Det goda med att vara någonstans ifrån

Det är något uppfriskande med någon som tar i tu med de nya politiska klyftorna i västvärlden utan att peka finger mot ”förlorare”, ”white trash” och andra nedsättande benämningar på dem som inte röstar som den liberala eliten vill, konstaterar Peter J Olsson efter att ha lyssnat till – och läst – David Goodhart.

Sådan är engelsmannen David Goodharts ”The Road to Somewhere – the populist revolt and the future of politics” (C Hurst & co, London 2017), en bok som snabbt givit ringar på vattnet även i Sverige. När kommer en översättning?

Han granskar samhällsutvecklingen i västvärlden och noterar som de flesta andra att globalisering och ekonomisk utveckling lett till enorma framsteg, inte minst har graden av tolerans stigit i samhället, och moralen utvecklats –kanske framförallt bland dem som nu skälls för att inte ha utvecklats – renodlad rasism är till exempel ovanlig i dag.

Men ändå har det uppstått en klyfta mellan vad han kallar ”anywhere” – varsomhelst – och ”somewhere” – någonstans.

Anywheremänniskorna är välutbildade, resursstaka, uppskattar omväxling och flexibilitet, rör sig mellan platser och länder och har en negativ syn på gränser – välkomnar ofta stor migration.
Somewheremänniskorna är knutna till en bestämd plats och värdesätter trygghet och kontinuitet; Goodhart noterar att 60 procent av britterna bor högst tre svenska mil från där de bodde som 14-åringar.

Skillnaden mellan dessa grupper har alltid funnits, men anywheregruppen har varit mycket liten. Nu har den växt och blivit synligt och omfattar kanske en femtedel av befolkningen, och då inte bara ett internationellt jetset – de är lika få som alltid, ”enprocentarna” – men de innehar de avgörande positionerna i samhället och deras åsikter driver utvecklingen. Somewheres är många fler, kanske drygt hälften av befolkningen i Storbritannien. Och dagens politiska tumult beror delvis på att denna grupp har upptäckt den makt de har i demokratin, de har röstsedel och kan säga stopp och rösta för Brexit eller mot massinvandring.

Bortåt tre miljoner av dem som roöstade för Brexit hade inte röstat på många år, kanske har de nu återfunnit tron på politisk aktivitet? Då kan det bli stökiga år framåt.

David Goodhart har i en tidskriftsartikel berättat hur han lämnat sin ”liberala stam” och kastat loss från den självklara anywhereismen. Han har alltid tillhört de priviligierade, han är Etonelev och som till en konservativ parlamentsledamot men revolterade mot traditionen och blev vänsteraktivist. För att sedan kamma sig, starta vänsterliberala tidningen Prospect och arbeta med mitten-vänster-tankesmedjor som Demos. Höger, sedan vänster, men hela tiden i anywhereeliten.

Det är ju inte heller att han ändrat grundinställningen, han säger sig fortfarande vara medlem av Labour och röstade för att vara kvar i EU. Men han har, inte minst genom migrationsfrågan, kommit att se politiken på ett annat sätt.

I sin bok skriver han att den fortgående liberaliseringen inte behöver stanna. Men en framgångsrik liberalism behöver hitta ett sätt attrahera somewheres för politiken, och säkert anpassa den efter dem.

Han visar sin vänstertillhörighet genom att ta avstånd – och som alltid vänstern gör missförstå yttrandet – från Margaret Thatchers ord om att ”det finns inget samhälle”.

Det finns ett samhälle, poängterar han, och trygghet, samhörighet och känslan att höra hemma på en bestämd plats på jorden är goda ting som bör bevaras.

Egentligen känner nog många anywheres också känslan av rotlöshet när de ligger i sin Hiltonsäng någonstans i världen. Redan Karlfeldt skrev om sina förfäder:

”Mina fäder, jag ser er i drömmarnas stund,
och min själ blir beklämd och vek.
Jag är ryckt som en ört ur sin groningsgrund,
Halvt nödd, halvt villig er sak jag svek.”

David Goodhart har fått ett gott genomslag även i Sverige för sina tankar. Jag hörde honom förra veckan under årets Engelsbergsseminarium. Då utvecklade lite mer sina tankar om hur man skulle kunna hitta en fungerande balans mellan framsteg och förankring. Kanske är Bayern ett svar, menade han, och tog till sig Roman Herzogs ord om ”laptops und lederhosen” – elektronik och traditioner.

Ligger mycket i den funderingen. Men hur åstadkomma det i ett land som satts i våldsam omdaning av anywheres? Och hur få somewheres att inte använda sin demokratiska makt till att rösta fram populister?

Det är väl årtiondets tiotusenkronorsfråga.

Peter J Olsson är borgerlig skribent och chefsstrateg (M) i Region Skåne