Print Friendly

Det kalla kriget under 1958

Av Redaktionen | 31 december 1959


1959


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

DET KALLA KRIGET UNDER 1958
ÅRET 1957 inom storpolitiken slöt
under intrycket av dels den stora
prestigeframgång, som Sovjet inhöstade med sina första sputnikar,
dels presidenten Eisenhowers slaganfall, vilket ytterligare underströk
det nog rätt allmänna intrycket av
en viss initiativ- och planlöshet
inom ledningen för västblockets
starkaste makt. Å andra sidan hade
marskalk Sjukovs plötsliga fall
markerat den fortsatta förekomsten
av allvarliga sakliga eller personliga spänningar inom den ryska
hierarkin, medan händelseutvecklingen i Mellersta östern hade givit
amerikanarna och engelsmännen
åtminstone den tillfredsställelsen,
att konung Hussein av Jordanien
ännu en gång hade lyckats rida ut
stormen i sitt oroliga rike. Som en
allt svårare belastning för Västerns
politik liksom för Frankrikes inre
jämvikt avtecknade sig däremot
vid årsskiftet det alltjämt pågående
inbördeskriget i Algeriet, som band
stora delar av Frankrikes i och för
sig otillräckliga försvarskrafter
och försvårade Västerns politiska
förbindelser med de allt mer inflytelserika nya asiatiska och afrikanska staterna.
Av professor TORVALD HÖJER
Det är i huvudsak samma problemkomplex, som här nyss antytts, vilka även under 1958 dominerat bilden av det utrikespolitiska
skeendet, låt vara att mot årets slut
även de östasiatiska och tyska frå-
gorna åter aktualiserats på ett hotfullt sätt.
Årets första del fick till stor del
sin prägel av nya förskjutningar av
det labila politiska läget i Mellersta
östern. På västhåll hade man under senare delen av 1957 varit
mycket bekymrad över det alldeles
uppenbarligen starkt tilltagande
ryska och kommunistiska inflytandet i Syrien, vilket tyckte~; hota
denna stat med ödet att bli en sovjetisk satellit i själva Medelhavsområdet. I slutet av januari tog
emellertid utvecklingen en helt ny
riktning i Damaskus, då Egypten
och Syrien plötsligt sammanslölos
till en gemensam statsbildning under namnet den Förenade arabrepubliken. Denna tilldragelse, som i
realiteten innebar, att Syrien förvandlades till en egyptisk provins,
utgjorde naturligtvis i första hand
en ny stor framgång för presidenten Nasser. Det skulle emellertid
snart visa sig, att Syriens uppgång i
den imperialistiska egyptiska storstaten inte utgjorde någon motsvarande vinst för Nassers protektor i
Moskva. Tvärtom torde ett skäl för
de dittills makthavande i Damaskus till att låta sig absorberas av
Egypten just ha varit deras oro för
att ett självständigt Syrien skulle
råka helt under kommunistiskt inflytande. Med stöd av erfarenheterna från Egypten kunde man
däremot vänta sig, att den nasserska militärregimen skulle hålla
de kommunistiska kretsarna i Syrien särdeles kort. Denna förväntan
infriades också, och så till vida innebar upprättandet av den Förenade arabreptibliken åtminstone i
den första omgången ett bakslag för
kommunismen i Mellersta östern,
samtidigt som det givetvis ur rent
utrikespolitisk synpunkt var en
framgång för Ryssland.
Nassers nya framstöt utgjorde
ännu klarare än förut ett försök att
taga ledningen av hela den panarabiska rörelsen. Detta drag intensifierades ytterligare, när det avlägsna Jemen efter en månad affilierade sig med Förenade arabrepubliken under bevarande av sin
egen statliga identitet. Då hade redan ett motdrag gjorts av Nassers
främste motspelare inom den arabiska världen, den gamle Nuri-esSaid i Bagdad, som skapade en motsvarande federation av de bägge
hasjemitiska kungarikena, Irak
och Jordanien, under konung Feisals spira. Mot det av Moskva understödda J{airos panarabiska an- 19
språk stod sålunda den med västern allierade regimen i Bagdad,
vilken i motsats till Nasser inte
stödde sig på den nya medelklassen
utan på de gamla härskande kretsarna inom arabvärlden. I denna
tävlan kunde Nuri mot Nassers demagogi ställa de flödande oljeinkomsterna, som gjorde Irak till det
ekonomiskt högst utvecklade bland
arabrikena. En förskjutning till
Nassers förmån var det emellertid
av allt att döma, då konung Saud
av Saudi-Arabien, på vilken amerikanerna 1957 hade satsat alldeles
särskilt, i mars mer eller mindre
frivilligt överlät den aktiva maktutövningen åt sin mot Nasser sympatiskt inställde broder. Därmed
svängde det likaledes oljerika
Saudi-Arabien åter tillbaka från
den med hasjemiterna lierade politik i opposition mot Nasser, som
det hade fört under den jordanska
krisen 1957.
Fram på vårkanten flyttades
maktkampens yttre manifestationer över till en vrå av Mellersta
östern, som ditintills hade framstått som en jämförelsevis fridfylld
oas – den ekonomiskt blomstrande
lilla republiken Libanon. Dess regering under president Chamoun och
utrikesminister Malik hade fört en
klart västorienterad politik och därför varit en nagel i ögat på både
Nasser och hans beskyddare i
Moskva. Nu utlöste Chamouns försök att i strid med den gällande författningen bli omvald till president
en upprorsrörelse, som i viss mån
20
också fick en prägel av muhammedansk resning mot det kristna elementet i Libanons styrelse. Oroligheterna föranledde den libanesiska
regeringen att inför FN: s säkerhetsråd anklaga Nasser för inblandning i Libanons inre förhållanden. Anklagelsen torde ha varit
särdeles välmotiverad redan med
hänsyn till den propaganda, som
förekom i den statsdirigerade Kairopressen liksom i den egyptiska
radion. På svenskt förslag tillsattes
en internationell observationskommitte i Libanon med rätt hårt begränsade befogenheter. Denna kommitte förklarade i början av juli,
att den inte hade iakttagit någon infiltration från Syrien i Libanon.
Iakttagelsens sanningsvärde torde
vara rätt ovisst, men dess förekomst i ett officiellt FN-dokument
var obestridligen en trnmf för Nasser och Moskva och en motsvarande
motgång för Amerika, vars möjligheter att intervenera till den lagliga Beirutregeringens hjälp därmed hade avsevärt beskurits. Det
uppstod på sina håll ett intryck av
att FN:s ledning tenderade att
åter föra samma nasservänliga politik som under Suezkrisen.
Men vid denna tidpunkt skulle
krisen i Mellersta östern plötsligt
flamma upp i full låga på ett helt
annat håll. Den 14 juli utbröt alldeles oväntat en militärrevolt i
Bagdad. Hela den hemmavarande
kungliga familjen och någon dag
senare även regeringschefen Nuri
massakrerades under alldeles ovanligt brutala och upprörande former,
och även några europeiska besö-
kande i Bagdad delade samma öde.
I spetsen för de revolterande trupperna övertog en militärjunta under general Kassem ledningen, bröt
förbindelsen med Jordanien och
närmade sig Nasser. Väl mest tack
vare den omständigheten, att alla
potentiella motståndsledare hade
massakrerats eller fängslats, kunde
han efter några dagar behärska situationen i hela landet. Hur befolkningens stora massa egentligen stod
till de kämpande fraktionerna,
torde vara omöjligt att avgöra, då
en gammal klokhetsregel i dessa
länder bjuder den vanlige enkle
medborgaren att i sin egen säkerhets intresse hylla segraren med
jubel och i förekommande fall bidraga till den besegrades massakrering. Att Kassem hade stöd hos
vissa yngre officerare och intellektuella med antivästlig och panarabisk inställning, förefaller likväl
säkert, liksom att han i viss mån
kunde anknyta till traditionerna
från den misslyckade protyska kuppen 1941.
Det inträffade innebar en mycket
svår motgång för Amerika och England, vilkas arabiska politik i hög
grad hade varit baserad på alliansen med Irak och på detta lands
medlemsskap i Bagdadpakten. Det
öde, som nu övergått Nuri och hans
konung, innebar också en fruktansvärd prestigeförlust för västmakterna och mycket allvarliga tvivel
om deras förmåga att skydda de
arabiska statsmän, som ännu tilläventyrs kunde vara villiga att
satsa på dem. Saken gjordes knappast bättre av att det enligt åtskilliga bedömares mening var Washington och London, som underlåtit
att stärka Nuris ställning inför den
allmänna opmwnen genom att
medge honom de måttliga framgångar i den för alla araber livsviktiga Palestinafrågan, om vilka
han vid flera tillfällen lär ha bönfallit, under framhållande av de
vådor, som voro förenade med att
låta Nasser framstå som arabismens
ende pålitlige målsman i detta hänseende.
Det förelåg alldeles klart en ytterst allvarlig fara för att händelserna i Bagdad och västmakternas
stora prestigeförlust skulle få omedelbara och katastrofala verkningar
i Libanon och Jordanien, där de
västorienterade regimerna redan
förut kämpade med mycket stora
svårigheter. Det var därför naturligt – och väl i sak att betrakta
som nödvändigt– att man i Washington och London beslöt sig för
skyndsamma motåtgärder för att
stötta Chamoun och Hussein liksom för att övertyga de tvivlande
om att Västern ingalunda blivit en
quantite negligeable Mellersta
östern. Den amerikanska flottan
landsatte marinsoldater i Beirut
och Royal Air Force fallskärmsjä-
gare i Amman, i bägge fallen efter
direkt framställning härom av vederbörande lands lagliga regering.
Sålunda förhindrades en omedelbar
……
21
omstörtning av förhållandena inom
arabvärlden och räddades åtminstone något av Västerns politiska
prestige.
Frågan är emellertid, om man i
Washington och London från början hade avsett att inskränka sig
till detta eller om man inte egentligen hade varit betänkt på att gå
vidare och återställa lagliga förhållanden i Irak. Enligt vissa rykten
lär särskilt Turkiet, vars strategiska läge, redan förut rätt bekymmersamt, starkt försämrades genom tillkomsten av en ovänligt sinnad regim i Irak, ha förordat en
väpnad intervention mot Kassem.
I alla händelser ägde ingen sådan
rum. Om detta berodde på att den
aldrig varit avsedd eller på att den
gamla regimens totala undanrö-
jande gjorde all intervention ändamålslös eller på de hotande trupprörelser och andra manifestationer,
som under dessa dagar förekommo
från rysk sida och tycktes hota med
mycket vittutseende förvecklingar,
måste i brist på allt autentiskt källmaterial till frågans belysning lämnas helt öppet.
Det återstod att se, dels hur utvecklingen i Irak skulle bli under
den nya regimen, särskilt med hänsyn till utformningen av utrikespolitiken, dels hur västmakterna
skulle ställa sig till fortsättningen
av sin intervention i Libanon och
Jordanien. Även en för stunden
framgångsrik sådan inblandning
ställer alltid till sist problemet, hur
man skall kunna avveckla engage- 22
manget. Att stanna kvar på obestämd tid i Beirut och Amman
skulle medföra en svår belastning
för västmakterna i förhållande till
alla de nya nationerna, eftersom de
med skenbart fog skulle kunna
framställas såsom alltjämt användande gamla, illa beryktade imperialistiska metoder. Om å andra sidan en avveckling av den militära
interventionen i de båda länderna
omedelbart eller nästan omedelbart skulle medföra, att bägge så-
som mogna frukter fölle i Nassers
turban, så riskerade man att vara
tillbaka i just den situation, som
man hade lyckats avvärja i juli.
Amerikanarna lyckades, efter
stora svårigheter, åstadkomma en
nödtorftig kompromiss mellan de
stridande parterna i Libanon kring
valet av överbefälhavaren general
Chehab till president med en premiärminister, som nyss hade kämpat med vapen i hand mot Chamoun men nu stod i spetsen för ett
slags samlingsregering. I hägn av
dessa anordningar kunde så marinsoldaterna under hösten dragas tillbaka. Kompromissen förefaller att
vara åtskilligt fetare för den tidigare pro-nasseritiska oppositionen
än för Västerns egna anhängare.
Den innebär otvivelaktigt, att Libanon i fortsättningen kommer att
föra en vida mindre västligt orienterad utrikespolitik än under Malik.
Det återstår att se, om kompromissen håller i längden.
Jordanien utrymdes också under
hösten av de engelska fallskärmstrupperna. Det hade rätt allmänt
spåtts, att konung Husseins regim
ej skulle bli många dagar gammal,
sedan den siste brittiske soldaten
lämnat hans rike. Dessa spådomar
ha i varje fall hittills inte slagit in,
utan tvärtom tycks den unge monarkens popularitet under hösten
ånyo ha stigit. Det är emellertid allom uppenbart att hans ställning
på längre sikt är oerhört vansklig,
i ett rike som saknar historisk och
etnografisk enhet liksom ekonomiska resurser och som omges av
fientligt sinnade grannar på de
flesta sidor. Husseins särdeles
ovissa chans skulle väl ligga i det
faktum att varken Saudi-Arabien
Irak eller – allra minst – Israel
med glädje skulle se Nasser sluka
även Jordanien.
Sin yttre välsignelse hade den åtminstone tillfälliga kompromissen i
Mellersta östern fått genom FN.
När krisen stod på sin höjdpunkt,
hade Krustjev utnyttjat den till att
under ytterst hotande åtbörder
kräva ett omedelbart förverkligande av det gamla ryska propagandakravet på ett möte på s. k.
högsta nivå. Amerika och England
hade emellertid endast gått med
härpå, om detta möte hölles inom
ramen av säkerhetsrådets överläggningar. Krustjev syntes först benä-
gen att svälja denna lösning och
förklarade sig i princip och med
vissa modifikationer godtaga förslaget. Men detta stötte tydligen på
mycket häftig motvilja i Peking.
Dels var alltjämt Formosaregeringen Kinas representant i det sä-
kerhetsråd, som skulle bilda ram
för toppkonferensen, dels skulle
Kommunistkina över huvud taget
inte få vara med om det storpolitiska skådespelet, där Nehru i stället skulle stä som de färgade folkens store företrädare. Efter en
plötslig konferens hos Mao avvisade Krustjev därför det förslag,
som han nyss hade synts redo att
acceptera. Han begärde nu i stället
vad U.S.A. från början hade önskat,
nämligen en urtima session i FN: s
generalförsamling. Denna motsågs
med ganska dystra förväntningar
såsom ett sannolikt forum för häftiga motsättningar och för skällsord av en t. o. m. för nutida diplomati kvalificerad beskaffenhet. Så
blev emellertid ej fallet, eftersom
arabstaterna lyckades ena sig om
en gemensam, alldeles intetsägande
godviljeresolution, vilken enhälligt
antogs av församlingen. Den innebar en uppmaning till arabstaterna
att avhålla sig från inblandning i
varandras inre angelägenheter och
ett uppdrag åt generalsekreteraren
att vidtaga åtgärder för att trygga,
att FN-stadgans principer iakttages
beträffande Libanon och Jordanien
för att underlätta de främmande
truppernas snabba tillbakadragande.
!raks förhållanden ha efter den
blodiga julikuppen knappast utvecklats alldeles på det sätt, som
man nog då i allmänhet väntade.
Landet har inte i någon form anslutits till Förenade arabrepubliken
23
utan bevarat sin självständighet,
och Kassem har i vissa hänseenden
– särskilt i vad gäller huvudfrå-
gan, d. v. s. oljan- till synes visat
västmakterna åtskillig hänsyn. Den
bland hans vapenbröder från massakern den 14 juli, som mest framstod som Nassers handgångne man,
överste Arif, vilken förväntats
komma att spela Nasser till Kassems Naguib, blev först utlyftad ur
regeringen och senare fängslad. Bakom denna linje i skeendet ligger
otvivelaktigt en bestämd önskan på
många håll i Bagdad att inte ansluta sig i underordnad form till
det ganska illa sedda Egypten,
vilket av ålder betraktats som en rival om ledarställningen i den arabiska världen. Det är också klart,
att om ett självständigt Irak skall
kunna utföra de ekonomiska och
sociala reformer, som Kassem frikostigt utlovat, måste oljeflödet
fortgå ohämmat. Detta förutsätter
i sin tur goda förbindelser med de
makter, vilka i motsats till Ryssland och Egypten måste förbli de
stora avnämarna av den viktiga
produkten inom den framtid, som
låter sig överskåda, alltså västmakterna.
Trots denna hittills i vissa avseenden ur Västerns synpunkt positiva utveckling är Irak vid årets
slut föremål för mycket allvarliga
farhågor i London och Washington.
I sin maktkamp med Arif och nasserismen har Kassem nämligen ansett sig nödsakad att söka stöd hos
det tydligen ganska välorganise- 24
rade kommunistiska partiet i Irak.
Utvecklingen därstädes har därför
under de sista månaderna haft en
mycket ominös likhet med den i
Syrien ett år tidigare – alltså en
allt starkare kommunistisk infiltration inom landets styrelse och ett
växande militärt beroende av Ryssland i form av allsköns vapenleveranser med ty åtföljande tekniker
och instruktörer. satellitperspektivet har på det mest påtagliga sätt
öppnat sig för det nya Irak, och
snart sagt vad som helst kan tänkas hända där under 1959.
Parallellt med händelseutvecklingen i Mellersta östern utspelades
under förra hälften av 1958 på ett
annat håll i världen ett drama,
vars utgång också innebar ett slag
mot det amerikanska inflytandet.
De svåra missförhållandena i Indonesien, som blivit följden bl. a. av
regeringens rabiata kampanj mot
resterna av det holländska inflytandet på det ekonomiska området,
liksom javanesernas utnyttjande av
de andra öarna, från vilka landets
rikedomar i stor utsträckning
egentligen härstamma, och presidenten Sukarnos allt tydligare
tendens till något slags diktatur av
mer eller mindre folkdemokratiskt
snitt, allt framkallade ett växande
missnöje. Till sist övergingo patriotiska element under ledning av en
del högre officerare och några ledande politiker av antikommunistisk färg, efter att under åtskillig
tid ha etablerat en relativt oberoende styrelse i delar av Sumatra
och Celebes, i februari 1958 till
formligt uppror mot Sukarno. Det
var alldeles tydligt, att man i Washington på mycket goda grunder
önskade upprorsmännen all möjlig
framgång. Man vågade likväl ej direkt och effektivt stödja dem av
rädsla för komplikationer med
Ryssland och Kina, vilka givetvis
skulle ha tagit Sukarnos parti. Så
blev resultatet, att den officiella regeringen efter ganska omfattande
militära operationer lyckades bryta
det organiserade motståndet på
öppna fältet och reducera motparten till guerillaband i det inre av
Sumatra och Celebes. Hoppet för
att en utveckling i allt mer kinesisk riktning skall kunna undvikas
i ett av världens rikaste och strategiskt viktigaste men efter holländarnas avtåg mest vanstyrda områden, ligger väl nu närmast i att den
indonesiska armen skall fortsätta
att visa den antikommunistiska
hållning, som hitintills har utmärkt
dess politiska uppträdande. Av Sukarno torde Västern däremot överlag knappast ha mycket gott att
vänta.
Karakteristiskt för det storpolitiska skeendet under 1958 har varit, att i ungefär samma stund, som
ett visst lugn åter sänkt sig över en
av de kalla krigets skådeplatser,
har spänningen med full kraft brutit ut på ett annat håll. Regelbundenheten härutinnan har varit så
stor, att man har svårt att släppa
tanken på tillvaron av en eller flera mästerregissörer för detta makabra skådespel. Knappt hade Mellersta östern återgått till sina
blygsamma föreställningar om normala politiska förhållanden, så började kanonerna tala vid Formosasundet efter flera års tystnad. Det
var åter fråga om ett av de allra besvärligaste problemen i efterkrigsvärlden, nämligen det förhållandet,
att den kinesiska nationalistregeringen vid sin flykt över till Formosa för ungefär ett årtionde sedan hade lyckats bevara herraväldet över de omedelbart intill fastlandets kust belägna öarna Matsu
och Quemoy. Innehavet av dessa
gav åt Chiang möjligheten att framställa tanken på en återinvasion av
fastlandet såsom en alltjämt gripbar verklighet. För herrarna i Pckinginnebar det en motsvaranderätt
kännbar prestigeförlust att ej ha
lyckats sopa rent på sin tröskel.
Redan detta måste för Mao och
hans kumpaner innebära goda skäl
för en aktion, men därtill kom nå-
got annat. Det var alldeles tydligt,
att ett allvarligt företag mot kustöarna skulle försätta Washington i
en ytterst obehaglig situation. Å
ena sidan kunde man där befara,
att Chiangs avhysning från Quemoy
och Matsu kunde få de allvarligaste
följder för hans ställning på själva
Formosa och därmed för hela den
amerikanska maktpositionen i västra stilla havet. Å den andra åter
var det lika klart eller ännu klarare, att såväl Amerikas europeiska
bundsförvanter som stora delar av
25
den amerikanska opmwnen själv
med allra största olust skulle se
landet invecklat i fientligheter för
den politiskt bankrutterade Chiangs
och de obetydliga kustöarnas skull.
Man kunde riskera ett krig utan allierade och med det egna landet
starkt delat.
Den amerikanska Formosapolitiken under höstens kris måste under
sådana förhållanden gå ut på att
stödja Chiang utan att göra det alltför öppet och att hota Peking med
direkta fientligheter, om de röda
ginge till samlat angrepp mot öarna,
men utan att oåterkalleligen binda
sig för några drastiska steg. Det
gällde alltså att lavera, som det förr
plägade heta i dylika sammanhang.
Denna taktik har i varje fall hittills
varit framgångsrik. Frampå hösten
dog kanonbullret vid Formosasundet åter bort utan att något egentligen hade hänt. Nationalisterna stå
alltjämt kvar på kustöarna; en av
den amerikanska diplomatiens viktigaste uppgifter torde vara att före
nästa aktualisering av frågan få
dem därifrån på ett sätt, som bevarar Chiangs ansikte. Det torde emellertid vara särdeles tvivelaktigt, om
man i Peking är beredd att medverka till en uppgörelse, som skulle
befria Washington från ett av dess
tyngsta bekymmer. Spelet i Formosasundet kan återupptagas, när
helst det röda Kina så finner lämpligt.
Med ungefär samma precisiOn,
som kanonerna vid Formosasundet
~~~~—.-· – – – – –
26
hade spelat upp, när Irak-krisens
efterdyningar hade börjat lägga sig,
så aktualiserades nu Berlinfrågan,
samtidigt som lugnet åter sänkte
sig vid den kinesiska sydkusten.
Även här kunde det påräknas, att
västsidans enighet ej skulle vara
alldeles fullständig rörande det
problem, som bragtes på tapeten.
Visserligen var Förenta staternas
prestige hårt engagerad i Berlin
och visserligen var Västtysklands
engagemang i denna fråga så djupt,
att Amerika ej gärna kunde rygga
sin ställning även av hänsyn till
denna betydelsefulla bundsförvant,
vars ekonomiska, industriella och
militära styrka är i ständigt växande. Men däremot kunde möjligen
påräknas, att varken England eller
Frankrike så snart efter 1938-1945
års händelser skulle vara villiga att
taga till och med risken av ett
atomkrig på en fråga, som dock
främst var tysk och inte direkt
gällde dem själva.
Även bortsett från denna möjlighet att slå in en kil mellan motsidans makter hade Ryssland alldeles påtagliga motiv för att taga upp
Berlinfrågan. Det gällde att få Östtyskland erkänt som en riktig stat
av västmakterna. Det gällde vidare
att genom en rysk seger och en Västerns reträtt just i denna fråga
starkt påverka opinionen väster om
Elbe och Saale och övertyga den
om utsiktslösheten i att genom anslutning till västmakterna uppnå
en lösning av det tyska problemet.
Vad Moskva nu föreslog – östra
Berlins införlivande med östtyskland och Västberlins förvandling
till en »fri stad» utan västmaktsgarnisoner-öppnade därjämte för
framtiden inte endast möjlighet till
östtysklands fullständiga erkännande som oberoende stat utan
också till Västberlins snara införlivande med denna stat, som på alla
sidor omgav det. Om västtrupperna
en gång kommit bort från Berlin,
behövde en kupp där inte omedelbart utlösa storkriget. Moskva
skulle i sådant fall ej sakna skäl
att kunna hoppas på att en bred
opinion skulle göra det svårt åtminstone för regeringarna i London och Paris att sätta sina nationers hela existens på spel till följd
av något som skenbart redan kunde
te sig blott som ett, låt vara beklagligt, fait accompli. Det skulle mycket väl kunna bli det beryktade »att
dö för Danzig» i ny upplaga.
Krustjevs förslag framställdes i
ett slags halvultimativ form, i det
att han uttryckligen förbehöll sig
fria händer för det fall, att västsidan inte inom sex månader komme
med antagliga förslag.
På denna punkt står frågan alltjämt vid årsskiftet, eftersom västmakterna efter en rätt lång betänketid endast avlåtit svar, vilka i allt
väsentligt innebära, att de stå kvar
vid sin gamla ståndpunkt, d. v. s.
urgera sin absoluta rätt att fortsätta Berlinockupationen liksom
ryssarnas bristande befogenhet att
egenmäktigt sätta in östtyskarna
såsom sina efterföljare i Berlins
~—-·~-
styrelse. Man vidhåller också, att
Berlinfrågan endast bör tagas upp
till diskussion i samband med det
tyska spörsmålet i dettas helhet och
med det europeiska säkerhetsprobleinet över huvud taget. Det är
emellertid ett faktum, att åtskilliga
röster höjts på västsidan, bland
dem George Kennans som på senare
tid spelat en rätt egendomlig roll,
för att man ej denna gång skall
låta det stanna vid vad man kallar
en negativ ståndpunkt utan komma
ryssarna i någon mån till mötes. Så-
som skäl härför bruka givetvis anföras folkpsykologiska skäl, d. v. s.
risken att inför världsopinionen
komma att framstå som den oresonliga parten, vars non-possumuspolitik hindrar ett biläggande av
det kalla kriget. Hur långt reträtten i så fall bör fortsättas och vad
som i olika hänseenden kan bli
dess följder, brukar man inte gärna
lämna närmare uppgifter om. Ännu
iå länge tycks Dulles emellertid ha
situationen i sin hand i Amerika
liksom Adenauer i Tyskland. Man
får likväl ej glömma, att rikskanslern numera är en mycket gammal
herre, vars en gång kommande efterträdare alltjämt är okänd. Dulles’ ställning åter har otvivelaktigt
blivit i viss mån rubbad genom det
stora republikanska nederlaget vid
höstens mittperiodsval i Förenta
staterna, där hans utrikespolitik
och dess förmodade risker tillhörde
de ting, som framför allt lämnade
ammunition åt regeringens vedersakare.
27
Åtskilligt har spekulerats angå-
ende vilka åtgärder som Moskva
kan tänkas komma att vidtaga, om
de sex månaderna löpa till ända
utan någon uppgörelse. Någon moderniserad form av Berlinblockaden
för tio år sedan har därvid gärna
nämnts som en möjlighet. Västmakterna å sin sida ha ej heller
försummat att antyda sin beredskap att, om så skulle tarvas, lämna
en tidsenlig version av den berömda
luftbron. På sakernas nuvarande
föga framskridna ståndpunkt torde
det vara klokast att ej gå för långt
i kannstöperier om den eventuella
utvecklingen kring Tysklands forna
huvudstad.
Parallellt med det verkliga politiska skeendet, d. v. s. den intensiva
maktkampen mellan de bägge stora
blocken, pågingo också som ett
slags skuggspel förhandlingarna i
avrustningsfrågan liksom diskussionerna om modaliteterna för ett
möte på högsta nivå för att åvägabringa en internationell avspänning. Då de alltjämt inte ha lett
till något slags gripbart resultat
och då det förefaller ganska tydligt, att den ena sidan driver dem
blott för att uppnå vissa propagandafördelar, kunna de här förbigås.
Vad angår den inre utvecklingen
i de ledande staterna, har den blott
på ett håll, nämligen Frankrike,
varit av speciellt intresse. Här har
redan berörts, att de amerikanska
valen i början av november med- 28
förde en mycket stor demokratisk
framgång, som ytterligare försvagade Eisenhowerregeringens ställning, ehuru det i varje fall än så
länge knappast förefaller särskilt
troligt, att detta kommer att medföra några större följder för amerikansk utrikespolitik. I England fö-
refaller det däremot, som om opinionsutvocklingen, att döma av gallupundersökningar och fyllnadsval,
tagit en vändning till fördel för den
sittande konservativa regeringen.
Ryktena om att Macmillan skall
vädja till väljarna tidigare än fö-
rut beräknat ha också starkt tilltagit – det gäller att fånga in valvindarna innan de än en gång
hinna kantra över på vänsterkanten. I Ryssland har Krustjev till synes ytterligare befäst sin maktställning genom att utrensa även Bulganin. I Tyskland har regeringen
Adenauer med framgång hävdat
sitt grepp om folkmeningen, medan
oppositionen fortfarande arbetar
under samma svårighet att åstadkomma ett dragande program.
Från Italien äro tecknen däremot i
viss mån illavarslande och peka
snarast åt en period med vacklande
majoriteter och svaga och kortlivade regeringar i stil med vad
Frankrike haft att dragas med. En
kammarupplösning förefaller här
mycket väl tänkbar för att söka
skapa större klarhet och stabilitet.
Ytterst olyckligt utföllo också de
finska valen. Till följd av splittringen på socialdemokratiskt håll
och agrarernas tillbakagång kommo
folkdemokraterna tillbaka från valurnorna som d111t starkaste partiet i
riksdagen. Den vid årsskiftet pågå-
ende synnerligen olustiga regeringskrilllen har på ett skrämmande
sätt visat, hur utsatt för allvarliga
faror landets såväl yttre ställning
som inre hållfasthet ånyo har blivit.
Intresset har emellertid så gott
som helt varit koncentrerat på den
inrikespolitiska utvecklingen i
Frankrike, som också varit särdeles
dramatisk. I mitten av mars· stupade regeringen Gaillard på misstankar för alltför stor villighet till
eftergifter i Nordafrika. En av de
sedvanliga oändliga regeringskriserna följde. Till sist gick budet efter många omgångar till folkrepublikanen Pflimlin. Då emellertid
denne misstänktes för att komma
att bilda en vänsterinriktad kombination, som kunde tänkas beredd
att kapitulera i Algeriet, utbröt den
13 maj en resning bland den franska befolkningen därstädes och
med stöd från vissa delar av krigsmakten. Parismyndigheterna förlorade all ledning av den algeriska
förvaltningen och olika säkerhetsutskott övertogo makten, det viktigaste bland dem under ledning av
fallskärmsgeneralen Massu. överbefälhavaren i Alger, general Salan,
spelade en egendomlig dubbelroll
såsom på en gång Parisregeringens
förtroendeman och revoltmännens
protektor. Händelserna i Algeriet
förmådde äntligen kammaren i Paris till en kraftyttring. Den gav omJ
sider Pflimlins nybildade regering
ett övertygande förtroendevotum
och utrustade den med mycket vittgående fullmakter.
Men timglaset var nu nästan utrunnet. stämningen att hela systemet inte längre fungerade, att nå-
got nytt vore nödvändigt och att
det denna gång gällde hela Frankrikes tillvaro, var vida utbredd.
Ropen på general de Gaulle höjdes
på många håll, och generalen själv
förklarade sig den 15 maj redo att
bli Frankrikes ledare, en förklaring som han ytterligare utvecklade
några dagar senare. Det var tydligt,
att han inte tänkte sig en statskupp
utan ett makttillträde inom ramen
för den gällande författningen men
med obegränsade möjligheter att
sedan reformera denna. Kammarens vänsterpartier stretade emellertid emot, och utsikterna för ett
inbördeskrig eller ett försök att
med en folkfront under starkt kommunistiskt inflytande slå ned den
nationella rörelsen syntes ej ringa.
Emellertid framträdde nu krigsmakten såsom den enda effektiva
maktfaktorn i landet. När resningen
i Algeriet den 24 maj spred sig
även till Korsika, blev det tydligt,
att regeringen Pflimlin inte förfogade över pålitliga väpnade styrkor
för att upprätthålla ordningen. Faran för en kupp med fallskärmsstyrkor mot själva Paris lär ha varit överhängande, och i detta läge
sattli presidenten Coty in alla sina
krafter på att åvägabringa en regeringsbildning i lagliga former un- 29
der de Gaulle såsom uppenbarligen
den enda vägen att rädda landet
från totalt kaos. Den 31 maj fick
generalen uppdraget, och följande
dag beviljade nationalförsamlingen
honom investitur med 329 röster
mot 244. Vänsterpartierna hade
spruckit i det avgörande ögonblicket, och särskilt vissa ledande socialdemokrater såsom förre presidenten Vincent Auriol och förre konseljpresidenten Guy Mollet framträdde som generalens medhjälpare.
Den regering, som bildades av de
Gaulle, fick karaktär av en vittgå-
ende nationell samling. Vid sidan
av en rad experter och generalens
egna gamla förtroendemän inträdde
flera av Frankrikes ledande politiker såsom ministrar: Pflimlin och
Mollet såsom vice konseljpresidenter och högerchefen Pinay såsom finansminister. Kommunisterna och
några andra intransigenta vänstermän såsom Mendes-France stodo
helt isolerade och betydelselösa.
Vid sommarens slut förelåg de
Gaulles författningsförslag till folkomröstning. Det innebar en grundlig revision av de principer, som
tillämpats med så bedrövliga resultat under de tredje och fjärde republikernas dagar. Makten förflyttades i stor utsträckning från
kamrarna till regeringen och särskilt till republikens president; inflytandet från den amerikanska
konstitutionen var här otvetydigt.
Men de demokratiska och parlamentariska grundprinciperna kvarstodo.
. –
—————————————————–
30
Folkomröstningen fick karaktär
av ett överväldigande förtroendevotum för de Gaulle, och detsamma
gällde de val, som anordnades efter
den nya författningens ikraftträ-
dande. De gåvo till resultat ett katastrofalt bakslag för kommunisterna och de radikala, medan folkrepublikaner och socialdemokrater
relativt väl höllo sina ställningar.
Som segerherrar framstodo det
nya, ännu rätt konturlösa gaullistiska partiet (för vilket generalen
dock knappast övertagit något
slags ansvar) och Pinays konservativa, vilka tillsammans besatte 320
platser av 465. Av dessa 320 fingo
gaullisterna ej mindre än 188, trots
att Pinay vid valets första omgång,
där partierna gingo fram vart för
sig, hade fått drygt 4 millioner röster mot gaullisternas 3,7. Kommunisterna, vilkas andel i väljarkåren
dock endast hade sjunkit från 26
till 19 %, lyckades blott besätta tio
mandat och radikalerna 13. En rad
av de Gaulles speciella motståndare
bland de sistnämnda, främst Mendes-France, föll igenom.
Det kan möjligen sägas, att valsegerns oväntat stora omfattning
och då särskilt den oproportionerligt starka ställning, som den till
sin kvalitet och sina syften föga
kända gaullistgruppen erhållit, i
fortsättningen kan försvåra för de
Gaulle att som republikansk president vidareföra den ytterst moderata och samlande politik, som han
fört under de sju månaderna som
konseljpresident. Framför allt kan
detta vålla bekymmer, när han nu
äntligen nödgats taga slutgiltig
ställning till den svåra algeriska
frågan, där hans egna åsikter tydligtvis äro långt måttfullare än flertalets bland dem, som bragt honom
till makten.
Ett märkligt drag i årets händelser, som också bör noteras, är den
inrikespolitiska utvecklingen i ett
flertal av de nya stater, som tillkommit i Asien och Afrika. Redan
tidigare hade i åtskilliga av dessa
det inre händelseförloppet tagit en
tydlig riktning åt diktaturen i olika
former. Särskilt gällde detta flertalet arabstater men även t. ex. Thailand. Under 1958 har nu militärdiktaturen ersatt ett mer eller
mindre parlamentariskt styrelseskick i Pakistan, i Birma och i Sudan. Om man därtill lägger, att de
inre förhållandena på Ceylon göra
ett allt annat än uppmuntrande intryck, att Tunisien i realiteten är
president Bourgibas diktatur, att i
Indonesien det parlamentariska
systemet helt upphört att fungera
efter inbördeskriget och att oppositionens ställning i Ghana förefaller
minst sagt besvärlig, så är det
egentligen blott i Indien och i Israel, som någonting, som i alla fall
påminner om västerländsk parlamentarisk demokrati, numera fungerar. Hur länge?

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner