliga organ att avge remisssvar över kyrka/statberedningens betänkande. Det sker samtidigt med att ett mycket stort antal andra instanser – länsstyrelser, kommunfullmäktige, de politiska
ungdomsförbunden, Sveriges frikyrkoråd
och många andra organisationer – kommer att yttra sig. Det kan redan nu förutspås, att en överväldigande majoritet
bland icke kyrkliga organisationer kommer att förorda en fri svensk folkkyrka.
Det är å andra sidan troligt, att de kyrkakommunala organen med bred majoritet
kommer att förorda fortsatt samband mellan kyrka och stat.
Situationen kan komma att bli både
egendomlig och skrämmande. Mycket tyder nämligen på att i varje fall de kyrkakommunala instanserna kommer att underkänna det grundläggande resonemanget om religionsfriheten varpå beredningen
bygger. Eller också kommer man från det
hållet att i stor utsträckning nonchalera
vad en enig beredning sagt om religionsfrihetens krav i det moderna samhället.
Stämningarna från de stora konferenserna
i Malmö och Uppsala nyligen tyder på att
remissvaren från de kyrkakommunala organen kommer att gå i den riktningen.
Enligt min mening vore det en förfä-
rande situation för svenska kyrkan om den,
talande i egen sak, underkänner beredningens resonemang i religionsfrihetsfrå-
gan. Särskilt gäller detta som den egentliga anledningen förefaller att vara otrygghet på det ekonomiska planet.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner