Print Friendly

Det osvenska

Av Redaktionen | 31 december 1941


1941


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

DET OSVENSKA
l DAGARNA återskallas svenskhetspropagandan i hela landet.
Man vill hindra vacklande människor att ge sig osvenska rörelser
i våld. Samtidigt tolereras dessa rörelser, trots att det finns en
lag om förbud eller upplösning av statsfientliga sammanslutningar. År detta logik7
Det finns uppenbarligen många slags utländska filialer i
Sverige. Inte osannolikt sakna de verksammaste den öppna och
fasta organisationens form, som upplösningslagen förutsätter för
att ingripande enligt denna skall kunna göras. Så långt allmänheten blivit upplyst hopas emellertid anklagelsematerialet nu
mest mot kommunisterna. Två ligor ha fängslats för spionage
åt Ryssland mot Sverige, och ett tiotal personer ha ställts inför
rätta för delaktighet i den internationella sabotageaffären; med
denna har polismakten trots tidigare angivelser besynnerligt nog
först på sistone gått till botten. Och ledaren Linderots beteende
mot den försynta polisen är nästan lika farsartat som grovt vanhedrande för en folkrepresentant.
Åven den Schmiterlövska värvningsaffären är betänklig. Det
ligger givetvis intet anmärkningsvärt i att svenskar anmäla sig
att strida på den ena eller andra sidan i storkriget. Men det är
oneutralt, omdömeslöst och dålig svensk försvarspropaganda, när
en officer ombestyr värvningen och denna avser anställning i
»Waffen SS» med dess blandade polis- och försvarsuppgifter. Den
enda rationella linjen, att blott tillstädja frivilliga till Finland,
kunde av regeringen ha fastställts tidigare.
De svenska statsmakternas beredskap mot osvenska rörelser är
ingen manhaftighetens eller framsynthetens historia. Man startade med att upplösa den Munckska kåren – otvivelaktigt med
vissa på lång sikt sett goda skäl – men man lät den kommunistiska rörelse finnas, mot vilken kåren ville utgöra ett ökat skydd.
Man igångsatte 1934 efter nationalsocialismens seger en utredning
om statsfientlig verksamhet, men en riksdagsmajoritet, som konsul
Wallen ordnade till, avböjde 1936 vidare åtgärder. Man underlät
att slå till vintern 1939-1940, trots att Sverige då kunde ha handlat
utan något tryck utifrån och utan att misstänkas för utländsk
443
.f
Det osvenska
efterapning. Först efter Finlands vinterkrig stiftades – kanske
blott för skenets skull – en förbudslag; men lagens tillämpning
skulle bli mycket illusorisk, ty trots högermotioner och trots några
andras stöd medger denna icke diskvalifikation av riksdagsmän,
kommunalmän eller statstjä_nare, som tillhört den upplösta organisationen, såvitt de icke beträdas med brott mot upplösningsförbudet. Så ha de utslagsgivande socialdemokraterna i riksdagen
handlat, medan socialdemokraterna i fackföreningarna genom en
egen förbudslagstiftning satt effektivt stopp för ytterlighetselement inom sin stat i staten.
Svensk Tidskrift har tidigare hävdat att ingen tolerans borde
få finnas mot osvenska riktningar. »Även den demokratiska staten bör ha en nödvärnsrätt mot den, som genom sin offentliga eller
underjordiska verksamhet bryta mot den kohesionens lag, som
måste vara obeveklig i ett frihetsälskande land», skrevo vi i fjol
vintras. Uttalandet har lika stor giltighet i dag. Vad en överväldigande folkmajoritet nu harmas över är inte att det finnes
höger- och vänsterradikaler; ytterlighetsmän ha alltid funnits och
att kriminalisera extremism är alltid ömtåligt. Indignationen vänder sig mot otillbörliga främmande förbindelser. Det hade varit
önskligt att upplösningslagen — utom på revolutionära omstörtningsförsök – uttryckligt tagit sikte därpå. Just i den systematiska osvenskheten ligger det ohygieniska, mot vilket staten har
rätt att vidta profylaktiska åtgärder. Å andra sidan skulle en
upplösningsaktion icke behöva leda till att fängelserna fylldes
eller koncentrationsläger upprättades; såvitt intet direkt brottsligt
förekommit skulle aktionen inskränka sig till att stäcka partiets
fortsatta verksamhet och ovärdigförklara dess koryfeer. Och givetvis skulle aktionen rikta sig mot alla sådana organisationer,
mot vilka ett klart indicerande bevismaterial samlats.
Det är icke fruktan för de osvenska riktningarnas makt, som
nu åter kommit folk att kräva en sanering; i vart fall äro dessa
riktningar utan stöd utifrån föga skräckinjagande och tämligen
hjälplösa. Även om det därför nu finnas frågor av för landets
framtid mera avgörande vikt, kan detta dock inte vara något skäl
att uppge kravet på ett handlingskraftigt inskridande. Göres icke
detta inskridande, skall ansvaret härför läggas på den regeringsoch riksdagsmajoritet, som icke förstår att en verklig svenskhetspropaganda också fordrar en viljeakt mot det notoriskt osvenska.
444

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner