Det sunda ägandet måste stärkas

Äganderätten är en förutsättningen för det samhälle vi har i dag. Ändå attackeras den återkommande – inte bara från vänsterkanten. Borgerligheten måste bli bättre på att stå upp för det privata ägandet, skriver Hans Rothenberg och Fredrik Segerfeldt.

I Sverige råder en ganska intressant inställning till privat ägande. Å ena sidan har vi en historia som under hundratals år framförallt tillhört de självägande bönderna. Jordlotterna må för de flesta ha varit små och fattigdomen utbredd men det feodala samhälle som präglade medeltidens kontinentala Europa nådde inte våra breddgrader i någon större utsträckning. Allt sedan dess tar vi äganderätten för given.

Samtidigt ses samma rätt av många, särskilt debattörer på vänsterkanten, som direkt farlig. De som samlar på sig för många saker blir till materialistiska slavar under ett genomkommersialiserat samhälle. Den som lyckas bygga en privat förmögenhet misstänkliggörs. Att prata om pengar och ägande i Sverige blir ofta ett samtal med moralistiska övertoner där känslan snarare än förnuftet styr. Det blir en fråga om bildsättning och att spela på människors okunskap och förutfattade meningar.

I själva verket är den privata äganderätten en av de mest centrala komponenterna i ett fritt samhälle och helt avgörande för välståndsskapandet. Det var när vi svenskar fick ökade friheter att skapa, köpa, sälja och investera till följd av ett antal reformer i mitten och slutet av 1800-talet som Sverige inledde sin långa resa från att vara ett av Europas fattigaste länder till att bli ett av världens rikaste.

Äganderätten är viktig som princip och väl värd att försvara i alla de sammanhang då den attackeras. Även från borgerligt håll måste man bli bättre på att tydligt och med rent samvete kunna stå upp för äganderätten. Det ligger på motståndarna att bevisa hur man bygger ett fritt, demokratiskt och rättfärdigt samhälle utan att trygga människors rätt till privat egendom.

Särskilt intressant är att lyfta fram det personliga engagemangets betydelse för ett ansvarfullt och långsiktigt ägande. Forskning visar att noterade bolag med tydliga familjeägare tjänar uppemot 10 procent mer än liknande bolag som har ett mer spritt ägande. Hur kommer det sig att själva ägandeformen – som en enskild faktor – kan ha så stor påverkan?

Även här kan vi se tillbaka till historien för en del av svaret. Många är de samhällen runt om i Sverige där människor satt sin trygghetsskapande tillit till den ofta kapitalstarke patronen med förmåga att skapa arbete åt befolkningen. När bruket gått bra har friden varit i sin ordning medan man i dåliga tider gemensamt slutit upp med förhoppningen att den ”starke mannen” även fortsättningsvis ska hålla bygden och dess invånare levande med arbete och välgång.

Detta ägande har varit på gott och ont och den sortens äldre samhällsstruktur är knappast eftersträvansvärd idag. Tvärtom skulle de flesta svenska orter gynnas av ett än mer varierat näringsliv där det inte finns en stark centralgestalt – eller enstaka stora arbetsgivare – utan att såväl ägandet som själva entreprenörsandan är spridda bland flera. De lärdomar vi däremot kan dra från familjeföretagandet är att det personliga engagemanget spelar stor roll för idéers och företags långsiktiga bärkraft. Familjeföretagen utmärker sig även genom att de använder sig i mindre utsträckning av lånade pengar jämfört med företag med ett mer spritt ägande, och oftast äger de sina egna fastigheter och kapitaltillgångar.

Det synliga ägande har under de senaste decennierna varit på tillbakagång. Det vanliga har kommit att bli det institutionella misch-masch där personerna bakom kulisserna sällan behöver visas offentligt. Än mindre behöver man bära sitt ansvar offentligt. Det finns således goda skäl att verka för att stärka det sunda och synliga ägandet som kan skapa ett starkare förtroende mellan ägare, anställda och kunder. Sverige är det enda landet i EU, jämte Österrike och Italien, där pengar egendomar och företag kan behållas i en familj över generationer. Den av socialdemokraterna slopade arvsskatten har bidragit till att stärka detta faktum, vilket Sverige måste ta tillvara än bättre.

Det måste bli enklare att bygga upp eget privat kapital och enklare att starta och driva företag i onoterad regi. Fler och växande företag börjar med att människor kan och vågar satsa. Då behövs också mer aktivt riskkapital och bättre lånevilkor, inte hot om återinförd fastighetsskatt eller skatt på förmögna som driver kapitalet ut ur Sverige. Det vore som att vattna blomsterrabatten med terpentin.

I dag är kapitalet ojämnt fördelat i Sverige och sitter ofta i stora och anonyma institutioner. Sverige behöver fler människor av kött och blod, som kan ges möjlighet att bygga upp nyttigt kapital för att satsa i nya idéer och företag. Dagens småföretag lägger grunden för morgondagens och bygger framtidens välfärd utan att lönekuverten naggas i kanten. Dessa ska givetvis stimuleras och uppmuntras. Därför måste jantelagstänkandet bekämpas för att underlätta för människor att starta och driva företag. Det tjänar alla på.

Hans Rothenberg (M) är riksdagsledamot från Göteborg.
Fredrik Segerfeldt är liberal debattör.