Print Friendly

Det gäller svenska kyrkan

Av Redaktionen | 31 december 1967


1967


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

442
DET GÄLLER SVENSKA KYRKAN
Kyrkans framtid diskuteras i
denna artikel av Arne Lindgren, som under en lång tid
sysslat med denna fråga inom
socialdemokratin. Han tar därvid också upp synpunkter,
som tidigare framförts i Sv.
T. av docent Gunnar Hillerdal
och professor Gustaf Wingren.
Frågan om svenska kyrkans framtid är mycket stor; om vi inte
kan se att den är den största som
vår generation har ställts inför, så
är vi knappast beredda att börja
dryfta den.
Vi kommer ingen vart med frå-
gan, om vi, då vi närmar oss den,
tar omvägen över det parti, som vi
själva tillhör, det vill säga, om vi
förutsätter att dess rätta lösning
är en lösning som det egna partiet
tjänar på. Vi har då inte bara
omöjliggjort varje äkta lösning,
Av tjänsteman ARNE LINDGREN
utan dessutom förbrutit oss mot
frågans själva innebörd. A andra
sidan skulle man nog på många
håll helst vilja skjuta hela frågan
ifrån sig, och den önskan är nog
starkast inom det parti som jag
själv tillhör, det socialdemokratiska. Man har där på sina håll börjat inse att frågan år av teologisk
art, och man känner sig vara mycket obevandrad på detta fält.
Kanske står det likadant till
inom de övriga partierna. Att ta
upp en teologisk fråga på dagordningen skulle måhända vara en
lika unik handling hos högern som,
hos socialdemokraterna. Och lika
fullt är det gammal hävd i detta
land, att politikerna, folkets ombud i samhällsfrågor, sörjer för
att folkets tro formuleras i en motsvarande lära. I denna ordning ägde och äger ännu folket ett skydd
för sin religiösa frihet – gentemot
kyrkan, men denna ordning möjliggör även för kyrkan att möta
folket som en fri kyrka. Om politikerna föreställer sig att de skall
slippa ifrån alla teologiska besvär- –
ligheter endast genom att raskt
skilja kyrkan från staten, så misstar de sig. Ty dels kräver ett så-
dant avskiljande en teologisk motivering och först i andra hand en
politisk, och dels visar all historisk
erfarenhet att politik och religion
hör oupplösligt samman.
Människorna går i sitt religiösa
tänkande ut ifrån vad de möter i
samhället. Det är sina erfarenheter där, som människan på en given tidpunkt börjar tolka religiöst
och som hon till sist icke synes
komma till rätta med på något annat sätt. Och det är på det praktiska samhällsplanet som de stora religionslärarna tiderna igenom har
gått människorna till mötes. Härvid har de rått människorna att gå
ut ifrån och bygga vidare på vad
de har erfarit rent socialt. De har
presenterat vissa andliga sannolikhetskalkyler och sagt: pröva det
här, så får ni se vart det leder. Det
är ungefär samma metod som den
moderna vetenskapen använder.
Jesus är här det stora exemplet och
visserligen det ojämförliga. Han
sa: Om någon vill göra Guds vilja,
så skall han förstå, om denna lära
är från Gud eller om jag talar av
mig själv. Han uppträdde som en
religiös vetenskapsman. Människan
skulle själv få erfara sanningen.
Denna skulle själv öppna sig för
henne. Det skulle falla såsom fjäll
ifrån hennes ögon.
Det är på det sättet kyrkan i vår
tid måste arbeta. Det finns inte nå-
got annat arbetssätt, ingen annan
metodik som fungerar. Religionen
är något som har med människornas själva liv att göra, och den kan
inte placeras vid sidan om deras
443
liv, ty då fungerar den inte. Kyrkorna har gjort sig skyldiga till
många sådana felplaceringar, och
därför har de misslyckats. Vid
Nevskij Prospekt i Leningrad ligger ett museum som brukar kallas
antireligiöst. Där kan man bland
annat få se varför madonnabilderna började gråta över människornas synder, när den bedjande och
förkrossade syndaren kom dem
nära. Det berodde på att syndarens
heta andedräkt uppvärmde vätskan i sinnrikt konstruerade kärl,
som utmynnade i madonnans ögon.
Är det inte religiöst att avslöja så-
dant bedrägeri? Kan Jesus ha nå-
got emot att det avslöjas? Kan det
tänkas att han själv har medverkat vid museets tillblivelse? Det
rymmer en religion som i längden
inte kunde fungera.
Här i Sverige har vi inga sådana
museer. Men vi saknar inte material för upprättande av en annan
sorts museer, fyllda med religiösa
företeelser, som inte längre fungerar inom vår egen kyrka, nämligen
läror och bekännelseskrifter. Det
är orimligt att lära att det finns tre
gudomliga personer, när det finns
blott en. En sådan lära fungerar
inte. Det är även orimligt att lära
att människan frälses genom tro
allena, utan gärningar, ty inte heller en sådan lära fungerar, i varje
fall icke på något annat sätt än att
den leder människan i fördärvet.
][yrkan och arbetaren
Den svenska kyrkan kan blott
rf
444
fungera som svensk kyrka, om den
vidgar sig därhän att den även inkluderar den svenske arbetaren.
Hur mycket man från kyrkans sida
än vill protestera mot påståendet,
så är det dock sant att kyrkan genom sin lära utestänger arbetaren
från sin gemenskap. Detta utestängande förändras icke av att
prästerna förklarar att arbetarna
är mycket välkomna till kyrkan.
Utestängande! ligger nämligen på
ett plan som befinner sig djupare
än det skikt, varpå den prästerliga
välviljan uppehåller sig.
Det kan icke vara någon tillfällighet, att arbetarna i vårt land,
liksom i nästan alla andra länder,
fick föra sin sociala befrielsekamp
med fronten vänd emot kyrkan.
Kyrkan var icke stor nog att rymma deras kamp, ja, den stod i själva verket främmande inför den, till
och med fientlig.
I dag kan vi se att i arbetarnas
sociala strid var en ny kyrka i färd
med att bliva till, en kyrka som
sprängde det gamla kyrkabegreppet och intonerade ett nytt. En kyrka är inte alltid liktydig med de
föreställningar om den som människorna hyser. Gud kan själv ha
en annan syn på var dess gränser
går. Jag tror Gud stod mycket nära
de första socialisterna i deras gö-
randen och låtanden. Är vi villiga
att erkänna detta? En levandegö-
relse av vår kyrka förutsätter en
sådan villighet. Den villigheten har
ingenting med partipolitiskt dagtingande att göra. Snarare står den
i förbindelse med ett erkännande
av att den sociala solidariteten icke
blott är ett mänskligt intresse utan
ett Guds eget bud. Vi har nu nått
det stadium i vårt land, då hela
vårt sociala tänkande kommer att
förfuskas och hela den sociala välfärden kommer att tömmas på sitt
innehåll om vi ej öppet bekänner
att Gud själv vill den. Anden har
flytt ifrån oss. Själva kan vi ej ge
den åter till oss.
Den svenske arbetaren praktiserade kärleksbudet, men han såg
ingenting gudomligt i det. Nu går
det inte att säga till honom, att han
frälses blott han tror, utan gärningar, ty då talar kyrkan tvärs
emot alla hans erfarenheter, och
inte blott hans, utan alla människors i nutiden. Det människan i
dag är villig att tro på är Jesu egna
ord, att var och en skall dömas efter sina gärningar. Detta har hon
så att säga praktiserat sig fram
till, för detta talar hennes erfarenhet. Och hon är icke ovillig att tro
att Han är vår Gud, vars lära är så-
dan. Och att all annan lära är människostadgar, på sin höjd värda att
beskådas i en museal miljö.
Det finns ett uttalande om den
evangelisk-lutherska kyrkan, som
låter rätt oskyldigt, men som innehåller en förkrossande dom. Det
har fällts av svensken John Björkhem, vilken bland mycket annat
även var samhällstänkare. Han
skrev 1948: »Den lutherska formen
av kristendomen kan säkerligen
med all rätt sägas vara särskilt medelklassens, borgerlighetens religion. Lutherdomen är i alla avseenden starkt engagerad i den idealbildning som under århundraden
varit medelklassens. Den har varit
det sammanhållande bandet och
den har givit den dess innersta livskänsla. Frågan är, om lutherdomen
överhuvud har möjligheter att anpassa sig för andra förhållanden
än dem som utbildats inom det
s. k. borgerliga samhället.» (Här
citerat efter John Björkhem, Människan och makterna, SKDB 1966.)
Nollställning
Nej, den lutherska läran kan sä-
kert icke anpassa sig för nya förhållanden, men däremot bör kyrkan vara i stånd att göra det. Då
krävs det att den nollställer sig
själv, det vill säga teologiskt placerar sig i samma läge som nutidsmänniskan är satt i. Hon vet ingenting alls, men vill gärna veta nå-
got. Framför allt vill hon erfara
något. Kyrkan skall inte begära av
henne att hon skall deltaga i en
unison trosbekännelse. Kristen tro
är ingen statisk formulering, ej ens
en oföränderlig övertygelse. Däremot är den otvetydigt efterföljd.
Följ mig, sa Jesus. Att gå i hans
spår, det är att göra hans vilja.
Kyrkan bör därför fråga människan: Vill du göra Herrens vilja?
Det är på den viljan allt beror. Kyrkan skall så att säga flytta sitt vistelserum i människan. Hittills har
den nöjt sig med att gästa hennes
intellekt. Nu bör den slå sig ned i
445
det innersta gemaket, i viljan.
Mycket av det sagda låter kanske
för den teologiskt obevandrade lä-
saren mycket enkelt, men är ändå
det svåra. Det står nämligen i strid
med vår nuvarande kyrkolära, som
uttryckligen förklarar, att människan själv inte kan göra något från
eller till i fråga om sin frälsning.
Enligt gällande lära finns tre gudomliga personer, varav den ene,
Jesus, har blidkat den andre, den
vrede Fadern, så att de som tror
på Jesus frälses, utan att de gör
något annat än tror på honom.
Därför ber prästerna att Gud Fader för Sonens skull skall förbarma sig, samtidigt med att de försäkrar att blott en Gud finnes. När
Fadern har förbarmat sig, blir det
den tredje personens, den Helige
Andes, uppgift att helga människan.
För att få någon rätsida på sin
värld, bör kyrkan ställa ifrån sig
alla de läror som den bär med sig
som en tung börda. Praktiken har
redan visat att det går att vara dem
förutan. När våra lutheraner möts
med andra kristna i internationella
ekumeniska sammanhang, är det
blott ett som förenar dem alla:
Kristus. Dr Eugen Carson Blake,
generalsekreterare i Kyrkornas
världsråd, förklarade under sitt besök i Sverige i våras, att ekumeniken är en kristocentrisk rörelse.
Till sist blir denna kristocentricitet
det för kyrkan enda nödvändiga.
Det rör på sig åt rätt håll.
Nu menar många i vårt land,
446
särskilt präster, att gapet mellan
kyrkan och de politiska rörelserna,
enkannerIigen socialdemokratin,
blivit så stort att politikerna inte
längre bör få ägna sig åt kyrkans
angelägenheter. Gunnar Hillerdal
är inne på den tanken i nummer
1!1967 av Svensk Tidskrift. Politikerna skulle med andra ord befinna sig mycket långt borta ifrån
Kristus, mycket längre än prästerna. Sant är att politikerna aldrig
talar om Kristus, och att det är deras brist att de inte gör det. Frågan
är hur det skall gå till att få dem
att göra det.
Gunnar Hillerdal anser att Arndt
Johansson resonerar helt fel, när
denne vill att kyrkans demokratisering skall ske via statsmakterna.
Det är emellertid oemotsägligt, att
de svenska arbetarnas enda väg till
kyrkan har gått via politiken. De
har fått anledning att syssla med
kyrkan, därför att den inneburit
en samhällsinstitution. De har valts
in i kyrkoråd etc. och får därigenom en viss teologisk bildning. Om
Arthur Engberg har det sagts att
då han började som ecklesiastikminister var han hedning, men då
han slutade var han kristen. Per
Albin Hansson synes icke ha betraktat denna metamorfos med
oblida ögon. Han föreslog 1944 att
passusen om statskyrkans avskaffande skulle strykas ur programmet. Han begagnade Engbergs talangfulla ledning av statskyrkan
som ett argument för dess bevarande. Men han fick inte partikamraterna med sig. Inte då. Kanske
var det dock hans förarbete, som
1960 gav resultat: då ströks passusen om statskyrkans avskaffande.
Den nya linjen
Det var inte bara partitaktik,
som hade fått bestämma den nya
linjen. Det var säkert även en allmän känsla av att den religiösa
omvårdnaden ingår i människans
sociala välfärd. Såvitt jag kan se,
och jag dömer efter personlig erfarenhet, håller socialdemokratin
på att närma sig ett religiöst tänkande. När nu prästerna begär att
kyrkan skall skiljas från staten,
därför att regeringen är så sekulariserad, så slår de denna socialdemokrati i ansiktet. Kristus skrev
först i sanden. Men han tog ingen
sten i sin hand. Och han fick även
de övriga att släppa sina.
Hillerdal ondgör sig över ecklesiastikministern, därför att denne
har sagt, att eftersom övriga statliga ämbeten icke undandrages
kvinnan, så skall intet undantag
göras för prästämbetet. Naturligtvis är detta rysligt sagt, om man
uppfattar staten som något, vilket
är helt motsatt kyrkan. Men om
man söker höja blicken det allra
minsta över den barriär, som skiljer de båda institutionerna från
varandra, så skall man kanske finna att Gud opererar på bägge sidorna, och att han först lät kvinnorna
få en förändrad ställning i staten
för att det skulle gå lättare att sedan förändra den i kyrkan. Men
kanske finns det ett ämbete inom
kyrkan som ännu bättre skulle
lämpa sig för kvinnan: hon skulle
få verka som församlingsmoder.
Men detta ämbete är ännu icke
upprättat.
Om det skall gå att få Sveriges
arbetare till kyrkan, så måste kyrkan börja tala på ett nytt sätt. Den
bör snarast börja samtala med
dem. Kanske skall de lärdomar,
som därvid meddelas, bli ömsesidiga. Båtnaden blir stor för bägge
parter.
Sedan man läst Hillerdals artikel var det hälsosamt att studera
Gustaf Wingrens i nummer 4/1967
av denna tidskrift. I all sin enkelhet hör han till de mycket ovanliga
kyrkliga författarna i vårt land.
Han berättar för oss vad som har
skett och vad som sker. Vi får veta
att frikyrkorna är i färd med att
närma sig staten, medan statskyrkan fj ärmar sig ifrån den. De som
förut förbannade staten har börjat
acceptera den – fastän de är religiösa eller kanske just därför. Anar
de att en ny stat håller på att bli
till – en stat där religionen verkligen blir fri, och där religionsfrihet betyder att religionen existerar
447
och inte att den är avskaffad.
Gustaf Wingren har en märklig
syn: territorialförsamlingen, en
församling med geografiska gränser, en församling sålunda där vår
närmaste granne är vår församlingsbroder just därför att han är
vår granne.
Med en sådan syn på församlingen och kyrkan blir religionen inte
något exklusivt, inte något esoteriskt för vissa invigda med sällsamma, för dem reserverade andliga upplevelser. Religionen blir i
stället något som hör vardagen till,
som hör arbetet till, som hör samhället och politiken till.
Jag har en känsla av att de som
vill avskaffa statskyrkan vill göra
religionen till något märkvärdigt.
Men om man avsiktligt gör den till
något märkvärdigt så blir den det
aldrig.
Låt religionen gå in i vår enkla
svenska vardag. Förmena den icke
detta. Och vi skall få se hur i denna vardag alldeles oväntat vackra
pärlor börjar glittra fram.
Portförbjud den inte heller i
riksdagen. Även där kan en pärla
ibland behöva bli synlig.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner