Print Friendly

Det judiska folkets framtid

Av Redaktionen | 31 december 1948


1948


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

DET JUDISI(A FOLKETS
FRAMTID
Av professor HUGO VALENTIN, Uppsala
ÅRTIONDENA omkring 1800-talets mitt konkurrera med Antoninernas tid om äran att anses som den lyckligaste epoken i Västerlandets historia. Industrialismens värsta sociala olägenheter
hade börjat övervinnas, den segrande frihandeln och de nya kommunikationsmedlen öppnade oanade möjligheter till ökat välstånd
och – till mänsklighetens förbrödring. Det är karakteristiskt,
att man företrädesvis betraktade de stora uppfinningarna och vetenskapliga upptäckterna som ett nytt medel härtill och icke som
vår generation anlade företrädesvis försvarstekniska synpunkter.
I denna anda av optimism och liberalism skulle, trodde man,
judefrågan kunna lösas medelst assimilation. Åtminstone var det
den allmänna uppfattningen i Västeuropa, där judarna, i motsats
till vad fallet var i Östeuropa, till största delen icke bevarat sin
nationella prägel. Judarnas »exklusivism», ett resultat av mångahanda samverkande judiska och antijudiska krafter, skulle övervinnas, då den icke-judiska omvärlden vänligt öppnade sig för dem.
Denna åskådning var också de västeuropeiska judarnas. De ackommoderade sig i överensstämmelse med den. Deras sammansmältning med den icke-judiska befolkningen begynte, kulturellt och
biologiskt.
Även till Östeuropa, som i århundraden varit diasporajudenhetens kraftkälla, sedan de forna stora judiska kulturcentra, i
Babylon, Spanien och annorstädes, gått under, trängde liberalismens ideer men slogo icke igenom såsom i Västeuropa. Det var
dock i Ryssland-Polen, där de flesta judarna bodde, en allmän
tro, att de konstitutionella och demokratiska ideernas seger också
där skulle medföra judarnas likaberättigande i staten och samhället. Men man tänkte sig i allmänhet, särskilt mot århundradets
slut, icke en assimilation av västeuropeisk typ utan i stället nationella minoritetsrättigheter för judarna liksom för andra av rikets
icke-ryska folk.
614
Det judiska folkets framtid
Redan på 1870-talet, således strax efter det att de svenska judarnas emancipation fullständigt genomförts genom en serie grundlagsändringsbeslut, började emellertid en allt skarpare vind att
blåsa över Europa. Liberalismens tid vek för den väpnade fredens
och imperialismens. Nationalismen steg och med den antisemitismen, vars ideologi började utbildas, framför allt av österrikare
och tyskar.
Ungefär samtidigt skärptes den antijudiska politiken i Ryssland, vars judar till största delen ställdes inför valet mellan utvandring eller fullständig pauperisering. Hade det icke då funnits
ett stort utvandringsland, Amerika, där nu ett hastigt växande
judiskt centrum bildades i stället för det allt hårdare ansatta östjudi.:ska, hade den europeiska judenheten redan då träffats av en
enorm katastrof.
Zionismen, som vid denna tid uppstod i Ryssland, innebar icke
blott en reaktion mot antisemitismen. De rysk-judiska invandrarna, som på 1880-talet började kolonisera det då turkiska Palestina, skulle haft ett långt lättare arbete och långt större karriärmöjligheter i U. S. A. än i det heliga landet. Men i dem levde den
gamla religiösa längtan till fädernas land, i regel dock i sekulariserad form, och förenades hos de flesta av dem med gamla och
nya ideer om ett rättfärdigt samhälle på kollektivistisk grund.
En världsrörelse blev zionismen dock först genom Theodor Herzl,
vars bok Der Judenstaat (1896) på ett hart när profetiskt sätt
förutsade den kommande utvecklingen.
Herzl, som själv var en alldeles assimilerad österrikisk jude
utan nämnvärt judiskt vetande, var nämligen övertygad om, att
antisemitismen, alldeles oberoende av judarnas uppförande, patriotism eller assimilationsvilja, skulle krossa den europeiska judenheten, som endast genom att grunda en egen stat och utvandra
dit skulle kunna rädda sig undan den hotande katastrofen och
undan de demoraliserande förföljelserna. På Palestinas mark
skulle, menade han, makkabeernas stolta och tappra släkte komma
att återuppstå, en förutsägelse, som i viss mån kan sägas ha gått
i uppfyllelse liksom den om den kommande katastrofen.
Denna på en gång idealistiska och högst realistiska förkunnelse
betraktades dock länge som verklighetsfrämmande. De tyska judarna, de mest assimilerade i världen, litade på den tyska rättsstatens principer och på sin egen omvittnade tyska patriotism.
De ville i regel icke veta av någon judisk stat, bl. a. därför att
en sådans existens befarades skola öka deras antal, som ville driva
615
,.
Hugo Valentin
dem ut ur deras tyska fosterland. Med möjligheten av massmord
räknade de nämligen icke, åtminstone icke för egen del. De ryska
judarna åter ville i regel icke släppa tron på antisemitismens utrotning genom demokrati. Först under mellankrigstiden, då den
ryska judenheten isolerats från den övriga och till stor del krossats och östjudenheten väster om Sovjetunionens gränser kommit
under ett alltmer förödande tryck, bröt den zionistiska tanken
igenom. Ar 1929 inträdde icke-zionisterna i J ewish Agency, vars
råd och exekutiv till 50 0/o besattes med dem. Blott ett ringa antal
judar, i regel rika outsiders utan kontakt med de stora judiska
massornas liv, lidande och förhoppningar, höllo alltjämt fast vid
sin ungdoms antizionistiska ideologi. Enligt Weizmann står för
närvarande 95 0/o av världens judar bakom zionismen.
Det må här understrykas, att situationen för de stora östjudiska
massorna redan före Hitler var katastrofal, emedan de systematiskt utstöttes ur landets näringsliv, och att det här ingalunda
gällde någon hastigt övergående företeelse, framkallad av en konjunkturbetonad ekonomisk depression, utan en radikal omdaningsprocess. Sådan var situationen i Polen, där nära 3 1/2 millioner
judar bodde, och även i andra östeuropeiska länder. I brist på utvandringsländer – Amerikas invandringslag 1921 – hotades hela
den judiska befolkningen av undergång. Då Hitler tog makten i
Östeuropa, brådstörtade han blott en utveckling, som redan begynt där.
Att under sådana förhållanden Palestina ej uppläts för judisk
kolonisation i stor stil berodde som bekant på engelsmännens fruktan att driva den arabiska jorddrottsaristokratien, den i Främre
Orienten härskande samhällsklassen, i Mussolinis och Hitlers armar. Kabinettet Chamberlains vitbok av maj 1939, varigenom
Balfourdeklarationen faktiskt om också ej formellt upphävdes och
Palestina stängdes för Hitlers offer, som eljest i stort antal skulle
ha kunnat räddas dit, har icke utan skäl betecknats som ett andra
Miinchen. De engelska försöken att före och efter 1939 skaffa de
judiska flyktingarna kolonisations- och utvandringsländer gåvo
negativa resultat. Det fanns- och finnes- inga sådana länder
om ej Palestina. Så gick det, som det måste gå. På Hitlers order
mördades 6 millioner judar på Europas kontinent, däribland mer
än en million barn.
Efter Hitlers fall och det engelska arbetarpartiets seger väntade
mången, att resterna av vad som en gång var den europeiska
judenheten, till största delen skulle placeras i Palestina, helst som
616
Det judiska folkets framtid
arbetarpartiet både före valen och tidigare entusiastiskt understött zionismen. Som bekant blev motsatsen fallet – ett bevis
bland många på att den engelska utrikespolitiken icke väsentligt
beröres av partiministärernas växlingar. Englands konservativa
Middle-East-specialister i Kairo och Foreign Office, som skapat
alliansen mellan Storbritannien och den högsta arabiska överklassen och genom att bilda Arabförbundet hoppats bygga en
barriär mot befarad rysk aggression, fortsätter alltjämt sin antizionistiska politik med Bevin som gallionsfigur på skutan.
Den judiska stat, som F. N. beslöt i Lake Success 29 november
1947, omfattade ett territorium, som utgör blott en åttondel av
Balfourdeklarationens Palestina och ej är större än halva Små-
land. Mer än hälften av dess område består dessutom av ökenområdet Negev, som judarna hoppas kunna uppodla för att där
bereda plats för två millioner invandrare. Det är ännu omöjligt
att säga, hur många millioner landet i sin helhet kan komma att
livnära.
Judarna, ett folk på undergångens brant, som strider för livet
och därför tvungits att acceptera den ena kompromissen oförmånligare än den andra, hade i och med godkännandet av LakeSuccess-beslutet nått eftergifternas yttersta gräns. Det är därför
uteslutet, att de kunna anta Bernadotte-planen, som skulle beröva den lilla judiska staten två tredjedelar av dess område.
Denna skulle därigenom förvandlas till en liten betydelselös vatikanstat utan nämnvärda möjligheter att bereda de hemlösa judarna
ett hem eller att förändra judarnas internationella status genom
att förvandla dem till ett normalt folk i ett eget land med en
diaspora av normal storlek.
För att bedöma det judiska folkets nuvarande situation och
framtidsutsikter måste man ständigt ha för ögonen, att dess
diasporahistoria, sedd ur en viss synvinkel, utgör en följd av
katastrofer, som förött det ena efter det andra av de blomstrande
judiska centra. De överlevande ha sedan vandrat vidare till andra
länder, varefter samma lidandeshistoria börjat på nytt. Det finns
ingen som helst anledning att anta, att detta fasansfulla kretslopp
skulle upphöra, om allt nu skulle stanna vid det gamla, om m. a. o.
judarna alltjämt förvägras själva förutsättningen för ett normalt
liv: ett eget land. I stället för att söka bedrägligt inbilla sig, att
den nu överlevande judiska generationens ohyggliga upplevelser
blott utgöra resultatet av olyckliga tillfälligheter, ej en sig ständigt upprepande följd av den judiska diasporans egenart, måste
617
H u go Valentin
man se den bistra verkligheten i ansiktet och dra konsekvenserna
därav.
Ty den yttersta orsaken till judarnas tragedi, till deras meningslösa vandringar från land till land, sekel efter sekel, är utan tvivel
deras hemlöshet som folk. Att enskilda individer eller hela judiska
grupper smält in i den icke-judiska omvärlden ändrar icke faktum.
De förhoppningar en del judar ännu under mellankrigstiden gjorde
sig om judefrågans lösning medelst assimilation – i Östeuropa medelst minoritetsrättigheter – visade sig vara tomma
illusioner, beroende icke på någon judisk »partikularism» utan
på majoritetsfolkets motstånd, såsom redan Herzl förutsagt.
(Den judiska ceremoniallagen kan fördröja men icke varaktigt
hejda assimilationen, därest omgivningen, såsom t. ex. i Sverige,
icke distanserar sig från judarna.)
Att just judarna mer än andra minoriteter utsättas för grupphat och blivit det specifika syndabocksfolket, på vilket folken avreagera sin olust och grämelse, har många orsaker, på vilka jag
icke kan ingå här. Domaren Jackson pekade under Niirnbergprocessen på en av dem: »Judarna äro tillräckligt få för att vara
hjälplösa och tillräckligt många för att kunna utmålas som farliga.» Visst är, att icke heller i detta avseende någon ändring
skett genom det andra världskriget. Antisemitismen är alltjämt
ofantligt stark på Europas kontinent. Ä ven i länder, där regimen
är avgjort anti-antisemitisk, t. ex. i Polen, önskar största delen
av judarna utvandra.
Det skulle under sådana förhållanden vara både inhumant och
oklokt att söka sprida de »Övertaliga» judarna för alla vindar,
till på köpet till länder, som blott motvilligt skulle vilja motta dem.
»De judiska kvarlevorna i Europa», yttrade Weizmann i Lake
Success, »som för sina ögon se sina sex miljoner nedslaktade stamfränder, kunna icke uthärda tanken på en ny förskingring.» Endast i Palestina, där deras egna stamfränder motta dem med
öppna armar och, ej mindre viktigt, en stor uppgift väntar dem
i en hög ides tjänst, kan deras skövlade liv äntligen få en
mening.
Därmed ha vi berört en av judeproblemets viktigaste sidor:
den moraliska. Hetsade, förnedrade människor, hotade av fysisk
och psykisk undergång, kunna ej räddas genom parollen »rädde
sig den som kam eller genom uppmaningar att vädja till omvärldens barmhärtighet. De behöva en samlande ide, som stålsätter dem, väcker deras motståndskraft och heroism. I den för- 618
____,_____ :~
Det judiska folkets framtid
tvivlade situation, vari judenheten befann sig alltifrån slutet av
1920-talet, under kriget och delvis ännu befinner sig, fanns, bortsett från kommunismen, blott en sådan ide: zionismen. Att de
flesta judar slöto upp kring denna i stället för kring kommunismen, sammanhänger med det mänskliga behovet att värna den
gemenskap man själv tillhör, särskilt om denna diskrimineras
och förföljs. Betecknande för situationen under Hitlertiden var
det radiotelegram till det judiska Palestina, som avslutade Warszawa-ghettots heroiska resning mot nazisterna. I undergångens
timma förklarade de kämpande, att de »dogo rakryggade med
vapen i hand för det judiska folkets ära». Något av samma anda
har besjälat de judiska kolonisterna, då de mot alla olycksprofetior byggde upp ett blomstrande, demokratiskt samhälle i det
förut till stor del öde Palestina, en odlingsbragd av stora mått.
Skulle nu detta verk hejdas och det judiska folket berövas sitt
hopp om ett framtida liv i frihet och värdighet, då komma förvisso extremismen och desperationen, som hittills kunnat hållas
inom snäva gränser trots svåra psykiska påfrestningar, att gripa
vitt omkring sig. Man kan ej heller betvivla, att de desperata
dåden skulle komma att öka antisemitismen. Men intet folk kan
med själsjämvikt bära sådana ohyggliga olyckor: först mista mer
än en tredjedel av de sina genom misshandel och mord och därefter berövas också det sista hopp om bättring i sitt läge, som
världens nationer förespeglat det.
Om däremot den judiska staten bleve verklighet i nära anslutning till Lake-Success-beslutet, skulle först och främst det judiska
flyktingproblemet sannolikt vara löst inom några få år. Redan
nu upptar Israel cirka 10,000 immigranter månatligen och införlivar dem med det växande näringslivet. Och man har givetvis
senare att förvänta en större invandring från olika länder, där
judarna antingen lider av befolkningens antisemitism, såsom exempelvis i Polen, eller företrädesvis av regeringarnas, såsom i olika
muhammedanska länder från Marocko till Jemen, där judarna
redan långt före zionismens uppkomst levat i stort förtryck, i
Jemen under olidligt förtryck.
Finge judarna på detta sätt tillfälle att lämna de antisemitiska
länderna, skulle givetvis förhållandena i diasporan så småningom
normaliseras. Assimilationen där komme sannolikt att befordras
genom en sådan folkförflyttning från periferien till centrum och
genom frånvaron av inströmmande judiska flyktingsskaror. Dessutom komme förmodligen en del judar, som gripits av den judiska
619
Hugo Valentin
pånyttfödelsens ide, att utvandra till Israel även från icke-antisemitiska länder.
Men kan då en stat som den judiska i längden äga bestånd i
en fientlig arabisk värld, där den blott utgör ett obetydligt »hack»
– a notch för att begagna lord Balfours uttryckt Kanske icke.
Men det är icke troligt, att denna värld kommer att förbli fientlig.
Det pågående kriget är knappast ett krig mellan de arabiska och
judiska folken, och alldeles icke ett krig mellan Palestinas judar
och araber. Den arabiska befolkningen i Mellersta östern består,
bortsett från ett tunt överklass-skikt av stora jordägare och en
del borgerligt intellektuella element, båda starkt antizionistiska,
av en myllrande mängd till märgen utsugna bondeproletärer, som
icke ha något intresse av Arabförbundets krig mot Israel. Araberna i Palestina deltogo blott i ringa utsträckning i resningen
där åren före det andra världskrigets utbrott – de stridande
rekryterades huvudsakligen från Transjordanien, Syrien och Irak
– och även nu äro de blott i ringa grad engagerade i Arabförbundets krig med Israel, låt vara att en del av dem icke visat sig
vara immuna mot krigspropagandan. Det förhåller sig nämligen
icke blott så, att sämjan i regel varit god mellan de arabiska och
judiska kolonisterna, utan araberna ha haft stort gagn av den
judiska invandringen. Den arabiska massflykten ur landet för
några månader sedan skedde i krigspsykosens tecken. Dessförinnan var Palestina blivet arabernas främsta invandringsland med
exceptionellt hög levnadsstandard och låg mortalitet. Den judiska
kolonisationen inriktade sig huvudsakligen på att förvandla ödeland till kulturland, på sandiga, steniga öknar, på sumpmarker.
En arab som sålt en bit av sitt hemman, som han brukat extensivt,
fick genom köpesumman möjlighet att övergå till mer lönande
intensivt jordbruk, och tack vare den främst av judarna skapade
industrin fick han bättre avsättning för sina produkter. Antizionismens seger skulle för de palestinensiska araberna betyda
sänkt levnadsstandard.
Det kan i detta sammanhang understrykas, att judarna ej blott
i teorien utan även i praktiken tagit avstånd från alla kolonialimperialistiska metoder och att de med egna händer byggt upp
det judiska samhället från grunden. De ha ej behandlat araberna
som natives eller på annat sätt exploaterat, undertryckt eller
undanträngt dem.
Däremot ser den i Mellersta östern härskande jorddrottsklassen
i zionismen en fara för l’ancien regime ej blott i Palestina utan
620
Det judiska folkets framtid
i hela Främre Orienten. Ty med den följer ej blott modern teknik,
vetenskap, hygien utan även demokrati, kooperation och fackföreningsrörelse, helst som de socialdemokratiska judiska arbetarna
i Palestina, som helt dominera staten, söka skapa en intressegemenskap på jämlikhetens grund mellan sig och de arabiska arbetarna. Den arabiska befolkningen i Israel kommer säkerligen
att bli lika fri som den judiska – det bjuder bl. a. hänsynen till
de judiska minoriteterna i arabländerna – och mer välbärgad
än annorstädes i den arabiska världen.
Arabfurstarnas kamp har också i ytterst ringa utsträckning
stötts av det arabiska folket. I stället har den som nämnt vunnit
Englands stöd, vilket kommit det förut antizionistiska Ryssland
att ställa sig på Israels sida.
För närvarande har kampen koncentrerats kring det strategiskt
viktiga Negev, som England vill beröva Israel för att överlåta
till den brittiska klientstaten Transjordanien. Då U. S. A. här
icke stöder England och oppositionen inom inflytelserika parlamentskretsar mot Bevins antizionistiska politik fått ny näring
genom Arabförbundets avslöjade politiska och militära svaghet,
finnes anledning att antaga, att Israel inklusive Negev relativt
snart kommer att erkännas också av England. Därefter kommer
den väntade avspänningen mellan den nya judiska staten och
dess arabiska grannar sannolikt icke länge att låta vänta på sig.
Avgörandet nalkas. För det arabiska folket, som äger en hel
värld från Marocko till Indien, gäller det en relativt obetydlig
sak. För det judiska folket däremot, som drabbats av hårdare
slag än kanske något annat, vars fysiska existens är i största
fara och vars själ hotar att ta skada av de hopade olyckorna,
rör det sig om liv och heder. Men detta gamla kulturfolks existensform angår förvisso hela mänskligheten. Det är ett allmänt intresse, att judefrågan, som bland annat utgör en viktig ingrediens
i flyktingproblemet, snart löses, att, såsom Israels utrikesminister
uttryckte saken i Lake-Success, det judiska folket upphör att vara
mänsklighetens landstrykare. Så länge som en del av judarna
utgör ett fluktuerande element bland jordens bofasta befolkning
– 1880-1929 emigrerade var tredje jude – måste judefrågan
förbli olöst och judarnas ställning i världen labil. Den nesliga
tid måste snart tillhöra det förgångna, då hemlösa, förtvivlade
judar förgäves bulta på främmande dörrar.
621

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner