Print Friendly

Det militära läget i nordeuropa

Av Redaktionen | 31 december 1962


1962


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

lDET MILITÄRA LÄGET I NORDEUROPA
l ALLA TIDER har det militärpolitiska läget karakteriserats av skiftningar, som verkat under längre
tid eller som kommit som snabba,
stundom oväntade omkastningar.
Läget idag uppvisar mycket starka
motsättningar mellan de två stormaktsblocken, motsättningar som
klarlades under mötet mellan Kennedy och Chrusjtjov i Wien. Som
en följd härav har på båda sidor
– särskilt sedan krisen i Berlin
blev akut – omfattande åtgärder
vidtagits för att öka den militära
beredskapen i händelse av en öppen
konflikt. Under hösten 1961 kan
man tala om att en militär uppmarsch ägt rum i Centraleuropa.
Redan i juli i fjol tillkännagav
Chrusjtjov att den sovjetiska försvarsbudgeten skulle höjas med 3
miljarder rubel, dvs. med omkring
30 procent. Denna höjning kan sä-
gas bilda upptakten till de militära
åtgärderna i anslutning till Berlinkrisen. Några veckor senare begärde Kennedy ett tilläggsanslag
för försvaret på drygt 3 miljarder
dollar, en ökning med 7 procent.
Därmed kom USA :s försvarsbudget upp till 47 miljarder dollar. För
innevarande år begär Kennedy ytterligare höjning till nära 50 milAv major LENNART LÖPGREN
jarder dollar. Detta innebär, att
mer än hälften av utgifterna går till
militära ändamål.
Samtidigt med ökningen av försvarsbudgeten meddelade den
ryske regeringschefen, att den personalminskning, som påbörjats
1960 men som f. ö. förmodligen
inte blev så stor som från början
angivits, hade upphört. stora förstärkningar har sänts till bl. a. Östtyskland och Polen. Flertalet stater tillhörande Warszawapakten
ökade sina styrkor numerärt genom
att inte sända hem den personal,
som avslutat sin första tjänstgö-
ring.
Även NATO-länderna har förstärkt sina personella och materiella resurser. Sålunda har USA
kallat in 175 000 man ur samtliga
försvarsgrenar och Västtyskland
har hållit kvar personal i tjänst,
för att nämna några exempel.
Hösten har alltid varit de stora
fälttjänstövningarnas tid och sistlidna höst utgjorde – av naturliga
skäl – intet undantag från regeln.
Till följd av det spända läget har
såväl öst som Väst bedrivit övningar i stor omfattning.
Som ett led i de åtgärder, som
uppenbarligen ansetts nödvändiga
ur beredskapssynpunkt, får den
långa serien av ryska kärnvapenprov ses, liksom ett påtryckningsmedel i det politiska spelet.
Beredskapsåtgärderna i Skandinavien har naturligen påverkats av
uppladdningen i Centraleuropa och
i viss mån också av förhandlingarna mellan Sovjet och Finland.
I Danmark beviljades sålunda ett
extra anslag på 75 miljoner kronor
och i Norge ett tilläggsanslag på
20 miljoner för varierande militära
beredskapsåtgärder. Även i Sverige
har medel ställts till förfogande.
Ovanstående kortfattade – och
ingalunda fullständiga – översikt
visar, att såväl öst som Väst på-
tagligt förstärkt sina militära resurser främst i Centraleuropa men
även när det gäller Väst i det ur
strategisk synpunkt viktiga flygelområdet Skandinavien. Ehuru det
inte är troligt att någondera parten
vill krig, har man genom förstärkning av stridskrafterna klart visat,
att man är beredd på alla eventualiteter.
De militära styrkeförhållandena
i stort är f. n. sådana, att öst är
överlägset Väst beträffande armestridskrafter och med dem samverkande flyg. Väst däremot är i
överläge när det gäller strategiskt
flyg och sjöstridskrafter, »konventionella» ubåtar undantagna. Båda
sidor disponerar över ett stort antal
kärnladdningar av varierande
styrka. De sovjetiska framstegen på
robot- och raketområdet är väl
kända och f. n. torde- i varje fall
119
beträffande medeldistansrobotar –
Sovjetunionen ha en klar ledning.
De med Polarisrobotar utrustade
amerikanska ubåtarna utgör dock
ett svårt hot mot öst, eftersom robotarna kan nå stora delar av europeiska Sovjetunionen. En korrekt
jämförelse mellan östs och Västs
resurser för strategisk vedergällning är svår att göra, men det synes
mest troligt, att den av många förmenta överlägsenheten för Väst i
själva verket inte är stor, om den
överhuvudtaget existerar. Parterna
torde snarare vara jämnställda.
Alltsedan 2. världskrigets slut
har Sovjetunionen hållit en hög
militär beredskap och dess stridskrafter har fortlöpande moderniserats. För några år sedan sade
USA :s överbefälhavare, general
Twining, bl. a.: »Frivilligt eller med
tvång deltar hela Sovjetunionens
befolkning, inte i försvaret av sitt
land, som ju inte är hotat, men
väl för att skapa en krigsmakt utan
motsvarighet i världen. Och idag
måste vi erkänna, att Sovjetunionen i många fall nått sitt utstakade
måL» Under de år som gått sedan
detta sades har ingenting inträffat.
som ändrar påståendets riktighet.
östs militära styrka har ökat ytterligare genom att satellitstaterna
försetts med modern krigsmateriel
och även genom ökad samverkan
mellan Warszawapaktens länder.
Det är intressant att konstatera, att
denna pakt, som tillkom 1955 närmast som en motvikt mot NATO,
på senare år fått alltmer ökad be- 120
lydelse även militärt. Sålunda har
samövningar mellan paktens stater
ägt rum i betydligt större utsträckning än tidigare. I oktober i fjol
torde ryska, östtyska, tjeckiska och
ungerska styrkor ha deltagit i stora
manövrer i Tjeckoslovakien. Som
exempel på den ökade betydelsen
kan vidare nämnas, att sektorsgränsens stängning i Berlin den 13
augusti skedde i Warszawapaktens
namn.
De militära styrkeförhållandena
i östersjöområdet är i korthet följande. I östtyskland står idag av
markstridskrafter omkring 25 sovjetiska divisioner i en såvitt kan
bedömas offensiv gruppering. Härtill kommer ungefär 6 östtyska
divisioner samt starka folkpolisförband. I de övriga satellitländerna
torde antalet ryska divisioner vara
betydligt mindre, i t. ex. Polen omkring 2 och i Ungern 4-5. Dessutom finns ett relativt stort antal
divisioner tillhörande övriga i
Warszawapakten ingående europeiska stater. Dessa divisioner kan
understödjas av starkt taktiskt
flyg – mellan två och tre tusen
flygplan – som snabbt kan förstärkas genom ombaseringar från
längre österut belägna basområden.
I Baltikum finns ett flertal divisioner samt starkt flyg, som relativt
lätt kan framgrupperas till Polen
eller längre västerut. öster om Finland mellan Ladoga och Ishavet
torde 5-6 divisioner stå samt därutöver ett antal i Leningradsområ-
det. Såväl i de baltiska provinserna som längre norrut finns
starka flygstridskrafter. Enbart i
Murmanskområdet uppges antalet
flygplan uppgå till mer än 500.
Den sovjetiska marinen är uppdelad på fyra :.flottor», av vilka
den i Östersjön i första hand, men
även den i Norra Ishavet, påverkar
läget i vår omedelbara närhet.
östersjöflottans huvudbas är Leningrad men marina stödjepunkter finns längs hela kusten ända
fram till Wismar och Rostock. Dess
styrka uppgår till 5-7 kryssare, ett
50-tal jagare och fregatter samt
omkring 100 undervattensbåtar.
Norra flottan är av ungefär samma
storleksordning utom beträffande
antalet ubåtar, som uppges uppgå
till närmare 150. Det bör observeras att ryssarna inte har några
hangarfartyg.
Mot dessa sovjetiska stridskrafter disponerar Väst i Mellaneuropa
drygt 25 divisioner och omkring
3 000 flygplan. NATO:s fartygsbestånd i Östersjön är klart underlägset Sovjets – dessutom är baseringsmöjligheterna små – och
uppgår till ett 20-tal fregatter och
jagare samt ett fåtal ubåtar. Dessa
svaga styrkor kan rimligen inte betraktas som något större hot mot
Sovjet i Östersjön, ett hot som ryssarna åberopade när konsultationerna med Finland ansågs nödvändiga i höstas.
Inom Nordkalotten står av
NATO-förband i Nordnorge en förstärkt brigad insatsberedd norr
om Narvik.
De finska styrkorna, som i fredsfördraget med Sovjetunionen begränsas till 34 000 man, är små i
jämförelse med vad Sovjetunionen
disponerar över öster om Finland.
Såväl sjö- som flygstridskrafter är
ifråga om materiel och personal av
mycket blygsam omfattning.
Den ryska krigsmakten har moderniserats och effektiviserats sannolikt i större utsträckning än vad
fallet varit i NATO-länderna. Detta
gäller i varje fall armestridskrafterna. En ny försvarsgren – rakettrupperna – har organiserats och
uppenbarligen fått en mycket framskjuten plats inom försvaret. Dess
uppgift torde vara att leda kontinentala och interkontinentala robotförband.
Armestridskrafterna har tillförts
ett stort antal stridsvagnar – av
många experter ansedda som världens bästa – och pansrade trupptransportfordon av amfibietyp. I en
motoriserad skyttedivision finns
sålunda omkring 250 stridsvagnar,
i en pansardivision omkring 400.
Enbart i östtyskland torde antalet
stridsvagnar idag uppgå till 8 000.
Som jämförelse kan nämnas, att
tyskarna vid anfallet västerut i
maj 1940 disponerade över totalt
2 500 huvudsakligen lätta stridsvagnar. Transportresurserna har
förbättrats även i fråga om flyg och
helikoptrar, vilket ökar möjligheterna till vertikal omfattning. Armeförbandens rörlighet, förmåga
att övergå floder utan att broar
byggts och eldkraft- såväl beträf- 121
fande konventionell eld som atomeld – gör, att de väl lämpar sig
för rörlig krigföring när kärnladdningar kan komma till användning
vare sig det gäller begränsade krig
eller större konflikter. Förbanden
är emellertid främst avsedda för
strid i öppen terräng som t. ex. på
de klassiska härvägarna norr om
Alperna. De har inte samma möjligheter att operera i terräng av
Norrlandstyp.
Inom Västblocket – och främst
USA – baserades armeförbandens
uppträdande tidigare helt på understöd med kärnladdningar, en
strategi som var nödvändig eftersom NATO-styrkorna var mycket
underlägsna personellt och materiellt. Efter hand har Västs styrka
beträffande armestridskrafter vuxit
och man har nu slagit in på den
»ryska linjen» och stärkt den konventionella eldkraften. Därmed har
Västs möjligheter att ingripa i lokala konflikter avsevärt ökat.
Vad sjöstridskrafterna beträffar
knyter sig intresset främst till
atomubåtar och fartyg bestyckade
med robotar samt – för vårt vidkommande- landstigningsfarkoster. Risken för invasion över havet
mot Skåne, Mellansverige och Mellersta Norrland måste beaktas. Det
ryska landstigningstonnaget håller
på att moderniseras, bl. a. genom
att snabbare fartyg byggts. Emellertid torde kapaciteten i Östersjön
alltjämt vara begränsad till några
divisioner i en omgång, en tämligen
låg siffra. Det är dock förhållande- 122
vis lätt att på kort tid bygga landstigningsfarkoster långt in i Sovjetunionen undandraget all insyn och
sedan föra ut dem i Östersjön på
de många vattenvägarna. För överfart kan också småtonnage, som
motorkanonbåtar, motortorpedbå-
tar, fiskefartyg och kusttonnage
användas. Sådana mindre farkoster
finns i stort antal. Kustinvasion är
komplicerad och kostsam. Det förtjänar påpekas, att Sovjetunionen
inte har erfarenhet av landstigning
på försvarad kust i någon större
utsträckning. Invasion över Öresund däremot har närmast karaktären av flodövergång. Ryssarna
har stor erfarenhet av och dokumenterad skicklighet i sådana operationer.
De sovjetiska flygstridskrafterna
är moderna och utrustas nu med
attack- och luftvärnsrobotar. Transportflyget har fått nya plan, men
kapaciteten för större, strategiska
lufttruppföretag måste fortfarande
anses relativt begränsad. Intresset
för helikoptrar är uppenbarligen
stort och flera nya typer har tagits
i bruk.
I debatten om stridskrafternas
utveckling talas ofta ensidigt om
upprustningen med nya stridsmedel. Som ovan framhållits har de
konventionella vapnen alltjämt sin
givna plats i organisationen och de
tillmäts stor betydelse. Såväl öst
som Väst har resurser för ett
»både-och», dvs. för krig såväl med
som utan kärnladdningar.
Sveriges strategiska läge kan inte
ses isolerat. De kringliggande ländernas betydelse för öst och Väst
måste tas med i beräkningen hur
ett eventuellt krig än kommer att
gestalta sig.
Västs luftförsvar är redan framskjutet till Norge och Danmark och
goda möjligheter finns att spärra
östersjöutloppen för de sovjetiska
sjöstridskrafterna. Från baser på
Grönland och Island samt i Nordnorge kan de i Ishavet baserade
sovjetiska sjöstridskrafternas verksamhet försvåras. Eftersom NATO
har försteg gentemot Sovjet i
Skandinavien kan ryssarna anse
sig tvingade att anfalla västerut för att bl. a. ta flygelområdena
– östersjöutloppen och Nordkalotten. För vår del synas riskerna
främst bestå i att endera av stormakterna vill utnyttja svenskt territorium eller hindra motparten
att göra det, eftersom en framflyttning av den ena sidans positioner
till svenskt område innebär ett
svårt avbräck för den andra. Det fö-
refaller emellertid troligt att den anfallande parten syftar längre än till
att besätta Sverige, helt eller delvis.
Snarare torde anfallsmålen ligga
längre bort. De kan utgöras av
norska västkusten, Nordnorge eller
]durmanskområdet. Ett starkt
svenskt försvar kan tvinga motståndaren att söka sig andra vägar
än genom Sverige för att snabbare
och med mindre kostnad nå sina
syften. Och därmed har också det
svenska försvaret bäst fyllt sitt
fredsbevarande syfte.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner