Print Friendly

Diktaturprinciper i demokratisk förklädnad

Av Redaktionen | 31 december 1945


1945


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

DIKTATURPRINCIPER
I DEMOKRATISK FÖRKLÄDNAD
Av professor R. ERICH, Helsingfors
DET är under föga lovande auspicier som en ny internationell
ordning med några maktmedvetna, men inbördes oeniga stormakter såsom grundval och drivkraft nu skall inaugureras. Det erkännandet måste ges San Franciscoöverenskommelsen, att den
utan omsvep förverkligat iden om ett allom rådande och bjudande
stormaktsdirektorium, vars medlemmar ytterst sammanhållas av
fruktan, fruktan för att freden icke skall visa sig hållbar och
fruktan för att någon enskild hänsynslös makt skall utnyttja de
andras krigsängslan såsom medel att utveckla sina befogenheter,
tillförsäkra sig handlingsfrihet inom en omåttligt utvidgad intressesfär samt en viss supremati inom själva direktoriet. Huru det
redan hitintills livligt omdebatterade problemet om atombombens
maktpolitiska betydelse kommer att inverka på genomförandet av
det redan föreliggande världsprogrammet, är väl en fråga, som
ingen i det nuvarande skedet skall tilltro sig kunna närmelsevis
besvara.
segermakterna vilja naturligtvis alla gälla såsom demokratiska
och stämpla de samhällsformer och medborgerliga institutioner,
som man av olika skäl vill komma till livs hos en tidigare fiende,
enligt gängse terminologi såsom »fascistiska» eller llprohitlerianskall. Denna rubrik kan godtyckligt åsättas vilken institution som
helst; någon saklig prövning är icke behövlig. Sålunda är det
rentav löjeväckande då Finlands berömda Lottarörelse, som tjä-
nat och tjänar såsom förebild för analoga medborgerliga sammanslutningar i andra länder, fallit offer för en modern »demokratiserings))- och pacificeringspolitik. Även själva skyddskårsrörelsen
hade ju uppkommit utan anslutning till eller påverkan av utländska institutioner.
Det förfarande, som här kommit till tillämpning, leder osökt
tanken till den för de diktatoriska makterna kännetecknande be- 581
R. Erich
nägenheten att förbjuda och upplösa medborgerliga rörelser, som
icke anses överensstämmande med regeringens allmänna skaplynne och hos vilka möjligheten av opposition anses kunna förutsättas. Då man nu konstaterar, att under »demokratisk» skyddande förklädnad partier och organisationer upplösas eller hindras
i sin verksamhet, för att icke tala om mycket effektivare inblandning i ett annat lands angelägenheter, inställer sig en jämförelse
med diktatursystemens sätt att reagera mot förhatliga samhällsföreteelser.
»Nullum crimen sine poena» var den bestickande formel, som i
den nazistiska quasijuridiska terminologin uppställdes i motsats
till den av ålder erkända principen: »nullum crimen sine lege»
samt i anslutning därtill >mulla poena sine lege». Den nazistiska
samhällsordningen ansågs kräva att varje med densamma oförenlig gärning borde kunna stämplas såsom brottslig och straffrättsligt beivras. Folkets rättsmedvetande skulle härvid vara
avgörande, men dess innehåll borde tolkas med ledning av partipolitiska direktiv.
Särskilt i fråga om länder, som varit ockuperade av fiendemakt,
har det kunnat hända, att gällande straffsatser befunnits vara
otillräckliga såsom reaktion mot landsförrädiska och riksförrä-
diska handlingar. Det har då gällt att avväga, huruvida det vore
riktigare att ådöma den skyldige ett alltför lindrigt straff eller
att tillgripa den i och för sig ytterst betänkliga utvägen med
retroaktivt verkande skärpta straffbestämmelser. Såsom ett slag
riktat mot all högre rättvisa och billighet framstår det i varje
fall, om handlingar, vanligen sådana av politisk innebörd, som
ursprungligen varit straffrättsligt indifferenta, genom retroaktivt
verkande stadganden förklarats vara brottsliga. Saken förbättras
ingalunda därigenom, att en dylik med rättsstatens väsen oförenlig användning av statliga funktioner, lagstiftning och lagskipning, förestavats av främmande maktägande. – »Demokratiens»
krav ha i dylika fall åter fått tjäna såsom intäkt för diktatoriska
övergrepp.
Företeelser av ovan angivet slag stå i samband med den nutida
fredspolitiken, som alstrar »statsfördrag» ofta till den grad ensidigt dikterade, att den lidande parten icke ens fått tillfälle att
uttala sig och försvara sig. Sublimt förakt för objektivitet och
reciprocitet, för allmän rättvisa och billighet samt fasta kompetensgränser ha i mer än ett avseende visat sig vara utmärkande
för den nutida maktpolitiken. Självfallet finnes det ännu i värl- 582
Diktaturprindper i demokratisk förklädnad
den mycket kvar av rätts- och hederskänsla, men sådana tendenser ha svårt att utöva något större inflytande. Diktaturmentaliteten gör sig åter gällande. Tvångsförflyttningar av befolkningen
på ett område, ett hänsynslöst åsidosättande även av enskilda
personers äganderätt och fordringar- verkningarna härav få ju
även neutrala stater erfara- o. a. liknande utflöden av en hämningslös maktpolitik ha säkerligen rönt inflytande av diktaturländernas samhällsåskådning och internationella metoder – med
en demokratisk politik torde de väl knappast ha någon gemenskap. President Wilson har i tiden uttalat en· skarp förkastelsedom över en politik, som tvinga individer och familjer att såsom
boskap låta sig fördrivas från sina urgamla bosättningsområden.
Mycket funnes att säga angående den s. k. krigsansvarighetsfrågan. Alltsedan man inom och utanför N. F. begynte intressera
sig för frågor om möjligheterna att förebygga angrepp och beröva angriparen varje fördel av sitt angrepp, har fastställarrdet
av ansvarigheten för fredstillståndets störande, m. a. o. utredarrdet
av frågan om vilken stat, som gjort sig skyldig till ett angrepp,
utgjort ett svårlöst problem, som icke ens teoretiskt bemästrats.
Den riktiga utgångspunkten har i varje fall varit den, att detta
ansvar drabbar staten själv, varemot s. k. krigsförbrytelser, crimes
de guerre, begås av fysiska personer, vilkas missgärningar i främsta rummet den egna staten är skyldig att beivra. Att ålägga en
besegrad stat att direkt bestraffa »krigsansvariga» är principiellt
oriktigt, så länge den ena och den andra statens skuld till fredsbrottet icke objektivt fastslagits. Här får maktpolitiken åter ersätta rätten. En segrande (stor-)makt vill i allmänhet icke erkänna sin skuld till ett krigsutbrott eller vägrar i varje fall att
låta ansvarighetsfrågan bli föremål för utredning genom en opartisk internationell instans. Den besegrade får utan vidare bära
hundhuvudet för vad som skett. Givetvis kan det ges fall, då den
s. k. angreppsfrågan är ganska klar. Den kan vara klar även
därutinnan, att en segrande makt oemotsägligen gjort sig skyldig
till ett eller flere angrepp. Utan minsta hänsyn härtill och självfallet utan att medge en objektiv utredning av skuldfrågan kan
under rådande rättslöshet en segrande stormakt obehindrat dekretera, att den besegrade staten ensam bär ansvaret för vad som
skett och tvinga densamma att enligt »Överstyrelsens» föreskrifter leverera ett större eller mindre antal krigsskyldiga. Principiellt är detta naturligtvis oriktigt. Först borde frågan om resp.
staters skuld och ansvarighet utredas av en opartisk och kompe- 583
R. Erich
tent internationell instans; därefter kunde det bli fråga om att
utkräva ansvar av de personer – icke med nödvändighet tillhö-
rande blott den ena parten – som kunna anses ha vållat fredsbrottet. Rättvisan skulle då naturligtvis kräva reciprocitet; om en
.stat är fullt förvissad om sin egen oskuld, borde den väl kunna
nedlåta sig till att framlägga bevisen därför. Segern i och för sig
är knappast någon sådan gudsdom, som dispenserar från all bevisskyldighet. Vidare är det orimligt att kräva att en intern eller
inrestatlig domstol, även om den undgår yttre påtryckning, skall
besitta nödig kompetens att bedöma de internationellt-politiska
frågor, som här måste utredas, om det skall ges en hållbar grund
för avgörandet. År det åter ett av vederparten tillsatt organ, som
ombetros med uppgiften att avdöma mål av denna art, så saknas
redan de yttre förutsättningarna för objektivitet.
Makternas respekt för rätt och billighet, som redan före det
andra världskriget blivit alltmer problematisk, har under kriget
men även under den visserligen korta efterkrigsperioden på det
mest betänkliga sätt avtagit. Visserligen har U. N. (F. N.)-organisationen i sin charter inrymt även en världsdomstol, för vilken
den ännu existerande i samband med N. F. tillkomna Cour permanente de Justice internatianale varit förebild, men i den rådande
politiska atmosfären frågar man sig om de egentliga »makterna»
komma att begagna sig av den internationella jurisdiktionen ens
i samma mån som före kriget. Man frågar sig även med oro,
huruvida den nya »världsdomstolem, för att icke tala om instanser av lägre grad, faktiskt skall få åtnjuta det, visserligen för
diktaturregimen mer eller mindre främmande oberoende, som är
för all rättskipning väsentlig och som, trots allt, hitintills varit
·erkänd även i det mellanfolkliga samlivet.
(Artikeln avslutad i november 1945.)
384

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner