Print Friendly

Det politiska våldet

Av Redaktionen | 31 december 1971


1971


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

JAN-OLOF SUNDELL:
Det politiska våldet
Våldsutövning har förekommit i alla
tider, men det politiska våldet har tagit
sig nya former i vår tid. Fillic Jan-Olof
Sundell ger i denna artikel en inblick i hur
den s k stadsgerillan resonerar när den
motiverar sin våldsutövning och framhåller att politiskt våld föregås av ett
teoretiskt förberedelsearbete. Ett sådant
försiggår sedan ett par år även i Sverige.
Något principiellt avståndstagande från
användande av politiskt våld finns inte
hos vissa vänstergrupper, det visar redan
äggkastning och liknande händelser. Det
är naturligtvis inte ofrånkomligt att en
brutalisering av det politiska livet behöver
bli fallet också i Sverige men vi kan inte
längre vara säkra på att det inte blir
så. »Vi kan bara hoppas på att det tänkbara inte blir verklighet.»
Att kontrollera våld är ett av mänsklighetens stora och eviga problem. Redan tidigt sökte man nå fram till former som
minskade de negativa sidorna av en våldsutövning, som i allt för många fall drabbade inte en part utan en mer eller mindre utanförstående tredje man. Under medeltiden förekom det att krig skulle avgöras genom envig mellan härförarna. På
sjuttonhundratalet försökte man begränsa
kriget till ett styrkeprov mellan uniformerade armeer, och senare försökte man åtminstone föreskriva att krig måste på-
börjas genom en formell krigsförklaring.
Allt detta avsåg att söka finna former för
våldsutövning som reducerade konsekvenserna för de enskilda individerna.
Ett genomgående drag var dock att våld
mellan stater i form av krig var någonting accepterat. Inom staterna däremot,
sökte de länder som ville betraktas som
civiliserade att hindra våldsutövning mellan individer eller grupper av individer.
Polisen skulle visserligen i sista rummet ha
rätt att utöva våld men enbart för att
skydda samhället som helhet och därigenom alla laglydiga medborgares säkerhet.
Under vårt århundrade har vi sett åtskilliga brott mot de tumregler för våldsutövning som här nämnts. Det kan här
räcka med att erinra om vad som hände i
Tyskland på 20- och 30-talen. Mycket har
hänt under efterkrigstiden, och krig har
ju inte varit sällsynta, men våldsutövandet
inom civiliserade och demokratiska stater
har som regel varit mer begränsat än vad
det var i exempelvis Tyskland under 30-
talet.
80
Det nya våldet
De senaste åren har dock nya former för
politiskt våld och våldsdyrkan dykt upp.
Inte minst har den nya vänstern haft en
del företrädare som förespråkar våld både
på ett teoretiskt plan (Frantz Fanon) eller
ett praktiskt plan. Till dem som varit teoretiker och praktiker hör Che Guevara.
För att illustrera hans våldsfilosofi kan
följande uttalande anföras. Det rör sig
om slutraderna i hans budskap till Tricontinental: Skapa två, tre, … många
Vietnam, offentliggjord i en broschyr på
engelska i Havana 16 april 1967 »Our
every action is a battle cry against imperialism, and a battle hymn for the people’s
unity against the great enemy of mankind: the United States of America. Wherever death may surprise us, let it be welcome, provided that this, our battle cry,
mayhave reached some receptive ear and
another hand may be extended to wield
our weapons and other men be ready to
intone the funeral dirge with the staccato
singing of the rnachine guns and new hattle cries of war and victory.»
Guevara misslyckades i Bolivia, men
hans exempel tycks ändå leva vidare. Gerillan arbetar numera i Latinamerika inte
på landsbygden där den visat sig relativt
lätt att spåra och därmed sårbar. Nej, den
försvinner i städerna, som är mycket mera
svåra att övervaka och där det finns personer som man t ex kan ta som gisslan.
Om man väljer sin gisslan omsorgsfullt
då kan man få en hållhake på regeringen
i landet. Den bästa metoden tycker man
sig ha funnit genom kidnappning av utländska diplomater, helst från sådana länder vilka det egna landets regering är
särskilt angelägna att ha goda förbindelser med. I utbyte mot den kidnappade
personens liv och frihet vill stadsgerillan
ofta ha ett manifest offentliggjort genom
myndigheternas försorg eller få ett antal politiska fångar lössläppta. Det hör till
saken att de fångar som avses inte alltid
kan betecknas som politiska i den bemärkelsen att de dömts för sina åsikters skull
eller för eventuella brott av icke-våldskaraktär. Om man lyckas med sina terrormetoder en gång, blir det frestande att
komma igen. Så har exempelvis skett i
Brasilien – först 15 fångar mot en amerikansk ambassadör, 40 mot en tysk och
den senaste gången 70 i utbyte mot en
schweizisk ambassadör. Man bör observera, att Brasilien hör till de länder som
faktiskt har politiska fångar.
Gerillan och våldet
Den gerilla som använder sig av metoder
av detta slag – samma sak gäller vid flygkapningar som de palestinska flyktingorganisationerna tillgripit – bedriver ett cyniskt spel med människoliv. Till råga på
allt har som regel den kidnappade inte
någonting direkt med konflikten att göra.
Han råkar bara vara ett lämpligt påtryckningsmedel i det »schackspel där tagaodet
av en pjäs tvingar den andra sidan att
ändra taktik», som ett uttalande lyder av
en av Tupamarosgerillans ledare för det
kubanska kommunistpartiorganet Granma.
Som regel är gerillan totalt okänslig för
sitt offers öde och avsvär sig allt ansvar
för vederbörande om inte regeringen i
fråga bifaller deras krav. Ett exempel på
denna attityd utgör ett meddelande från
Quebecs Befrielsefront den 6 oktober 1970
i samband med förhandlingarna om den
engelske diplomaten James Cross’ frigivande: »Låt det stå klart för alla, att då
tidsfristen är slut kommer vi inte att tveka att likvidera J Cross, därför att de
politiska fångarnas liv och frihet är väl
värda hundratals diplomater som bara
står i tjänst hos anglo-saxiska och amerikanska storfinansintressen. Det är de nuvarande makthavande, och bara de, som
kommer att vara verkligt ansvariga för
hans död.» Detta uttalande kan kompletteras med ett av likartad innebörd som
den kvinnliga kaparen Leila Khaled gjorde till en amerikansk journalist i oktober
1970 och som återgavs i den amerikanska
tidskriften Time i november förra året:
,om vi kastar bomber, är det inte vårt
ansvar. Man må klaga över att ett barn
blir skadat och dör, men hela världen
struntade i att palestinska barn dog i 22
år. Det är inte vi som är ansvariga.»
Det är tydligt att gerillan aldrig anser
sig ansvarig för de våldshandlingar man
begår. Det är alltid någon annan, antingen en stats regering eller hela världen, som
bär ansvaret. Hur skall man då kunna förklara att gerillan för ett sådant resonemang som ju inte bara verkar vara utan
också faktiskt är att ställa saker på huvudet? Psykologiskt sett torde det bl a
sammanhänga med den alienation som
81
många individer erfar i det moderna samhället. Man känner på något dunkelt sätt
att man förnekas sin rätt och att man måste ta denna med våld. Gerillan eller vederbörande minoritetsgrupp är absolut
övertygad om att den har rätt. Man är
fanatiskt övertygad härom och likaså att
motståndaren är ond och förtjänar att bekämpas med alla upptänkliga medel. Ens
eget mål är naturligtvis rent, och det rättfärdigar användandet av dessa metoder
även om de på utomstående kan göra ett
minst sagt motbjudande intryck och innebära en kanske ödesdiger brutalisering av
förhållandena inom många stater. Den
engelske premiärministern Edward Heath
varnade inför FN:s generalförsamling i
höstas att den värsta faran som man kollektivt står inför under 70-talet kanske
blir inbördeskrig och inte krig mellan nationerna.
Att den risken finns framgår också av
uttalanden från grupper som ännu inte
tagit till våldsmetoder men vars teoretiska beredskap i detta avseende inte lämnar något övrigt att önska. Till dessa hör
bland annat de s k svarta pantrarna.
Många exempel skulle kunna ges på den
ohöljda våldsfilosofi som de predikar, men
här skall blott ett anföras. Likheten med
det tidigare citatet från Guevara på en
viktig punkt torde inte undgå en uppmärksam läsare. »We love to party, we love
rhytm, we love the beat of the drum, we
love the sound of a finger base guitar, it
sounds beautiful. But we think that at
this time, the most beautiful sound that
can be heard is that of the staccato of a
82
rnachine gun as the hullets penetrate
through the bodies of pigs. We love rhytm
and we love sound, hut we think the
most beautiful sounds that can be heard
are the sounds of dynamite explosions
that rip through the guts of the pigs.»
Pigs betyder poliser på panterspråk – det
kan vara värt att komma ihåg.
Slutsatser för Sverige
Nu frågar sig kanske någon, vad har vi
i det fredliga Sverige med det här att
göra? Ja, för det första angår oss Polens
affärer än mer i dag än vad det någonsin
gjorde på 1800-talet. Dessutom är det politiska våldet ett gemensamt problem för
ett stort antal stater. Det finns ingenting
som säger att inte vi också kan komma
att beröras av det. En vanlig erfarenhet
är att bruk av politiskt våld föregås av
ett teoretiskt förberedelsearbete. Daniel
Tarschys och Carl Tham konstaterar i sin
efterskrift till pocketupplagan av Den nygamla vänstern (utkommen 1969) att
»Tanken på våldet som ett medel i den
svenska inrikespolitiken ligger för breda
vänstergrupper mycket närmare till hands
i dag än den gjorde för några år sedan»
(s 190). De två liberalerna tillägger emellertid att det inte finns någon fatal nödvändighet som behöver leda till häftiga
konsekvenser men påpekar att en psykisk
brutalisering av det politiska livet ofta
föregår en fysisk.
Även om det i dag finns större spänningar i det svenska samhället än bara
för några år sedan, kan man kanske ändå ha rätt att hysa förhoppningen att den
svenska demokratin skall kunna stå emot
eventuella påfrestningar i form av poli·
tiskt våld. Men säker på en lyckosam ut·
veckling i detta avseende, det kan man
inte vara. Och även om så skulle bli fallet, frågar man sig om det inte finns en
risk för att även en svensk diplomat kan
bli kidnappad i ett land som drabbats av
stadsgerilla. Hur skulle en svensk regering
och opinion i vårt land reagera på en så-
dan händelse? Det vet vi ingenting om
med bestämdhet. Men till skillnad från
situationen för t ex fem år sedan är en
sådan situation fullt tänkbar i dag. Vi kan
hoppas på att det tänkbara inte blir verklighet. Men det är vår skyldighet att förbereda oss på att vi kanske får uppleva en
sådan verklighet, och då måste vi också
vara beredda att möta den.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner