Print Friendly

Diktatorn Husni el Zaim – en episod

Av Redaktionen | 31 december 1949


1949


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

DIKTATORN HUSNI EL ZAIM
-EN EPISOD
Av fil. mag. UNO ENEGREN
DEN 14 augusti störtades Syriens diktator Husni El Zaim och avrättades efter en summarisk rättegång. Hans öde delades av primierministern Mousen Barazi. Då hans gärning som Syriens
statsöverhuvud på ett drastiskt sätt begränsas av den 30 mars, när
han kom till makten, och nyssnämnda datum, kan det vara inbjudande att försöka karakterisera hans insatser såväl inrikes- som
utrikespolitiskt och att kasta en blick på förhållandena i Syrien
efter hans död.
Bakgrunden till den statskupp, som förde El Zaim till makten,
får ursprungligen sökas i interna politiska förhållanden. Armen
hade icke haft anledning rosa marknaden under kampen mot Israel, och en aktivistisk grupp med El Zaim i spetsen ställde general Fauzi El Kaukji till svars för detta förhållande. Denne hade
bildat en »befrielsearme» av gerillaförband, vilken emellertid inregistrerade flera misslyckanden än framgångar. I samband med
statskuppen lät El Zaim häkta El Kaukji. El Zaims och hans
anhängares syfte med kuppen var emellertid framför allt att
störta de mäktiga familjer (»de fem familjerna»), som haft ledningen i Syrien allt sedan det franska mandatet upphörde vid
krigets slut och landets oavhängighet proklamerades. Omstörtningen försiggick utan blodsutgjutelse. Den högsta symbolen för
den väl inarbetade regimen, presidenten Choukry Kouatly, måste
nedlägga sitt ämbete men gavs liksom den störtade regeringens
medlemmar tillfälle att emigrera utan förlust av sin egendom.
Därmed hade El Zaim och hans officerskamrater förverkligat
den första och mest kritiska etappen av sin revolution. Efter de
stora och oväntade framgångarna var det emellertid tydligt, att
El Zaims junta stod i politiskt hänseende isolerad. En anknytning
till det syriska folkpartiet tedde sig emellertid ur en synpunkt naturlig. Det stod i opposition till nationalistpartiet, som leddes av
Kouatly och »de fem familjerna». Nationalistpartiet var fientligt
680
Diktatorn Husni El Zaim- en episod
mot den hachemitiska kungamakten i Jordanien och Irak. Folkpartiet å sin sida arbetade för en anslutning till dessa länder och
stödde sålunda tanken på ett Storsyrien. Med El Zaims makttillträde aktualiserades denna ur en ny aspekt. Jordanien, Irak och
Syrien liksom Libanon, dess lille men särskilt ur handelssynpunkt
betydelsefulle granne vid havet, tillhöra samtliga den arabiska ligan och ha, med undantag för Libanon, en utpräglat arabisk-nationalistisk inställning. De motsättningar mellan ligans medlemmar,
vilka kommit att skarpt framträda i samband med den judiskarabiska konflikten, förstod El Zaim att på ett målmedvetet sätt
utnyttja för egna syften. Irak och Jordanien synas åtminstone
till att börja med ha entusiastiskt besvarat El Zaims närmanden.
Nuri es Said Pasha, ministerpresident i Irak och själen i de hachemitiska kungadömenas storsyriska strävanden, närmade sig El
Zaim och sökte vinna honom för ett förbund bestående av »den
bördiga halvmånens» länder. Det skulle omfatta Jordanien, Syrien
och Irak, d. v. s. samma länder som ingå i det tilltänkta Storsyrien.
Den bördiga arealen i detta område formar sig på kartan till en
halvmåne, vilken omsluter den innanförliggande öknen – därav
namnet »den bördiga halvmånen.» El Zaim märkte snart, att han
kunde räkna med sympati och understöd för sina planer såväl i
Egypten som Saudi-Arabien och tvekade då ej att taga avstånd
från härskarefamiljerna i Jordanien och Irak, ett steg som emellertid måste innebära minskad välvilja från engelsmännens och
– får man förmoda – även från folkpartiets sida. Han uttalade
i drastiska ordalag sitt förakt för kung Abdullah av Jordanien,
vars aspirationer på ledarskapet i det tilltänkta Storsyrien ju
gingo stick i stäv mot hans egna. Efter sitt val till Syriens president förklarade El Zaim för en tidningskorrespondent: »Jordanien är ej annat än en syrisk provins. Då kung Abdullah dör,
skall jag övertaga makten över detta land.» De syriska stridskrafterna demonstrerade både mot Irak och Jordanien. Hans
fientliga hållning mot dessa två länder ökade konung Farouks
sympatier för honom, och det är uppenbart att även Ibn Saud i
Saudi-Arabien måste ha gillat El Zaims fientliga hållning mot
den hachemitiska härskarsläkten. Det var han, som 1922 drev ut
Hussein Ibn Ali ur Hedjaz. Denne var som bekant fader till konung Abdullah.
Om El Zaim ej stack under stol med sin avoga inställning till
hachemiterna, tvekade dessa å sin sida ej att demonstrera sitt
missnöje med hans framgångar. Irakiska trupper visade sig vid
681
Uno Enegren
den syrisk-irakiska gränsen. Denna demonstration tog El Zaim
emellertid med lugn, eftersom han fått en försäkran från Kairo
och Riadh (huvudstaden i Saudi-A1abien) om bistånd i händelse
Syrien anfölles. Irak synes under tiden ha närmat sig Iran, sin
närmsta granne i öster. Måhända fruktade det en isolering. Ej
heller med Egypten står det nämligen på särdeles god fot. Mellan
Afghanistan, Iran, Irak och Turkiet ingicks 1937 en pakt om ömsesidigt bistånd, Saadabadpakten, vilken för Irans och Iraks vidkommande återupplivades i slutet av juni. De avslutade då ett
handelsavtal, och man uttryckte en önskan att de kulturella banden mellan de två länderna måtte stärkas. Innan El Zaim störtades, uttalade även kung Abdullah officiellt sin sympati för den
iranska regimen. Å ven han önskade stärka de kommersiella och
kulturella förbindelserna med Iran. Att dessa närmanden främst
syftade till en stärkt front mot grannen norr om Kaukasus är den
mest närliggande konklusionen. Att samtidigt mycket lägligt ett
annat syfte förverkligades, nämligen att ge uttryck åt misstro till
El Zaims regim, visar emellertid hur nyansrika den orientaliska
diplomatiens målsättningar äro.
Det franska mandatet över Syrien och Libanon, vilket tillkom
efter första världskriget, upphörde definitivt 1945. Samtidigt erkändes de två länderna såsom självständiga stater, vilket dock
icke innebär, att det uppstod någon verklig entente cordiale dem
emellan. Libanon har hela tiden intagit en mera franskvänlig inställning. Förra året undertecknade och ratificerade det en betalningsöverenskommelse med den forna mandatärmakten, men
grannen följde ej dess exempel. El Zaim hade fransk militärutbildning bakom sig och var en övertygad franskvän, och hans
makttillträde innebar en kursförändring till Frankrikes förmån
i fråga om Syriens utrikespolitik. Man hade därför kunnat vänta
sig ett närmande även mellan Syrien och det traditionellt franskvänliga Libanon. Att det ej kom till stånd får sökas i de två ländernas rätt skiljaktiga inställning i den arabisk-judiska schismen. Syriens befolkning är till allra största delen muhammedansk,
och det franska inflytandet har ej gjort sig så starkt påmint där
som i Libanon. Detta lands kristna utgöra 53% av befolkningen.
Framför allt har huvuddelen därav, de arabiska maroniterna, alltsedan korsfarartiden haft mäktiga beskyddare i fransmännen. Tack
vare dem ha de lyckats behålla sitt religiösa och i viss mån även
nationella oberoende. Det franska kulturinflytandet har gjort sig
starkt påmint ej blott bland Libanons kristna utan även bland
682
—-~- —~-~-~~——
Diktatorn Husni El Zaim – en episod
dess muhammedaner, som utgöra 46% av hela befolkningen. Libaneserna hävda liksom syrierna energiskt sin nationella särart
men taga avstånd, kristna som muhammedaner, från den utrerade
arabiska nationalism, som i Syrien har en av sina huvudhärdar.
Judarna utgöra en liten men mäktig minoritet i Libanon, som för
övrigt spelat en ganska blygsam roll i den judisk-arabiska konflikten. Generellt sett torde libaneserna hela tiden ha lutat åt att
finna en lösning därav i kompromissens och samförståndets tecken.
En sådan inställning rimmade illa med El Zaims revanschtankar, men å andra sidan kan han knappast med sin vänliga
inställning till Libanons kristna ha önskat en konflikt med grannen, i synnerhet som han ju räknade med att kunna innesluta
denne i det tilltänkta Storsyrien. Han visste, att han kunde räkna
med uppmuntran från de kristna, som ingenting lära ha emot att
de snunitiska områdena kring Tripoli i norr tillfalla Syrien.
El Zaims respektingivande framgångar voro kanske anledningen
till en omfattande aktion i Libanon mot »syriska nationalistpartiet» som bildades redan före kriget och följde nazistiska förebilder. Det pläderade för ett Storsyrien under ledning av Antoun
Saadeh. Efter en hemlig rättegång avrättades denne, ett antal av
hans anhängare dömdes till döden för delaktighet i revolt mot
staten, och ett femtiotal personer dömdes till frihetsstraff av varierande längd.
Den 25 juli valdes El Zaim enhälligt till president och kan därmed sägas ha introducerat diktaturen i Syrien. El Zaim (förutom
att vara ett namn betyder det »Ledaren», »Översten») hade tjänat
i turkiska armen under den ottomanska tiden och sökte ej sin
förebild i Der Fiihrer eller Il Duce utan i Ata Tiirk, som han önskade jämföra sig med i framstegsvänlighet. Karakteristiskt nog
var Turkiet den första stat han sökte vänskapliga förbindelser
med efter statskuppen. Hans närmanden besvarades ej omedelbart,
men förhållandet blev hjärtligare, när El Zaim tillkännagav, att
han ej gjorde anspråk på Hatay, det tidigare syriska sanjaket
Alexandretta med den för turkarna- ej minst strategiskt- viktiga hamnstaden Iskenderun. De vänskapliga relationerna sanktionerades genom att den tidigare turkiske generalstabschefen,
Kazein Orbag, kommenderades till Damaskus såsom militär expert för att bistå med utbildningen av den syriska armen.
El Zaim uttalade sig energiskt mot kommunismen. Den ryska
radiopropagandan bearbetar målmedvetet de delvis nomadiserande
683
Uno Enegren
kurderna, som uppehålla sig i gränstrakterna mellan Persien, Turkiet, Irak och Syrien. Bland Syriens övriga befolkning torde kommunisterna i alla händelser vara lätt räknade. Den stora massan
lever visserligen på en mycket låg standard, men själva den kulturella efterblivenheten samt bristande samhörighetskänsla bland de
sämst ställda samhällsgrupperna göra sitt till för att hindra kommunismens utbredning. Betydligt större utsikter till framgång har
den kommunistiska propagandan i Libanon. Där finnes nämligen
en arbetarklass, som håller på att vakna till självmedvetande, ävensom ansatser till ett manschettproletariat. Båda kategorierna ha
visat sig mottagliga för den nya läran. Man får ej underskatta de
möjligheter till kommunistiskt såningsarbete, som erbjuda sig
bland flyktingarna från Palestina. Libanon, Syrien och Jordanien
lära sammanlagt hysa omkring 300,000 hemlösa. De flesta äro sammanförda i flyktingläger och leva just på den bottenstandard, som
utgör en idealisk groddgrund för kommunismen. Av allt att döma
underskattade El Zaim den fara för den bestående ordningen som
dessa människoanhopningar utgöra, och för den delen ser tydligen
den efterföljande regimen på samma sätt på problemet. Det råder
en skriande brist på arbetskraft för jordbruket, särskilt om man
betänker hur mycket bördig jord som i Syrien väntar på att läggas
under plogen. Om arbetskraft släpptes till från flyktinglägren,
skulle man säkert kunna få en stor del av »den bördiga halvmå-
nen» att komma fram ur sin förmörkelse, men bortsett från de
kostnader ett dylikt företag skulle draga utgör det bibehållna
flyktingeländet onekligen ett värdefullt argument i kampen mot
judarna.
Redan före El Zaim hade ett betalningsavtal undertecknats mellan Frankrike och Syrien, men först i och med hans makttillträde,
och på hans eget initiativ, ratificerades det. Därmed inträdde en
betydande lättnad för de syriska statsfinanserna. En miljard
francs blevo disponibla för att betala importen, och även hos Federal Bank lär El Zaim haft vissa framgångar.
100 milj. syriska pund, d. v. s. c:a 170 milj. kronor, reserverades
under El Zaims regim för armen. »De fem familjernas» ovilja mot
honom var nog mycket att tillskriva de fordringar han ställde på
deras offervillighet, då det gällde upprustningen. Han tvingade
dem nämligen att lämna bidrag till denna under former som helt
enkelt kunna jämställas med konfiskation. Allt som allt omfattar
syriska armen inemot 40,000 man. El Zaims avsikt var att införa
allmän värnplikt och i samband därmed inkalla två årsklasser,
684
Diktatorn Husni El Zaim- en episod
tillsammans 20,000 man. Han tänkte sig att vid mobilisering kunna
ställa upp en arme på 200,000 man.
El Zaim tog initiativet till en vittgående jordreform, som kanske
så småningom skulle ha medfört bättre levnadsvillkor för den talrika, svårt skuldsatta jordbruksarbetarklassen. Waqf-institutionen
spelar alltjämt en framträdande roll i det muhammedanska samhället. Waqf kan beskrivas såsom en inskränkning av den fria
äganderätten till en egendom till förmån för religiösa institutioner, såsom skolor, bibliotek eller moskeer. Reformen gick ut på
att denna institution skulle avskaffas, waqf-egendomarna skulle
delas på medlemmarna av familjer, som nu inneha sådana, varvid
10% skulle tillfalla staten. Reformen torde dock ha blivit svår att
konsekvent genomföra med tanke på svårigheten att bestämma
äganderätten och det oförminskat starka grepp, som religionen
har om muhammedanens liv både i helg och söcken. De religiösa
ledarna spela en betydande roll i samfundslivet, och de måste ha
funnit El Zaims tolerans i religiöst avseende synnerligen klandervärd. Mest torde han ha utmanat dem och de nationalistiskt-konservativa kretsarna genom att vilja införa kvinnlig rösträtt och
upphäva diverse föreskrifter i Koranen, vilka ej kunna efterlevas
i en stat, som gör anspråk på att kalla sig framstegsvänlig. På hans
program stod att överhuvudtaget ge likaberättigande åt de olika
religionerna och sekterna. Av muhammedanerna i Syrien utgöras
huvuddelen av sunniter (nära 2 milj. av landets c:a 3 milj. inv.)
representerande den ortodoxa huvudriktningen inom Islam. Vid
sidan därav finnas emellertid betydande muhammedanska minoriteter av shiiter, alawiter, vilka anses vara franskvänliga och
särskilt ha understött El Zaim, samt ismaiiliter. Ett flertal kristna
trossamfund märkas vidare, däribland katolska och ortodoxa armenier, samt slutligen judar. Allt som allt uppgå de religiösa
minoriteterna i Syrien till18 (något flera än i det angränsande Libanon). Motsättningarna dem emellan betingas icke endast av de
konfessionella skiljaktigheterna utan dessutom av deras, såsom i
fråga om druzerna i Yebel, väl bevarade etniska särdrag.
El Zaim fördömde starkt de muhammedanska studenternas
våldsakter mot judarna i Damaskus, och hans åtgärd att för ett
bombattentat mot judekvarteren döma flera av våldsmännen till
frihetsstraff kan säkert hos kritiskt inställda araber ha förskaffat
honom rykte för judevänlighet.
Om statskuppen den 30 mars var helt oblodig, så tillämpades
den 14 augusti så mycket brutalare metoder. översten Sami El
685
Uno Enegren
kunna minst fördubblas, och britternas oljahegemoni i Mellersta
östern sålunda hotas. Enligt vad som påstås från franskt håll
skulle El Zaim under sin regeringstid ha undertecknat och ratificerat en överenskommelse med engelsmännen om framdragandet
av en 34 tums ledning, Middle Eastern Pipeline (MEP-Line), från
Abadan till Sidon i Libanon. standard Oil Co. of New Jersey och
Socony Vacum ha uppgivits såsom medintressenter i detta företag
(Israel Economist). Samtidigt skulle de ha övertagit stora aktieposter i ARAMCO och TAP-Line, vilka tidigare kontrollerats av
enbart standard Oil Co. of California och Texas Oil Co. Dessa omgrupperingar anses dessutom även ha återverkat på maktfördelningen inom Iraq Petroleum Co., där huvudintressena tidigare
varit samlade hos Anglo-Iranian Oil Co. och Anglo-Saxon Petroleum Co. (Royal Dutch Shell) men nu skulle ha övergått till de
amerikanska bolagen (Standard Oil Co. of New Jersey och Socony
Vacuum). Den tillfredsställelse som engelsmännen böra ha erfarit
med anledning av överenskommelsen angående MEP-Line kan
tänkas ha neutraliserats av missbelåtenheten med att El Zaim slutligen undertecknade och ratificerade avtalet med TAP-Line. Vad
som kommer att ske med de två avtalen efter El Zaims störtande
är omöjligt att förutsäga. Den nya regimen har förbundit sig att
respektera ingångna internationella avtal, men antydningar finnas redan om att en sådan utfästelse kan bli föremål för olika
tolkningar. Såsom slutomdöme torde man i alla händelser med
Neue Zureker Zeitung kunna säga, att det står en stark petroleumdoft om den sista tidens händelser i Syrien.
El Zaims störtande innebär av allt att döma inrikespolitiskt
sett en återgång till status quo. Efter en sammankomst i syriska
armens högkvarter under presidium av »högsta armerådet» uppdrogs åt en tidigare president Hachem Attassi att bilda en ny
koalitionsregering. I denna återfinnas visserligen representanter
för olika politiska schatteringar, men det råder knappast någon
tvekan om att regimförändringen inneburit en eftertrycklig revansch för de feodala elementen. Det är betecknande att man på
den viktiga finansministerposten återfinner Khaled Azem, som
föll offer för El Zaims statskupp. Några av de dugligaste ministrarna skola emellertid ha lämnat regeringen på grund av de
osäkra förhållanden under vilka den arbetar. Det tycks nämligen
som om Hannawi med »högsta armerådet» utövade det verkliga
inflytandet. Han lär dock ha ännu svårare än El Zaim att hålla
fred mellan de olika lägren. Även inom armen råder stor oenighet,
688
Diktatorn Husni El Zaim- en episod
och en grupp missbelåtna officerare har lämnat Damaskus för att
agitera bland beduinerna, som regeringen vill fråntaga den rösträtt de tidigare åtnjutit. Schejkerna betrakta med blandade känslor
inkräktarna från Damaskus, och det vore onekligen farligt, om de
förlorade greppet om beduinerna, som ha stora förutsättningar att,
om de lämnas åt sig själva, äventyra trafiksäkerheten inom landet.
Episoden El Zaim visar, att Syrien är lika litet moget för demokratin som för diktaturen, men man frågar sig om icke den
förra har minst utsikter att slå igenom. Framåtskridandet i västerländsk bemärkelse hindras i Levanten av de feodala egendomsförhållandena och av social-religiös hävd. Ingen av dessa faktorer
torde ha nämnvärt påverkats av episoden El Zaim. Han hade
säkert fått ett drygt arbete med att utjämna motsättningarna mellan de olika religionerna och sekterna. Förekomsten av ett antal
folkstammar såsom turkomaner, cirkasser och kurder försvåra
dessutom ett nationellt enhetsverk. Karakteristiskt är att efter El
Zaims störtande kurderna börjat röra på sig. El Zaim var nämligen kurd, liksom Monsen Barazi, hans premierminister, vilken ju
mötte samma öde som han själv. Betydande schejker, anhängare
av El Zaim och hans regim, samlades i Rama efter hans död under
ledning av Barazis fader, och regeringen måste sända ut gendarmkompanier för att söka få bukt med insurgenterna. stammen och
familjen spela alltjämt i det sociala medvetandet en dominerande
roll i förhållandena till nationsbegreppet. Säkerligen försvåras
emellertid uppkomsten av ett nationalmedvetande även av faktorer, som ligga på det internationella planet. Såsom tilltänkt genomgångsland för internationella oljeledningar och sålunda tillhörande en internationell intressesfär får Syrien finna sig i att se
sina möjligheter till nationell självbestämmanderätt avsevärt beskurna. Säkerligen begränsas slutligen Syriens ävensom dess grannars förutsättningar att driva en egen utrikespolitik av deras militärt sett ömtåliga läge. Amerikanare och britter kunna knappast
med större entusiasm hälsa initiativ, som gå ut på att i denna strategiskt så betydelsefulla sektor få till stånd mera regionalt betonade militär-politiska arrangemang. Måhända sammanhänger härmed att den turkiske militärexperten hos den syriska regeringen i
slutet av augusti återkallades och ej, såvitt bekant är, fått någon
ersättare.
689

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner