Print Friendly

Det mörka och det ljusa Småland

Av Redaktionen | 31 december 1944


1944


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

DET MÖRKA
OCH DET LJUSA SMÅLAND
UR DE RELIGIÖSA SLAGORDENS HISTORIA
Av professor HILDING PLEIJEL, Lwzd
l.
ETT gammalt latinskt ordstäv säger med rätta, att »böcker ha
sina öden». Men detta gäller nog också om ordstäven själva. Ett
belysande exempel härpå utgör det bekanta slagordet »det mörkaste Småland».
Redan Valdemar Langlet påpekade i sitt kända arbete »Bevingade ord», att benämningen »det mörkaste Småland» återgick på
Stanleys år 1890 utkomna arbete »l det mörkaste Afrika» och menade att slagordet »berättigades av en viss både trafikteknisk avskildhet och andlig isolering i landskapets inre delar, där obskurantismen anses ha sin högborg». Langlet ansåg, att uttrycket
lancerats av den populäre kåsören »Sigurd», vars »kaleidoskop» i
Smålandsposten en tid gjorde detta Växjöblad till Sveriges mest
lästa landsortstidning.
Helt nyligen har emellertid doktor Bror Olsson i en intressant
artikel i Svenska Dagbladet med rubriken »Det mörkaste Småland
– ett politiskt slagol’d och dess historia» klargjort slagordets uppkomst och ursprungliga innebörd. Uttryckets ytterste upphovsman
var ingen mindre än den framstående liberale politikern Adolf
Hedin. I en uppsats i stockholms-Tidningen i april 1893 använde
han namnet »det mörkaste Afrika» om det bänkkvarter i andra
kammaren, där »tio män av den rena evangeliska läran som hava
till mission att utbreda den rätta kungl. svenska politiska tron»
hade sin plats. Fortfarande alluderande på Stanleys bok beskriver
Hedin, hur de nämnda riksdagsmännen »sitta i allt svartare och
svartare led, infödingar från Södermanlands, Östergötlands, Jönköpings, Kronobergs och Kalmar län».
Som dr. Olsson påpekar, använder Hedin inte här uttryckligen
slagordet »det mörkaste Småland». Det är emellertid uppenbart,
260
Det mörka och det ljusa Småland
att Hedins artikel givit upphovet till det nämnda uttrycket, som
snart nog blev ett bevingat ord. »Av verkligt intresse», fortsätter
dr. Olsson, »vore naturligtvis att veta, när det stadgade uttrycket
det mörkaste Småland först :UPPträder». J ag tror mig kunna ge
svar på denna ej oviktiga fråga och skall- på grundval av anteckningar, som jag gjort under årens lopp – även följa det nämnda
slagordets ganska intressanta öden under de närmaste årtiondena.
På sommaren 1893 publicerades, som dr. Olsson redan påpekat,
en broschyr med titeln »Hvilka riksdagsmän böra omväljas», där
det om bonderepresentanten Carl Fredrik Petersson heter, att »han
visat sig som en sannskyldig inföding i ‘det mörkaste Afrika’, så-
som en tidning benämnt det hörn i kammaren, där östgötar och
smålännin,gar har sin plats».
Nu är emellertid att märka, att denne C. F. Petersson var från
Dänningelanda lilla socken i Kronobergs län och en mycket aktad
man i sin ort. Inför de stundande riksdagsvalen karakteriserades
han av sin hemortsavisa, Sigurds ovannämnda tidning Smålandsposten, som en man den där »genom ganska täta, träffande och
förståndiga inlägg i riksdagsdebatten gjort sig väl förtjänt av
sina valmäns förtroende och särskilt genom sitt uppträdande gentemot ett angrepp mot vår svenska kyrka vid senaste riksdag vunnit
varmt och berättigat erkännande».
Vid den åsyftade riksdagsdebatten hade man diskuterat en
motion om rätt att utträda ur svenska kyrkan. Kronobergsrepresentanten hade med skarpa ord tillbakavisat motionen, som han
ansåg skulle hjälpa »gudsförnekarne», »omstörtningsligan» att
»vinna anhängare för gudsförnekande läror». »Jag tycker icke»,
sade han, »att det är värdigt ett kristet land och dess representanter att på ett sårdant sätt tolerera hedendomens införande.»
På detta replikerade den kände liberale Lundaredaktören Christian
Biilow, att då »talaren på smålandsbänken rörde tillsamman en
ren tro och en ren övertygelse med ett förnekande av Gud, talade
han i ett ämne, som han alldeles icke förstod, och som han kanske
aldrig skall komma att förstå». statskyrkan och det kyrkliga inflytandet, tillade han, »ha nu också- om också icke i en eller annan avkrok av vårt land (kurs. här) – börjat sin stora reträtt».
2.
Det är mot denna allmänna bakgrund man har att se vad som
skrevs några månader senare på hösten av stockholmsjournalisten
261
Hilding Pleijel
Jonas Brag. Under pseudonymen Fabius Gommentator utgav denne
en liten skrift »Den stridande kyrkan», där han kommenterade det
uppmärksammade kyrkomöte som hölls på hösten nämnda år. Den
nämnde Brag tillhörde Dagens Nyheters medarbetarstab, och i sin
syn på kyrkomännen och de religösa frågorna delade han sin tidnings både politiskt och religiöst frisinnade uppfattning. Nämnda
tidning hade på sommaren 1893 blodigt skämtat med Sigurds ovan
citerade dityramber med anledning av Dfinningelandas uppträ-
dande i riksdagen samt även haft en ledare om Kronobergs län,
där det hette att detta, »ehuru en friskare strömning i ett par valkretsar brutit sig igenom, i politiskt hänseende räknas till de mera
efterblivna».
Den stora, allt annat överskuggande frågan vid höstens kyrkomöte gällde svenska kyrkans bekännelse. Två partier stodo därvid
mot varandra. En grupp, bestående av lågkyrkligt eller kulturellt
orienterade kyrkomän, yrkade på en reducering av bekännelseskrifternas antal, så att de skulle omfatta endast de gamla symbola
och Augsburgska bekännelsen. En annan jämnstark grupp med
Gottfrid Billing i spetsen kämpade för att hela konkordieboken
skulle behållas men tolkas i evangelisk anda. Det säger sig självt,
att Dagens Nyheter av fullaste hjärta sympatiserade med den förra
falangen. Under mötets lopp kommenterade den i olika artiklar
diskussionen. Efteråt utgav Brag, som troligen skrivit dessa artiklar, den tidigare omnämnda broschyren, där de olika kyrkomännen
utförligare karakteriserades.
Bland de »bekännelsetrogna» i kyrkomötet fanns även en markant gestalt, överläkaren J. F. Liedholm i Växjö. Han åtnjöt stort
anseende inom sitt eget fack, sinnessjukvården, men han blev lika
riksbekant på grund av sin klassiska lärdom och gammal-lutherska
högkyrklighet. Om honom skriver Brag, att »den vär·de Växjö-
doktorn» var en »utpräglad antireformnatur» och att han »slagit
ett hittills inom vårt land oupphunnet rekord uti ren och oförfalskad statskyrklighet». Brag berättar så, att Liedholm vid sin
hemkomst fick en tacksamhetsadress »utav 100 å kyrkostämma
röstberättigade personer i Nöbbeleds pastorat, beläget uti det mörkaste Småland» (kurs. här). (Inom parentes kan tilläggas, att adressen, som alltjämt är bevarad, kom från sockenborna i Växjö landsförsamling.)
Detta är mig veterligt första gången, som uttrycket »det mörkaste Småland» möter i tryck. Det är då av vikt att iakttaga att
det förekommer i ett religiöst-kyrkligt sammanhang. Det användes
262
r –
Det mörka och det ljusa Småland
av en i Jönköpings län född kulturliberal – Brag var från Vetlanda- om en av gammalkyrklighetens främste målsmän i Kronobergs län. De båda länen i det gemensamma dåtida Växjöstiftet
utgjorde vid denna tid två skilda världar i fromhetstypiskt hänseende. Under det att Jönköpingslänet (med undantag av Västbo)
fick sin prägel av väckelsen under 1800-talet, kvarlevde i Värend
alltjämt den gammallutherska, strängt kyrkliga fromheten med
rötter ända tillbaka i karolinsk tid.
3.
I själva verket kom uttrycket »mörkaste Småland» snart nog att
bli ett slagord särskilt nyttjat av den frikyrkliga rörelsen för att
beteckna den del av Småland, där dess »mission» hade föga framgång eller ej alls lyckades vinna insteg. Dessa s. k. »mörka orter»
befunno sig just i Västbo och i Värend.
Man behöver bara läsa skildringarna i E. J. Ekmans vid denna
tid utkommande »Den inre missionens historia» för att sanningen
av det sagda skall bli uppenbar. I den år 1896 utgivna första delen
kommer Ekman in på de religiösa förhållandena i den typiska
Värendssocknen Urshult, i våra dagar mest känd för sina stora
fruktodlingar. Där hade under 1800-talet den store väckelseprofeten Per Nyman verkat i gammalpietistisk, strängt kyrklig anda
och där utförde vid denna tid den lika fromme som lärde doktor
C. W. Wirlerström en nitisk själasörjar- och förkunnaregärning av
stora mått. Liksom sin företrädare bekämpade Widerström med
olika medel alla försök att splittra den obrutna religiösa enheten i
hans stora församling, som söndag efter söndag fyllde hans väldiga
kyrka intill bristningsgränsen. Om denna gammallutherska bygd
skriver nu Ekman, att Svenska Missionsförbundets arbetare där
år 1895 »haft i sitt evangeliska arbete att kämpa mot en fientlig
befolkning, som i mycket liknat den som mött missionärerna i
Kina»(!). Tydligare än här kan väl inte den skarpa motsättningen
mellan det »ljusa» Jönköpings.län och det »mörka» Värend träda
i dagen.
Ånnu intressantare ur fromhetshistorisk synpunkt är emellertid
Ekmans teckning av Kronobergs län i den del som utkom 1902.
Där börjar skildringen med att konstatera, att »inom större delen
av Kronobergs län hava ända intill den sista tiden andligt mörker,
.synd och ogudaktighet, i hög grad varit härskande». Sedan skildras
19- 44396 Svensk Tidskrift 1944 263
‘·r •.•
..,~?.,—-
Hilding Pleijel
den »förföljelsestorm» som år 1894 mötte ett par av Missionsförbundets predikanter just i Urshult och angränsande bygd. Därefter kommer en i vårt sammanhang mycket viktig passus: »Dessutom är det en ganska stor del av länet, som ännu är en ödemark
i andligt avseende. Denna del, känd under namnet ‘Det mörkaste
Småland’ består av omkring 30 socknar, inom vilka ingen missionsförening ännu finnes. Befolkningen är försänkt i allehanda synder
och dårskaper och berömmer sig därav. Man är förskräckt för
nyläseri, anser det som en olycka, om en s. k. kolportör reser genom
socknen, och på nyårsdag’en tacka prästerna Gud i kyrkan, att deras församlingar blivit befriade från nyläseri och kolportörsverksamhet.»
Ekmans stora verk blev vida spritt ute i landet, och hans skildringar blevo bestämmande för de frikyrkliga kretsarnas uppfattning av det andliga läget i landet. Ljus var den bygd, där den
»inre missionen» hade framgång, mörka åter de landsändar, där
denna fromhetstyp ej vann insteg, oberoende av om dessa senare
trakter voro sekulariserade eller präglade av gammal luthersk
kyrkokristendom.
Detta kom klart till uttryck i de diskussioner, som fördes i denna
fråga under 1920-talet. I den svenska frikyrklighetens huvudorgan
Svenska Morgonbladet hade i november 1925 publicerats en högst
värdefull karta över frikyrkoröreisens utbredning i Sverige. Allt
eftersom bygdernavoro »mörka», d. v. s. saknade eller hade ringa
frikyrklig verksamhet, tecknades de i svart färg. Där åter det
frikyrkliga arbetet bedrevs mera regelbundet, framträdde trakten
i ljusare färg. Jönköpings län hörde till »de främsta provinserna»
och framträder också mycket ljust på kartan. I det angränsade
Kronobergs län åter saknade 20 kommuner helt och hade 9 endast
tillfällig verksamhet. På en socken när stämde antalet alltså med
det som på sin tid uppgavs av E. J. Ekman. Kronobergs län utgjorde alltjämt det »mörka» Småland.
I nära anslutning till den bild som nämnda karta gav av det
religiösa läget i landet, sett ur frikyrklig synpunkt, uppstod en
diskussion i tidningen om hur man skulle intensifiera verksamheten. I rubriken ovanför kartan konstaterades det nämligen, att
»ofantliga områden i vårt eget land ännu [äro] oberörda av frikyrklig verksamhet». Tidningen framhöll själv, att »det är något
oegentligt, att vi samtidigt med att vi sända ut missionärer till
fjärran länder fullständigt ignorera vidsträckta trakter av eget
land». Här möter alltså åter E. J. Ekmans parallellisering av för- 264
Det mörka och det ljusa Småland
hållandena ute i hednaländerna och i de svenska gammalkyrkliga
bygderna.
En frikyrkoledare föreslog, att missionseleverna skulle avbryta
sina studier för att gå ut ett år »som arbetare å mörka orter», en
annan hemställde, att de lokala missionsorganisationerna skulle
»söka vidga området för sin verksamhet och därvid ta särskilt sikte
på de s. k. obrutna fälten». Tidningen tog något senare själv upp
saken i en ledare, där det hette, att frikyrkoröreisen anklagats för
stagnation men att den i handling kunde bevisa oriktigheten av
denna kritik genom »att visa sig mäktig lösa det nu så aktualiserade problemet: de mörka orternas evangelisering».
Gång efter annan under de närmaste åren kom saken upp till
debatt i Sv. Morgonbladets spalter. I augusti 1926 klagade en frikyrkopastor från Växjö, hur svårt det var »på vissa håll i Små-
land». »Här framträder», skrev han, »alltjämt en fientlighet och
en bitterhet mot den fria andliga verksamheten som är häpnadsväckande.» Landskapet skiftade emellertid betydligt i detta hänseende. »I den ena landsändan är det ljust och vackert, smilande
och lockande, i den andra mörkt, hotfullt och frånstötande.» Skildringen överensstämmer ju nästan ordagrant med E. J. Ekmans
trettio år tidigare.
4.
Det är av vikt att ha den nu berörda diskussionen i minne för
att fullt förstå bakgrunden till den animerade debatt, som under
februari månad 1928 kom att föras i Växjötidningen Smålandsposten. I början av året hade en i Växjö bosatt pastor i Svenska
Missionsförbundet låtit i Jönköpingsposten införa ett upprop, som
riktade sig till »missionsvännerna i det ljusa av Herren så rikt
benådade Jönköpings läm. Det var tydligt inspirerat av den ovan
omnämnda diskussionen i Sv. Morgonbladet och utgör ett ur fromhetshistorisk synpunkt synnerligen intressant dokument.
Författaren börjar med att konstatera, att bland hans läsare
»icke torde råda någon okunnighet om den stora differens som i
andligt avseende är rådande mellan Jönköpings och Kronobergs
läm. Jönköpings län säges intaga »en mycket framstående plats
i vårt land beträffande den fria andliga verksamheten», under det
att Kronobergs län »räknas till de mera mörka och efterblivna».
Efter två års verksamhet på dessa »s. k. obrutna tegar» anser sig
författaren böra karakterisera läget i Värendsbygden som »mycket
265
Hilding Pleijel
mörkt». Prästerna hysa antipati mot den fria verksamheten, flera
av dem begagna »de mest osympatiska och vulgära metoder» för
att förhindra den frikyrkliga verksamheten, och allmänheten hyser ännu i stor utsträckning »en viss fruktan för prästerna». Risken för »bannlysning och fördömelse» är därför stor för dem som
»våga öppna sina hem för evangelii predikan och som besöka de
fria sammankomsterna». Här och var finns det dock »någon enstaka troende familj», vilkas hem »kunna betecknas som missionsstationer» och som »depåer varifrån man gör vissa utflykter och
strövtåg bland befolkningen».
Nu ville emellertid uppropets författare framställa ett förslag
att avhjälpa det »andliga mörkret» i dessa bygder. Han vädjade
till »för Herrens rikssak nitälskande lantbrukare, hantverkare och
affärsmän etc.» att flytta ner till »de obrutna tegarna i Kronobergs
län» och bosätta sig där. Därigenom skulle de utföra »en utomordentlig missionsgärning», som »i oanad utsträckning» skulle förkovra den fria andliga verksamheten. Slutligen namngåvas 35
stycken socknar, som rekommenderades åt detta företag. Bland
dem funnos naturligtvis både C. F. Peterssons Dänningelanda och
Widerströms Urshult. Tilläggas bör, att det »mörka Småland» med
sina 35 socknar sålunda alltjämt i stort sett omfattade samma område som på Ekmans tid.
Det ovan citerade förslaget hade väl gått spårlöst förbi, om icke
en ung vaken prästman nere i Vii,xjö fått syn på aktstycket och
publicerat det i Smålandsposten, för att det måtte »bli känt i synnerhet i de socknar som omnämnas». I sin korta kommentar beskriver han det beklämmande intryck uppropet gjort på honom:
»Just så tänka vi oss, att det går till ute på våra missionsfält, där
hedendomen ruvar dyster och tung. Från Värendsbygden går
tanken av sig själv inför dessa [=uppropets] ord till Afrika
eller Indien eller något annat land, där kristen mission bedrives.»
Den objektive iakttagaren, som efteråt betraktar det anförda
dokumentet i dess historiska sammanhang, måste instämma i, att
aktstycket väcker dylika associationer och kan tillägga, att detta
just var meningen. Alltifrån E. J. Ekmans dagar- och för övrigt
ännu tidigare – jämställdes de gammalkyrkliga bygderna i Sverige med missionsfälten i Kina och Kongo. De voro båda »mörka
bygder», där det krävdes mission. För att skilja de båda verksamhetsformerna åt talade man därför också om »yttre mission» och
»inre mission». Principiellt fanns där ingen skillnad mellan de
båda.
266
Det mörka och det ljusa Småland
Vi återgå till uppropet. En väldig storm bröt lös i Smålandspostens spalter. Såväl de apostroferade gammalkyrkliga socknarnas representanter- både präster och lekmän- som den frikyrkliga verksamhetens målsmän gåvo luft åt sina innersta känslor.
Debatten ger indirekt en ganska god bild av den fromhetstyp, som
härskade i de omnämnda bygderna. Det är betecknande, att inläggen äro fyllda av citat från bibel, psalmbok och katekes men
även citera Luthers kyrkopostilla och andra av lutherdomens klassiska författare. Ävenledes hänvisas till den kyrkogärning, som i
dessa trakter utförts av präster som Nyman och Sellergren, Widerström och Ekedahl. »Här i vår svartmålade Värendsbygd», skriver
en kvinnlig insändare från Hjortsberga, »har Gud givit oss många
goda herdar efter sitt hjärta. Måtte vi inte förakta nåden och
Guds ord, så att Gud nödgas taga detta ifrån oss! Större dom kan
väl ej övergå en församling, än då den blir smittad av falsk andlighet.»
De sist anförda orden återspegla rätt väl den andliga miljö som
debatten rörde sig om. Skulle man karakterisera den med neutrala
kyrkohistoriska termer, skulle man väl närmast kunna beteckna
den som en i karolinsk kyrkofromhet ytterst bottnande, av gammalpietismen delvis präglad luthersk kyrkokristendom. Med sin konservativt gammallutherska samhällssyn, vars fortlevande existens
betingades av de yttre sociala och kulturgeografiska förhållandena
i Värendsbygden, förnam denna fromhetstyp de utifrån inträngande nya ideerna av politiskt-religiös social art som något alldeles
väsensfrämmande.
Man möter här – det är det betydelsefulla ur kyrkohistorisk
eller rättare ur kyrkligt-sociologisk synpunkt – ännu på 1920-
talet en bygd, som i det stora hela alltfort präglades av den kyrkliga enhetskultur, som en gång behärskade hela vårt folk, där
alltså den gamla svenska lutherdomen ännu icke differentierats
och den kyrkliga seden ännu icke uppluckrats.
I det norra grannlänet, som dock hörde till samma stift, hade
däremot den allmänna socialekonomiska och religiösa revolutionen
inom svenskt folkliv under 1800-talet vunnit stort insteg – f. ö.
ett omfattande och invecklat problem, som ännu ej blivit av forskningen klarlagt. Där hade det kommit »ljus över landet» och där
måste man följdriktigt betrakta de bygder, i vilka livet ännu levdes i gammaldags patriarkaliska former, såsom »mörka orter».
Detta är den sociologiska innebörden av det »mörka» och det
»ljusa» Småland.
267
• f’\”
Hilding Pleijel
5.
Det nu behandlade slagordet »mörkaste Småland» och dess här
skildrade historia kan emellertid lära oss något mera. Det för oss
direkt in i slagordens intressanta symbolvärld. Såsom den nyare
socialpsykologiska forskningen – t. ex. Torgny T. Segerstedt i
det nyutkomna arbetet »Ordens makt»- har påvisat, utgöra orden
symboler för en total situation och icke endast för en enskild tanke.
Slagorden uppkomma i en bestämd situation för att ge uttryck åt
en viss grupps samhörighet inåt och avgränsning utåt, men därmed framträda de också som en handlingsutlösande faktor.
Härpå är uttrycket »det mörkaste Småland» ett belysande exempel. Det skapades av den grupp, som företrädde det allmänna politiska frisinnet, för att utmärka dess avskildhet från de allmänt
konservativt patriarkaliska bygderna. Det omhändertogs sedan
av de auglo-amerikanskt influerade väckelsekretsarna, som ville
avgränsa sig från den gammallutherska kyrkokristendomen. När
dessa två fromhetstyper konfronterades inom ett bestämt område,
uppstod en helt naturlig friktion, så olikartade som de voro. Då
blevo slagorden »mörka orter», »mörkaste Småland» till en mäktig
initiativväckande faktor.1
När så slagordets ursprungssituation ej längre föreligger, ja
då mister det sin kraft eller skiftar innebörd. Så gick det i fråga
om »mörkaste Småland».
Under det följande årtiondet, under 1930-talet, förändrades den
religiösa situationen inom Småland. I Kronobergs län inträngde
de nya politiskt-sociala ideerna med väldig fart, så att de båda
grannlänen blevo alltmer likartade i allmänt kulturellt-socialt
hänseende. Den kyrkliga verksamheten fann sin egen väg i Jönköpings län, och därmed blev skillnaden mellan de båda stiftsdelarna även i detta hänseende utjämnad. A andra sidan miste den
frikyrkliga verksamheten sin ursprungliga väckelsekaraktär. Den
hade nu uppnått- som den själv angivit- »sin myndighetsålder».
Den blev mera statisk än dynamisk, vilket tog sig uttryck däri, att
»missionshusen» (som i Ekmans arbete skymta på var eller varannan sida) nu blevo »missionskyrka» eller »missionskapell», att
predikanterna (ännu den allmänna beteckningen hos Ekman) nu
blevo »pastorer» och att man här och var t. o. m. införde »vesper»
och andra traditionsmättade gudstjänstformer.
1 Ur den ovan anförda socialpsykologiska synpunkten kan en analys av det sist
uppfunna religiösa slagordet »sakramcntskristning» ge en intressant inblick i dagens
religiösa situation i vårt land.
268
Det mörka och det ljusa Småland
När denna allmänna utjämning inträtt, ja då fanns det inom
dessa kretsar helt enkelt inte längre någon gromark för ett slagord
som »mörkaste Småland».
Uttrycket försvann emellertid inte, därtill hade det för stor
slagkraft. Det skiftade i stället innebörd. Hösten 1942 kunde man
i Svenska Dagbladet läsa en s. k. marginalartikel, som fått rubriken »Från mörkaste Småland». Marginalredaktören började med
att säga, att »Småland är säkerligen inte mörkare än andra svenska landskap. Men häromdagen kom ett livstecken därifrån, som
onekligen vittnar om ovanligt mörker.» En tidning i det nämnda
landskapet hade nämligen opponerat sig mot den av riksdagen antagna lagen om skyddsympningen inom försvarsväsendet, kallat
den »en ny tvångslag» och utförligt skildrat dess farliga verkningar. Efter en utförlig redogörelse för vaccineringens betydelse
framhöll signaturen, att vaccination var en försvarsstrid för bevarandet av folkhälsan och tillade till sist: »Åven de ‘medicinska
ateisterna’ i mörkaste Småland och annorstädes torde bli tvungna
att finna sig häri.»
Man är frestad kalla det en ödets ironi, att dessa »medicinska
ateister» i mörkaste Småland voro att lokalisera i – Jönköping.
Nu hade alltså slagordet fått en innebörd av allmän kulturell efterblivenhet. Artikelförfattaren hade säkerligen ingen aning om att
det var en länk i en lång utvecklingskedja, som härmed skapades.
Uttrycket har i våra dagar helt förlorat sin forna konkreta
innebörd. Det framgår av inledningsorden till en nyss utkommen
årspublikation, som utgives just i Jönköping. Där framhåller lä-
nets egen hövding, att kunnigheten i geografi väl nu för tiden
är så stor, att »de gamla föreställningarna om det småländska höglandet som uteslutande bestående av ofruktbara bergbackar och
sterila mossmarker – med andra ord det mörka Småland (kurs.
här) – ha försvunnit».
Det är väl inte för djärvt att påstå, att det nämnda uttrycket
i framtiden har ännu många möjligheter som symbolbildande slagord. Men den halvsekellånga historia, som »mörkaste Småland»
redan upplevat, kan – som ovan visats – inte bara skänka en
inblick i en viktig brytningstid inom svenskt kyrkoliv utan även
hjälpa till att uppdaga oförmågan hos alla slagord, ej minst de
religiösa, att återge den faktiska verkligheten.
269

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner