Print Friendly

Det självstyrda Åland

Av Redaktionen | 31 december 1951


1951


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

DET SJÄLVSTYRDA ÅLAND
UNDER några stormfyllda dygn har den nya åländska självstyrelselagstiftningen äntligen bragts i hamn. Den rasande höststormen var en symbol för den gamla iakttagelsen, att »varje gång
den politiska spänningen i världen tilltar, öka också vindarna
kring Ålands hav i styrka».
Utgången var in i det sista oviss. Motsättningen i det åländska
landstinget gällde frågan, om den nya självstyrelselagen-vilken
uppfyller praktiskt taget alla åländska erinringar och önskemål
som framlagts under mansåldern från självstyrelsens begynnelse
år 1921 – skulle vara värd det kännbara offret av § 6 i den s. k.
garantilagen. Dennas övriga garantier för Ålands svenskhet skulle
däremot inflyta i den nya lagen. Den nämnda paragrafen förpliktade Finlands regering att, vid klagomål eller anmärkningar från
landstinget i anledning av garantilagens tillämpning, äverlämna
dessa med eget utlåtande till Nationernas Förbunds råd. Vid fråga
av rättslig natur skulle detta införskaffa utlåtande från sin permanenta domstol i Haag. Vid berättigade klagomål skulle frågan bedömas med ledning av N.F:s pakts föreskrifter om de medel, genom vilka förbundsmedlem kunde förmås fullgöra sina skyldigheter. Denna paragraf reglerade sålunda själva s ä t t e t för självstyrelsegarantiernas övervakning och ev. sanktion, men utgjorde,
väl att märka, i c k e dessa garantiers rättsgrund. På grund av att
såväl N.F. som dess i § 6 nämnda domstol de facto upphört att
existera, och det nuvarande Förenta Nationerna och dess motsvarande domstol icke övertagit de äldre organens uppgifter, hade § 6
givetvis en ringa, om ens någon obestridd, direkt praktisk användbarhet.
Trots detta gjorde Sovjetunionen, under det att riksdagsbehandlingen pågick, demareher i frågan, enär § 6 skulle vara stridande
mot såväl 1944 års vapenstilleståndsavtal som 1947 års fredsfördrag med Finland. Som bekant föranleddes Finlands regering
härav att stryka § 6 ur den föreslagna åländska självstyrelselag- 565
.l
. _,.
Det självstyrda Aland
stiftningen. Från Finlands regering har emellertid vid olika tillfällen – bl. a. som svar på svenska regeringens klara och övertygande motiverade demareher i frågan – förklarats, att Finlands folkrättsliga förpliktelser gentemot Åland och Sverige kvarstå orubbade. Dessa grunda sig nämligen på såväl avtalet mellan
de två staterna i juni 1921 som Ålandskonventionen från samma
tid och dessa folkrättsliga överenskommelser äro alltjämt orubbade.
Från oppositionsgruppen i det åländska landstinget har emellertid framhållits, att värdet av regeringsdeklarationer alltid kan
ifrågasättas. »Men regeringar kunna skifta och ministrar växla.
Ett i grundlagen inskrivet uttalande har ett annat värde än regeringsdeklarationer av detta slag, de må vara aldrig så ärligt menade.»
Härvid må emellertid erinras om, att Finlands regeringsdeklarationer till den folkrättsliga motparten Sverige ha den mest förpliktande innebörd. Vidare har även presidenten Paasikivi med hela
sin rättsliga och personliga auktoritet i sin egenskap av statschef
tolkat Finlands förpliktelser enligt den nya självstyrelselagstiftningen. Inför Finlands riksdag har han sålunda vid den första
propositionens avlämnande år 1946 förklarat, att »Finland har
trots sin fattigdom råd att i storsinnad och frisinnad anda lösa de
kvarstående problemen på nationalitetsfrågans omdöme».- »Den
nya lagen skulle», hoppades han, »ge ålänningarna den känsla av
trygghet och säkerhet, som de måhända hittills icke alltid känt.»
Ålänningarna äro kända för sitt verklighetssinne. Därför bör
man ha anledning antaga, att den av Finland och Åland nu i samråd utprickade farleden med reviderade och tydliga navigationsbestämmelser kommer att anses vara- och även bliva- av större
praktiskt värde än de endast vagt vägledande konturerna från en
visserligen monumental men ändock slocknad och övergiven fyrbåk. Kravet på en mera effektiv folkrättslig säkerhetstjänst, organiserad med godkännande av Östersjöns samtliga strandägare,
kommer dock Ålands folk aldrig att uppgiva. Sedd ur denna synpunkt har Ålandsfrågan förvisso icke slutgiltigt lösts. Det beslut
Ålands landsting fattat innebär likväl, att en mångfald latenta
konfliktanledningar mellan riket och landskapet definitivt undanröjts. Den folkrättsliga symbolen förlorades – den statsrättsliga
grunden förstärktes.
566

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner