Print Friendly

Det framtida kriget och vårt framtida försvar

Av Redaktionen | 31 december 1957


1957


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

DET FRAMTIDA KRIGET
OCH VÅRT FRAMTIDA FÖRSVAR
Föreliggande artikel är den sista i
en serie av fem behandlande vår försvarsfråga. I de tre första artiklarna
(i resp. nr 2, 3 och 4 av denna tidskrift
för i år) ha synpunkter framförts på
vårt militärstrategiska läge, på den
militärtekniska utvecklingens inverkan och våra beredskapsbehov. I den
fjärde artikeln (nr 5-6 av denna tidskrift för i år) ha de ekonomiska förutsättningarna för ett vidmakthållande
av vårt försvars effekt behandlats.
I denna artikel framföras vissa synpunkter på vårt framtida försvar, så
som dessa synas bevingade av den
världsstrategiska och militärtekniska
utvecklingen och de ekonomiska begränsningar, som antydas i vårens utredningsuppdrag från försvarsministern till överbefälhavaren.
VARJE DISKUSSION om det framtida
kriget och vårt framtida försvar
kräver ett fastställande av tidsfaktorn. Vill man undvika preciserade
tidsangivningar, kan man med
»framtiden» syfta på tendensermera
än på ett bestämt utvecklingsskede.
»Det framtida kriget» syftar här
närmast på tendenserna i krigsutvecklingen, »vårt framtida försvar»
närmast på den inriktning, som bör
Av MILES
ges åt det svenska försvarets tekniska och organisatoriska utveckling.
Det framtida kriget
Förutsättningar
Krigsriskerna sammanhänga direkt med den sannolika politiska
utvecklingen i världen. Alltsedan
krigsslutet ha mer eller mindre bistra skärpningar omväxlat med avspänningsepisoder. I stort bestå de
politiska motsättningarna mellan
maktblocken. Intet tyder på någon
ändring. Den sovjetryska strävan
till dominans och expansion har så-
lunda ingalunda minskat även om
metoder och geografiska stötriktningar växlat. Allt talar – tyvärr
– för att nuvarande spänningsläge
består trots nedrustningskonferenser, avspänningsoffensiver och sovjetryska palatsrevolutioner.
De olika krigstyperna
Det »kalla kriget»
Det »kalla kriget» pågår med
oförminskad styrka. Det har nu på-
gått så länge, att det på sina håll
428
och även i vårt land föreligger
en klar risk för att det uppfattas
som en normal umgängesform världens stora emellan. Därmed är respelden lätt tappad för småskiftningarna i det politiska spänningsläget. Följden är – särskilt inom
den västliga världen — ökad risk
för otillräcklig beredskap, om det
»kalla kriget» plötsligt skulle slå ut
i öppna krigshandlingar.
Det plötsliga storkriget
Det kan ifrågasättas, om någonsin i »fredstid» så väldiga militära
maktmedel funnits så omedelbart
insatsberedda som nu. I fråga om
östblocket gäller detta alla former
av stridskrafter.
Även om östs konventionella
stridskrafter äro fullt stridsberedda,
torde förberedelserna för deras insättande till anfall i större skala
vara svåra att dölja. Med hänsyn
till de europeiska NATO-stridskrafternas styrka är det osannolikt, att
ett storanfall – som inledning till
ett storkrig – igångsättes med endast de nyssnämnda stridskrafterna. Betydligt mera omfattande
styrkor o~h därmed röjande förberedelser torde då bli nödvändiga.
Möjligheterna att utan utåt synliga förberedelser ingångsätta flygoch fjärrvapenanfall – med eller
utan atom- och vätevapen-äro däremot stora. Det är allmänt känt att
båda maktblocken förfoga över strategiska stridskrafter utrustade med
atom- och vätevapen. Vid dessa hålles en mycket hög beredskap. Denna
medger, att man omedelbart kan
slå Ull. Vapnens oerhörda eldkraft
gör, att ett sådant anfall utan
utåt märkbara förberedelser kan
få förödande verkan. Trots detta
synes risken för ett plötsligt storkrigsutbrott av här skisserad typ
liten. Skälen härtill äro främst att
båda maktblocken inom kort och
måhända redan nu ha en sådan
tillgång på ifrågavarande vapen, att
ett krig av denna art skulle kunna
komma att innebära ömsesidig ödeläggelse. Det plötsliga storkriget
som krigföringsform skulle då stå
och falla med överraskningsmöjligheten. Ju mer denna minskar, desto
mindre risk för krig. Härtill kommer, att ingen aggressiv makt kan
satsa bara på ett kort krig. Om ej
annat, så måste man räkna med
inte bara en snabb »slägga» utan
även en snabb »Ockupation».
Förutsättningarna, för att denna
doktrin är riktig, äro emellertid, att
Väst- enkannerligen USA- bibehåller sin nuvarande höga vedergällningsberedskap. öst måste ständigt veta, att en massförstörelseoffensiv från dess sida omedelbart utlöser ohämmade kontraslag mot
Sovjetbehärskat territorium.
Eftersom följderna av särskilt
ett vätebombkrig under här skisserade förhållanden te sig oacceptabla
för båda parter, är det sannolikt
att, om de bestående motsättningarna leda till krig, detta inledningsvis får någon form av »begränsat krig». ~Ian får dock icke helt
*
bortse frän risken av att ett militärt beslut fattas – eller missuppfattas – så, att ett storkrig brakar
loss av »misstag», dvs. ·utan att
egentligen vara avsett från någondera parten.
Det »begränsade» kriget
De senaste årens krigshistoria ge
många exempel på »begränsade
krig». Understundom har uttrycket
»lokala krig» använts för att på-
peka begränsningen även i geografiskt hänseende. Korea, Indokina,
Malaya, Suez och oroligheterna i
Främre Orienten samt Nordafrika
äro exempel därpå. Alla ha de ett
gemensamt, de stridande parterna
ha varit eller blivit understödda var
och en av sin beskyddare, sitt stormaktsblock. Understödet har ibland
inskränkt sig till att vara – åtminstone synbart – endast ideologiskt eller politiskt. I de flesta
skedda fall ha emellertid maktblocken även tagit aktiv del. Det aktiva
har varierat från enbart vapenleveranser till direkt understöd med
organiserade militära förband.
Ibland har det varit diskutabelt,
Yem som har varit den utlösande,
den direkt krigförande parten eller
stormakten bakom. Det är i sistnämnda fall som uttrycket »krig genom ombud» kommit till användning.
Även om understödsavsikten frän
början varit begränsad, kan ett allt
starkare engagement framtvingas
av den ena eller andra anledningen.
Snabbt kan i ett sådant fall den
429
situationen uppstå, att båda stormaktsblocken bliva alltmera nervösa. Nästa aktion kan komma att
gälla dem själva i stället för deras
ombud. Tonen skärps i diskussionen. Beredskapen skärps hos de
tillgängliga stridskrafterna. Båda
maktblocken veta, att överraskningen, att slå först, innebär en på-
taglig vinst. Till slut kan frestelsen att gripa initiativet bli för stark.
Risken för en sådan successiv utveckling av ett begränsat krig till
ett storkrig måste i nuvarande spänningsläge anses stor.
Är ett sådant resonemang riktigt,
kommer man till, att rädslan för
storkrig kan leda till lokala krigssituationer, som i sin tur kunna leda
till storkrig. Är det riktigt att bedöma rädslan för ett direkt storkrig inom båda maktblocken såsom
stor, så torde det också vara logiskt
riktigt att antaga, att tveksamheten
åtminstone på Västsidan är stor
mot att ingripa till isolerat angripna
småstaters bistånd. slutsatsen av
detta är för småstaters vidkommande ytterst allvarlig.
Den krigstekniska utvecklingen
Den snabba utvecklingen av massförstörelsevapen har påverkat icke
bara politiken och strategien utan
även taktiken. Den oerhörda ökningen i verkan av »det enskilda
skottet» har avsevärt skärpt kraven
på utspridningsförmåga och därmed på snabbhet, rörlighet och
räckvidd.
Dessa krav ha i stor utsträckning
§ .•
430
kommit att bliva riktningsgivande
även på den militärtekniska utvecklingen i övrigt. Genom det naturligt
stora intresset i den allmänna debatten för kärnvapen är det emellertid stor risk för att dessa alltför
mycket få dominera bilden. överallt är nämligen utvecklingstakten
på det militärtekniska området anmärkningsvärt hög. Särskilt framträdande är den – vid sidan av
atomvapenområdet – på de robot-,
flyg- och teletekniska områdena.
Allt talar för att dessa tendenser
komma att bestå.
Luftkriget
Det är redan nu möjligt att förse
vissa robottyper med atomladdningar. Robotar komma emellertid
alltid att vara dyrbara vapenbärare.
Långdistansrobotar och särskilt så-
dana för mycket långa distanser,
s. k. interkontinentala robotar, äro
ännu på experimentstadiet och
osäkra i drift och underhåll. Flygplanet är och kommer under lång
tid framåt därför att vara den effektivaste och billigaste atomvapenbäraren.
De ökade flyghastigheterna och
flyghöjderna och den oerhörda
kraftkoncentrationen, som atomvapnen medfört, ha förändrat luftkriget. Försvarsmedlen måste så
utvecklas, att de bli omedelbart
»dödande». Utvecklingen på stridsledningens område mot ökad automatisering, utvecklingen av direktanfallssikten och jaktrobotar (av
jaktplan till lämpligt skjutläge
framtransporterade robotar) osv;
har och kommer ännu länge att öka
jaktplanens möjligheter att skjuta
ner anfallande bombplan. På vissa
höjder hålla emellertid redan nu
olika slag av luftförsvarsrobotar på
att bli överlägsna eller nödvändiga
komplement till även robotbeväpnade jaktplan. Åtminstone i USA
finnas i dag möjligheter till atomladdade luftförsvars- och jaktrobotar. På de lägsta höjderna synes
dock under överskådlig tid lätta
luftvärnsautomatkanoner vara ett
nödvändigt komplement till flygande luftförsvarsvapen.
Även om på här antydda sätt
luftförsvarets möjligheter avsevärt
ökat och kunna beräknas fortsätta
att öka, kan det aldrig bli
l 00 %-igt. »The bombers always
get through». Det må vara flygplan
eller robotar. Det är för övrigt inte
bara det, att en enda atoin- eller
vätevapenladdning, som kommer
igenom medför en så oerhörd verkan. Med det ökade kravet på automatiserad stridsledning osv. följer
ökade risker för att ett svagt utbyggt försvar snabbt blir mättat.
Även ett aldrig så välutvecklat luftförsvar måste därför kompletteras
med ett omfattande civilförsvar
med långtgående utrymningar och
fullträffsskydd för dem, som måste
stanna kvar på platser, som äro
sannolika bombmåL
Också i ett annat hänseende inverka luftanfallens ökade verkansmöjligheter på vårt försvar. Kravet
på utspridning gäller icke bara civiibefolkning och rörliga stridskrafter. Det gäller även våra militära
anläggningar och kanske särskilt
flygplatserna, som måste anses vara
primära mål för en aggressor. Flygplatser äro dyrbara i anläggning.
En kraftig utökning av antalet flygplatser ställer sig därför ekonomiskt
tveksam, särskilt om man i en avlägsen framtid skymtar en flygteknisk utveckling mot ett vertikalt
startförfarande. Samtidigt går emellertid motorismen till lands våldsamt framåt. En kraftig utveckling
av motorvägar synes ofrånkomlig.
En klok kombination av motorvägsoch startbanebygge skulle möjliggöra en avsevärd ökning av åtminstone för lätta krigsflygplan (jaktplan och liknande) användbara
»flygstråk» utan däremot tillnärmelsevis motsvarande ökning av
rent militära investeringar.
Invasionsförsvaret
Atomvapnen ha även i hög grad
förändrat anfalls- och invasionstekniken. Front- eller kustförsvar,
som det förr krävdes dagar eller
veckor för att i erforderlig grad
»mjuka upp» och slå sönder, kan
nu snabbt krossas genom atomvapeninsats. Försvararen tvingas till
en utspridning av sina stridskrafter
med allt vad detta medför av försvårad ledning och krav på snabbhet, räckvidd och framkomlighet
hos tillgängliga motanfallsstyrkor.
Invasionsförsvaret övergår härigenom successivt från ett front- till
ett ytförsvar.
431
Även i andra hänseenden har
invasionstekniken effektiviserats.
Transportmöjligheterna ha sålunda
avsevärt utvecklats. Här gå i många
stycken militär och civil utveckling
hand i hand. Terränggående motorfordon och olika slags vapenbärare,
specialtonnage som möjliggör landsättning av tung utrustning utan
tillgång till hamnanläggningar, förbättrad luftlandsättningsteknik, helikoptrar, höga hastigheter till
lands, till sjöss och i luften, hela
denna evolution för att inte säga
revolution på anfallsmedlens område har rent tekniskt ökat möjligheterna till att genomföra anfall
och invasion.
Å andra sidan ha den anfallandes
taktik och strategi mot ett atomvapenrustat försvar eller då en så-
dan motinsats kan befaras, ytterligare försvårats. Den generella regeln om utspridning som skydd
mot atomvapen gäller för en anfallande kanske mer än för en försvarande. En utspridd landinvasionsstyrka och än mer en utspridd
invasionsstyrka till havs är svår att
leda, skydda och – i det avgörande
ögonblicket – koncentrera till erforderlig kraftinsats. En utspridning minskar givetvis förlusterna,
om atomvapenmotverkan insättes,
men utspridningen måste å andra
sidan vara så stor att ett fullgott
skydd av invasionsstyrkan antingen
kräver mycket omfattande skyddsstyrkor eller också ej kan bli
100 %-igt. I sistnämnda fall får en
försvarare möjligheten att även
432
med konventionella stridskrafter
åstadkomma stora resultat mot invasionsstyrkan.
Ytterligare skäl tala för att invasion som betvingelsemetod minskat
i sannolikhet. En invasion av betydelsefull omfattning kräver förberedelser, som med en god underrättelsetjänst på försvarssidan bör
upptäckas. Igångsättas dessa förberedelser före ett krigsutbrott går
överraskningsmomentet förlorat.
Tidigare har framhållits dettas avgörande betydelse vid ett storkrig.
Igångsättas invasionsförberedelserna först efter det att öppna
krigshandlingar i övrigt utförts,
har den anfallande förlorat dyrbar
tid. Denna »dyrbarhet» ökar i
samma mån som de siare ha rätt,
som anse att nästa krig blir ett kort
krig.
Det är oriktigt att påstå, att invasion som betvingelsemetod spelat
ut sin roll. Det är emellertid berättigat att anta, att invasionen mot
den icke blottställde blivit osannolikare. Denna uppfattning understrykes – särskilt vad gäller invasion över hav – av det faktum, att
möjligheterna att alldeles oavsett
atomvapen från luften bekämpa invasionsstyrkor ökat i en snabbare
takt, än vad som ännu för några år
sedan kunde antagas.
Härmed är icke sagt, att ett land
definitivt kan betvingas utan insats
av markstridskrafter. Ett fullständigt betvingande kräver till sist en
ockupation av något slag. Denna
ockupation behöver dock icke ha
föregåtts av en invasion. Den kan i
stället mera få karaktären av ockupationen av det japanska moder•
landet 1945.
Massförstörelsevapnens framtida
användning
Sammanfattat tala möjligheterna
för det ohämmade luftkriget å ena
sidan och svårigheterna för en mera
omfattande invasion å den andra
sidan för, att det kommande kriget
kommer att avgöras i luften och
med insats av massförstörelsevapen. Därmed är det ingalunda sä-
kert, att denna form av krig blir
ensamt avgörande. Liksom alltid i
krig gäller det väl för en angripare,
att för motståndarens betvingande
söka att så snabbt som möjligt tillfoga honom största möjliga skada
med minsta möjliga egna förluster.
Billiga hjälpmedel i det ohämmade
luftkriget äro kuppföretag och sabotage. Dessa bli sannolikare, desto
mera känsligt det automatiserade
samhället blir för störningar av
olika slag.
Detta är nuläget och med hänsyn
till den snabba tekniska utvecklingen – med all sannolikhet allt
mera gällande i framtiden. Hinder
mot en sådan utveckling kunna
emellertid rent teoretiskt tänkas.
Det har – särskilt i anslutning till
nedrustningsdiskussionerna i London sommaren 1957 – talats om
förbud mot, kontroll av eller monopol för massförstörelsevapen.
Den som tror på förbud, synes
helt ha glömt bort, att världen av i
dag är vargarnas och icke lammens.
Det synes i nuvarande läge helt
orealistiskt, att Väst skulle gå med
på ett förbud mot det enda medel,
på vilket världsfreden hitintills vilat alltsedan krigsslutet. Ett förbud
mot massförstörelsevapen synes
icke tänkbart utan en omfattande
internationell kontroll och en allomfattande avrustning av östs
kvantitativt överlägsna konventionella stridskrafter. Även det sistnämnda kräver en omfattande internationell kontroll. En sådan kontroll måste bli verklig och icke bara
formell och skenbar, det visar tyvärr de bittra erfarenheterna från
Korea. Med nuvarande järnridåer
och satellitstatspolitik på östsidan
torde såväl förbud som därmed sammanhängande kontrollfrågor vara
en utopi, som endast en totalt förändrad sovjetrysk politik skulle
kunna förvandla till verklighet.
Ett monopol är – likaledes teoretiskt – mera tänkbart. Det skulle
innebära att massförstörelsevapnen
reserveras för de stater, som nu –
1957 – inneha sådana, dvs. USA,
Sovjet och Storbritannien. Ovedersägligen ha åtminstone USA och
Sovjet både militära och ekonomiska maktmedel i sin hand för att
påtvinga den övriga världen sin
vilja. Om ett monopol verkligen
skulle komma att deklareras, stå
alla stater, som icke själva ha eller
kunna framställa atomvapen, inför
ett svårt avgörande. Detta avvä-
gande torde bli svårare, ju mera
30-573446 Svensk Tidskrift H. ‘l. 1957
433
fristående dessa stater äro. Antingen ha de då att trotsa monopolet med allt vad därav kan följa
av sanktioner osv. eller ha de att
kasta sin hävdade självständighet
över bord och ty sig till någon av
monopolinnehavarna. Det bör i detta
sammanhang med skärpa framhållas, att i dag ha i praktiken alla stater utom de s. k. neutrala (Sverige,
Schweiz, Indien osv.) tillgång till
atomvapen i händelse av krig. Det
är sålunda icke så, att Sverige kan
jämföras med en NATO-småstat som
exempelvis Norge eller en satellitstat som exempelvis Rumänien.
Båda dessa exempel visa en reglerad samhörighet med en »stormakb
och därmed på en praktisk möjlighet att stödja sitt försvar på atomvapen i händelse av krig.
Vårt framtida försvar
Krigsriskerna för Sverige
Skandinaviens betydelse
Det har de senaste åren förekommit en hel del diskussioner om
Skandinaviens betydelse för de båda
maktblocken i händelse av krig.
Självfallet kan denna betydelse
skifta, beroende på vilken form en
militär storkonflikt kan få och var
någonstans i världen, som den tändande gnistan faller. F. d. kabinettssekreteraren Arne Lundberg, för
att ta ett exempel, framhöll i en artikel i nr 5 av »Tiden» för i år, att
det skandinaviska områdets bety- 434
delse var ringa och i vart fall betydligt överdriven i de militära bedömningar, som publicerats under det
senast förflutna året.
Ser man emellertid på läget utan
hypotetiska förutsättningar synes
den militära inställningen vara
sannolikast. Skandinavien har stor
betydelse för båda parter. Särskilt
gäller detta alltfort framförallt
Nordkalotten och den norska Atlantkusten men även det sydskandinaviska området. Detta har närmare
exemplifierats i denna series inledande artikel. Endast ett exempel
skall här refereras.
Sovjet har i dag – enligt olika
källor – 300-600 ubåtar, dvs. flera
gånger fler än Nazi-Tyskland vid
det andra världskrigets utbrott. Huvuddelen av dessa ubåtar äro baserade i Östersjön och Norra Ishavet.
Ett så stort antal kan omöjligen
vara avsett enbart för försvar. Deras uppgift måste vara att jaga tonnage på de stora sjövägarna över
oceanerna eller – eventuellt – att
vara oceangående utskjutningsstationer för kanske atomladdade robotprojektiler. För att komma ut
till sina verksamhetsområden måste
båtarna passera genom östersjöutloppen eller runda Nordkap. Har
Lundberg rätt, måste alltså ryssarna bedriva en ytterst oekonomisk
flottbyggnadspolitik och såväl bokstavligt som bildligt kasta sina
pengar i sjön till ingen nytta. Är
det däremot någon form av tanke
bakom de sovjetiska ubåtarna,
måste östersjöutloppen och kalottområdet vara av stor strategisk betydelse för öst.
Nöjer man sig med att endast
fastslå att Skandinavien har betydelse för båda blocken i ett framtida krig, kan man för Västs del
konstatera att det redan i dag har
tillgång till viktiga delar av områ-
det. Inga tecken tyda på en ändring härvidlag. De inrikespolitiska
förhållandena i Sverige göra ett militärpolitiskt samgående med Sovjet
otänkbart.
Sveriges indragande i ett krig
För att få tillgång till skandinaviskt område, måste alltså öst tillgripa våldsmedel. Den första frågan
är då, om områdets betydelse svarar mot nackdelarna av ett sådant
engagemang. Avgörande härvidlag
är, vilken insats som erfordras och
hur snabbt Sovjet kan hoppas att
den leder till resultat. Den axiomatiska slutsatsen för vår del är, att
ju starkare det skandinaviska områdets försvar är, desto tveksammare måste en sovjetisk ledning
ställa sig inför alternativet. Det är
detta, som brukar kallas försvarets
»fredsbevarande effekt».
Den andra frågan är, när en
eventuell östaggression kan komma
att insättas. Det måste i och för sig
vara ett önskemål för Sovjet att ha
tillgång till och hinna bygga ut anläggningar inom området, innan ett
storkrig brakar loss på allvar. Är
emellertid den tidigare bedömningen av överraskningens betydelse riktig, skulle en isolerad sovjetisk attack mot Skandinavien, ja,
redan synbara förberedelser för en
sådan, i nuvarande läge närmast
vara att betrakta som en sovjetrysk
blunder. Det återståendealternativet
för Sovjet är då att vänta med angreppet och alla utåt synbara förberedelser till i samband med eller
efter ett storkrigsutbrott.
Den tredje frågan är, vilken eller
vilka betvingelsemetoder, som Sovjet skulle tänkas komma att välja.
Även om det måste räknas med omfattande engagemang på många
håll, torde tillgängliga resurser
medge valfrihet, därest en skandinavisk operation skulle få hög prioritet. Avspärrning och inre revoltförsök torde i detta sammanhang
kunna avföras som tänkbara, fristående betvingelsemetoder. De taga
för lång tid. Den metod, som kräver
det minsta av synbara förberedelser, är flyg- och fjärrvapenanfallmed eller utan atomvapen. Dessa
kunna igångsättas i omedelbar anslutning till ett storkrigsutbrott. De
nuvarande sovjetiska resurserna
härvidlag äro – totalt sett – stora.
En sådan insats kostar förhållandevis litet blod och den kan – om
den svenska försvarsviljan vacklar
-redan som enbart hot ge resultat.
Metoden kräver dock för ett slutgiltigt resultat en ockupation. Ju
mera verksam metoden varit, desto
mindre får den erforderliga ockupationen form av invasion. Å andra
sidan är den under alla omständigheter ett snabbt och verksamt komplement, i det fall en invasion
435
skulle väljas som den huvudsakliga betvingelsemetoden.
Väljer Sovjet denna angreppsform, finnas stora resurser, framförallt i markstridskrafter, som
knappast kunna utnyttjas för andra
ändamål. Avsevärda taktiska flygstyrkor kunna därvid nu och sannolikt även i framtiden insättas till
stöd för en invasion mot Skandinavien. Om tillgången på stridskrafter kombineras, för det första med
sannolika krigs- eller anfallsmål,
för det andra med kravet på ett
snabbt resultat utan utåt synbara
förberedelser före ett storkrigsutbrott och för det tredje med de militärtekniska förutsättningarna för
olika former av invasion, kunna
vissa slutsatser dragas beträffande
sannolikheten av invasionstyp och
stötriktning. Ett kustinvasionsföretag av större omfattning kan icke
igångsättas förrän efter utåt säkerligen synbara, omfattande och tidskrävande förberedelser. En gränsinvasion, understödd av taktiska
luftinvasionsföretag och atomvapeninsatser, mot Nordskandinavien
direkt och via Nordfinland, synes
därför under givna förutsättningar
mera sannolik än ett invasionsföretag över havet eller via Danmark
mot Sydsverige.
Det måste emellertid också konstateras, att vissa tänkbara fientliga
invasionsformer och stötriktningar
– ehuru mindre sannolika –
kunna te sig mera riskabla för landets fortbestånd som fri nation. En
med våldsam kraft insatt invasion
436
mot Mellansverige, understödd av
en ohämmad luftkrigföring, kan så-
lunda komma att betydligt snabbare tvinga oss på knä än en mera
sannolik och mera systematiskt genomförd invasion i norr. Det är
nödvändigt att – trots den mindre
sannolikheten – i en krigsplanläggning taga hänsyn till även dessa
synpunkter.
Det måste vidare framhållas att
alla skäl allt fortfarande tala för,
att man icke bör räkna med antingen flyg- och fjärrvapenanfall
eller invasion utan med bådadera.
Den betydelsefulla skillnaden mellan de två metoderna är, att den
förstnämnda kan insättas som »en
blixt från en klar himmel» medan
den andra i större skala aldrig kan
komma helt överraskande.
Det bör slutligen också framhållas, att de inledande krigshandlingarna mot de olika skandinaviska länderna kunna komma att
insättas med viss tidsförskjutning.
Det är sålunda tänkbart, att Svel”ige kan få en viss och ovärderlig
respittid. Någon som helst säkerhet
härför finnes dock icke.
storkrigsutbrottet kan emellertid
för Sovjet komma alltför »fort»,
alltför tidigt. Andra politiska eller
strategiska skäl, exempelvis ett
starkt svenskt försvars fredsbevarande effekt, kunna medföra, att
ett direkt sovjetiskt angrepp på
Sverige icke kommer till stånd.
Detta ger oss emellertid därmed
ingen garanti för att få spela åskå-
darens roll. Flygstrategiska skäl
exempelvis tala för, att Skandinavien kommer att ligga »under kulbanan» med medvetna eller omedvetna neutralitetskränkningar som
följd. sydsvenska erfarenheter under det andra världskrigets slutskede ge här bistra antydningar.
Söka vi icke beivra sådana kränkningar, kommer detta att tagas som
uttryck för svaghet i vilja eller förmåga eller för partiskhet. Beivra
vi kränkningarna, vilket vår alliansfria ställning kräver, måste vi
med säkerhet räkna med åtskilliga
intermezzon. Krigsriskerna äro i
båda fallen stora.
»Det optimala försvaret»
Den militärtekniska utvecklingen
är för närvarande våldsam och utan
tecken på nedlugning av takten.
Redan nu ha stämmor höjts, som
ifrågasätta, om ett litet land som
vårt i längden kan orka följa med.
Det är möjligt, att vi i en avlägsen
framtid kunna komma att ställas
inför valet att antingen ohjälpligt
sacka efter eller att ansluta oss till
någon stormakt, som kan giva oss
erforderligt tekniskt biträde. Hitintills ha emellertid våra personella
och tekniska resurser, kombinerade
med tillgängliga möjligheter till import, icke lagt några hinder i vägen
för att hålla försvaret på en hög
nivå såväl kvantitativt som kvalitativt. Det enda verkliga hindret har
varit de otillräckliga anslagen.
Rent teoretiskt är det fullt möjligt att hålla ett mycket starkt försvar. Man skulle kunna beteckna
det med uttrycket »det optimala
försvaret». Detta skulle i korthet
innebära, att en potentiell angripare städse skulle veta, att vilken
betvingelsemetod, vilken angreppsform han än väljer, var han än anfaller oss, så skulle han riskera
hårda kontraslag och att överallt
mötas av starka, stridsberedda styrkor, lika välutbildade och minst lika
välutrustade som hans egna. Det
skulle vidare innebära, att varje
neutralitetskränkning omedelbart
och eftertryckligt kunde beivras.
Ett sådant försvar skulle också giva
oss en stor internationell respekt.
Ett försvar av denna typ skulle
ställa sig mycket dyrt. Närmast
som en gissning skulle det väl i dagens penningvärde röra sig om en
total årskostnad av närmare fyra
milliarder kronor. Summan kan vid
första påseende te sig utopisk. Men
är den verkligen det? Den innebär
för innevarande budgetår cirka
7,5 % av bruttonationalprodukten.
Detta är åtskilligt mindre än vad det
engelska folket i dag avstår till sitt
försvar och endast drygt hälften av
vad amerikanarna åstadkomma.
Härtill kommer, att vi som alliansfria måste vara beredda att betala,
vad en sådan position bedömes vara
värd.
Det är vidare möjligt, att rekryteringssvårigheter kunna uppstå.
Det blir säkert inte lätt att få tag i
erforderligt antal specialister, såsom
högskoletekniker, flygförare osv.
Med en konkurrenskraftigare och
437
friare lönesättning, vettigare arbetsoch bostadsförhållanden osv., skulle
dock troligen de flesta av dessa
svårigheter kunna elimineras eller
minskas.
Det begränsade försvaret
överbefälhavarens förslag 1954
Från militär sida har aldrig nå-
gon mera utförlig skiss till »det optimala försvaret» framlagts. överbefälhavarens förslag 1954 till riktlinjer för vårt försvars framtida utformning låg långt under, vad våra
resurser skulle kunna ha medgivit.
Förslaget avsåg en krigsmakt
med en omfattning, som populärt
har betecknats med uttrycket »ett
hårt pressat minimum». Medvetet
gjordes avsevärda begränsningar av
försvarets olika delar med därav
följande risktagning i händelse av
krig. Särskilt märkbart var detta
på luftförsvarets område. Den föreslagna anslagstilldelningen räckte
sålunda icke ens till för att ett
tunt jaktförsvar på en gång skulle
kunna etableras över hela landet.
Uppräknat till dagens penningvärde skulle innevarande budgetårs
kostnader, år nr 3 i öB-förslaget,
ha belöpt sig till 2,74 milliarder
kronor. Denna begränsade summa
bör ses mot den faktiska budgetsiffran för 1957j58, 2,35 milliarder
kronor och även jämföras med den
ovannämnda, gissade summan för
»det optimala försvaret» på närmare 4 milliarder kronor.
överbefälhavarens förslag rönte
438
som bekant det icke ovanliga utrednings- och förslagsödet att först få
vila i en departementsskrivbordslåda och att sedan så småningom
bliva utsatt för en utdragen beredningsbehandling. Det är nu i det
närmaste tre år sedan förslaget inlämnades och omkring fyra år sedan de undersökningar och utredningar gjordes, på vilka förslaget
grundades.
I dagens tekniska utvecklingsfart
äro tre till fyra år en lång tid. Hade
öB-förslaget planenligt genomförts,
hade justeringar nu säkerligen varit erforderliga. En kontinuerlig
översyn var också avsedd. Det var
icke en i allo fast försvarsorganisation, som föreslogs, utan riktlinjer
för försvarets framtida utformning!
De av inflationen framtvingade
pris- och lönestegringarna ha försvårat kostnadsberäkningar och anskaffningsplanering. Härutöver tillkommer emellertid omfattande prisstegringar i övrigt, särskilt på tekniskt högkvalificerad materiel. I
generaldirektör Hugo Larssons artikel (Sv. Tidskrift nr 3/1957) har
detta exemplifierats. Särskilt kostnaderna för flygvapnets materiel ha
i avsevärd grad ökats i jämförelse
med vad som angavs 1954.
Ett annat skäl till en översyn
av öB-förslaget är utvecklingen av
atom- och vätevapen. Utvecklingen
har här gått avsevärt snabbare, än
vad som 1954 kunde förutses. Antalet typer av vapen men framförallt den totala tillgången är betydligt större, än vad som då beräknades. Härigenom ha insatsmöjligheterna väsentligt ökat och vapnens
exklusiva karaktär minskat. Detta
medför i sin tur, att bilden av det
framtida kriget måste revideras.
Synpunkter härpå ha tidigare redovisats.
Ett tredje och kanske viktigare
skäl till en revidering finnes emellertid. Våra egna möjligheter att
bedöma vår produktionskapacitet
ifråga om atomvapen ha klarnat.
Det torde sålunda nu vara möjligt
att skaffa sig överslagsmässigt riktiga kostnads- och tidsuppgifter
härvidlag.
Det nya utredningsuppdraget
Efter nära två års beredningsbehandling av öB-förslaget bedömde
den dåvarande försvarsministern,
egendomligt nog med försvarsberedningens fulla stöd, att förslaget
av »statsfinansiella och samhällsekonomiska» skäl icke skulle kunna
genomföras. överbefälhavaren fick
därför i uppdrag att utreda, vilket
försvar som skulle kunna åstadkommas med vissa begränsade kostnadsramar. Dessa voro de facto 95,
90, 85 och omkring 75 % av öBförslagets 10-åriga kostnadsram.
För den försvarsintresserade ter
det sig dock egendomligt, att »statsfinansiella och samhällsekonomiska
skäl» i dessa tider måste framtvinga
begränsningar på försvarets område
samtidigt som de icke hindra avsevärda höjningar på andra huvudtitlar. I föregående nummer av
denna tidskrift har påvisats, att vi
ha råd att försvara oss – om vi
vill! Sanningen är väl därför den,
att det är insikten och viljan snarare än pengarna, som fattas. Eller
kanske man kan säga, att det är respekten för krigsriskerna som fattas.
I dagens svenska debatt är det mest
tal om räntehöjningar, pensioner
och penninginflation. Tyvärr synes,
trots det kalla kriget, trots Suez och
Ungern, trots ständiga massakrer i
Nordafrika och hemliga vapensändningar i Levanten, trots allt detta
som pågår i världen runt om oss,
det svenska folket i gemen ha förlorat känslan för lägets oerhörda
allvar.
Ytterligare begränsningsmöjligheter
J(ostnader, avvägning och effekt
Redan överbefälhavarens förslag
1954 innebar, som ovan exemplifierats, en påtaglig risktagning på
viktiga områden. Minskas medelstilldelningen under vad förslaget
angav, måste detta med nödvändighet medföra en ytterligare risktagning. Två förhållanden medföra, att
denna riskökning blir större än vad
en direkt kostnadsjämförelse med
öB-förslaget borde ge vid handen.
För det första kunna de ovan antydda, erforderliga justeringarna i
förslaget }{räva kostnadsökningar.
För det andra måste de senaste
årens eftersläpningar kompenseras.
Det bör vidare framhållas, att en
minskning av anslagen med en viss
procent icke blott ger motsvarande
minskning i effekt, i antalet stri- 439
dande enheter eller vad man nu mä-
ter ett försvars styrka med. styrkeminskningen blir större än anslagsminskningen, ty ett försvar har –
liksom alla organisationer – fasta
kostnader, som i en viss storleksordning ytterst litet påverkns
av organisationsförändringar. Först
vid mycket stora sådana påverkas
även de fasta kostnaderna.
H.edan med det här antydda, är
det tydligt att överbefälhavaren genom utredningsuppdraget ställts inför, ytterst svårlösta problem. Även
i de högsta kostnadsalternativen bli
organisationsminskningar nödvändiga. I de lägsta alternativen torde
följderna komma att bli så katastrofala, att de skulle komma att väcka
uppseende i hela världen, om de
genomfördes.
En viss avvägning mellan försvarets olika delar är riktig endast vid
en viss kostnadsram. Minskade anslag medföra ökad »spänning» mellan försvarsgrenarna. Det är naturligt, om olika försvarsgrensrepresentanter – med bästa möjliga
objektivitet – kämpa för sin försvarsgrens intressen och anslagstilldelning. Minskas anslagen är det
därför »bekvämt lockande» för
anslagsfördelande myndigheter att
sänka försvarsgrensanslagen procentuellt lika. Ju större minskningarna i anslag äro, desto felaktigare
blir ett sådant tillvägagångssätt.
Ändras kostnadsramen, måste också
avvägningen ändras.
Principiellt finns det två olika
riktlinjer för försvarsfrågans lös- .,
440
ning vid minskade anslag. Den
första är att söka öka eller bibehålla effekten med bibehållna eller
minskade kostnader. Detta kan ske
genom exempelvis anskaffning av
modernare vapen. Detta är åtgärder,
som anslagskrävande militära myndigheter helt naturligt eftersträva.
Det kan emellertid härvid bli frå-
gan om åtgärder, som kräva stora
engångsanslag eller tillfälligt ökade
kostnader, men som på lång sikt
innebär ökad effekt till minskad
kostnad.
Den andra riktlinjen är, att efter
noggranna militärpolitiska och militärtekniska bedömningar beträffande dagsläge och sannolik utveckling söka avgöra, vad som är det
minst viktiga, det minst riskfyllda.
De här antydda, principiella problemlösningarna böra ses mot bakgrunden av de bedömningar av den
sannolika militärstrategiska och
militärtekniska utveckling, som i
denna artikel tidigare framförts.
Olika praktiska lösningar te sig
därvid tänkbara. Några av dessa
skola här antydas.
ökad eller bibehållen effekt till bibehållna eller minskade kostnader
Atomvapnens införande det
svenska försvaret skulle ovedersägligen innebära en avsevärd effektökning. Ju effektivare det svenska
försvaret är, desto effektivare kan
det i händelse av krig lösa sina uppgifter. Därmed har dess fredsbevarande effekt avsevärt ökats.
Mot dessa påståenden ha åtskilliga synpunkter anförts. Hur går
det, om vi bygga vårt försvar
på atomvapen, men en visserligen
atomutrustad fiende dock endast
anfaller oss med konventionella vapen? Svaret härpå måste vara, att
dels få vi aldrig bygga vårt försvar
på enbart atomvapen, dels är väl
frågeställningen osannolik, dels
slutligen är väl i så fall ändå mycket vunnet. Vårt innehav av atomvapen har visserligen icke då hållit
oss undan kriget, men det har medfört att vi icke själva bli mål för
dessa vapen!
Det har också påståtts, att ett
svenskt innehav av atomvapen
skulle fresta eller tvinga en aggressiv motståndare att i ett kritiskt
läge slå till för att därigenom röja
en risk för egen säkerhet ur vägen!
Påståendet synes ologiskt av två
skäl. För det första kunna och
komma vi som alliansfria alltid att
deklarera, att vårt försvar har defensivt syfte. För det andra måste
det starkt ifrågasättas, om en aggressiv stormakts ställningstagande
till ett användande av atomvapen
eller icke i en konflikt, som kan bli
ett världskrig, kan på något avgö-
rande sätt influeras av, om en små-
stat som Sverige har ett begränsat
antal vapen eller ej! Däremot måste
hans tveksamhet att över huvud taget anfalla oss avsevärt öka, ju effektivare försvarsmedel, som vi ha.
Mot ett svenskt atomvapeninnehav har också en rad humanitärt
betecknade skäl anförts. För det

första blir man betänksam, när
kommunister eller av dessa inspirerade kretsar ställa sig i främsta
ledet bakom sådana manifestationer. För det andra får man aldrig
glömma, att krig över huvud är det
mest ohumanitära, som tänkas kan.
För det tredje är det icke vår humanitet utan den eventuelle fiendens, som är avgörande. I dag och
i morgon är den enda sannolika humanitetsyttringen den, att en krigförande vill göra det så lätt för egna
styrkor som möjligt. Detta innebär
ett utnyttjande av effektivast möjliga vapen!
Svenska atomvapen beräknas nu
kunna framställas inom landet.
Kostnaderna härför bli visserligen
siffermässigt höga men totalt och
procentuellt låga (årskostnaderna
endast några procent av nuvarande
totalkostnader för försvaret). Deras
införande innebär alltså en ytterst
kraftig effektökning till mycket låg
kostnad. Sanningen är nog den, att
vi successivt alltmera måste beteckna atomvapen – icke som ett
komplement till utan – som en
brist i det svenska försvaret.
Vapenbärare äro lika viktiga som
vapnen! Kunna atomvapen framställas inom landet, så råder det
heller ingen tvekan om, att moderna
vapenbärare för dessa kunna framtagas minst lika fort som själva
vapnen.
Bygger man emellertid anskaffningen på import, blir problemställningen ändrad. Amerikansk lag förhindrar f. n. varje möjlighet till
441
försäljning av atomvapen. Däremot
synas inga bestämmelser förhindra
amerikansk export av för atomvapen användbara vapenbärare. Eftersom såväl vapen som bärare, användbara för dessa, de facto redan
finnas i USA, skulle en svensk anskaffning av dessa vapenbärare
kunna vara av betydelse. Det skulle
åtminstone rent teoretiskt möjliggöra, att vi i händelse av en världskonflikt, i vilken vi bli indragna,
snabbt skulle kunna utrustas även
med själva vapnen. Det finns emellertid vissa hakar i detta resonemang. För det första kunna vi, som
alliansfria, aldrig få någon garanti
för att vi verkligen få vapnen, om
det kniper. För det andra synes det
i alla hänseenden bättre, om vi i
stället kunde få erforderliga uppgifter om vapnens storlek och upphängnings- (inmonterings-) apparatur. Då skulle vi kunna utrusta
de bärare vi själva ha med erforderliga upphängningsanordningar osv.
För det tredje, det f. n. viktigaste;
de vapenbärare som nu eventuellt
kunna köpas (exempelvis vissa robottyper) ha stora begränsningar
och många »barnsjukdomar». Deras mera fulländade efterföljare
stå ännu på de hemliga listorna.
Flygplan, användbara som bärare,
ha vi ännu så länge lika bra själva.
Ett införande av särskilda för atomvapen lämpliga utländska flygplan
kommer att ställa till med mycket
stora underhålls- och utbildningsbesvär utan att – som sagt – ge
oss garanti för att vi verkligen få
442
vapnen, om vi i händelse av krig
skulle behöva dem.
Robotvapen över huvud taget
kunna medföra en påtaglig kvalitetshöjning. Svensk forskning är
här på god väg även om den kämpar
med stora svårigheter. Internationellt sett finns det redan nu ett stort
antal fullt användbara robottyper,
som utgöra mer eller mindre goda
ersättningar eller komplement till
den konventionella vapenarsenalen.
Möjligheterna till köp utifrån av
robotvapen kunna snabbt komma
att öka.
Vid sidan av atomvapnen äro väl
robotvapnen det, som mest fängslat
den mänskliga fantasien i dagens
kapprustning. De, som äro fallna
för önsketänkande, vilja gärna i
dessa nya vapen se genvägar till ett
modernt försvar. Tyvärr äro dessa
vapen ingalunda några »Mädchen
fiir alles». I alla avancerade hänseenden befinna de sig ännu på experimentstadiet. I mitten på 60-talet kan bilden dock te sig annorlunda. Sist men icke minst, med
största sannolikhet komma robotvapen alltid att vara mycket dyra!
Även om en framtida kraftmätning i avgörande stycken skulle
komma att utkämpas med atomladdade fjärrobotar, är vägen dit för
teknikerna lång och törnbeströdd.
Ett är säkert, ännu om tio år komma
s. k. konventionella stridskrafter
att spela en mycket stor roll. De
som hävda, att vi nu skola skrota
vårt konventionellt betonade försvar för att i en obestämd framtid
ersätta det med atomvapen och robotar ha förlorat sinnet för verkligheten.
Det minst viktiga
Eftersom inom överblickbar framtid av statsmakterna framtvingade
kostnadsbegränsningar icke kunna
kompenseras enbart genom den
effektökning, som nya vapen kunna
ge, måste även den andra utvägen tillgripas. Man måste bedöma, vad som är mindre viktigt
och reducera detta. Hänsyn måste
vid sådana bedömningar självfallet
tagas till, vad tänkbara reduceringar
verkligen medföra ekonomisk
vinst.
Reduceringsmöjligheterna kunna
lämpligen diskuteras mot bakgrunden, dels av det framtida krigets
sannolika typ och varaktighet, dels
de tänkbara formerna för anfall.
Bedömningen måste i första hand
göras mot bakgrunden av försvarets fredsbevarande effekt.
En slutsats, som man kan dra av
den allmänna och internationella
debattens bedömning av det framtida kriget, är, att riskerna äro som
störst vid ett plötsligt krigsutbrott
och att det är mest sannolikt, att det
inledande skedet blir det avgörande.
Detta skulle tala för, att man i valet mellan å ena sidan stor bredd,
dvs. hög beredskap med största
möjliga styrka och å andra sidan
lång uthållighet skulle välja det
förstnämnda. En ologiskhet ligger
det dock i detta påstående. Har utvecklingen av atomvapnen medfört
minskad benägenhet hos stormakter
att komma småstater till bistånd,
skulle detta tala för att vi hade behov av en ökad uthållighet. Detta
måste dock ses mot den bedömt
minskade risken för ett isolerat
sovjetiskt anfall mot vårt land. Vår
uthållighet är f. ö. av ekonomiska
skäl redan nu så begränsad, att utvägen med en minskning av vår uthållighet aldrig ensamt kan bli tillräcklig vid kraftiga kostnadsbegränsningar.
De olika betvingelsemetoderna
med utifrån insatta våldsmedel
bruka uppdelas i flyg- och fjärrvapenanfall, invasion och avspärrning.
Den sistnämnda är långsamt verkande. Är det närmast föregående
påståendet om det sannolikt korta
kriget och intensiva inledningsskedet riktigt, så måste också försvaret mot avspärrning jämfört med
andra försvarsuppgifter vara mindre viktigt. Bedömer en stormakt
det förenligt med sina intressen och
ej alltför riskabelt att bistå oss, då
lwmmer den också att tillse att
detta bistånd når oss, så länge vi äro
i stånd att utnyttja det.
Av de två andra betvingelsemetoderna ha de inledande avsnitten
klart talat för att riskerna för och
vådorna av flyg- och fjärrvapenanfall avsevärt ökat medan sannolikheten för invasion minskat.
Av olika invasionsformer är det
särskilt kustinvasion, som minskat
i sannolikhet. Samtidigt har det
sjöburna invasionsförsvarets möjligheter att verka minskat. Den mi- 443
litärstrategiska utvecklingen söder
om oss talar redan nu för, att en
invasion mot södra Sverige blivit
mindre sannolik jämfört med läget
ännu för några år sedan. Den politiska utvecklingen kan dock bli så-
dan, att i framtiden en försämring
på nytt kan inträffa.
Konklusionen av denna bedömning av tänkbara betvingelsemetoder mot vårt land måste då bli, att
det minst viktiga i vårt försvar är
att finna inom invasionsförsvaret
och särskilt på det sjöburna försvarets verksamhetsområde. Den kvarstående risken för invasion synes
störst i norr. Hur de erforderliga
beskärningarna skola i detalj göras
är en svår avvägningsfråga. Ju
större beskärningarna av ekonomiska skäl måste bli, desto hårdare
måste de i princip drabba de här
antydda delarna av försvaret. I
praktiken måste emellertid – som
tidigare antytts – hänsyn även tagas till de risker försvagningar på
vissa verksamhetsområden eller
inom vissa delar av landet kunna
medföra. Det måste i det längsta
undvikas, att försvagningarna bli
veritabla luckor. Det gäller med
andra ord att rätt väga av mellan
vad som är sannolikast och vad
som är farligast.
Organisationsprinciper
Mot bakgrunden av i denna artikel tidigare framförda synpunkter
på försvarets uppgifter och utform- 444
ning, synas vissa principlinjer för
dess organisatoriska utveckling
sammanfattningsvis kunna skisseras.
Försvarets främsta uppgift är att
söka hålla oss utanför kriget. Dess
fredsbevarande uppgift måste därför sättas först. Det är möjligt, att
den fredsbevarande uppgiften i en
nu ännu mycket avlägsen framtid
icke längre kan tillfredsställande
lösas med den typ av krigsmakt,
som i denna artikel antytts böra utvecklas.
Se vi på problemet kvalitet contra kvantitet, måste den förstnämnda absolut tillgodoses. Vi
måste därför följa med i den kvalitetsförbättring, dvs. effektökning,
som ständigt pågår. Den största
kvalitativa svagheten för närvarande är, att vi sakna atomvapen.
Alla möjligheter att snabbt skaffa
sådana måste utnyttjas, även om
den kapitalinsats, som under utvecklingstiden skulle erfordras härför, medför mindre anslag till annan önskvärd utrustning. Denna
försvagning kan göras mindre riskfylld, om vi under väntetiden i övrigt hålla vår effektiva försvarskraft så hög som möjligt. Robotvapen kunna härvidlag ge stor effektökning. Kravet på effekt gäller
emellertid också de även i atomåldern erforderliga konventionella
stridsmedlen, såsom flygplan, luftvärnsautomatkanoner och andra
markvapen. Tvinga ekonomiska
förhållanden till begränsningar,
måste dessa främst träffa den för
·.- …
ett utsträckt land som vårt dock
högeligen önskvärda kvantiteten.
På motsvarande sätt förhåller
det sig i valet mellan bredd och
djup. Slörsta möjliga, omedelbart
tillgängliga slagkraft måste gå före
i och för sig önskvärd uthållighet.
Därmed följer också, att vid anslagsminskningar försvaret mot avspärrning blir bland det första, som
får minskas eller rentav åsidosättas.
Ser man till avvägningen mellan
krigsmaktens olika verksamhetsområden, måste försvaret mot flygoch fjärrvapenanfall få högsta prioritet. Även vid starkt pressad försvarssumma måste – med tanke
på den fredsbevarande effekten –
i atomkrigets tidevarv luftförsvarets relativa styrka gentemot en
sannolik motståndare i det längsta
bibehållas. Även ett starkt luftförsvar kan emellertid icke l 00 %-igt
skydda. Det måste därför kompletteras med genomgripande civilförsvarsåtgärder, främst omfattande
utrymningar. Dessa måste vara så
förberedda och planlagda, att de
kunna genomföras med kort varsel
före krigsutbrott.
Ju större anslagsbegränsningen
blir, desto hårdare måste denna
träffa invasionsförsvaret. Det första,
som i sådant fall får minskas, är
de delar, som ha det mest begränsade användningsområdet och vilkas uppgifter i nödfall kunna i huvudsak lösas med andra medel. Det
mest påtagliga exemplet härpå är
det sjöburna invasionsförsvaret. Är
icke ens en sådan beskärning tillräckligt kostnadsminskande, får
försvarets inriktning förändras delvis eller till slut helt. Det går därvid icke att vänta med att fatta
detta beslut, till dess slaget faller.
Försvaret får redan i sin planläggning inriktas på att försvåra en invasionsstyrkas fullt möjliga framträngande i stället för att från början söka förhindra att detta över
huvud taget blir möjligt. Vid än
mindre anslag får invasionsförsvaret alltmera en enbart symbolisk
karaktär, med allt vad detta innebär av risk för, att en aggressiv
motståndare då väljer att just utnyttja denna lucka i det svenska
försvaret för sina syften!
Samhällsmaskineriets känslighet
för kuppföretag och sabotage ökar.
Kravet på bevakning växer. Av ekonomiska skäl genomförda minskningar i den reguljära armens
styrka framtvinga största möjliga
kompensation härför genom en ökning av hemvärnets och bevakningspolisens organisation. Civilförsvaret
påtvingas därmed ökade uppgifter.
Även övriga delar av den civila
sektorn inom totalförsvaret måste
hårdare belastas, om krigsmaktens
resurser krympas. Detta gäller så-
väl krigsplanläggning i fred som
uppgifterna i krig. Minskat djup
exempelvis i form av begränsningar
i total förrådstillgång, ökar kravet
på utspridd och skyddad förrådsuppläggning. Det ekonomiska försvarets uppgiftn ökas och försvå-
445
ras och bli därigenom dyrare. Andra
huvudtitlar än försvarets måste öka
mer, än vad som redan nu är erforderligt.
Svårast blir nog belastningen på
det psykologiska försvaret, om krigsmakten beskäres. Varje tänkande
och ansvarskännande medborgare
vet, att effekt kostar pengar. Möjligheterna till att inom rimliga gränser hålla denna uppe finnas. Görs ej
detta, måste det bero på en ringaktning av faran, på okunnighet
eller bristande försvarsviija! Det är
det psykologiska försvarets uppgift
att sansat påvisa riskerna, att upplysa och stärka viljan till motstånd. Det är ingen lätt uppgift, om
den försvarsorganisation vi ha beskäres och erforderliga anslag till
effektgivande ersättning icke ges.
I förlängningen av detta perspektiv skönjes faran för en ödesdiger psykologisk cirkel. Genom att
krigsmaktens slagkraft försvagas
undergräves tilltron till möjligheterna för ett effektivt motstånd.
Denna misströstan ger i sin tur
upphov till likgiltighet eller defaitism, som kan leda till ytterligare
nedrustning.
Om en sådan utveckling inleds
blir det svårt – om inte omöjligt
— att hejda den.
Denna risk visar hur livsviktigt
det är att medborgarna få tillräcklig insikt i det svenska försvarets
uppgifter, möjligheter och behov!

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Som om Gud fanns: Det sekulära samhällets religiösa rötter

fplus

Läs mer här

webshop_banner

Ladda ner E-boken om Liberalkonservatism