Print Friendly

Det som aldrig fick hända igen

Av Niklas Elert | 15 maj 2009

Philip Gourevitch
Vi vill upplysa er om att vi kommer att dödas imorgon tillsammans med våra familjer
Bokförlaget Atlas 2009

Första gången jag läste om folkmordet i Rwanda var i 1995 års utgåva av När Var Hur som jag fick i julklapp av farmor. Då jag just hade läst om förintelsen på OÄ-timmarna i femman förvånades jag över att någonting så gräsligt hade hänt igen, nu när alla lärare och politiker ständigt bedyrade att ”det aldrig får hända igen”.

– I Rwanda gick det så fort att ingen hann reagera. I Sudan går det däremot så långsamt att ingen riktigt förmår reagera. Vid varje folkmord har omvärlden en ursäkt för sin passivitet, konstaterade Sydsvenskans chefredaktör Daniel Sandström något cyniskt under ett föredrag om medieansvar arrangerat av Utrikespolitiska Föreningen i Lund den femtonde april i år.

Cynism är det gott om i Philip Gourevitchs dystra utmejsling av det mörkaste kapitlet i Rwandas historia. Vi vill upplysa er om att vi kommer att dödas imorgon tillsammans med våra familjer blev en bästsäljare när den gavs ut i USA 1998, men har först nu översatts till svenska.

Uppemot en miljon människor mördades på hundra dagar i Rwanda 1994. Under de kommande åren företog Gourevitch flera resor dit, och boken är hans välartikulerade sätt att förklara det ofattbara för sig själv och läsaren. En ambition som naturligtvis inte går att infria, men efter fyrahundra sidor har boken gjort avtryck – man lägger ifrån sig den med en mindre känslostorm inom sig.

Framförallt ges många tillfällen att bli riktigt förbannad. Gourevitch skräder inte orden i det djupt personliga reportaget, och många är exemplen på människor vars handlingar är så avskyvärda eller idiotiska att man nästan blir stum.

Till exempel de belgiska kolonisatörer som med utgångspunkt i några av de mest världsfrånvända passagerna i Första Mosebok (den så kallade hamitiska hypotesen) delade upp rwandierna i en härskarkast (tutsi) och en tjänarkast (hutu) för att enligt devisen söndra och härska kontrollera det lilla landområdet.

Eller de hutuiska extremister som, så snart de kommit till makten, inledde ett ännu hårdare förtryck mot sina forna herrar tutsierna, i ännu en tragisk variation på temat misslyckad afrikansk befrielsekamp. Något som efter årtionden av hutumaktpropaganda fick vanliga människor att mörda sina vänner, grannar och släktingar.

Eller för den delen omvärlden, vars biståndsorganisationer när folkmordet var över upprättade flyktingläger i de intilliggande länderna, där tusentals folkmördare kunde gömma sig och bygga upp en ny maktbas. Samtidigt som våra nyhetsmedier agerade nyttiga idioter för hutumakt och inte sällan tog parti mot de egentliga offren. USA ägnade sig åt semantiska krumbukter för att slippa ingripa, medan Frankrike däremot utmärkte sig för sin aktiva roll – i att hjälpa och skydda folkmordets arkitekter.

Listan på ”skyldiga” är plågsamt lång. Tack och lov presenteras vi även för några ”hjältar”, vanliga människor som fångats i de mordiska omständigheterna och gjort sitt bästa för att ta sig ur dem med livet i behåll. Och extraordinära personligheter som Paul Rusesabagina (porträtterad i filmen Hôtel Rwanda) som med list, kontakter, förstånd och vanlig medmänsklighet räddade livet på hundratals tutsier.

De skiftande perspektiven ger boken sin kusligt fängslande dynamik. Berättelsen om enskilda individer – deras kamp för överlevnad eller försök att slå ihjäl sina grannar – varvas med en detaljerad återgivning av de ögonblick i det förflutna som krattade manegen för den polarisering som tillslut fick landet att explodera i våld. Såväl offer som mördare som ”opartiska” åskådare kommer till tals både vad gäller det inträffade och hur man ska gå vidare.

Om inte åren som gått sedan jag läste När Var Hur redan hade lärt mig att frasen ”det får aldrig hända igen” inte betyder någonting, skulle Philip Gourevitch antagligen ha fråntagit mig de sista av mina illusioner. Samtidigt känns det hoppingivande att man kan skriva en bok laddad med så mycket ilska, sorg och medkänsla.

Niklas Elert driver tillsammans med Jonas Sigedal Germaniabloggen och de har också skrivit boken Germania (Hydra förlag 2008). Läs även Niklas Elerts recension av Louise Perssons Klassisk feminism här.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner