Print Friendly

Det svenska långtidsprogrammet

Av Redaktionen | 31 december 1949


1949


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

DET SVENSKA
LÅNGTIDSPROGRAMMET
Av professor INGVAR SVENNILSON
DET svenska långtidsprogram, som framlades i början av oktober, är i dag föråldrat – eller borde åtminstone vara det.
Under de gångna månaderna har de ekonomiska förutsättningarna på olika punkter förändrats. Konjunkturläget i världen har
förskjutits. Andra europeiska länder ha framlagt sina långtidsprogram. Man har i Paris kunnat börja göra en jämförelse mellan
dessa program och har – som man kunde vänta sig – funnit,
att de på många punkter icke äro inbördes förenliga. BL a. har
det därvid visat sig, att de europeiska länderna ha planerat att
exportera till varandra betydligt mer varor, än de äro beredda att
taga emot från varandra. Inom landet har å andra sidan både regering och näringsliv haft bättre tid att utveckla sina planer beträffande ekonomisk politik, produktion och export.
Som bekant gjordes programmet upp som ett led i det europeiska
samarbete, som nu pågår i Paris. Detta samarbete syftar ju till
att med stöd av amerikanska krediter under loppet av en femårsperiod höja den europeiska produktionen och levnadsstandarden
upp till eller över förkrigsnivån och samtidigt skapa en bättre
balans i Västeuropas betalningar gentemot andra länder. Det
underströks i de direktiv, som från Paris angavs som grundval
för utformningen av långtidsprogrammen, att huvudsaken skulle
vara att klargöra de utvecklingstendenser, man i olika länder
räknade med, samt den ekonomiska politik, man ville föra, för att
höja produktionen och nå inre och yttre balans. För att skaffa
sig en något mera preciserad uppfattning om utvecklingstendenser
och planer i olika länder än som kunde framgå av en allmän diskussion av ekonomisk politik och framtidsutsikter på något längre
sikt, uttryckt endast i ord, borde den kompletteras med vissa
prognossiffror om produktion och utrikeshandel.
I det kommittebetänkande med förslag till långtidsprogram, som
67
f’
f
Ingvar Svennilson
den 2 oktober i år överlämnades till regeringen, framhölls bl. a.,
att det givetvis icke var möjligt att överblicka alla de möjligheter
till en ökad export, som kunde visa sig under de närmaste fem
åren. På vissa områden måste krävas en ytterligare kartläggning
och planering – såväl av företagen som av staten beträffande
den ekonomiska politiken – för att en exportexpansion skulle
kunna komma till stånd. Med »den korta tid och den begränsade
auktoritet», som stod till kommittens förfogande, var det icke möjligt för kommitten att taga ställning till, huruvida vissa punkter
i programmet kunde realiseras eller om ens en utveckling i angiven
riktning vore önskvärd. I kommittebetänkandet har också det i
siffror preciserade programmet betecknats som ett alternativ, och
det framhölls, att detta alternativ endast hade karaktären av en
möjlig utveckling. Det underströks också ytterligare vid programmets presentation inför den europeiska samarbetsorganisationens
exekutivkommitte, att det svenska programmet både på grund av
den svenska ekonomiska decentraliserade organisationen och på
grund av ovissheten om utvecklingen i ett land, som i så hög grad
är beroende av läget på världsmarknaden, endast kunde ha karaktären av en relativt osäker framtidsbedömning och i varje fall
icke fick tillmätas innebörden av en plan, sådan som man kunde
framlägga från de utpräglade planhushållningsländerna.
I allmänhet har man varit benägen att tillmäta de siffror,
som angivits i långtidsprogrammet för utvecklingen på olika områden, en alltför definitiv karaktär i förhållande till vad avsikten
varit vid programmets utarbetande. Särskilt farlig har givetvis
den tolkningsvariant varit, som vunnit spridning i vissa kretsar,
att programmet icke blott var definitivt utan att det även mer
eller mindre automatiskt skulle realiseras, om man bara i lugn
och ro väntade ett par år. Varje sådan uppfattning står, som var
och en lätt kan övertyga sig om, i strid mot programmets ursprungliga uppläggning. Där tryckes tvärtom hårt på behovet av
en ny politik – särskilt under de båda närmaste åren – om det
alls skall finnas några utsikter att förverkliga en utveckling, som
svarar mot långtidsprogrammet.
När man i den offentliga diskussionen, vare sig kritiskt eller
okritiskt, alltför mycket tagit fasta på långtidsprogrammets siffersammanställningar och mindre fäst sig vid den därtill knutna
diskussionen av alternativa utvecklingstendenser, torde detta väl
främst sammanhänga därmed, att man utgått från den förkortade
version, i vilken programmet presenterats för Parisorganisatio- 68
Det svenska långtidsprogrammet
nen och där, av naturliga skäl, icke samma utrymme som i kommittebetänkandet kunnat ges åt en alternativ diskussion.
Den preliminära och alternativa karaktären hos långtidsprogrammet skulle kunna illustreras med exempel från praktiskt taget
varje produktions- och exportområde. Behandlingen av frågan om
järnmalmsexporten kan sägas vara typisk. Efter överläggningar
med representanter för malmbrytande företag har i betänkandet
angivits att det skulle vara möjligt att öka produktionen med
ett par miljoner ton i anslutning till nu existerande anläggningar.
Möjligheten av en mera betydande varaktig ökning av malmexporten, exempelvis med fem miljoner ton, beröres även. Det pekas
emellertid samtidigt på svårlösta investerings- och transportproblem. I sista hand har emellertid frågan om malmexportens ökning betraktats som en rent kommersiell fråga, som endast kan
lösas genom en fri förhandling mellan våra exportörer och de
utländska intressenterna. I långtidsprogrammet har man i avvaktan på utvecklingen försiktigtvis nöjt sig med att ange en ökning med en miljon ton över den för år 1949 kontrakterade nivån.
Det bör sålunda vara tydligt för var och en som läser det ursprungliga kommittebetänkandet, att tyngdpunkten lagts på diskussionen av olika tendenser och utvecklingsmöjligheter och att
de siffror, som preciserats, anknyta till vissa speciella förutsättningar. På punkt efter punkt ges också ett omdöme om den grad
av ovisshet, som vidlåder dessa förutsättningar, och hur en ändring av dessa kan förskjuta utvecklingen och skapa nya situationer. De reservationer som i den offentliga diskussionen knutits till
dessa olika förutsättningar- exempelvis det framtida internationella konjunkturläget, de framtida priserna på våra exportvaror,
den framtida fraktnivån-innebära därför blott en upprepning av
vad som framhållits i det ursprungliga kommittebetänkandet. Det
kanske emellertid på ett par punkter kan vara skäl att komma in
på den kritik, som i denna diskussion riktats mot programmet, för
att försöka ange de olika reservationernas räckvidd och betydelse.
I allmänhet har man i diskussionen gått förbi den reservation,
som av kommitten tillmätts den största betydelsen, nämligen att
ett allmänt baleslag inträffar i den internationella lconjunlcturen,
så att den beräknade utvecklingen av exportens volym icke kan
komma till stånd på grund av avsättningssvårigheter. Det är självklart, att långtidsprogrammet i detta avseende vilar på en ytterst
optimistisk förutsättning om de närmaste årens konjunkturer. Men
samma förutsättning ligger i själva verket till grund för hela
69
Ingvar 81-•ennilson
Marshallarbetet. Man vet ju med säkerhet, att om en internationell depression skulle bryta ut, hela resultatet av Parisarbetet sannolikt skulle bryta samman och få läggas på en helt ny bog. Den
europeiska långtidsplaneringen kan därför sägas visa, att svårigheterna för Europa respektive de enskilda länderna att återigen
komma i balans inom en rimlig tid äro mycket stora, även om de
konjunkturella förutsättningarna äro de gynnsammast tänkbara.
Större uppmärksamhet har fästs vid det förhållandet, att siffrorna i långtidsprogrammet rälmats fram på basis av 1947 års
priser och fraktsatser. Innebörden av den tillämpade metoden kan
sägas vara att kalkylen fått karaktären av en volymberäkning
med utgångspunkt från vår export- och transportkapacitet. De som
gjort upp långtidsprogrammet ha varit starkt medvetna om det
vanskliga i en sådan beräkning. Det som främst talar för den kan
sägas vara, att den är relativt enkel och att läsaren därför lätt kan
överblicka vad en försämring i pris- och fraktförhållanden skulle
medföra för konsekvenser.
Kritiken på denna punkt har emellertid vanligen förbisett, att
avgörande för utvecklingen av vår handelsbalans icke endast blir
priserna på våra exportvaror och på vår handelsflottas transporttjänster. Eftersom man räknar med att hålla balans i betalningarna mot utlandet, spelar kostnaden för importvaror och utnyttjandet av främmande tonnage lika stor roll och det blir relationen
mellan plus- och minusposter, d. v. s. vårt bytesförhållande gentemot utlandet, som fäller utslaget. Det är riktigt, att priserna på
vissa exportvaror under de senaste åren stigit mycket högt och att
därefter ett prisfall börjat sätta in. Risken för en försämring av
våra ‘terms of trade’ har också framhållits i långtidsprogrammet.
Men man bör å andra sidan icke förbise, att prisstegringen på
våra exportvaror långt ifrån nått sin kulmen under år 1947 och
att prisfallet också sträckt sig till frakterna på utländska fartyg
och till vissa importvaror.
Belysande för den ensidiga inställningen till prisproblemen är
den från sjöfartshåll riktade kritiken mot beräkningarna rörande
nettoinkomsten i främmande valuta av olika transporttjänster.
Man har pekat på den vikande tendensen på fraktmarknaden samt
den försämrade sysselsättningen av vissa delar av vårt tonnage,
som gjort sig gällande under den sista tiden, och man har med
stor bestämdhet gjort gällande att kalkylerna på denna punkt
äro alltför opitimistiska. En mera tveksam inställning, sådan som
kommit till uttryck i långtidsprogrammet, är nog emellertid
70
Det svenska långtidsprogrammet
ur flera synpunkter motiverad. I kritiken har man till en början glömt bort att saldot av våra intäkter och utgifter i främmande valuta för sjötransporter under de senaste åren varierat
kring O. En sänkning av fraktsatserna minskar icke blott intäkterna utan även motsvarande utgifter. Är saldot av dessa negativt, såsom det var år 1947, förbättras vår betalningsbalans vid
fallande frakter. Endast i den mån saldot är positivt, förlora vi,
men förlusten är begränsad av saldots storlek.
Utgifterna för import på främmande köl har för år 1947 beräknats överstiga vår handelsflottas intäkter i främmande valuta
med omkring 30 milj. kronor, vilket till stor del sammanhänger
med att importen från Amerika detta år var högt uppdriven, även
av relativt skrymmande varor. Underskottet var därför av tillfällig natur, eftersom under de närmaste åren importen åter måste
ställas om mot europeiska marknader. I första hand bör ju detta
medföra, att man åter uppnår förkrigstidens överskott av valutainkomster för transporttjänster. Detta uppgick till omkring 40
milj. kronor. Enbart en återgång till förkrigstidens positiva saldo
skulle sålunda förbättra betalningsbalansen med 70 milj. kronor.
Men om endast handelsflottans sysselsättning blir god, bör rimligtvis saldot bli större än före kriget. Ar 1952/53 beräknas den
svenska handelsflottans kapacitet ha stigit med omkring 40 % över
förkrigsnivån och även om frakterna nu falla, är det väl sannolikt att de komma att överstiga nivån före kriget. En ytterligare
stegring av saldot med det belopp, som angivits i långtidsprogrammet, d. v. s. omkring 100 milj. kronor kan väl därför knappast betecknas som en alltför optimistisk kalkyl. ~ Endast om vi
på längre sikt måste se fram emot en mycket dålig sysselsättning
av vårt tonnage, borde man komma till en lägre siffra. Men man
har vid långtidsprogrammets utarbetande funnit det naturligt att
utgå ifrån, att de svenska redarna icke skulle göra dessa omfattande investeringar i nya fartyg, om de icke räknat med att stå
sig i konkurrensen på världshaven och på längre sikt finna sysselsättning för sina fartyg. Men givetvis föreligger här ett riskmoment, som också påpekats i kommittebetänkandet.
Hur efterfrågan på tonnage kommer att utveckla sig, blir i sista
hand en konjunkturfråga, till vilken ingen i dag torde kunna ta
slutlig ställning. Men de sammanställningar, som nu göras i Paris
av de olika ländernas planer för sin utrikeshandel och för utvecklingen av sin handelsflotta, torde komma att skapa ett bättre underlag för att bedöma utvecklingsmöjligheterna på detta område.
71
Ingvar Svennilson
Långtidsprogrammet fyller sålunda på denna punkt liksom på
andra funktionen att orientera andra länder om den svenska kapacitetsutvecklingen, för att därigenom bidraga till en bättre översikt. Redan nu är det tydligt, att övriga västeuropeiska länder
liksom Sverige kommer att eftersträva en ökning av sin export
på olika transoceana marknader, samtidigt som de försöka att pä
längre sikt upprätthålla importvolymen. Om Paris-programmet
lyckas, bör resultatet därför bli en väsentligt ökad europeisk
transocean handel. Konkurrensen med andra länder får sedan avgöra, hur stor andel vår handelsflotta kan fä av en sådan utveckling.
Den allvarligaste invändning, som riktats mot hela långtidsprogrammet, är emellertid, att det nu icke skulle finnas möjlighet att
överblicka den utveckling, som kan komma att äga rum under de
närmaste 4-5 åren. Vad gäller den allmänna konjunkturen samt
många sidor av den tekniska och kommersiella utvecklingen äger
naturligtvis detta sitt fulla berättigande. Men i själva verket är
4-5 år ett relativt kort skede i den ekonomiska utvecklingen, och
särskilt under nuvarande förhållanden, då våra resurser äro fullt
tagna i anspråk och då omfattande utvecklingsprogram hålla på
att genomföras, kan utvecklingen på många områden förutses med
ganska stor visshet åtskilliga år framåt i tiden. Utbyggnaden av
handelsflottan och järnbruken planeras exempelvis så långt i förväg, att man kan skaffa sig en relativt säker grundval för ett
bedömande av den framtida kapaciteten. Det är först på något
längre sikt, som i detta avseende större överraskningar kunna
uppstå.
I långtidsprogrammet har ~indå ett stort utrymme lämnats
åt de nya initiativ och den oförutsedda utveckling, som framtiden kan föra med sig. Exporten av verkstadsprodukter har antagits stiga med 40 %, och exporten av ))övriga)) produkter med
10 %. Inom dessa stora grupper finnes ju ett stort utrymme för
en rikt växlande utveckling, både vad gäller olika produkter och
olika marknader. Man kan icke på en gång hävda att dessa antaganden, som i högsta grad ha en preliminär karaktär, äro för
optimistiska, och att långtidsprogrammet icke lämnar utrymme
för alla de initiativ, som ett fritt näringsliv, arbetande under
gynnsamma betingelser, kan utveckla.
De som gå längst i sin negativa inställning till en diskussion
av våra framtida utvecklingsmöjligheter ha menat, att man bör
inskränka sig till en karakteristik av det löpande konjunkturläget
72
.,.
—- ———-~———-
Det svenska långtidsprogrammet
-och de problem det innebär. Om blott den nuvarande överkonjunkturen kunde dämpas, skulle sedan alla andra problem lösa
sig själva och någon diskussion av den framtida utvecklingen
är varken nödvändig eller möjlig. – Först och främst är det givetvis i sak felaktigt, att man endast har möjlighet att belysa och
diskutera tendenserna för den närmaste framtiden. Konjunkturerna kunna ju liknas vid vågor på havsytan. Men genom havet gå också starka strömmar, som påverka utvecklingen under
längre perioder. En fullständig prognos är givetvis icke möjlig,
annat än under mycket speciella förutsättningar på alla de punkter, där den framtida utvecklingen är okänd. Men många tenden- _ser på det tekniska, sociala och ekonomiska området kunna på-
visas och bilda utgångspunkt för en diskussion av mera långsiktiga utvecklingsmöjligheter och problem.
En sådan diskussion är i själva verket nödvändig om icke den
ekonomiska politiken skall få ett alltför snävt perspektiv. Det allmännas ekonomiska politik kan lika litet som det enskilda företagets inriktas blott på den allra närmaste framtiden utan att
detta leder till svåra misstag. Åro exempelvis svårigheterna för
utrikeshandeln av mera grundläggande strukturell natur, måste
givetvis den kortsiktiga politiken ta hänsyn därtill vid sin aktuella utformning.
Villren betydelse kan då försöket att uppställa ett långtidsprogram tillmätas – trots den stora osäkerhet, som måste råda rö-
rande utvecklingen på något längre sikU Svaret torde kunna sammanfattas på följande sätt:
För det första representerar långtidsprogrammet ett försök att
ange de svenska åtgärder och de tendenser i den svenska utvecklingen, som kunna bli ett väsentligt led i den allmänna europeiska
återuppbyggnaden under de närmaste åren. Det representerar så-
lunda en form av internationell, artikulerad kommunikation, avsett att bilda ett underlag för en gemensam västeuropeisk politik
i syfte att rädda Europa ur dess nuvarande vanmakt.
För det andra ställer långtidsprogrammet in den svenska ekonomiska utvecklingen och politiken i ett något längre perspektiv.
I främsta rummet har denna förlängning av perspektiven skärpt
kraven på en ökad rörlighet för näringslivet genom att visa risken för varaktiga svårigheter på utrikeshandelns område och för
däremot svarande, bestående regleringar. Vad som behövs är icke
endast en bättre ekonomisk balans utan även utrymme för nya
73
Ingvar Svennilson
initiativ och nytt risktagande, särskilt på exportmarknaden. Programmet har därför kommit att bilda utgångspunkten för det
från alla håll upprepade kravet på en mera »företagsvänlig»
politik.
Programmet anger icke i detalj bestämda mål för näringslivets
utveckling. Men genom att ange begränsningen i utvecklingsmöjligheterna på vissa centrala områden och de risker, som resa sig
på andra, samt kombinera detta med vissa allmänna målsättningar, ha några ytterlinjer kunnat uppdragas för strategin i den
kamp, som nu måste tagas upp för att föra landet ut ur dess
krisläge och förhindra en permanentning av regleringsekonomien.
Inom ramen för dessa yttre konturer kan rymmas en rikt växlande teknisk, social och ekonomisk utveckling. Det är den ekonomiska politikens och näringslivets uppgift att dag för dag fylla
utvecklingen fram mot de uppställda målen med innehåll.
Denna allmänna planritning kunde säkerligen på många sätt
ha givits en lyckligare utformning och särskilt på en punkt företer den en betydande svaghet. Som mål har nämligen- trots antagandet om en gynnsam internationell konjunktur- endast uppställts att skapa balans i landets yttre betalningar. Detta mål
tedde sig under arbetets gång som i det närmaste omöjligt att
uppnå. I själva verket borde man emellertid försöka snarast möjligt på nytt komma fram till ett överskott i våra betalningar mot
utlandet, så att våra valutareserver åter kunde ökas, och så att exporten på nytt kunde kombineras med kreditgivning till andra länder. Den svenska exporten är nämligen i stor utsträckning av en så-
dan natur, att den liksom under tidigare skeden behöver stödet
av en svensk kapitalexport.
I det engelska långtidsprogrammet har man ställt målet högre
och har inriktat sig på att uppnå ett betydande överskott i betalningsbalansen. Men man har också uppställt som mål en långt
större ökning av exporten, än vad som förutsättes i det svenska
programmet. Det är svårt att förstå, att det icke skulle vara möjligt för oss att räkna med lika stora framsteg. Men för att detta
skall bli möjligt fordras givetvis, att vi finna vägen tillbaka till
en ekonomisk politik, som stödjes icke blott av en knapp majoritet utan av det stora flertalet av det svenska folket. I en atmosfär
av misstroende och däremot svarande misströstan kunna vi icke
räkna med att komma ut ur regleringsekonomien. Långtidsprogrammet blir då utan tvivel alldeles för optimistiskt.
74

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner