Print Friendly

Det lilla Danmarks födelse

Av Mats Fält | 3 oktober 2014

I år har det gått 150 år sedan Danmarks krig mot Preussen och Österrike när landet förlorade två femtedelar av sin yta och befolkning. Men det var danskarna själva som provocerade fram kriget och förde det på ett inkompetent sätt, skriver Mats Fält.

Katastroferna i Danmarks krig mot Preussen och Österrike 1864, nederlaget vid Dybböls skansar och förlusten av ön Als, kan jämföras med Poltava 1709 och förräderiet på Sveaborg 1808 i den svenska krigshistorien. En stor del av krigsmakten gick under och den följande freden blev skoningslös. Den största skillnaden är att Danmarks fred i Wien 1864 var en ännu större katastrof än de svenska motgångarna. Två femtedelar av landets yta och befolkning förlorades. Det medelstora danska riket blev en obetydlig del av den europeiska geografin. Inte ens flottan kunde längre trotsa de politiska tyngdlagarna.

Kriget för 150 år sedan framställs traditionellt som en Davids kamp mot Goliat. Den bittra sanningen är att danskarna provocerade fram kriget, förde det på ett inkompetent sätt och fördärvade alla möjligheter att förhandla fram en rimlig fred. Det enda Danmark lyckades med riktigt bra var professionellt genomförda reträtter.

Grundproblemet var blandningen av danskt och tyskt i Slesvig och att den danske kungen var hertig över inte bara Slesvig utan även de helt tyska Holsten och Lauenborg i söder. Kungariket Danmark var ingen nationalstat. Kungahuset var tyskt och de båda språken i många sammanhang jämnbördiga. Danmark var en självklar del av den tyska kultursfären.

Så länge kungen var enväldig och nationalismen inte en levande rörelse var kombinationen av folk och språk inget större problem. Det var när nationalliberalerna ville bygga ett demokratiskt Danmark för danskar som konflikten blev akut. Dessutom hade kungen lovat både folket i hertigdömena och stormakterna att Slesvig och Holsten skulle vara förenade. Danmark hade vunnit ett krig mot upprorsmännen i söder 1848-51. Efter segern överdrev politikerna i Köpenhamn ofta den egna arméns styrka.

När Danmark 1864 införde dansk lag i Slesvig bröt man medvetet mot de internationella avtal som garanterade status quo i söder. Tyskarna i Slesvig och Holsten ansåg sig vara förrådda och kallade på hjälp från Preussen och Österrike. Efter en snabb reträtt från försvarsvallen Danevirke i södra Slesvig drog sig danskarna tillbaka till fästningen Fredericia och skansarna vid Dybböl nära Sönderborg. Efter en månads belägring krossades det danska försvaret vid Dybböl och Jylland besattes av tyska trupper.

Vid de fredsförhandlingar som fördes i London under en vapenvila spelade de danska förhandlarna bort sina kort i ett tidigt skede. Förblindade av tron på de egna trupperna och möjligheterna att få stöd från Storbritannien isolerade man sig successivt från alla möjliga allierade. Dålig samordning och en dysfunktionell regering gjorde läget ännu värre.

Det finns flera ironier i historien. Dels var framför allt Österrike inte alls någon anhängare av nationalism och folkstyre – det sågs närmast som ett hot mot det egna rikets fortlevnad. Dels ville nationalliberalerna i Köpenhamn inte ha stora mängder tyskar norr om riksgränsen. Alla utom Bismarck och Christan IX hade kunnat acceptera en gräns i södra Slesvig, vilket föreslogs av de brittiska värdarna. Bismarck ville dock utnyttja nationalismen för Preussens syften och manövrerade skickligt ut de andra aktörerna, inklusive österrikarna.

De diplomatiska aktörerna förbluffades av danskarnas aningslösa agerande och gav successivt upp försöken att rädda landet från katastrof. Sverige-Norge och Frankrike prioriterade vänskap med Berlin före sympatierna för Köpenamn. Bismarck kände ingen respekt för sina helt orealistiska danska motståndare. Resultatet av Londonkonferensen blev det sämsta tänkbara för Danmark – fortsatt krig. Preussarna erövrade snabbt Als och krossade därmed illusionen om att havet och flottan var ett tryggt försvar för de danska huvudöarna. Danmark bad om vapenstillestånd.

Det var Christian IX som ville rädda sina hertigdömen. Han och de konservativa ville egentligen slå vakt om ”helstaten” – ett stort dansktyskt Danmark där hertigdömena styrdes separat. Det Danmark som garanterats av stormakterna efter treårskriget. Ett försök att under förhandlingarna återupprätta personalunionen sköts skickligt i sank av Bismarck, liksom danska trevare om att rädda riket genom att gå in som delstat i Tyska Förbundet. Ställda inför katastrofen gick även nationalliberalerna med på att pröva idén. Även de danskaste danskarna ville bli tyskar i nödens stund.

Kungen själv avvisade tanken på att byta Island, där han också var kung, mot mark i Slesvig. Byteshandel med Danska Västindien som insats diskuterades aldrig på allvar. Gränsen drogs vid Kongeå norr om Aabenraa och förblev där fram till 1920.

mats_faltDenna kontroversiella sista del av förhandlingarna är ett av de intressantaste inslagen i Tom Buk-Swientys 1864 Dommedag Als (Gyldendal, 2010). Boken ger liksom föregångaren 1864 Slaktebänk Dybböl (Gyldendal, 2008) en tydlig bild av både krigets vardag och förhandlingsspelet som beseglade det gamla Danmarks öde. Författaren har bland annat fått tillgång till tidigare stängda delar av kungahusets arkiv. Rekommenderas varmt för den som vill läsa mer om ett av årets många historiska jubileer.

Mats Fält är konsult med inriktning på internationella frågor och förtroendevald i Tyresö.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner