Print Friendly

Direktiven till Ingemar Lindblad

Av Redaktionen | 31 december 1965


1965


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

424
DIREKTIVEN TILL INGEMAR LINDBLAD
sekreterare Jan Gillberg bereds i denna artikel tillfälle
att svara på de angrepp som
riktades mot honom av radioutredningens sekreterare, docent Ingemar Lindblad, i nr.
7 av Sv.T. Bl.a. hävdar Gillberg. att »tilläggsdirektiven
grundade sig på en P.M. av
Lindblad själv.
Radioutredningens sekreterare
Ingemar Lindblad tycker illa om
den kritik jag riktat mot utredningen i en artikel i Svensk Tidskrift 1965:4. Det framgår när han
går i svaromål i närmast föregå-
ende nummer av tidskriften. Nu
var i och för sig ingenting annat att
vänta. Såtillvida är Lindblads inlägg ointressant. Det har dock fått
viss tyngd genom att det utformats
som en skrivelse från Sveriges Radio. I formell mening är det ett uttalande från radiochefens kansli,
inom vilket Lindblad är högsta
hönset.
Inledningsvis framhåller Lindblad, att han inte önskar polemisera mot värderingarna i min artikel utan endast göra vissa »tillrättalägganden». Lindblad kunde
lika gärna sagt, att han inte vill ha
någon diskussion kring sina egna
värderingar eller – ännu precisare uttryckt – att han inte vill bli
motsagd.
Efter denna ämbetsmannamässiga upptakt byter Lindblad plötsligt ansikte. Först luftar han sin
indignation över att jag vågat på-
stå, att radioutredningen genom sin
Av fil. kand. JAN GILLBERG
långsamhet sinkat utbyggnaden av
framförallt TV:s andra program.
Lindblad anser inte denna kritik
befogad »mot bakgrund av normal
arbetstakt i dylika fall». Att sekreteraren i en utredning, som arbetat
i drygt fem år har en annan uppfattning i en sådan fråga än utomstående kritiker, ligger dock i sakens natur. Möjligen skulle det
därför vara tillräckligt att konstatera, att Lindblad och jag har olika
värderingar om vad som i ett fall
som detta är att anse som långsamt.
Lindblad övergår sedan till att
försöka ge en acceptabel förklaring
till den synnerligen anmärkningsvärda samstämmigheten mellan utredningsdirektiv och utredningsresultat. Denna samstämmighet är
så stor, att man från många håll
talat om ett beställningsarbete snarare än om en förutsättningslös utredning. Exempelvis kan man redan
i tilläggsdirektiven av den 16 november 1962 läsa sig till hur frågan
om »konkurrens inom monopolet»
enligt kommunikationsministerns
uppfattning bör lösas:
.. »Enligt min mening torde goda
möjligheter föreligga att inom ramen för nuvarande system skapa
en sådan stimulerande konkurrens.
l första hand kommer därvid decentraliseringen av programproduktionen i blickpunkten. Denna fråga
har jag berört i ett föregående avsnitt. Här vill jag tillägga, att i den
mån program produceras – förutom i Stockholm – även i Göteborg, Malmö och eventuellt också
på andra platser, en sådan tävlan
är ett faktum.»
Detta säges sålunda redan i direktiven. Utredningen accepterade
utan omsvep kommunikationsministerns »mening» :
»Kanalkonkurrens mellan P1 och
P2 i televisionen bedöms som
olämplig och en form av ‘geografisk konkurrens’ förordas.»
När man mot bakgrund av detta
och mycket annat talar om en
»långtgående styrning av utredningens resultat» väcker detta
stark irritation hos Ingemar Lindblad. Och faktiskt med viss rätt.
Förklaringen till samstämmigheten
mellan direktiv och utredning är
den, att Lindblad på kommunikationsministerns uppdrag utarbetade den PM, som lades till grund för
tilläggsdirektiven! Lindblad har
t. o. m. uttryckt entusiasm över att
i direktiven inte bara återfinna
sina egna tankegångar utan även
de formuleringar med vilka han uttryckt dessa. I sitt inlägg i Svensk
Tidskrift säger Lindblad också, att
utredningen ( = Lindblad?) hade
»sin ståndpunkt klar i alla viktiga
principfrågor, innan tilläggsdirektiven av den 16 november 1962 utfärdades». Möjligen kom tilläggsdirektiven att tjäna som en uppbackning av de ståndpunkter Lindblad tidigare förfäktat i utredningskommitten.
Spelet bakom radioutredningen
är således mycket besynnerligt och
sannerligen inte invändningsfritt.
De facto var utredningens sekreterare en av männen bakom direktiven till utredningen. Till detta kommer att utredningens sekreterare
samtidigt med utredningsarbetet
var knuten till radiochefens kansli.
Att sedan presentera utredningen
som förutsättningslös och opartisk
blir därför ingenting annat än ett
utmanande bedrägeri.
Till Lindblads »tillrättalägganden» hör också en invändning mot
425
den av mig lämnade »obegripliga
uppgiften, att ett sändarnät för ett
nytt TV-program har kostnadsberäknats till 100 miljoner kronor».
På denna punkt är från min sida
inte mycket mer att säga än, att det
finns metoder för en utbyggnad av
ett andra TV-nät till en kostnad av
denna storleksordning. Den metoden bygger på ett tekniskt komplicerat kombinationsspel med interferenser och frekvensval, som det
här inte är möjligt för mig att närmare gå in på. Metoden har emellertid diskuterats på högsta nivå
inom Telestyrelsen och där accepterats som tekniskt genomförbar.
En bättre kontakt mellan radiochefens kansli och Telestyrelsen skulle
säkert ha kunnat bespara Lindblad genansen att efter fem års arbete med en utredning om radions
och televisionens framtid i Sverige stå fullständigt främmande för
den möjlighet, som modern teknik
här erbjuder.
Fullständigt oresonlig blir Lindblad, då han avslutningsvis inte
kan medge, att televisionens sändningstid i Sverige är anmärkningsvärt kort jämfört med Europa i
övrigt. Trots att TV-tätheten i
Sverige internationellt sett ligger i
topp, har ett tiotal europeiska länder – stora som små – en väsentligt längre sändningstid. I den
lindbladska skrivelsen avfärdas den
kritiken med hänvisning till »rimliga kvalitetskraV» och att det »vid
minsta eftertanke borde stå klart»,
att »ett land som Sverige måste ha
andra pretentioner än t. ex. Storbritannien och Västtyskland».
Lindblad må hänvisa till vilka uppfattningar han vill. Vid minsta eftertanke borde han dock avstå från
omdömeslösheten att ge uttryck för
dylik nationell skrytsamhet i skrivelser från Sveriges Radios chefskansli.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner