Print Friendly

Det sekulariserade kyrkoåret

Av Redaktionen | 31 december 1941


1941


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

··.-::.- .f
DET SEKULARISERADE
KYRKOÅRET
Av professor ERIK f/VELLANDER, Stockholm
DEN makt, som under ett tusental år mer än någon annan har
format det svenska folkets världsbild och livsstil, är kristendomen.
Den har åt (!et stora flertalet av vårt folk givit vad en människa
måste ha, om hon skall kunna leva ett människovärdigt liv: något
som är större och förmer än hon själv, något att kämpa för och
sträva till, ett mål, ett ideal, en norm för livsföringen, ett mått
för värdena, ett fäste för tanke och känsla även i tider då allting
flyter och i stunder då allting sviktar och brister.
Ur kristen lära har härletts mycket som för en civiliserad människa är lika oumbärligt som för ett civiliserat folk, främst sådana
begrepp som självdisciplin, plikt, heder, rättfärdighet, hänsyn till
andra, offervilja- begrepp, vilkas förpliktande innebörd möjliggör
ett ordnat samhällsliv och ett hyggligt samliv människor emellan.
Ett mycket påtagligt yttre uttryck har den kristna åskådningen
fått i kyrkoåret, som ger sin rytm även åt det borgerliga arbetslivet och bestämmer dess växling av helg och söcken.
Omisskännligt är emellertid att krafter, som sedan länge arbetat
på att uppluckra och upplösa denna fasta och i sig slutna idevärlds auktoritet, under senare tid haft framgångar, som man
ännu för ett halvsekel sedan knappast skulle ha hållit för möjliga.
Normer, som för det alldeles övervägande flertalet av vårt folk
ha känts som obetingat förbindande, te sig numera för många
som mycket relativa, och, vad värre är, andra normer ha icke
satts i stället, i varje fall icke lika upphöjda och lika förbindande
för alla. Detta innebär för ett folk en oerhörd fara, som dock
först så småningom, långsamt men säkert, gör sig märkbar. Ännu
tära vi nämligen ganska lugnt på kapitalet, vi leva ostört vidare
i de former, som skapats och präglats av kristen åskådning. Men
det är uppenbart, att detta icke kan pågå hur länge som helst.
Ännu är hela vårt sociala liv färgat av kristen åskådning, men ”
åtskilligt tyder på att kristendomen som fostrande och normgi- 658
Det sekulariserade kyrkoåret
vande makt håller på att släppa sitt tag över vida kretsar av
vårt folk. Vad som står kvar och respekteras, högeligen respekteras, är ett skal av traditioner, som väsentligen avse den yttre
livsföringen.
Dessa traditioner ha emellertid nu tagits om hand och höjts på
sköldarna av den merkantila företagsamhet, som alltmer bestämmer och efter sina syften utformar det svenska folkets livsföring.
En rundvandring genom kyrkoåret visar bäst, hur långt sekulariseringsprocessen fortskridit och vilken utveckling av vårt folks
livsstil som på kort tid åstadkommits under ledning av en ohämmad tilltagsenhet.
Vår kristna jul har under denna målmedvetna ledning förvandlats till en skrällande varumässa, vars reklamhets åtminstone i
Stockholm börjar jäkta människorna redan den första december.
Det är tjugotre dagar av julglädje i förskott: julgransglitter,
kulörta lyktor, rosafärgade damunderkläder i butiksfönstren, jazzmusik, extra smörgåsbord med vörtbröd, julöl, glögg och andra
stämningsskapande faktorer, för att värdigt fira en liten pilt, som
låg på hö och strå, i ringhet klädd, på fattigdomens hårda bädd.
Förr var julen framför allt en barnens fest, det var deras ögon
som tindrade mot de många ljusen i granen, de vidlyftiga tillrustningarna fingo en meningsfull innebörd genom att de äldres
tankar och omsorger för en gångs skull helt samlades kring barnen. Härutinnan har den tilltagande barnlösheten medfört den
förändringen, att de vuxna mera ostört och odelat kunna inrikta
tankar och omsorger på sina egna personer och på ett stilenligt
utformande och genomförande av julprogrammet. Det är icke
längre gamle kamrerns vemodigt eller bittert ensamma julafton,
nöjesindustrien sörjer för att kvällen kan få en så rik och charmfull utformning, att man till och med inom hemmets trånga ram
kan känna sig som på restaurang.
Ä ven för de närmast följande dagarna är väl sörjt. Nödig
samling kring det heliga minnet vinnes genom skickligt organiserade resor till fjällen enligt enhetsprissystem, varvid utom julmat och dans kring granen tillhandahålles exempelvis på juldagsmorgonen kaffe med småbröd, glögg, slädfärd med bjällror och
bloss till den trevna lilla landskyrkan – nästan som på Skansen! -, tindrande juleljus, stela kyrkvärdar i förgrunden, i bakgrunden trängsel av enkla lantbor i o! så gammalmodiga kläder,
till och med svart kjol och schalett, »Var hälsad sköna morgonstund», sämre sjungen än på skiva därhemma men mera rörande,
659
{ ‘ .t_ f ‘
Erik W ellander
liksom mera upplevd, gammal hederlig statskyrkopräst, folklig
psalmsång på nytt, återfärd till hotellet i bleknande stjärnesken,
och slutligen före insomnandet gammalt hederligt svenskt smörgåsbord med skinka, julkorv och kanske dopp i grytan. Härligare
kan väl den hävdvunna ottsupen icke smaka än efter så mycken
äktsvensk tradition. På kvällen jazz eller swing. Allt inkluderat
i enhetspriset. Hur bittra måste icke de känna sig, som stå utanför ett sådant julfirande därför att de försummat att i tid beställa
biljetter och rum, eller rent av därför att de icke ha tid och råd!
I förberedelserna för julen infogar sig smidigt firandet av den
heliga Lucia, vars åminnelse kräver morgontidiga riter i nattskjorta med en extra myckenhet glögg. Anknytning till sommarens kreaturspremieringar och skönhetstävlingar vinnes genom att
en blond ung kvinna efter allmän besiktning och folkomröstning
koras till årets Lucia, den s. k. Lussebruden. Seden kräver att
plagernas eller sminkburkarnas djupa solbränna vid denna tid
ersättes av läckra ljusa pastellfärger, vilka tillhandahållas av alla
ledande skönhetskramhandlare. En brudmystik en gros, som ger
oanade nyanser av raffinemang, ernås genom att den utvalda symbolen för kvinnlig charm i triumf föres runt staden och på alla
restauranger blir föremål för stormande ovationer, spirituellt
motiverade skålar och allehanda förslag, även giftermålsanbud.
Det allmänna intresset för Lucia gör det för affärsintresset till
en plikt att ta ut även detta värde i förskott. I år synas de första
Lusse-brudarna numrerade ha visats i skilda varuhus omkring
den 20 november, alltså mer än tre veckor i förväg.
Det högst naturliga och trängande behovet att rytmiskt intensifiera julfirandet har kommit stark tonvikt att falla på tre helger
under den följande tiden, nämligen årsskiftet, trettondagshelgen
och tjugondag Knut. De tre vise männen från österlandet åtnjuta
allt fortfarande stor popularitet i vårt land, deras minne hedras,
om icke med guld, rökelse och myrra så dock med rika håvor i
mat och dryck. strävan att utsträcka julfirandet, närmast jämförlig med den starkt förnumna önskan att i möjligaste mån förlänga säsongen för färsk potatis, jordgubbar o. d., har måhända
lett till att tjugondag Knut eller »lilla jul» numera gör sig mindre
märkbar. Däremot har behovet att starkare markera årsskiftet
än vad kyrkoårets traditioner bjuda nödvändiggjort införandet,
genom trosnitiska källarmästares förmedling, av ett för oss nytt
helgon, den helige Sylvester, vars minne begås företrädesvis på
restauranger genom ymnigt ätande och drickande samt dans,
660
Det sekulariserade kyrkoåret
gärna med särskilda hattar av papper, lösnäsor, ballonger, ryska
smällare o. d., varpå följer ett ystert gatuliv med utsträckt skrå-
lande och inskränkt kvinnofrid.
I jämförelse med julen stå årets övriga högtider tillbaka i popularitet, men det vore orätt att säga, att »den stilla veckan» försummas. Redan långt innan den går in börjar det stojande
marknadsvimlets glada brådska med försäljning av mångfärgade
påskris, livligt bemålade påskägg av choklad och marsipan, påskkycklingar i olika utföranden, särskilda bordlöpare till påskbordet,
och en mångfald andra mässvaror, ägnade att hugfästa högtidens
minne. Hur stämmes icke sinnet till helg av så mycken färgglädje
på torg och i butiksfönster! Långfredagen får sin dämpade prägel
genom salt laxrygg med korintsås. Påskresor ordnas till fjällen,
där tiden delas mellan utesport och dans under otvungna former.
Smoking behöver ej medföras annat än på de mest exklusiva
hotellen. Däremot iakttages strikt, att djup solbränna anlägges
under påskveckan.
Pingstfirandet får sin prägel mera av sol och vår och förlägges
alltså företrädesvis till naturen. Matordningen blir därigenom
mera picknickbetonad: nödig utrustning tillhandahålles, i särskilt
avpassade korgar av rotting, vide eller spån. Tallrikar och fat
av papper, som kunna kastas bort, befria från diskandets möda.
Midsommaren står helt i naturens tecken. Den stora varumässans huvudintresse knyter sig då till nyheterna för kampingtältet
och midsommarvakan, som begås under traditionella riter av delvis
hedniskt ursprung.
Ej heller den store kyrkareformatorns minne är förgätet. Det
firades tidigare förträdesvis i Skåne men begås numera över hela
landet. Mårtengås har nästan samma helgd över sig som Marie
bebådelsedag, numera kallad våffeldagen. På det sättet sluter sig
kyrkoårets ring och ger rytm och sving åt årstidernas växling:
Lucia, jul, Sylvester, Heliga tre konungar, tjugandag Knut, vårfrudag, påsk, pingst, J ohannisdag, Mårtengås. I raden inordna
sig osökt även de fester som utan religiös motivering eller uttrycklig anslutning till kyrkoåret föranledas av kräftor och surströmming och som lysa upp en annars festlös del av året.
Vid en överblick som den nu gjorda framträder klart det
symboliska i utvecklingen av ordet Vårfrudag till våffeldag.
Heliga Guds moders dag har genom en meningsfull utveckling,
en folketymologisk omtydning, blivit våffeldag. Bebådelsens festglädje har omsatts i påtaglig fägnad för gom och buk, till fromma
661
.. ‘
‘ ·. :~ .r
Erik Wellander
för Mjölkcentralen och hembagerierna. Och intet ont om dem:
hur oerhört blygsamma äro icke de merkantila intressena i denna
kyrkofest, jämförda med dem som jaga upp julstämningen till
den sannskyldiga marknadsorgasm, som under de senaste åren
har uppnåtts.
Måste det då icke vara etiskt synnerligen lågt stående människor,
som genomleva ett kyrkoår i denna anda~ Nej, det är det värsta
med alltsammans, att det i regel är redbara, hyggliga, moraliskt
oförvitliga personer, som åtnjuta samhällets aktning och anses
väl förtjänta av allmän efterföljelse.
Men är icke den omvärld, vars kyrkoår förlöper i här antydda
banor, ytterst begränsad, i själva verket inskränkt till det ekonomiskt bäst ställda skiktet i städerna~ J o, i viss mån, beträffande
fjällresor o. d., men annars är det på detta område omisskännligt,
att de bredaste befolkningsskikt visa den följsammaste läraktighet, när det gäller att under affärsreklamens pedagogiskt alltmera
fulländade ledning tillägna sig varje tradition som kan bereda
nöje och njutning.
Ännu finnas dock många, som vägra att låta livsföring och
stil helt bestämmas av varumässornas diktatoriska påbud, som
icke påverkas av att »man» dricker d e t till Lucia, äter d e t till
jul, smyckar påskbordet på d e t sättet och är s å klädd och s å
sminkad till midsommar. Men dessa synas föga, de göra icke sin
röst hörd i marknadsträngselns högljudda vimmel.
I ett fjärran land var det en gång en man som drev ut månglarna ur templet. Nu ha månglarna fått revansch. I vårt land
ha de merkantila intressena tagit ledningen även av kyrkoårets
firande. Templets höga mässa har överflyglats av torgets varumässa.
662

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner