Print Friendly

Det personliga i historieundervisningen

Av Redaktionen | 31 december 1950


1950


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

DET PERSONLIGA
I HISTORIEUNDERVISNINGEN
Av professor HUGO VALENTIN
MED det personliga i historieundervisningen avses icke här lärarpersonlighetens roll, utan den uppmärksamhet, som vid historieundervisningen, särskilt på det högre mognadsstadiet, bör ägnas
åt de handlande personernas liv och karaktär. Om man så vill kan
man betrakta nedanstående reflexioner som ett apropå till ett av
årets studentämnen: Några ledande gestalter i svensk politik under 1900-talet. Det har som bekant lockat endast ett fåtal abiturienter – icke därför att det sista halvseklets svenska historia
skulle behandlas styvmoderligt, ty så är i regel icke fallet, utan
helt enkelt därför att läroböckerna innehåller ytterligt litet till
t. ex. Staaffs, Lindmans eller Brantings karakteristiker. För den
äldre generationen, som upplevt de nämnda politikerna, är dessa
alltjämt levande gestalter, men för så gott som alla årets abiturienter tillhör de det förgångnas värld, som är befolkad av idel
skuggestalter. Till och med Per Albin Hansson, som dog för
knappa fyra år sedan, är icke längre en konkret verklighet för
dem, som blott var 15-16 år vid hans död. Ty intresset för det
politiska livet och de politiska ledarna vaknar nästan alltid först
senare.
Det skall villigt erkännas, att äldre läroböckers mer kärnfulla än nyanserade karakteristiker av historiska gestalter icke
manar till efterföljd. Den vittbekanta karakteristiken av Heliogabalus, som l>i sig förenade österns och Västerns laster)), satte visserligen gymnasisternas fantasi i väldig rörelse men torde vara utan
större pedagogiskt och vetenskapligt värde. Teckningen av Anna
Ivanovna, som l>trög, njutningslysten och grym)) tillhör samma
kategori. Ljusmålningarna förefaller oss knappast mer lyckade.
Vår tid har fått skärpta krav på psykologiska porträtt, målningarna i svart och vitt förefaller oss barnsliga, vi stötes bort av de
i pedagogiskt syfte företagna förenklingarna, och det är oss angeläget att framhålla skillnaden mellan ))myten» om en s. k.
359
Hugo Valentin
stor man och den historiska verklighetens oförfalskade vittnesbörd
om honom. I de modernaste läroböckerna redogöres betecknande
nog i vissa fall för stridande representativa åsikter om t. ex. Gustav III eller Napoleon.
Den jämförelsevis ringa roll som »det personliga» spelar i de
moderna historiska läroböckernas framställningar betecknar ur
en viss synpunkt ett framsteg från forna tiders naivt heroistiska
åskådningssätt, enligt vilket de s. k. stora männen »leder» historien som vattubäckar. Sådan var ju romantikens, eller rättare
vissa romantikers uppfattning, och senare dyrkare av >>stora män>>
har gått i deras fotspår. >>Mitgeschrien haben sie, aber ein einziger
hat es getan», yttrade a propos det bismarckska enhetsverket en
ledande tysk kulturpersonlighet om sina landsmän.
Då nu den moderna historieundervisningen lägger an på att låta
lärjungarna blicka in i de stora sammanhangen, ej minst i de socialekonomiska, i stället för att bibringa dem isolerade fakta, inklusive
biografiska notiser, så sker detta knappast av s. a. s. principiella
skäl. Den uppfattningen, som ytterst återger på Comte och hans
lärjungar, att historien är en del av sociologien och alltså handlar
om organiserade grupper och kollektiva makter, har slagit igenom,
även om man nu är tämligen ense om att den icke endast handlar
därom, att individen icke blott bör behandlas som en representant
för sin intressegrupp och för tidsströmningarna. Frågan om den
enskildes möjlighet att påverka historiens gång är av filosofisk
natur och berör icke direkt historieundervisningen.
Reaktionen mot äldre tiders heroistiska (och rojalistiska) historieuppfattning beror emellertid ej blott på vår insikt, att det politiska skeendet har ett ofrånkomligt orsaksbetonat samband med
det ekonomiska och sociala livets förändringar. Ett annat skäl,
fastän tidsbetonat och efemärt, är mellankrigstidens programmatiska ledarekult, som både då och senare framkallade en rörelse i
motsatt riktning. Typisk är amatörhistorikern stadsplanearkitekten ”\Verner Hegemanns mot olika »Fiihrer», såsom Fredrik den
store, Napoleon och Gustav II Adolf, riktade arbeten. ]1-,ör Sveriges
del kommer därtill en viss reaktion mot arvet från den geniale
historiker, vars åskådningssätt länge bestämt nationens uppfattning av sin historia. Geijers på en gång tidsbetonade och djupt
personliga uppfattning av kungarnas och de »stora» männens roll
i svensk historia är naturligtvis ej längre de moderna historikernas. Man lägger i våra dagar mindre vikt vid statslivets former
än vid dess sociala och politiska innehåll. De nominella ledarnas
360
..
Det personliga i historieundervisningen
reella inflytande visar sig påfallande ofta relativt ringa. Med rätta
har en svensk historiker, Fredrik Lagerroth, betonat likheten mellan frihetstidens faktiskt republikanska statsskick och det samtida danska kungliga enväldet: i båda fallen var byråkratien den
faktiskt styrande. Sveriges historia är i långt ringare grad dess
konungars, än Geijer menade. Å andra sidan är det ett faktum,
att de handlande personernas liv och karaktär alltjämt attraherar
ej blott den hjältedyrkande ungdomens utan hela den historiskt
intresserade allmänhetens intresse. Biografien är därför alltjämt
den populäraste formen av historisk litteratur. Som ju hela det
historiska skeendet uppbäres av människor, ligger det givetvis en
stor sanning i Carlyles ord, att historien är kvintessensen av ett
oändligt antal biografier.
De förr så vanliga kunga- och stormannabiografierna har sitt
givna värde som inkarnationer av svunna tidevarv eller åtminstone av dessas tongivande kretsar. De verkligt ledande männen
under de sista etthundrafemtio åren kommer ur andra sociala
skikt. I Norstedts världshistoria betecknas ett visst skede av Englands historia som »England under Disraeli och Gladstone», en i
och för sig ganska adekvat titel, vilket dock icke gör en karakteristik av drottning Victoria överflödig.
I själva verket är historien för varje bildad person representerad
av ett vimmel av gestalter ur det förgångna, vilket även gäller
den, som till äventyrs lägger huvudvikten på studiet av de sociala
och ekonomiska massföreteelserna. Ingen förnekar heller värdet
av historiska biografier. För mången är studiet av dem den bästa
vägen till historien. I England, de historiska biografiernas land
framför andra, har en rad historiska personligheter skildrats både
i whig- och torybelysning. Å ven om det i andra länder saknas en
sådan ur historiografisk synpunkt fruktbringande fast tradition,
ett slags motsvarighet till regeringspartiets och oppositionens varandra kompletterande verksamhet, är dock praktiskt taget överallt den ensidigt idealiserande hävdateckningen stadd på avskrivning och bryter sig olika uppfattningar mot varandra om nationens ledande män i gångna tider. Så är icke minst fallet i våra
dagars U. S. A., vars historievetenskap alldeles brutit med den
panegyrism, som en gång karakteriserade dess äldsta historieskrivning, framför allt uppfattningen av de länge som »halvgudar»
betraktade grundlagsfäderna.
Nu är frågan, i vad mån historieundervisningen bör skatta åt
det biografiska. Att den i hög grad bör göra det i folkskolan och
361
H u go Valentin
realskolan, ligger i sakens natur. Då lärjungarnas åldersstadium
icke medger, att de bibringas någon djupare insikt i orsakssammanhangen, blir det helt naturligt, att stoffet i regel grupperas
kring de handlande personerna. Men jag tror, att även den mognare ungdomens intresse för de historiska personligheterna bör
utnyttjas i den historiska bildningens tjänst, att man här bör gå
ungdomen till mötes. Enligt de metodiska anvisningarna till undervisningsplanen för rikets allmänna läroverk kan »den beundran
för stora mänskliga personligheter och gärningar, som är naturlig
för unga människor, genom undervisningen väckas och underhållas». Synpunkten är givetvis riktig men i behov av komplettering. Det gäller ej endast att dröja vid historiens ljusgestalter och
utnyttja dem i karaktärdaningens tjänst. En av historieundervisningens viktigaste uppgifter är förvisso bibringandet av verklig
människokunskap. Den infantila värld, som befolkas av snälla
och stygga farbröder och tanter, måste vika för verklighetens. Den
mänskliga naturen är i regel sammansatt, motsägelsefull, ej sällan
problematisk, statsmännens handlande ofta tvångsbundet, deras
och andra människors motiv komplicerade. Ett inträngande i en
historisk personlighet kan bli en dramatisk och psykologisk upplevelse och samtidigt en väg till kunskap om en gången tid, så
även en diskussion om olika värderingar av enskilda historiska
personligheter.
Men också ur en annan synpunkt är det av vikt att dröja vid
dessa~ I en undervisning, som lägger huvudvikten vid de stora
sammanhangen och vid massföreteelserna, utgör de ett stycke levande liv och på så vis en motvikt mot tendensen till intellektualistisk ensidighet. Som ung lärare fick jag en gång som ämne i
studentexamen – censor var Hans Larsson – att förhöra på
franska revolutionen, speglad i dess ledande personligheter. Ett
utmärkt ämne: personligheterna bortskymdes icke av de stora
linjerna och de stora linjerna icke av personligheterna.
Emellertid ligger det i sakens natur, att tiden i skolan icke räcker till för mer än ett fåtal historiska personligheter. Man kan
därför tveka om huruvida de politiska ledargestalterna i 1900-
talets Sverige hör till dem, som här bör ifrågakomma. Branting
är eller bör åtminstone vara en levande gestalt. Men de andra
ledarna~ Karl Staaff inkarnerar så mycket av tidstypisk BO-talsradikalism, och hans kamp mot det maktägande skiktet i förkrigstidens Sverige ger djupa inblickar i dåtidens svenska samhälle.
Hans personlighet ter sig nu långt större, än då han levde. Men
362

Det personliga i historieundervisningen
trots detta kan han blott fascinera ett ganska litet, speciellt politiskt intresserat antal ungdomar. (Däremot i hög grad vuxna män
och kvinnor.) Både hans, Lindmans och Per Albin Hanssons verk
intresserar ungdomen mer än deras personer. Wigforss och Möller,
som betytt så mycket för det svenska folkhemmets utformning,
tillhör ännu så länge nuet, icke historien.
*
»En konstnärs rätta namn det är hans verk.» Men ej blott en
konstnärs utan varje stor medborgares i ett demokratiskt land.
Endast i diktaturstaterna blomstrar alltjämt den gamla faraonoch hjältekulten. Men varje folk har behov av att minnas forna
tiders ledande män och känna deras personligheter, i den mån det
är möjligt. Och vår epok kommer förvisso att gå till eftervärlden
ej blott som socialismens och atomenergiens tid utan även som
Franklin Roosevelts, Stalins och Churchills.
363

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

webshop_banner

Ladda ner E-boken om Liberalkonservatism