Print Friendly

Dick Erixon; Den enes bröd, den andres död

Av Redaktionen | 31 december 1999


1999


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

,_
Q)
O’l
😮
…c
~,_
Q)
…….
(/’)
c:
:ro
>
Den enes bröd,
den andres död
1av Dick Erixon
Gunnar Hedlund lanserade som centerledare begreppet ”mitten”.
Fyrtio år senare tror Lennart Daleus på ”mittens rike”.
Hedlunds agerande var strategiskt, Daleus syfte är…
Ja, vad då?
‘ ‘
vr FINNs MED.” Lennart Daleus är
uppenbart lättad över att centerpartiet
inte åkte ur europaparlamentet. Men
partiet höll sig kvar bara tack vare ett
extremt lågt valdeltagande. Väljarnas
stöd fortsätter att minska. Lanserandet av ”den nya mitten” för ett år sedan har slagit slint och snarast ökat väljarflykten. Många suckar över detta tröttsamma positionerande partier emellan. Ordet ”mitten” är i sig betydelselöst. Och det kan fyllas med i stort sett vad som
helst.
Men ord med just de här egenskaperna kan vara nyttiga i politiken. Semantik är makt i politik. Det visar
begreppet ”mitten”.
Efter katastrofvalet 1956, då bondeförbundet ”bara”
fick 9,4 procent av rösterna, insåg Gunnar Hedlund att
det inte fanns någon framtid som intresseparti för landsbygden. Med häpnadsväckande handlingskraft lyckades
han och partisekreteraren Gustaf Jonnergård inte bara
bryta upp från regeringssamverkan med socialdemokraterna och byta partinamn, utan också omformulera
hela partiets politik och framtoning.
PARTIPROGRAMMET 1959 ÄR KORT, koncist och på
många sätt mer aktuellt än det nu gällande från 1990.
Det gamla landsbygdsintresset inlemmades i ett vidare
och mer ideformulerat krav på decentralisering och kritik mot centralisering och stordrift. Miljöfrågan dök upp,
fast då som beteckning på människors livsbetingelser i
form av trivsel, stress och rotlöshet. Böndernas intresse
formulerades så att programmet omfattade alla småfö-
retagare, även dem i städerna. Utbildning lyfts fram som
en avgörande faktor för att de små i samhället skulle
kunna lyckas på jämlika villkor.
Omvandlingen från intresseparti till ideparti krävde
dessutom en ny maktpolitisk strategi. Så länge det krassa intresset styrde kunde bondeförbundet samverka med
socialdemokratin, eftersom man inte konkurrerade om
samma väljargrupper. Övergången till centerparti med
småfolksimage innebar att man vände sig till väljare
utanför landsbygden, inte minst tilllågutbildade och låginkomsttagare i städer och tätorter- väljare som socialdemokraterna räknade som sina.
Men hur skulle Hedlund kunna skapa uppslutning
kring uppbrott från en nära tre decennier lång samverkan med socialdemokratin, varav 15 år i regeringsställning? Han visste, till skillnad från Olof Johansson och
Bengt Westerberg, att tvära kast i byte av samarbetspartner alltid straffas skoningslöst av väljarna. I den regeringskris som hösten 1957 uppstod när bondeförbundet avgick vägrade Hedlund – till folkpartiets och
högerns förtret – att stödja en borgerlig regering trots
att kungen undersökte den möjligheten. Med typisk hedlundsk korthuggenhet förklarade han att det inte kunde
bli fråga om något ”tuvhoppande”.
Han hade förmågan att avstå från lättköpta – men
små – vinster till förmån för strategiskt långsiktiga –
men desto större – framgångar. Det är en förmåga som
kännetecknar stora ledare – och en förmåga som är dåligt
representerad bland dagens partiledningar. Även om
Hedlund fick hård kritik utifrån, visste han att tiden inte
var den rätta för borgerlig samling. Marken var inte förberedd. Partiet och väljarna var inte inställda på ett så
snabbt och dramatiskt skifte. Dessutom hade vänsterEIJ lSvensk Tidskrift 11999, nr 31
blocket majoritet i riksdagen vid gemensamma omröstningar. Det skulle inte bli en stark regering. Han avstod
även om han då hade vissa chanser att bli statsminister.
I stället ägnade partiet all kraft åt intern reformering. Det visade sig vara en klok strategi. Serien över
resultat i riksdagsvalen 1956-1976 talar sitt tydliga språk:
9,4-12,7- 13,6- 13,4- 15,7- 19,9-25,1-24,1 procent.
Den förlösande faktorn var, utöver omformulerad politik och förnyad framtoning, att man fann en ny maktpolitisk strategi.
Hedlund ville i slutet på 50-talet uppnå flera sinsemellan motstridiga taktiska mål. Han avsåg att inte
bara ta avstånd från den tidigare samarbetspartnern,
utan också utmana socialdemokratin
om regeringsmakten. Detta skulle ske
bromskloss. Tony Blair tog inom labour öppen strid med
de vänsterradikala om avskaffandet av socialiseringskravet och vann, men först efter flera blodiga slag. Gunnar Hedlund manövrerade ut kritikerna genom att
använda begreppet ”mittenalternativet” och på det sättet ta udden av motståndet. Hedlunds taktik gav funktionärerna tid att smälta och bit för bit ta till sig förändringen, vilket gjorde att de inte uppfattade förändringen
som så dramatisk som den egentligen var.
Talet om ”mitten” gav centerledningen möjlighet att
i offensiva termer tala om vad man ville uppnå och vad
mitten stod för. I stället för att tvingas till defensivt
avståndstagande mot högern, kunde man bjuda in
högern till mitten. Och på det sättet skapa intern uppslutning bakom och extern trovärdighet
åt ett borgerligt regeringsalternativ.
”Talet om ‘mitten’
Dagens ledande politiker tycks ha glömt
att politik till mycket större del handlar
utan att det framstod som att han sprang
i armarna på högern. Samtidigt skulle
han förbättra relationerna med högern,
så att hans nya linje kunde lägga grunden för ett trovärdigt regeringsalternativ.
om image och profil än om enskilda
gav Centerledningen detaljförslag i lagar och regler. Vilket
Lösningen på det här maktpolitiska
dilemmat var att lansera ”mittenalternativet” i svensk politik. Det föddes den
2 september 1960. Två veckor före riksdagsvalet höll Gunnar Hedlund och Bertil Ohlin på var sitt håll likalydande
anförande där man presenterade ett
samarbetsprogram med sikte på regeringsskifte.
möjlighet att i
intryck vill partiet skapa av sig själv? Hur
vill man att folket ska uppfatta partiet?
Svaret på dessa frågor är mycket viktigare för valresultatet än hur partiet röstat i enskilda frågor och vad man gjort
under förra mandatperioden.
offensiva termer
tala om vad man
ville uppnå och vad
Den tyske socialdemokraten Gerhard
Schröder har begripit det. För honom
fyllde mitten i det tyska valet tidigare i år
ett syfte som liknar Hedlunds. Hans slo-mitten stod för.”
Hedlund kastade in ordet ”mitten”
för att skyla över partiets dramatiska förnyelse och kursändring. ”Mitten” blev den spång över
till det borgerliga lägret som han behövde för att avdramatisera vägvalet och nå allmän uppslutning bakom den
nya linjen. Det var mittenpartierna som skulle utgöra
stommen i den nya regeringen. Men det råder ingen tvekan om att Hedlund räknade in högern i regeringsunderlaget och ville bilda en trepartiregering.
NÄR PARTILEDNINGAR vill förnya sin politik stöter de
alltid på hårt internt motstånd. För många funktionärer, framför allt på mellannivå (distrikt/länsförbund och riksdagsgrupp) där man gjort karriär på den
gamla linjen, upplevs förnyelse som ett hot mot den egna
positionen. Mellanskiktet har alltid mest att förlora på
förändring. Samtidigt ligger, sorgligt nog, den största
makten i partierna just i mellanskiktet. Det är här de
starkaste nätverken finns och det är här man utser
ombud till stämmor och kongresser.
Mellanskiktet gör det extremt svårt att genomföra
förnyelse. De ledare som ändå når framgång är de som på
ett eller annat sätt lyckas manövrera ut denna starka
gan ”Die Neue Mitte” gav honom möjlighet att skapa trovärdighet för sin
moderata linje i kontrast till de vänsterradikala inom
SPD, utan att tvinga honom till öppet avståndstagande
till dem. Vänsterradikale Oscar Lafontaine fick som
finansminister regera sig sönder och samman inom mittenstrategin, i stället för att bli utkastad och därmed riskera svåra interna partistrider.
NÄR HEDLUND MED mittenalternativet tryggt placerat
centerpartiet i det borgerliga lägret tog han upp
kampen om regeringsmakten. 1968 blev han oppositionsledare då hans parti blivit det största på den
borgerliga sidan. I valet två år senare var målet för den
70-årige centerledaren att ta statsministerposten från
den unge, arrogante och nye socialdemokratiske statsministern Olof Palme. Trots att Hedlund vann valet och
socialdemokraterna tappade stort, lyckades Palme hålla
sig kvar med kommunisternas stöd.
Det blev istället Hedlunds efterträdare Thorbjörn
Fälldin som ”på mittenpolitikens grund” kastade
socialdemokraterna ut ur regeringskansliet för första
gången på 44 år.
s::
QJ
……….
l….
Q)
en
😮
.!:::
00
l….
Q)
…..tf)
c:
:ro
>
lSvenskTidskrift 11999, nr 31 f.m
c:
Q)
–~
(l)
en
😮
…c
o($
~
(l)
…….
U)
c
:ro
>
”Riksdagsvalet förra året och det nyligen
genomförda europavalet visar att mitten är död.
Det enda parti som använder begreppet är en hårsmån från
att ramla ur de beslutande församlingarna.”
Men i egenskap av den realpolitiker Fälldin var, tog han
först mittensamverkan på allvar och försökte slå samman centern och folkpartiet. Misslyckandet med sammanslagningen 1973 visar att ordet inte hade någon djupare betydelse, inget faktiskt innehåll. När mittensamverkan verkligen kunnat få reell betydelse var partierna
inte längre med på noterna. Mitten var bara ett ord som
kom till nytta för att skapa ett visst intryck, en image, i
en tid då centerpartiet och folkpartiet behövde demonstrera avståndet till moderaterna samtidigt som denna
demonstration inte fick omöjliggöra regeringssamverkan med moderaterna vid valseger.
Efter 1973 använde Fälldin begreppet på samma sätt
som Hedlund, att utåt skapa distans till moderaterna,
men i realiteten betrakta de tre partierna som likställda.
Det bekräftas av att Fälldin vid regeringsbildningen 1976
avvisade folkpartisternas förslag om att de och centern
först skulle göra upp i sakfrågorna och sedan gå till
moderaterna. ”Så kan inte ett förtroendefullt samarbete fungera”, fastslog den nyblivne statsministern.
Men hur kunde Gunnar Hedlund nå en sådan osannolik framgång med hjälp av ”mitten” medan Lennart
Daleus med samma taktik är på väg att eliminera centerpartiet? För det första hade Hedlund en genomtänkt
idepolitisk strategi som sin verkliga agenda. ”Mitten”
var bara yta, ett taktiskt drag. Daleus har lanserat ”den
nya mitten” utan bakomliggande förnyelse av politiken.
Snarare framstår det som om begreppet är till för att
dölja handlingsförlamning. Det finns ingen substans
bakom det.
För det andra gick Hedlund på mittenoffensiv när
han fått med sig Bertil Ohlin. Daleus kör ”mitten”
ensam, medan tilltänkta samarbetspartners i form av
Leijonborg och Svensson tar avstånd. Att göra mitten
synonymt med centerpartiet ger inga poänger. Det framstår enbart som löjligt. Trovärdigheten är noll.
För det tredje användes mitten som stötdämpare när
Hedlund förändrar sin politiska linje och går från samverkan med socialdemokraterna till att på allvar utmana dem om regeringsmakten. Mitten gjorde ett närmande mellan de borgerliga möjlig. Daleus använder
mitten när det, som ett arv efter Olof Johansson, råder
tveksamhet om centerpartiet är borgerligt. Att i detta
läge använda mitten ger intryck av att partiet tar avstånd
från moderaterna och vill hålla öppet för förnyad samverkan med socialdemokratin. Därmed uppnår Daleus
paradoxalt nog det exakt omvända resultatet mot vad
Hedlund eftersträvade – minskad trovärdighet för det
borgerliga regeringsalternativet.
R
IKSDAGSVALET FÖRRA ÅRET och det nyligen genomförda europavalet visar att mitten är död. Det enda
parti som använder begreppet är en hårsmån från att
ramla ur de beslutande församlingarna. Tydligare än så
kan väljarna inte döma ut ett partis strategi. Om centerpartiet inte snarast möjligt överger mitten och vågar
förnya sig kommer det att åka ur riksdagen nästa gång.
Det fin ns tongångar som tyder på viss insikt om
problemen. Det påbörjade partiprogramarbetet visar på
en för svenska partier öppen självkritik. Självkritiken
sträcker sig dock inte så långt att man vågar kritisera
s-samverkan under förra mandatperioden. Även om
partiets profil som nej-sägare till bl a kärnkraften och
Öresundsbron problematiseras, så vågar man inte förespråka förnyelse. Lennart Daleus tog dock själv ett djärvt
steg på centerstämman och bejakade begreppet borgerlig,
något som många övervintrade vänsterradikaler inom
partiet avskyr. Tyvärr verkar det inte finnas så mycket
mer strategi bakom ordvalet än att partiledningen yrvaket upptäckt att centerpartiet under 20 år förlorat
nästan alla sina väljare till andra borgerliga partier.
Är det något som framgångsrik förnyelse av partier
under efterkrigstiden visar så är det att förnyelse bara
kan lyckas med en starkt engagerad och övertygad ledning som med målmedveten handlingskraft driver sin
linje trots insikt om att riskerna är stora. Det visar
Gunnar Hedlund och Gösta Bohman, liksom Thatcher,
Reagan, Blair och Schröder. Det är fult att säga, men
framgångsrik förnyelse kräver starka ledare.
Och i kampen för förnyelse kan ordens innebörd inte
underskattas. Det ord som på 60-talet lyfte centerpartiet till oanade höjder riskerar nu att bli partiets död.
Dick Erixon (dick@erixon.com) är egenföretagare och ännu
medlem i centern.
fZa lSvensk Tidskrift 11999, nr 31

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner