Print Friendly

Det franska sammanbrottet juni 1940

Av Redaktionen | 31 december 1948


1948


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

DET FRANSKA
SAMMANBROTTET JUNI 1940
Av Fil. Lic. BIRGER SWEDENBORG, Stockholm
TREDJE republikens siste konseljpresident Paul Reynaud, vars
politiska roll säkerligen ej är utspelad – då regeringen Schuman
bildades utpekades han som finansminister, event. konseljpresident
– har publicerat ett digert memoirverk, som han givit den anspråksfulla titeln »La France a sauve L’Europe» (Flammarion
Paris 1947). Det är ett synnerligen väl dokumenterat arbete, fullt
av värdefulla historiska upplysningar. Reynaud kan också se tillbaka på en märklig politisk bana. Hans roll i 1930-talets Frankrike, då han inför hotet från det nazistiska Tyskland arbetade för
att Frankrike skulle skapa ett tidsenligt försvar, påminner i mycket om Churchills i England. Liksom denne fick han i stort sett
föra en ensam kamp. Fransmännen, annars så intelligenta, misskände en av sina verkligt intelligenta ledare, skriver Victor Vinde
i sin utmärkta bok »En stormakts fall» (Stockholm 1941). I Reynauds memoirer fäster man sig, utom vid den ingående redogörelsen för den franska försvarspolitiken under mellankrigstiden, vid
den klarläggande framställningen av de dramatiska dagar i Bordeaux, då Frankrike anhöll om vapenvila. Dessa händelser ha
tidigare förtjänstfullt behandlats – från franskt håll kan man
peka på ambassadör Kammerers »La verite sur l’armistice» och
president Albert Lebruns »Temoignage», men med hänsyn till sin
ställning kan Reynaud när han tar till orda göra anspråk på särskild uppmärksamhet. Mycket värdefullt är att Reynaud i sin
framställning så ofta citerar de vittnesmål, vilka huvudpersonerna
i Bordeauxdramat under edsansvar avgåvo i Petainprocessen sommaren 1945.
Paul Reynaud, f. 1878, deltog som officer i kriget 1914–1918 och
blev 1919 deputerad. Med undantag av perioden 1924–1928 behöll
han sitt mandat till 1940. Hans första ministerpost blev finansministerns i kabinettet Tardien 1930. Politiskt var han närmast
Paul Reynaud, La France a sauve !’Europe I-II. Flammarion Paris 1947.
210

Det franska sammanbrottet juni 1940
högervilde. På 1920-talet arbetade han för franskt-tyskt samförstånd och sökte kontakt med den tyska storindustrien i Ruhr. Då
den ekonomiska världskrisen bröt in 1930, såg han Frankrikes
räddning i ett övergivande av guldmyntfoten och en anpassning
till världsekonomien. Men detta program stred mot den franska
småborgerliga övertygelsen, som i en nedskrivning av francsen
såg ett hot mot sparkapitalet. Lika liten framgång hade han i sina
försök att modernisera det franska försvaret. Reynauds analys
av den franska försvarspolitiken under mellankrigstiden ger övertygande bevis för den ödesdigra roll, som härvid spelades av Petain
och Weygand. Petain, vars maxim var »le feu tue», var en övertygad anhängare av defensivens överlägsenhet över offensiven.
Samtidigt motsatte han sig Maginotlinjens framdragande utmed
belgiska gränsen till Nordsjön. Reynaud åter propagerade för att
Frankrike skulle skaffa sig en offensivarme, som satte det i stånd
att undsätta sina allierade i öster. Han omfattade de Gaulles i
})vers l’armee de metier» uttryckta ideer och ville skapa en pansararme, en »corps cuirasse», rekryterad av yrkessoldater. I kammardebatten 15 mars 1935, då kabinettet Flaudin föreslog återinförande av 2-årig värnplikt, framförde han sina åsikter. Reynaud
förutspådde en tysk offensiv genom Holland och Belgien. Funnes
ej då en fransk pansararme till hands för en motstöt, komme den
tyska pansarvågen att rulla vidare över Frankrikes 35 mil långa
nordgräns, och allt vore då förlorat. Detta är en exakt profetia
av vad som hände i maj 1940. Reynaud förmådde dock ej övertyga kammaren. Trots detta förtröttades han ej. Maj 1937 utgav
han »Le probleme militaire francais». Då kriget utbröt 1939, kunde
emellertid Frankrike mot Tysklands 10 pansardivisioner endast
uppställa 2 i kavalleriet ingående lätta mekaniserade divisioner.
Först i januari 1940 började 2 pansardivisioner organiseras.
I utrikespolitiskt avseende arbetade Reynaud främst för en allians med Ryssland. Hans ståndpunkt var, att utan Ryssland
kunde Frankrike ej klara sig mot Tyskland. Den pakt med Ryssland, som kabinettet Laval-Flandin ingick maj 1935, blev dock en
död bokstav. Pakten ratificerades av kammaren i februari 1936,
vilket gav Hitler en formell förevändning att återbesätta Rhenlandet. Reynaud lämnar, med stöd av överste Fabrys under Vichyepoken publicerade bok »De la Place de la Concorde au Cours de
l’Intendance» den märkliga uppgiften, att man från rysk sida föreslog paktens kompletterande med en militärkonvention. Juli 1935
förhandlade Fabry, då krigsminister, härom med ryske Parisarn- 211
.’
!
Birger Swedenborg
bassadören Potemkim. Fabry avvisade Potemkims förslag med motiveringen, att en militärkonvention, även om den vore rent defensiv, alltför mycket gåve intryck av kriget som något oundvikligt.
På Fabrys fråga till Potemkim: »Vous venez me parler de la guerre.
Elle ne vous fait donc pas peur, la guerre~» gav denne ett svar,
som i dagens Europa hotar bli en skrämmande realitet: »Pourquoi
la guerre nous-effrairait-elle~ La Russie des Soviets est sortie de
la derniere guerre. L’Europe des Soviets sortira de la prochaine.»
– Reynauds försvar för den ryska alliansen hade så när kostat
honom hans mandat vid kammarvalen våren 1936. Då regeringen
Daladier bildades april 1938, efter Anschluss, inträdde dock Reynaud som justitieminister. Under Miinchenkrisen uppträdde han
som motståndare till eftergifter gentemot Tyskland och erbjöd sig
den 22 september, tillsammans med kolonialminister Georges Mandel, att avgå. Inför Daladiers argument, att hans avgång i dåvarande läge vore att betrakta som en desertering, lät Reynaud dock
förmå sig att kvarstå. 2 november 1938 övertog han finansministerportföljen och åstadkom under tiden fram till krigsutbrottet en
stark ekonomisk återhämtning. Man talade om »le miracle franQais». Den franska upprustningen kom nu också i gång på allvar.
På ett år anslogs 41 miljarder francs till försvaret. För sent!
Efter Frankrikes inträde i kriget 3 september 1939 anslog Reynaud till en början optimistiska tongångar, detta främst med hänsyn till spararna. A andra sidan dolde han ej lägets allvar. »Il
est facile, il est tres facile pour nous de perdre la guerre», yttrade
han 13 december i kammaren. Då kabinettet Daladier störtades 20
mars 1940 kort efter finsk-ryska vinterkrigets slut, kom Reynauds
chans. 21mars kl. 5 em. erbjöds han av president Lebrun att bilda
regering. Det lyckades Reynaud att bilda en regering, mer vänsterbetonad än Daladiers, i vilken han själv övertog utrikesministerposten, Chautemps blev vice konseljpresident och Daladier krigsminister. Vid omröstningen i kammaren erhöll regeringen endast
l rösts majoritet, men det oaktat beslöt Reynaud att kvarstå. En
mera aktiv krigföring inleddes. 28 mars beslöt de allierades Högsta
krigsråd i London att minera de norska farvattnen i avsikt att
avskära den svenska järnmalmstillförseln till Tyskland (jfr Svensk
Tidskrift 1946 häfte 6). Reynaud ansåg att frågan om den svenska
järnmalmen var av avgörande betydelse för hela krigets utgång.
9 april kom så den tyska invasionen i Danmark och Norge. I detta
läge yrkade Reynaud på en snabb aktion mot Narvik och klandrade militärledningen, främst general Gamelin, för att den låtit
212
Det franska sammanbrottet juni 1940
överraska sig. Han avtrycker in extenso protokollet från det
franska krigskabinettets sammanträde 12 april, efter vilket Gamelin inlämnade sin avskedsansökan, som dock ej accepterades av
Daladier. I fortsättningen strandade Reynauds ansträngningar
att åstadkomma en större allierad kraftinsats i Norge främst på
motstånd från Gamelin, som inför hotet av en tysk offensiv i väster ej vågade alltför mycket försvaga fronten i Frankrike. Gamelins memoirer (Servir III. La Guerre septembre 1939-19 mai 1940)
ge en klar bild av de meningsskiljaktigheter, som förelågo mellan
honom och Reynaud. Efter de allierades evakuering av Sydnorge
i början av maj nådde spänningen mellan dem sin höjdpunkt. Vid
kabinettsmötet 9 maj förklarade Reynaud, att han ej mera kunde
samarbeta med Gamelin, och då Daladier ställde sig solidarisk
med denne, tillkännagav Reynaud regeringens avgång. Under
natten inleddes den tyska offensiven, och med ett slag förändrades
läget. Reynaud skrev ett brev till Gamelin, i vilket han framhöll
att det nu främst gällde att vinna kampen. Gamelins svarsbrev
slutade med orden: »seule compte la France». Reynauds regering
ombildades till att omfatta alla partier.
På den tyska västoffensivens första dag 10 maj 1940 ryckte de
allierade armeernas vänstra flygel i enlighet med det beslut, som
fattades vid Högsta krigrådets sammanträde 14 november 1939, in
i Belgien för att besätta linjen Antwerpen-Namur. Reynaud hade
varit en motståndare till denna manöver, som han tillskriver en
väsentlig andel i nederlaget, och anser att de allierade armeerna
bort invänta den tyska anstormningen vid fransk-belgiska gränsen
och där upptaga den belgiska armen. Gamelin åter, som utförligt
behandlar frågan i sina memoirer, anser att inmarschen i Belgien
ur både militär och politisk synpunkt var den bästa lösningen.
Efter tyskarnas genombrott av Meuselinjen 14 maj vidtog Reynaud
betydelsefulla förändringar både inom regeringen och militärledningen. I den den 18 maj ombildade regeringen övertog han själv
krigsministerposten, Daladier blev utrikes- och Mandel inrikesminister. Som vice konseljpresident inträdde marskalk Petain, då
ambassadör i Madrid. 19 maj på kvällen entledigades Gamelin och
ersattes av den från Syrien hemkallade Weygand. Reynaud hoppades att Petain och Weygand, dessa Frankrikes »gloires militaires», skulle stärka den nationella motståndsviljan; om den ödesdigra roll, de under mellankrigstiden spelat för det franska försvaret, kände han då föga. Weygand planerade en motoffensiv,
som dock aldrig kom i gång, och redan 24 maj talade han om kapi- 213
Birger Swedenborg
tulation. Han ville att regeringen och myndigheterna skulle i Paris
invänta fiendens ankomst, liksom de romerska senatorerna i sina
kuruliska stolar väntat på barbarernas! Reynaud var däremot
redan nu besluten att som en sista utväg fortsätta motståndet från
Nordafrika. 10 juni, dagen för Italiens krigsförklaring, lämnade
regeringen Paris, efter det Reynaud riktat en vädjan till president
Roosevelt om hjälp. På kvällen den 11 och morgonen den 12 juni
höll de allierades Högsta krigsråd ett sammanträde i Weygands
högkvarter på ett slott nära Briare vid Loire. Churchill gav härvid uttryck åt Englands fasta beslut att vad som än hände fortsätta kampen. 12 juni på kvällen sammanträdde franska regeringen på slottet Cange i Touraine. Weygand utmålade här det
militära läget i de dystraste färger och slöt med att regeringen
måste begära vapenvila. Endast marskalk Petain anslöt sig dock
till hans åsikt. Det beslöts att man skulle höra Churchill. Med
anledning härav sammanträdde Högsta krigsrådet 13 juni på em.
på prefekturen i Tours. Både Churchill och Reynaud gåvo härvid
uttryck för sin tro på den slutliga segern. Churchill framhöll dock,
att England ej ämnade lösa Frankrike från dess löfte att ej sluta
separatfred. På kvällen hölls ett nytt kabinettsmöte på Cange.
Petain deklarerade, att det vore regeringens plikt att stanna i
Frankrike; att lämna det vore att döda Frankrikes själ och göra
återupprättelsen omöjlig. Reynaud invände, att kriget komme att
fortsätta oberoende av Frankrikes hållning. Att begära vapenstillestånd vore att förlora både ära och hopp. Regeringen beslöt
att avvakta svaret från en förnyad vädjan från Reynaud till Roosevelt. Från konseljen begav sig Reynaud till prefekturen i Tours, varifrån han höll ett högstämt radiotal. »L’åme la France n’est pas
vaincue. Notre race ne selaissera pas abattre par une invasion …
Le jour de la resurrection viendra.» Kl. l fm. 14 juni redigerade
Reynaud sin sista appell till Roosevelt.
Fredagen 14 juni på kvällen, dagen för Paris’ fall, anlände
franska regeringen till Bordeaux och installerade sig i de offentliga byggnaderna. Dit ankom även Pierre Laval, som från rådhuset organiserade den defaitistiska propagandan. Reynauds telefonförbindelser kontrollerades. Kl. 9 på kvällen mottog Reynaud
engelske ambassadören och Churchills militäre rådgivare general
Spears, vilka framhöllo att England förlitade sig på Frankrikes
löfte att ej sluta separatfred. På fm. 15 juni besöktes Reynaud av
kammar- och senatspresidenterna Herriot och Jeanneney, inför
vilka han gav uttryck för sitt fasta beslut att ej uppge striden. De
214
·.· .

Det franska sammanbrottet juni 1940
båda kammarpresidenterna instämde helt häri. Uppmuntrande
budskap om all möjlig fortsatt hjälp anlände till Reynaud från
Churchill och Dominions premiärministrar. Kl. 3.15 em. mottog
Reynaud general Weygand. Reynaud föreslog härvid, att Weygand följande den holländske överbefälhavarens exempel skulle
beordra fientligheternas inställande, »cessez le feu,» varpå regeringen skulle bege sig till Nordafrika för att därifrån fortsätta
kampen. Weygand invände, att frågan om vapenstillestånd vore
regeringens sak, medan fientligheternas inställande vore överkommandots och att han ej ville ta ansvaret därför. Reynaud förldarade sig då beredd att ge Weygand en skriftlig order om »cessez le
feu». Weygand replikerade, att armens ärastodepå spel. »Etrange
conception, suivant laquelle l’honneur de l’armee ne se confondrait
pas avec celui de la France!» skriver Reynaud. Efter detta samtal
var han besluten avskeda Weygand redan samma dag. Kl. 4 em.
sammanträdde ministerrådet hos president Lebrun till ett utomordentligt viktigt möte. Weygand och amiral Darlan framlade sin
syn på krigsläget. Generalen krävde, att regeringen skulle anhålla om vapenvila. Reynaud uppläste Churchills budskap och betonade starkt, att Frankrikes ära och intresse krävde kampens fortsättande. Chautemps vädjade då till sina kollegors känsla för humanitet. Reynaud genmälte, att ur denna synpunkt vore »cessez
le feU» närmast att anbefalla men begärde dock att stilleståndsfrågan genast skulle behandlas. Då inträffade den kupp, som man
kallat »Operation Chautemps». Denne föreslog, att man skulle begära Englands tillstånd att få efterhöra Tysklands villkor för
vapenvila; då det kunde förutsättas, att dessa skulle bli oacceptabla, hade regeringen sedan intet annat alternativ än att bege
sig till Nordafrika. Vid omröstning erhöll Chautemps’ förslag 13
röster mot 6. Reynaud vände sig då till Lebrun och anhöll att få
avgå. Lebrun protesterade häftigt, slog näven i bordet och hotade
med att själv avgå. Han krävde att Reynaud gav vika. Efter
moget övervägande beslöt Reynaud detta, under villkor att det i
hänvändelsen till England uttryckligen betonades, att den härrörde från regeringens majoritet. Reynaud diskuterar Lebruns
ställningstagande och finner det otvivelaktigt, att denne ansåg
som sin konstitutionella plikt att stödja en regeringsmajoritet, bakom vilken stodo sådana auktoriteter som Petain och Weygand.
På dessa lägger Reynaud därför det främsta ansvaret för Frankrikes öde. Efter konseljen tillkallade han engelske ambassadören
och general Spears, inför vilka han redogjorde för läget.
215
Birger Swedenborg
Söndagen16 juni besökte de båda kammarpresidenterna Reynaud
på hans begäran. Båda samtyckte till regeringens överflyttning
till Nordafrika. De deltogo därpå i kabinettsmötet kl. 11. Sedan de avlägsnat sig, hölls ett ministerråd under president Lebruns ordförandeskap. Petain uppläste härunder en avskedsansökan, motiverad med dröjsmålet att begära vapenstillestånd, och
gjorde min av att lämna rummet. Lebrun blev starkt upprörd
häröver. Efter Reynauds påpekande, att han vid em:s konselj
skulle vara i stånd att meddela Englands svar på Frankrikes begäran att bli löst från sitt ord, återtog Petain sin avskedsansökan.
Vid middagstiden träffade Reynaud Weygand hos Lebrun. Generalen vägrade härvid ånyo att beordra »cessez le feu», även om
han finge en skriftlig order härom. Halv l mottog Reynaud engelske ambassadören och general Spears, vilka meddelade, att England medgåve att Frankrike begärde vapenstillestånd på villkor
att franska flottan begåve sig till engelska hamnar. Reynaud opponerade sig mot detta villkor, som skulle inneburit att Nordafrika
prisgivits åt italienska flottan, och på em. tog engelska regeringen
tillbaka sitt samtycke. Han hade nu åter fria händer att mot regeringsmajoriteten åberopa Frankrikes förpliktelse att ej sluta separatfred.
Mellan kl. 5 och 8 em. 16 juni hölls det sista kabinettsmötet under
Reynauds presidium. Reynaud redogjorde för Roosevelts svar på
hans sista vädjan, vilket han fann relativt tillfredsställande, för
det negativa resultatet av sonderingarna hos England och slutligen
för förslaget om en fransk-engelsk union, om vilket under em.
underrättelse ingått från general de Gaulle i London. Han betonade starkt Frankrikes givna ord och att valet nu stod mellan att
följa Albert I:s eller Leopold III:s exempel. Majoriteten av ministrarna uttalade sig dock fortfarande för vapenstillestånd. Under
sådana förhållanden såg Reynaud ingen annan utväg än att begära
avsked. Efter konseljen hade han ett samtal med Lebrun, för vilken han förklarade att han ej mera kunde stå i spetsen för en dylik
regering. Lebrun, på vilken Weygand under tiden utövat ett starkt
tryck, sade sig vilja behålla Reynaud men bad honom böja sig inför regeringsmajoritetens vilja. Reynaud var dock orubblig. »Pour
faire cette politique, adressez vous au marechal Petainl» löd hans
svar. Det slutgiltiga avgörandet föll vid den konferens, som Lebrun, Reynaud, Herriot och Jeanneney kl. 9 em. höllo i presidentens arbetsrum. Reynaud uttalade sig här ånyo mot vapenstillestånd och fick stöd av de båda kammarpresidenterna. Lebrun be- 216
..
Det franska sammanbrottet juni 1940
gagnade sig då av sina prerogativ som statschef och beslöt vända
sig till Petain. Då Reynaud efter konferensen passerade genom
den salong, där ministrarna väntade, nöjde han sig med att säga
»Le marechal Petain fait un gouvernement», och avlägsnade sig.
En formell avskedsansökan fann han överflödig. Kl.ll em. fick Petain av Lebrun i uppdrag att bilda den nya regeringen, och vid midnatt mottog den nye utrikesministern Baudoin spanske ambassadören Lequerica, som fick i uppdrag att hos tyska regeringen efterhöra villkoren för ett vapenstillestånd.
Efter sin avgång erbjöds Reynaud av Petain ambassadörsposten
i Washington men avböjde anbudet. 6 september 1940 arresterades
han och Mandel genom ett »lettre de cachet» och inspärrades på
slottet Chazeron jämte Daladier, Leon Blum och general Gamelin.
Petains avsikt var att åtala Reynaud och Mandel för att de begått
»brottet» att ej kapitulera, men då Riomdomstolen ej ville låna
sig härtill, dömde marskalken 16 oktober 1941 dem till livstids
fängelse utan att de vare sig åtalats eller fått tillfälle att försvara
sig, ett unikt fall i historien. Efter Frankrikes ockupation i november 1942 utlämnade Petain Reynaud och Mandel till Tyskland.
Reynaud fördes först till Oranienburg och sedan till slottet Itter i
Tyrolen. Bland celebra fångar, som förvarades på Itter samtidigt
med honom märktes Daladier, general Gamelin, president Lebrun,
general Weygand och f. italienske konseljpresidenten Nitti. Reynaud vägrade att trycka Weygands hand och att sätta sig vid
samma bord som han. 5 maj 1945 befriades Reynaud av de
framryckande amerikanska trupperna och återvände till Frankrike. Sommaren 1946 intog han sin plats i nationalförsamlingen.
217

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner