Print Friendly

Det polska nederlaget

Av Redaktionen | 31 december 1939


1939


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

DET POLSKA
NEDERLAGET
NÅGRA REFLEXIONER
Av överste CARL-AXEL TOREN, Stockholm
l ETT treveckorsfälttåg av sällsynt intensitet har en modern
arme med ingalunda föraktliga resurser grundligt besegrats, ja
praktiskt taget förintats. Man frågar sig givetvis, hur något så-
dant varit möjligt och vad som framkallat denna katastrof. Snarfärdiga omdömen ha icke saknats, trots att premisserna ännu äro
långt ifrån klarlagda; sålunda har den polska parten i målet genom omständigheterna ännu icke kunnat göra sin stämma hörd.
Man torde därför ännu så länge göra klokt i att vänta med omdömen i sådana frågor som »väster eller öster \Veichsel» eller »offensiv eller defensiv», tills större klarhet vunnits om förutsättningarna för den polska fälttågsplanen, de engelska utfästelsernas
inverkan på denna m. m.
På tyskt håll synes man, säkerligen i icke ringa mån av politiska
skäl, som huvudorsaken till det polska nederlaget vilja ange brister i den högre militära ledningen på polsk sida, med totalt bortseende från de utomordentliga svårigheter denna ledning haft att
bemästra. Det är påfallande, huru föga ridderligt omdömet om
de slagna motståndarna i allmänhet låter. Samtidigt och av
samma skäl är man mån om att framhålla det lägre befälets och
de enskilda soldaternas tapperhet.
Självfallet ha många förhållanden samverkat till det polska nederlaget. I det följande upptagas endast några av dem till
granskning.
Enligt i pressen synliga uppgifter skulle de mot Polen insatta
tyska markstridskrafterna ha bestått av omkring 80 divisioner
(armefördelningar), däribland huvuddelen av de motoriserade stöttrupper, som på senaste tid skapats. Dessa bestå av ett tiotal pansardivisioner eller med dem ungefär likvärdiga s. k. lätta divisio- 511
Carl-Axel Toren
ner samt 5 motoriserade infanteridivisioner. På polsk sida lär vid
krigsutbrottet linjearmen, d. v. s. 30 infanteridivisioner, 13 kavalleribrigader m. m., ha varit färdigmobiliserad och koncentrerad i
avsedda utgångslägen, medan av reservtrupperna efter vad som
uppgives blott 2-4 divisioner voro färdiga; de återstående blevo
aldrig operationsdugliga på grund av den snabbhet, med vilken
krigshändelserna utvecklade sig och förbindelsenätet förstördes.
Tages h~insyn till att polackerna voro nödsakade att bl. a. himna
en del trupper till bevakning av östgränsen, är det sannolikt, att
det totala styrkeförhållandet Tyskland-Polen vad marktrupper
beträffar var ungefär 2 :l. I luften synes den tyska överlägsenheten ha varit minst tredubbel.
Stämma dessa styrleeberäkningar med verkliga förhållandet, är
det polska nederlaget icke förvånande, i synnerhet som den tyska
övermakten dessutom hade det tänkbart gynnsammaste utgångsläge ur strategisk synpunkt, inbjudande till omfattningsoperationer såväl i stort som lokalt. Den tyska armeledningen kan därför
icke anses ha stått inför någon svårare uppgift i Polen. Dock överraskar den snabbhet, varmed operationerna kunnat genomföras
och krigets mål vinnas. Härtill har med all säkerhet tyskarnas
förkrossande överlägsenhet med avseende på flyg samt pansrade
och andra motoriserade trupper i hög grad bidragit.
Det tyska flygvapnet kunde redan under krigets allra första dagar genom luftstrid och flygbasbekämpning ernå nära nog fullständigt herravälde i luften och därmed full frihet att verka mot
de i den öppna västpolska terrängen synnerligen sårbara polska
marktrupperna och desorganisera dessas förbindelser, något som
lär ha lyckats till den grad, att, enligt uppgift, all enhetlig ledning av de skilda polska operationsgrupperna upphörde redan så
tidigt som den 6 september.
På de svängande flyglarna vid omfattningsoperationerna och
till förföljning genom de vid genombrytning uppkomna luckorna
– alltså för lösande av uppgifter, vilka tidigare i regel tillkommit de högre kavalleriförbanden – ha pansardivisionerna och
övriga motoriserade trupper funnit sin användning och under dc
rådande förhållandena visat sig synnerligen effektiva. Dc tyska
pansardivisionerna och lätta divisionerna bestå dels av egentliga
stridsvagnsförband, dels av motoriserat infanteri eller kavallPri
samt artilleri m. m. De motoriserade infanteridivisionerna ha i
stort sett enahanda sammansättning som dc vanliga infantcridivi- 512
Det polska nederlaget
sionerna, men äro i sin helhet bilburna. Dessa motoriserade
förband ha stor marschhastighet, stridsvagnsförbanden därjämte stor framkomlighet, stor eldkraft samt den ingalunda
oväsentliga egenskapen att spara manskapets krafter till stridsmomenten. Deras svaghet är beroendet av vägnätets och markens
beskaffenhet samt av underhållstjänstens oavbrutna funktionerande. De icke pansrade förbanden äro därjämte tämligen sårbara
under pågående biltransport, icke minst från luften, något som
bland annat framträtt under kriget i Spanien. De under september i Polen rådande osedvanligt torra och vackra väderleken gynnade de motoriserade förbandens operationer i hög grad. En regnvädersperiod skulle med visshet ha avsevärt inskränkt deras
marschprestationer och därmed också deras verkan. Ersättningen
av driv- och smörjmedel lär i viss utsträckning ha varit baserad
på tillförsel luftledes. Attacker av det polska flygvapnet mot tyska
biltrupper ha inrapporterats, men de ha varit för sporadiska för
att kunna på ett avgörande sätt hejda de motoriserade truppernas
verksamhet. Ej minst dessa trupper ha dragit fördel av det tyska
herraväldet i luften.
De snabba tyska förbanden ha icke lämnat polackerna någon
rast eller ro. I samverkan med övriga truppslag ha de hindrat
de polska trupperna att under återtågen sätta sig till ordnat motvärn. Till sist ha de slutit ringen om dessa och framkallat kapitulationen.
Tydligt är att den polska armens luftvärns- och pansarvärnsmateriel icke varit tillräcklig. Bortses från det kvantitativt
mycket underlägsna men kvalitativt goda och väl utbildade polska
flygets insats i luftförsvaret, må framhållas, att det polska luftvärnsartilleriet sedan någon tid varit under omorganisation och
ombeväpning. Under införande var en 75 mm. luftvärnskanon av
polsk konstruktion samt Bofors här i Sverige välkända 40 mm.
pjäs. Huru långt den nya organisationen var genomförd vid krigsutbrottet torde icke vara närmare känt, men antagligt är, att ortsförsvaret i viss mån tillgodosetts, samt att åtminstone varje linjedivision disponerade ett eller ett par moderna luftvärnsbatterier
– en tillgång, som gent emot den i luften oerhört överlägsna motståndaren givetvis varit alltför knapp.
För stridsvagnsbekämpning var den polska armen utrustad med
Bofors 37 mm. pansarvärnspjäs, samma vapen, som införts i
svenska armen. Ett stort antal pjäser ha levererats från Sverige,
513
Carl-Axel Toren
varjämte tillverkning på licens ägt rum i Polen i sådan utsträckning, att åtminstone linjearmen bör ha varit fullt utrustad vid
krigsutbrottet. Varje infanteriregemente hade ett pansarvärnskompani om 6 pjäser och varje kavalleriregemente en pansarvärnstropp om 2 pjäser. Till divisionschefernas förfogande torde
ha stått ett pansarvärnskompani med 8-10 pjäser. I en del fall
synas dessa kompanier ha varit motoriserade. ‘rydligen har pansarvärnet varit för fåtaligt och dess rörlighet för ringa. Måhända
komma erfarenheterna från det polska fälttåget att visa, att endast stridsvagnsförband besitta tillräcklig eldkraft och rörlighet
för att med utsikt till framgång kunna upptaga striden med fientliga förband av samma slag enligt den gamla regeln »ont skall
med ont fördrivas». Därjämte torde det även bli nödvändigt att
utrusta de mindre truppenheterna med specialvapen (grovkalibriga gevär el. dyl. med pansarbrytande ammunition), så att dc
ha någon möjlighet till självförsvar mot stridsvagnar, även då de
ej befinna sig inom verksamhetsområdet för de pansarvärnspjäser,
vilka lyda under högre befälhavare.
Kampen i Polen i september 1939 var ojämn – i viss mån den
hypermoderna teknikens kamp mot mindre fulländad utrustning.
Härvid bör man minnas, att den polska armen efter frihetsstrirlerna främst organiserades och utrustades för krigföring inom
den östra delen av landet med dess speciella terrängförhållanden
och för strid mot den motståndare, som då och länge nog syntes
vara den farligaste. Därav det drag av bristande modernitet, som i
vissa fall utmärkte den polska armen, och bland annat tog sig
uttryck i det starka, alltjämt lansbeväpnade rytteriet samt motoriseringens ringa omfattning. Vid krigsutbrottet funnos blott
ett 10-tal stridsvagnsbataljoner och en motoriserad kavalleribrigad
mot 38 beridna kavalleriregementen.
Vid en given tidpunkt måste kraftsamlingen i försvaret diametralt omkastas. Den militära organisationen passade icke till det
nya läget och hann icke heller fullt anpassas till detta. Detta var
en brist i överensstämmelsen mellan utrikespolitik och militärpolitik, som blev ödesdiger. Det måste dock ifrågasättas, om landets ekonomiska och industriella resurser någonsin skulle medgivit skapandet av en på höjden av modern teknik stående försvarsmakt, hur god viljan härtill än varit.
514

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner