Print Friendly

Det narkotikafria Sveriges bortglömda offer

Av Johanna Grönbäck | 16 oktober 2015

knarkhistoriaKnark – En svensk historia
Magnus Linton
Bokförlaget Atlas

I en kavajficka hittade jag för några veckor sedan ett paket sugtabletter, en av Almedalsveckans alla give-aways, visade det sig. ”Statligt knark är fortfarande knark” stod det på den lilla pappersförpackningen. Jag lät godiset ligga kvar i fickan.

Den instinktiva känslan av obehag när ”knark” nämns är särskilt pockande i Sverige. Här fastslog Riksdagen år 1978 att knark är främmande för svensk kultur och här är idén om ”det narkotikafria samhället” dominerande. Magnus Lintons nyligen lanserade bok Knark – En svensk historia är lika mycket en idéhistorisk redogörelse för den svenska narkotikapolitiken som en berättelse om dem som märker av regleringarnas konsekvenser.

Knark, knarka, knarkare.

Begreppen som omhuldar narkotikan är negativt laddade. Det är först på senare år som det politiska språket för att beskriva fenomenet har fått nyanser. Bruk av narkotika är egentligen inget problem, missbruk är ett socialt problem och beroende är en sjukdom. Men den svenska grundvalen om att allt bruk är missbruk är långt ifrån avskaffad.

På ett mycket pedagogiskt sätt tar Linton med läsaren på en resa genom såväl forskning som riksdagsdebatter som gatuskildringar, där bland annat språkets konsekvenser förklaras. Om allt bruk är missbruk, vem bör då få hjälp? Och vad för hjälp?

Utöver avhandlingar och politiska förslag ligger också ett 60-tal intervjuer till grund för boken. Faktaredogörelser blandas med skildringar av enskilda individers livsöden och resulterar i ett imponerande arbete och en väl läsvärd berättelse om Sverige och knarket.

Om än uppenbart kritiskt mot den svenska narkotikapolitiken är Lintons verk är på intet sätt skönmålande. Ett helt avsnitt ägnas åt mammorna. Om mamman vars dotter tog heroin för första gången vid 15 års ålder; om mamman vars son slog sin flickvän och om mamman som klappade den iskalla kinden på den son som hoppat framför ett tåg. Det är mammor till några av alla de människor som nekats hjälp. De har gjort något olagligt och inte varit tillräckligt sjuka för att få hjälp.

Lintons bok är problembeskrivande, men inte nödvändigtvis problemlösande. Det är helt enkelt ett hederligt och gediget journalistarbete.

Svenska aktörer har aktivt arbetat upp ett stigma runt droger – och mot dem som använder droger.

Berättelsen om svensk narkotikapolitik är en där såväl fakta som individer har ignorerats till förmån för en vision om vilket samhälle som är önskvärt, men inte nödvändigtvis realistiskt. Istället har politiken aktivt arbetat upp ett stigma runt droger – och mot dem som använder dem. I ett narkotikafritt Sverige finns det inte rum för narkomaner, och i en narkotikafri välfärdsstat finns det liten hjälp till dem. Vad läsaren får med sig av Lintons bok är bevis för att den svenska politiken vänder ryggen mot dem som har det absolut svårast och dem som inte sällan lät narkotikan börja som en tröst och hjälp.

Narkotikamissbruk kan komma med fruktansvärda konsekvenser. Men det är lika naivt att tro att narkotikan kan försvinna från Sverige som det är att tro att alla alltid kommer att må bra. Vad boken tydliggör är att det finns en målkonflikt mellan ett narkotikafritt samhälle och skadelindring. Det går inte att vara för de båda samtidigt.

Avsändare på min tablettask märkt med ”Statligt knark är fortfarande knark” är Kriminellas revansch i samhället, KRIS. Tablettasken är en del i en kampanj emot statens missbruksutredning när denna 2011 landade i att narkotikaklassade läkemedel var en väg till drogfrihet och ett system som borde byggas ut. KRIS menar att medicinering med substitutionsdroger är fel. Att statligt knark fortfarande är knark. Dåvarande regeringen höll med och kastade utredningen i papperskorgen.

Men den enda vetenskapsbaserade behandlingsform som tydligt har minskat dödlighet och sjuklighet hos Sveriges heroinister är så kallad Läkemedelsassisterad rehabilitering vid opiatberoende (LARO). Den innebär substitutionsdroger såsom metadon. Det hjälper.

Narkotikafrågan kan inte målas i svart eller vitt. Det räcker inte att säga att knark är farligt och därför ska motarbetas. Rimligare är att fundera på hur de heroinister som inte kan bli helt drogfria kan få ett drägligt liv.

Magnus Linton beskriver väl var och hur den svenska narkotikapolitiken har stigmatiserats och träffat fel. Boken är värd alla sina rekommendationer.

Jag slängde tablettasken med sugtabletter. De kom med en bitter eftersmak.

Johanna Grönbäck är vice ordförande i Fria Moderata Studentförbundet och går Svenska Nyhetsbyråns skribentskola.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner