Print Friendly

Det neutrala Österrike

Av Redaktionen | 31 december 1955


1955


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

DET NEUTRALA ÖSTERRII(E
Av dr ROBERT GRUBER
FRISTEN för samtliga främmande ockupationstruppers evakuering
av Österrike utlöpte enligt statsfördraget, som undertecknades den
15 maj i Wien, den 25 sistlidne oktober. Redan dessförinnan hade
dock sagda styrkor lämnat Österrike, och dagen därpå, den 26 oktober, antog först andra kammaren – »Nationalrab> – och några
dagar senare första kammaren- »Bundesrat», vilket består av representanter för provinserna, »die Bundesländer» – neutralitetslagen. I denna heter det, att »Österrike frivilligt och för att hävda
sin varaktiga oavhängighet och sitt fria territoriums integritet
förklarar sig vara permanent neutralt, vilken status Österrike ämnar vidmakthålla och försvara med alla till buds stående medel».
Vidare säges det, att »Österrike för att trygga dessa ändamål för
all framtid icke skall biträda några militära allianser och icke tillåta
främmande stater att upprätta militära stödjepunkter inom dess
område».
Det må erinras att en sådan neutralitet erbjödo redan på Berlinkonferensen 1954 österrikiske utrikesministern, dr Leopold Figl,
jämte statssekreteraren, dr Bruno Kreisky, som pris för det då
ännu ej undertecknade statsfördraget, vilket avböjdes av Molotov
såsom icke tillräckligt vederlag för ockupationens hävande. När
emellertid i april i år förbundskanslern Julius Raab och vicekanslern, dr Adolf Schärf, på Kremls inbjudan förhandlade om statsfördraget tillsammans med Figl och Kreisky, av vilka Raab och
Figl företräda folkpartiet samt Schärf och Kreisky socialdemokraterna inom den tioåriga regeringskoalitionen, blev man överens om
neutralitet i sak men formuleringen mötte vissa svårigheter. Enighet
nåddes dock om en neutralitet efter schweizisk modell. I Wien den
15 maj voro de fyra stormakterna likväl eniga om att ändå förorda
Österrikes sedan länge begärda inträde i FN, som dittills hindrats
av Sovjetunionens veto. Detta avviker från det schweiziska mönstret,
eftersom Schweiz med hänsyn till sin integrala neutralitet vill stå
utanför FN. På denna punkt är alltså Österrikes neutralitet icke
lika strikt som den schweiziska. Den skiljer sig också från den
568
Det neutrala 6sterrike
svenska alliansfriheten på så sätt, att Österrike förklarat sin neutralitet som »permanent» och dessutom förankrat den i en särskild lag.
Österrike önskar också att dess neutralitet skall erkännas av alla
de länder, med vilka det har diplomatiska relationer och vilka officiellt underrättats härom. Sverige kan däremot vilken dag som helst
ändra sin alliansfrihet, som icke är baserad på något riksdagsbeslut. Det synes vara en allmän uppfattning bland den svenska utrikespolitikens anhängare, vilka otvivelaktigt utgöra ett överväldigande flertal inom nationen, att den alliansfria kursen så till vida
är provisorisk, att den är beroende av en viss storpolitisk situation
och skall kunna omprövas, om t. ex. Sovjetunionen utöver fredsfördraget och pakten 1948 skulle betunga Finland med servitut på dess
suveränitet.
Man får nu se om Österrike i samband med en massinträdet av
18 nya stater i FN, bland dem Finland, skall få sina önskemål uppfyllda. Därjämte avser även Österrike att bli medlem av Europarådet i Strassburg, som icke sysslar med militära frågor och vilket
även Sverige, men icke Schweiz, från början tillhör. Ehuru Österrike
har största intresse av den västeuropeiska kol- och stålunionen, ämnar Österrike icke söka formell anslutning till denna men representeras av en observatör i Luxemburg, som alltjämt är sätet för monlanunionens »högsta myndighet».
Neutraliteten har inga som helst traditioner i Österrikes föregående historia och måste därför inplantas i folkets medvetande.
I alla fall har man fullt klart för sig, att neutralitetslagen förpliktar
staten men icke de enskilda medborgarna, lika litet som den binder
det fria ordet i pressen. När Raab för en tid sedan i ett radiotal
vädjade till pressen att iaktta en viss varsamhet i sin kritik av regeringssystemet i utländska stater, varmed han i praktiken naturligtvis tänkte på Sovjetunionen och »folkdemokratierna», så kunde
han därmed varken dirigera Österrikes tidningar eller förneka
Österrike som del av den fria västliga världen. I parlamentet förklarade också Raab uttryckligen att »medborgarnas lagliga fri- och rättigheter på intet sätt begränsades av neutralitetslagen».
Bland de borgerliga tidningarna i Österrike reagerade främst »Die
Presse» i Wien, som är efterföljare till den gamla, världsbekanta
»Neue Freie Presse», Österrikes publicistiska språkrör till utlandet,
mot kommunisternas försök att framställa neutralismen som paroll
för opinionsbildningen i Österrike. Tidningen skrev bl. a.: »Menar
man månne att motstånd mot kommunismen skulle vara en fara
569
.. ·..~ . ,. .. ‘
Robert Gruber
för staten? … Österrike har ingen anledning att vara mera neutral
än de neutrala, dvs. att uppfatta neutralitetens förpliktelser mera
rigoröst än andra jämförliga stater. När vi nu äntligen blivit fria,
skola vi väl icke sätta på spel det anseende, som vi förvärvat hos våra
vänner! … Neutralism? Nej, varken för i dag eller för framtiden.»
– Den österrikiska socialdemokratiens huvudorgan, »ArbeiterZeitung» i Wien har som bekant fört en kamp för Västeuropas
sammanslutning efter helt andra riktlinjer än den västtyska socialdemokratien under Erich Ollenhaners ledning. I en kommentar till
»de fyra stora» utrikesministrarnas möte i Geneve lästes sålunda i
»Arbeiter-Zeitung»: »Om vi österrikare vilja behålla vår frihet och
neutralitet, är det uppenbart att detta i längden vore omöjligt, om
Molotovs förslag skulle genomföras. Följden bleve att Sovjetunionen
skulle komma att behärska Europa och därmed vore det slut med
Österrikes oberoende och neutralitet! … Vi ha ingenting att säga
till om i Geneve och kunna icke påverka stormakternas beslut. Men
vi skola icke dölja för oss att endast solidaritetens politik mellan
Europas demokratiska stater kan trygga den frihet som ännu
finns kvar i Europa. Fred och säkerhet får icke köpas för frihetens
pris.»
Österrike har också oförtövat satt igång med att organisera en
ny arme. Den första värnpliktstjänstgöringen har tills vidare bestämts till 9 månader, och man har föredragit ett kadersystem av
svensk typ framför det milissystem som av ålder tillämpats i
Schweiz och som där måhända kan vara ändamålsenligt men som
icke är lämpligt för andra stater.
I förhållande till sina grannar stå Österrikes förbindelser med
Västtyskland naturligtvis i förgrunden. Härvid måste man söka
undanskaffa en mängd sådana olustkänslor, som ofta uppstå just
mellan stater med samma språk och i huvudsak likartad kultur,
varpå bl. a. Storbritannien och Förenta staterna äro ett talande
exempel. I minne av de hemska Hitleråren 1938-1945 är man
naturligtvis i Österrike ängsligt på sin vakt att förebygga varje
politisk påtryckning från Bonn. I Västtyskland åter synes man
ha svårt att smälta att det lyckats det lilla Österrike att hålla ihop
sin odelade stat, vilket hittills icke förunnats det mycket större och
starkare Tyskland. Härtill kommer regleringen av »den tyska egendom» i Österrike, som de allierade tillägnat sig. I statsfördraget
bestämdes, att större delen av denna egendom, även den som under
Hitlerväldet tyskarna legalt förskaffat sig, liksom tysk egendom av
äldre datum, icke skulle återlämnas till sina forna tyska ägare,
570
#:
Det neutrala listerrike
något som Västmakterna för sin del principiellt förbehållit sig för
Västtysklands vidkommande. Västtyskarna anse nu att österrikarna
med nöje ha accepterat denna expropriation, vilket österrikarna
bestrida; särskilt det borgerliga folkpartiet har vidhållit grundsatsen
om den enskilda äganderättens okränkbarhet så långt det kunde
ske utan att strida mot statsfördraget, vars syfte bl. a. var att från
början förebygga ett alltför stort västtyskt ekonomiskt inflytande.
Från Österrikes sida hänvisas också till de oerhörda skador,
som tillfogats Österrikes ekonomi efter Hitlers annektering, i synnerhet genom tvånget att delta i andra världskriget. Hitler stal
också 1938 den österrikiska statsbankens guld- och valutareserver
utan att det föranlett några skadeanspråk från Österrike.
Å andra sidan är Västtyskland Österrikes bästa handelskund och
dess turistväsen profiterar mestadels på resande från Västtyskland.
Både i Wien och i Bonn anse de avgörande politiska instanserna,
att denna »familjetvisb borde bringas ur världen. I dagarna har
också den västtyske utrikesministern Heinrich von Brentano besökt
Wien, formellt ett svar på den visit, som dåvarande österrikiske
utrikesministern för två och ett halvt år sedan avlade i Bonn.
Man hade i både Bonn och Wien i förväg klart för sig, att de
invecklade problemen om den tyska egendomen omöjligen kunde
lösas under tredagarsbesöket. Vad man ville uppnå var att skapa
en gynnsam stämning för en reglering av alla konkreta tvistefrågor.
Brenianos besök var såtillvida en otvetydig framgång.
Från ingendera sidan talades det om tyska nationen såsom en enhet över statsgränserna utan de tyska och österrikiska nationerna
nämndes alltid som parallella. Denna västtyska återhållsamhet inbragte från Wien en försäkran, att det i fallet Österrike-Tyskland
dock rörde sig om mycket mera än om vanliga vänskapsrelationer;
de bägge staterna bära gemensamt »ansvaret för det europeiska och
tyska ödeb och Österrikes speciella uppgift härvid är buren av
medvetandet av »kulturarvet efter den ärorika gemensamma historien mellan Rhen och Donau». – översatt till vardagsspråket betyder det: Ingen tanke på en ny Anschluss, men praktiskt samarbete
på alla områden, så långt den österrikiska neutraliteten tillåter.
Upprättandet av ömsesidiga beskickningar, vilket hittills strandat
på ockupationsmakternas veto, kommer att äga rum med det snaraste med representanter i ambassadörsrang. Den expertkommission,
som tillsatts för att reda upp de ekonomiska frågorna, vet, att de
båda regeringarna äro fast beslutna att komma till samförstånd.
Därest man inom östblocket har hängivit sig åt föreställningen
571
Robert Gruber
att kunna påverka Wien genom Prags och Budapests frierier till
det neutrala Österrike har man grundligt misstagit sig. Österrike
besinnar sin andliga samhörighet med Västern, vilket i detta fall
av naturliga skäl måste ta vägen över Tyskland. – Folkdemokratiernas gränser mot Österrike äro för resten alltjämt spärrade genom elektriskt laddad taggtråd och mineringar.
I samband härmed bör påpekas att Österrike icke har några som
helst diplomatiska förbindelser med »den tyska demokratiska republiken» i östzonen. Vissa relationer ha på sistone uppkommit
därigenom att en del österrikiska kommunister, som efter ryssarnas
avtåg av sitt dåliga samvete känt sig manade att lämna sitt befriade
land, nu fått en hemvist hos Pankow-regimen, men en sådan samhörighet har i detta fall endast negativ betydelse. Wien kommer
säkerligen icke att inta en annan hållning mot Sovjetunionens östtyska vasaller än Bonn.
Mellan Österrike och Italien finns en besvärlig tvistefråga i de
tyska sydtyrolarnas ställning som italienska statsborgare i den nya
italienska provinsen söder om Brenner som italienarna kalla »Allo
Adige». Om sydtyrolarnas rätt till en viss autonomi träffades 1946
en överenskommelse mellan Ballhausplatz och italienska ministären
de Gasperi, som dock icke beaktats av de italienska myndigheterna;
de tyska sydtyrolarna trängas undan och allt flera italienare anlända som arbetare och statstjänstemän. Men då nu den bekvämaste
förbindelsen via Brennerpasset mellan Västtyskland och Italien ur
militär synpunkt avbrutits genom Österrikes neutralitet, blir skyddet av Italiens norra gräns en italiensk angelägenhet, som ånyo
försvårats genom Jugoslaviens alltmer tvetydiga hållning. Hur stora
sympatierna än äro i moderlandet för de tyska sydtyrolarna, måste
Österrike beflita sig om en försiktig politik i denna fråga.
Österrikes inre politik har som känt sedan krigets slut präglats
av koalitionen mellan det borgerliga österrikiska folkpartiet och
»Die socialistische Partei österreichs», som socialdemokratien benämnes. De bägge partierna ha hela tiden varit ungefär jämnstarka
med hänsyn till röster och mandat vid olika val, vilket nyss bekräftades vid valen till lantdagen i Oberösterreich. Man skönjer
heller inga tecken till att det tredje partiet, »Verband der Unabhängigen», som 1949 framträdde på arenan, skulle få någon större
betydelse. Tvåpartisystemet i Österrike har därför blivit allt mer
kontinuerligt men kan på grund av proportionalismen, som möjliggör rättvisare valresultat än enmansvalkretsar, icke jämföras med
t. ex. tvåpartisystemet i Storbritannien.
572
Det neutrala Österrike
Det sades tidigare i Österrike, att denna blockpolitik, som ur
nationell synpunkt var en nödvändighet under ockupationstiden,
måhända icke skulle överleva befrielsen och man förutspådde nyval
under innevarande höst. Denna spådom har dessbättre icke slagit
in. Trots alla påfrestningar i fråga om pris- och lönepolitiken har
koalitionen icke spruckit och nyval väntas nu icke före hösten 1956.
Dessförinnan måste dock många svårlösta problem få en lösning i
de sedvanliga sämre eller bättre kompromissernas tecken. Motsaita
meningar förspörjas om det sätt varpå flertalet av tidigare företag
under rysk administration skola förvaltas. Folkpartiet vill överföra
dem i privat ägo, medan socialisterna fordra i stor utsträckning
förstatligande. Den borgerlige finansministern Kamitz har, trots de
bördor varmed statsfördragets konsekvenser och den nya armens
uppsättning belasta statshushållet, förmått underställa parlamentet
en balanserad budget. Men böndernas krav på högre mjölkpriser
och fackorganisationernas på bättre löner stå alltjämt oförmedlade
mot varandra. Kamitz har säkrat penningvärdets stabilitet med
skärpta kreditvillkor och andra åtgärder mot inflationen som blivit
så välbekanta i Sverige, Storbritannien och Västtyskland. Hela detta
mödo.samma verk kan dock slås över ända om icke fackorganisationerna ålägga sig nödig återhållsamhet.
För Österrikes ekonomiska framtid på längre sikt bestå dock inga
farhågor. Man är allmänt övertygad om att landet skall bli i stånd
att infria de förpliktelser att amortera vederlaget för ryssarnas avstående från »tysk egendom» med 150 miljoner dollar, ävensom de
hypotek som vila på oljekällorna och Donausjöfarten. Om denna
optimism visar sig berättigad, kan Österrike bli en av den europeiska kontinentens mest välmående stater.
En annan österrikisk förhoppning att befrielsens stund skulle
sammanfalla med Burgteaterns och operans färdigställande har
också gått i uppfyllelse. Särskilt operapremiären blev ett musikevenemang för hela världen, varvid valet av Beethovens opera Fidelio med dess skildring av oskyldiga fångars räddning var symbolisk för Österrikes läge. Man kan därför hängiva sig åt en förtröstan
att Österrike med sin andliga skattkammare av konst och kultur
men också med sitt folks beprövade moraliska kraft kan bära upp
den nya position, vartill hela den fria världen vill lyckönska denna
omistliga del av det gamla Europa.
3.9- 353t30 Svensk Tidskrift 1955 573
‘”·· J’-
‘·
———-~—
‘ i.1 ,…·

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner