Print Friendly

Dick Hichens-Bergström; Om Shahens fall – och Carters

Av Redaktionen | 31 december 1983


1983


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

Litteratur
DICK HICHENS-BERGSTRÖM:
Om Shahens fall – och Carters
Shahen av Irans siste premiärminister Shapour Bakhtiar, numera exilerad i Paris, har i
en i fjol i Frankrike utgiven memoarbok, högtidligt kallad ”Ma fidelite” (förlaget Albin
Michel), skildrat sin utnämning och sitt fall
från maktens i Mellersta Östern alltid bräckliga tinnar. Det är en ställvis intressant skildring, där Bakhtiar mot bakgrunden av sin roll
som ledande figur i den oppositionella Nationella fronten, ger starka uttryck för sin besvikelse över den roll dåvarande presidenten
Carter spelade- eller, om man så vill, underlät att spela – för att rädda vad som räddas
kunde när orosmolnen tornade upp sig kring
regimen.
Bakhtiar hävdar att USA aldrig under åren
före regimens fall – han talar om tjugo år ~
sökte någon seriös kontakt med den tysta
oppositionen och till och med ofta förnekade
att en sådan fanns. För anmälaren, som levde
i Teheran dessa år som svenskt sändebud
framstår påståendet som diskutabelt. Visst
fanns det en opposition men det var riskabelt – för att behålla en otadlig roll visavi
regimen – att ens ha med s k intellektuella
personer att göra (konstnärer till exempel).
Man kunde aldrig veta om dessa drygade ut
sina inkomster genom att informera myndigheterna om sina kontakter med officiella utlänningar. Mycket misstro fanns i luften.
Mönstret känns igenom från öst.
Detta var – bör kanske inskjutas – innan
det för svenska diplomater blev ett klädsamt
tecken på utrikespolitisk progressivitet att
umgås med motståndsrörelser i utlandet.
Bakhtiar betecknar likväl Carter som en
djupt hederlig och human människa som bara
hade det felet att han hade svårt att bestämma sig: presidenten ändrade åsikt tio gånger
om dagen, något en amerikansk president
helst inte bör tillåta sig. earter ställde sig
under de Mänskliga Rättigheternas stjärna.
Vad gällde Iran innebar detta ökad liberalisering. Men kan man förändra allt från en dag
till en annan? Bakhtiar citerar president Giscards inrikesminister, Michel Poniatowski,
som berättat för honom att under shah-regimens sista dagar monarken normalt mottog
fem olika råd från Washington: Carter, säkerhetschefen Brzezinsky, utrikesministern
Cyrus Vance – ”den mest beklagansvärde
av alla” – Pentagonchefen Harold Brown
och CIA. Och då räknar man inte in Mrs
earters allehanda påringningar till kejsarin·
nan Farah Diba, påstås Poniatowski ha tillfo·
gat.
Som bekant ledde den iranska omvälvning·
en också, låt vara indirekt, till president
Carters valnederlag hösten 1981. Mycket bidrog till detta. Men intet enskilt inslag i bilden torde i så hög grad ha medverkat till
earters fall som den famösa gisslanatTåren i
Teheran. Om de förhandlingar som till slut
ledde till dramats upplösning, har president
Carters ” stabschef ‘ i Vita Huset, Hamilton
Jordan, hösten 1982 skrivit en bok betitlad
”Crisis”, med undertiteln Carter-presiden·
turens sista år (G P Putnam’s Sons). Den är
skriven rakt på sak, informativ om hur Vita
Huset fungerade på Carters tid, hur besluts·
processen gick till i allmänhet men alldeles
särskilt under earters sista år då denne ställ·
de upp till omval och en snabb lösning av
gisslankrisen antogs – av hans närmaste
medarbetare i vart fall ””‘” kunna ge presiden·
ten förlig vind, inrikespolitiskt. Två förlopp
griper här in i varann på ett sätt som är dra·
matiskt, eftersom så många människors öde
stod på spel: förhandlingarna om gisslans fri·
givande och Carters omval. Vad var vikti·
gast?
Hamilton Jordan skildrar i sin bok – och
det är ingen likgiltig bok – hur han, en total
”outsider”, oerfaren i praktisk diplomati och
utrikespolitiskt en novis, blev indragen i det·
ta drama.
Det anekdotiska i Jordans memoar har så
här långt efteråt mindre intresse, bortsett från
vad man får veta om förhållandet mellan två
ännu levande – och aktiva – aktörer, utri·
kesminister Cyrus Vance och presidentens
säkerhetspolitiska rådgivare Brzezinsky, kulminerande i Vance’s avgång i samband med
det misslyckade räddningsförsöket av gisslan
i den iranska öknen, långt öster om Teheran.
En läsare idag, som i massmedia oavbrutet
informeras om spänningarna i Reagan’s Vita
Hus, måste fråga sig hur ett system med så
uppenbart polariserande krafter kan fungera.
För att inte tala om de stora roller som tillde·
las presidenternas vänner. vare sig de är från
Kalifornien eller Georgia. Hamilton Jordan
var en sådan makthavare, som på grund av
sin närhet till earter’ också regeringsmedlemmar böjde – eller bockade – sig för. I
Jordan fann tydligen earter den absoluta,
nära nog jesuitiska lojaliteten: stödjande,
tröstande, överbryggande. Ibland kan Carter
visserligen snäsa av honom, vilket han inregistrerar med fattning, ty han vet hela tiden
att han har ett inträdeskort av särskilt slag.
Själv blev Jordan utsatt för en hel del inrikespolitisk smutskastning. Han minns det
men gör inget större nummer av det: det hör
ju till politikens beståndsdelar, en av varje
demokratis mindre upplyftande ingredienser.
Jordans historieskrivning gäller främst hans
roll, utanför de formella funktionerna, som
hemlig förhandlare med Khomeinis regim,
något som ledde till märkliga sammanträffanden med ofta anonyma mellanhänder. Intressanta kapitel ägnas åt hans möten med Panamas president och med Shahen på ön Contadora i Panama, en av de sista stationerna på
den dödsdömdes väg.
Det var i april 1980 som projektet ”räddningsmission” spikades i Vita Huset, då varken ekonomiska sanktioner, en sjöblockad
eller minutläggning bedömdes kunna påverka·
Khomeini till en uppgörelse om gisslans frigivande. Utrikesminister Vance var på semester i Florida, när ideen för första gången på
fullt allvar ventilerades. Vid återkomsten till
Washington ställde han sig totalt kall till hela
företaget, som skulle ledas av en duktig
överste från Georgia vid namn Charlie Beckwith, en ”superpatriot” enligt Jordan. Motståndet kom enständigt och konstant från
Vance. När det slutliga beslutet var taget antecknar Jordan: ”Närjag lämnade Vita Huset
den kvällen, tänkte jag på hur motbjudande
jag fann Vance. Hans oförsonliga motstånd
till räddningsför öket försatte president
Carter i en ”okomfortabel” position.” Därefter citerar Jordan vad Brzezinsky tidigare under dagen sagt: ”Vance är det slutliga exemplet på hur en förträfflig man har traumatiserats av sin Vietnam-erfarenhet.” Själv tänker
Jordanför sig själv: ”Vance kommer att känna sig som en förbannad idiot när helikoptrarna landar på Vita Husets södra gräsmatta och
hela gisslan kliver ut. ”
Det inger respekt att Jordan utan minsta
431
försök till bortförklaring lägger korten på bordet som han gör i detta avsnitt av memoarerna. Han tillhörde ju de slutliga förlorarna,
lisom Carter, fast de båda in i det sista livnärde sig på politiska illusioner. Den hårda
elimineringsprocessen i amerikansk politik
har ännu en gång bjärt illustrerats – liksom i
litteraturen Scott Fitzgerald gjorde det under
andra villkor, för längesen, i böckerna om
den store Gatsby och Natten är ljuv och det
omfattande sällskapssupaodet på Long Island: Alla går under, till slut. Många europeer
tror att USA är framgångens land men är det
inte lika ofta, eller oftare, misslyckandenas?
I Hamilton Jordans ”Crisis” är det ändå en
person som, ofta i kulisserna, framträder i
helfigur: Cyrus Vance. Alltid i balans, lugnt
rådgivande, personligen utan markerade politiska ambitioner, ger Jordan.en bild av Vance
som gör starkt intryck.
Det inrikespolitiska manövreraodet är numera av måttligt intresse. Redan under sommaren 1980 var det tydligt att Carters aktier
stod lågt, inte minst därför att senator Ted
Kennedy aspirerade på att ersätta Carter som
demokratisk presidentkandidat/contra Reagan. Brodern Billy Carters dunkla libyska affärer bidrog också till att nedsätta presidentens anseende.
Vid mitten av september 1980 förekom signaler från en föregiven släktning till Khomeini att under vissa villkor gisslan snart
skulle kunna friges. Den biträdande amerikanske utrikesministern Warren Christopher
skickades till Berlin och återvände till Washington, hoppfull. Den 21 september utbröt
gränskriget – sedermera utvidgat – mellan
Irak och Iran över Shatt el-arab-deltat (den
politiskt och ekonomiskt intressanta bifurkationen mellan floderna Eufrat och Tigris) och
den 22 september förklarade parlamentet i
Teheran att de tentativa förhandlingarna om
gisslan ”frusits”.
Därmed började en kapplöpning med tiden
för president Carter.
Det är den kapplöpningen Hamilton Jordan
skildrar i sin bok med närgångna bilder av
våndorna i Vita Huset. Allt medan osäkerheten tilltog om gisslans öde och Carters omval.
En memoar av Carter är bebådad. Andra i
hans närhet kommer säkerligen att fatta pen- 432
nan. Landskapet kommer att förändras.
earters roll som förkämpe för de mänskliga
rättigheterna kommer rimligen att omvärderas: supermakter kommer kanske inte
längre, i det egna överlevandels intresse, att
kunna kosta på sig sådan lyxutstyrsel.
Det hör till det patetiska i Hamilton Jordans bok att han då och då, dessvärre utan
ironi, berättar om president Carter, försänkt i
bön. Just i ögonblick då en av världens två
mäktigaste män borde ha annat att göra!
THEDEPALM:
Svensk verskonst
I maj promoverades Britt G Hallqvist till teologie hedersdoktor vid Lunds universitet.
Det är en sällsynt utmärkelse, men välförtjänt. Visserligen har hon själv förklarat att
hon inte är särskilt intresserad av teologi, ja,
att hon är helt oteologisk. Men teologiska
fakulteten i Lund vet bättre.
Bäst vet prosten Inge Löfström, som skrivit en innehållsrik och samtidigt lättläst bok
om henne: ” En bok om Britt G.” (SkeabVerbum 1983). Han ägnar ett kapitel åt hennes
teologi, ett kapitel som för övrigt avslutas
med en av hennes bästa översättningar. Anders Frostenson sände henne en gång en lista
på teologiska verk, som hon borde läsa. Hon
brydde sig inte om dem. Det förhåller sig
nämligen så, att Britt Hallqvist är självtänkare. Också inom teologin finns det moderö-
relser, vilket nogsamt framgått i det psalmboksförslag, som nu är under bearbetning,
men Britt Hallqvist är inte följsam när andra
människor talar om vad hon skall tänka.
Hennes stora produktion består dels av
böcker för barn på vers och prosa, dels av
översättningar, alltifrån barnböcker till GoeEn svensk läsare av detta dokument från
Vita Huset har svårt föreställa sig Tage Erlander eller OlofPalme försänkta i bön vid för
Sverige bekymmersamma tillfållen, som tex
de sovjetiska u-båtsövningarna på svenskt
territoria!vatten.
Ändå är det till sist en tankeställare man far
vid läsningen av Hamilton Jordans bok. När
börjar och slutar legitimiteten i rent inrikespolitiska och valtaktiska hänsyn vad gäller
”förhållandet till främmande makter”?
thes Faust, dels slutligen av egna dikter ocb
psalmer och teologiskt författarskap. Till det
sistnämnda hör vetenskapliga stilstudier i
sammanhang med det pågående arbetet på en
ny handbok för svenska kyrkan. Det är en
lycka att hon blivit engagerad i detta. Hon
har nämligen en alldeles ovanlig förmåga att
förstä ord och att handskas med dem. Detta
har i sin tur varit förutsättningen för att hon
blivit en så obeskrivligt skicklig översättare.
Att använda så starka ord om henne innebär ingen överdrift. Löfström har tagit med
åtskilliga citat. Man önskar att de varit flera.
Hennes översättning av T S Eliots berömda
kattbok på vers är ett mästerverk i sitt slag
(och har dessutom fördelen att vara begriplig). slutstrofen i Faust, ett annat exempel,
ligger på ett annat plan men med en lika hög
svårighetsgrad. Den återges visserligen med
ett stockholmsrim på spegling/prägling; men
hela versen inklusive ” das Ewig-Weibliche”
får en mening. Lättfattlig blir den ju aldrig.
Vers är det naturliga uttryckssättet för mig,
har Britt Hallqvist skrivit en gång. Det kan
tilläggas, att studenttidens krumelurliga vers,

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner