Print Friendly

Det förryckta Cypern

Av Redaktionen | 31 december 1964


1964


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

286
DET FÖRRYCKTA CYPERN
över hela Cypern-frågan vilar en
stämning av förryckthet. Denna
stämning förtätas när man kommer ner till Cypern och konfronteras med verkligheten, som såväl i
ett stort antal detaljer som i helheten förefaller nästan orimlig.
Som FN:s biträdande generalsekreterare dr Ralph Bunche förklarade efter sin visit därnere ”ibland
vägrar man att tro på vad man
ser”. Rashat med rötter i förhomerisk tid, förlegad 1800-tals nationalromantik, gamla familjevendettor samt högst färska och personliga motsättningar, alltsammans
ligger lagrat i en explosiv blandning färdigt att flyga i luften vilken seleund som helst. Men samtidigt går vardagslivet sin gång
fullkomligt ostört. Om man inte
råkar komma in i ett turkiskt kvarter eller stöter på någon befästning
kan man inte tro att ön befinner
sig invecklad i vad som i brist på
adekvat benämning Jean kallas ett
inbördeslerig.
Det som är mest irriterande med
Cypern är problemets storleksordning. Det är fullkomligt absurt att
en befolkning som inte är större än
halva Storstockholms skall kunna
äventyra världsfreden. Att 500 miljoner kineser under en diktatorisk
Av kapten HANS PLOGVALL
regim utgör ett hot för Syrlostasien
är begripligt, men att 550 000 cyprioter skall ha ens teoretisk möjlighet att sätta Mellersta östern i
brand är närmast oförlåtligt.
– Påven, hur många divisioner
har han? frågade Stalin buttert när
han fick höra talas om den lilla obetydliga Vatikanstaten. Men påven
har ett andligt inflytande över en
stor del av den västliga världen,
som inte kan definieras i siffror.
Cyprioterna däremot har inget inflytande alls. Makarios’ och vicepresidenten Kuchuks makt upphör
definitivt på Cyperns stränder.
Även om Cypern-frågan är en dominerande faktor i Turkiets och
Greklands politik, både in- och utrikes, påverkas dessa stater i mycket ringa mån av beslut som de
nämnda potentaterna fattar; Makarios och i synnerhet dr Kuchuk följer tvärtom de direktiv de får från
Ankara och Aten.
På Cypern finns inga sociala
problem, ingen överbefolkning,
ingen bostadsbrist, inget flyktingproblem (inte före 1964, alltså),
ingen slum, ingen nämnvärd arbetslöshet. ön har näst Israel den
högsta per capitainkomsten av alla
Medelhavsländer. Industrin – livsmedel, frukt, vin, gruvor och turister – var stadd i lovande utveckling. De båda brittiska baserna
Dhekelia och Akrotiri gav arrendepengar samt arbete åt tusentals
cyprioter. Vägarna är utmärkta
och klimatet ljuvligt. Om det nå-
gonsin funnits ett folk som haft
anledning att vara nöjt med tillvaron – förutom det svenska –
så är det cyprioterna. Det är verkligen ett område som FN inte borde
behövt öda några pengar på.
Skälet till den förryckta situationen på Cypern är att det visserligen
finns en självständig stat Cypern,
men det finns inget cypriotiskt
folk. På ön bor 442 000 människor
som anser sig vara greker. Antropologiskt sett är de av blandad härkomst, och bär spår av de otaliga
erövrare- hellener, fenicier, assyrier, egyptier, makedonier, ptolemeer, romare, byzantiner, franker,
genuesare, venetianare, saracener,
ottomaner – som i tur och ordning
landstig~t på ön. Men de uppfostras
till greker. De talar grekiska, skriver och läser grekiska bokstäver,
hissar grekiska flaggor, firar grekiska högtidsdagar och kungajubileer, betraktar Aten (eller kanske
snarare det byzantinska Konstantinopel) som sin enda och naturliga
huvudstad och insuper med modersmjölken längtan efter Enosis
– återförening med moderlandet.
Detta är återigen ett drag av det
absurda i Cypern-problemet: att
denna välmående ös grekbefolkning skall längta efter en förening
med Sydeuropas mest utpräglade
u-land, något som i varje fall inte
Cypern kan dra någon fördel av.
287
På ön finns dessutom 104 000
personer som betraktar sig som
turkar. De stammar från en ockupationstrupp på 30 000 man som
lades i garnison på Cypern sedan
Stora Porten år 1571 erövrat ön
från Venedig. Till utseendet skiljer
sig öns turkar idag föga från grekerna. Ingen främling kan se skillnad på dem, med undantag av att
det finns ett inslag av blonda och
ljushyade (samt några negrer)
bland turkarna, men inte bland
grekerna: troligen resultatet av
hustrurov och omvändelsearbete
bland nordiska korsfarares ättlingar.
Turkarna har i alla tider hållit
sig avskilda från grekerna, från
början av religiösa skäl, sedermera
av tradition. Idag ger inte de
muhammedanska turkarna intryck
av att vara särskilt begivna på religion, i det fallet är grekerna betydligt aktivare. Även öns kommunister sägs vara goda ortodoxa kristna. Blandäktenskap mellan folkgrupperna har i alla tider varit sällsynta och ingen blandad folkgrupp
har någonsin uppkommit. Turkarna betraktar sig som förlorade barn
av Turkiet: de använder turkisk
flagga, talar turkiska, har turkiska
namn på alla öns orter så att den
som oförberedd får se en turkisk
karta inte känner igen någonting,
läser turkiska tidningar, iakttar
Islams helgdagar, och betraktar
Ankara som sin huvudstad och
Kemal Atatiirk som sitt nationalhelgon.
288
Ända in till de sista decennierna
har Cypern varit en ö med jordbrukare, där folket bott i små, tätt
sammanpackade byar. Till antalet
är Cyperns byar 626, varav övervägande antalet rena grekbyar, ett
ganska litet antal rena turkbyar,
och intill 1963 summa 106 blandade byar. Grek- och turkkvarter i
städerna och de blandade byarna
var skilda åt, men före 1958 inte
alls renodlade. Förhållandet mellan
folkgrupperna var fredligt. Ett undantag från den regeln var massavrättningarna år 1821. Då torterades och hängdes eller halshöggs
480 ledande grekcyprioter, med
ärkebiskop Kyprianou i spetsen, av
öns turkiske guvernör. Åtgärden
var ett led i en verksamhet som syftade till att övertyga grekcyprioterna om det olämpliga i att delta i
grekernas just igångsatta uppror
på Europas fastland, och den visade sig verksam. Cypern förblev
lugnt, men betraktades ännu i decennier som den mest förtryckta
delen av det ottomanska imperiet.
Många cyprioter emigrerade, i enlighet med en tradition som utbildats på ön under perioder av hungersnöd, torka, jordbävningar, farsoter och tre sekler av stundom
slapp, stundom blodig men alltid
nyckfull och ineffektiv turkisk regim.
1878 övertog engelsmännen ön
som pant för turkiska skulder från
Krim-kriget. Formellt var cyprioterna turkiska undersåtar fram till
1914, då Storbritannien annekterade ön därför att Turkiet slöt upp
på tysk sida i världskriget. Cypern
var sedan en engelsk koloni till 16
augusti 1960, då den blev självständig, frånsett 250 kvadratkm engelska ”suveräna baser”. Gränserna
till dessa är noga utritade på kartor, men i terrängen på platsen
finns inte ens ett tryckt anslag om
saken. Engelsmännen gav åt Cypern – liksom åt alla sina kolonier – lugn, administrativ reda,
militär pompa och ett beteendemönster för överklassen. Under
båda världskrigen och därefter
spelade Cypern en betydelsefull
roll som militärt basområde, så betydelsefull att den engelska regeringen vägrade att ens överväga
tanken på att ändra Cyperns status. ön var och skulle för all framtid förbli en kronkoloni, speciellt
som de andra kolonierna i Mellersta
östern – och därmed alltfler brittiska baser – smalt bort i ökande
takt.
Enosis som ide dök upp redan på
1800-talet. 1931 resulterade den i
en leksaksrevolt, som var föga mer
än ett upphetsat demonstrationståg, och guvernörens palats brändes ner. Resultatet blev ,att ärkebiskopen, som av tusenårig tradition är grekcyprioternas politiske
likaväl som andlige ledare, förvisades; någon ny fick inte på länge
väljas i hans ställe och ett nytt guvernörspalats – där idag Makarios
residerar under brittisk vapensköld – byggdes för extra utdebiterade cypriotiska skatter. Flaggan
~~- ~~—~~— – -~~~ –~–~~~~~~~~~–‘–‘——-~-~-~——~’———
som användes vid resningen förevisas idag med stolthet i EOKAmuseet i Nicosia.
Engelska regeringens vägran att
överväga någon självständighet för
Cypern resulterade i en ny resning som började den signifikativa
dagen l april 1955, då ett antal
sprängladdningar, i regel harmlösa, började explodera överallt på
ön. Det small i trädgårdar, vid husväggar, i brevlådor och litet varstans, men så småningom också i
polisstationer, kontorsrum och militärförläggningar. Så småningom
började också folk bli skjutna i
bakhåll: engelska officerare och
soldater, civila engelsmän och poliser, men också grekcypriotiska
poliser, engelsksympatisörer, regeringsanställda samt civila greker
som misstänktes för att vara angivare eller i övrigt var illa omtyckta. De enda som definitivt var
skyddade mot EOKA var turkcyprioterna – dem ville grekerna
inte få emot sig.
Det var inte så många som dödades under EOKA-revolten. Från
starten fram till 19 februari 1959,
då London-överenskommelsen undertecknades, uppgår förlustsiffran till sammanlagt 508, varav inte
fler än 112 i engelsk uniform. Nio
greker hängdes, för mord, mordförsök eller enbart vapeninnehav.
De flesta av de 508 omkom i kravaller mellan turkar och greker.
Att kalla tillståndet på Cypern för
en revolt är missvisande. Det var
på sin höjd en militärt ledd under- 289
jordisk motståndsrörelse. En annan kolonialstyrelse än den brittiska skulle förmodligen med litet
hänsynslösare metoder – t. ex.
massdeportation efter rysk modell
eller massaker efter turkisk – ha
kunnat undertrycka alltsammans
och gjort slut på lönnmord och
partisaner i bergen, men för kolonialguvernören på Cypern lyckades
detta inte, trots att han i praktiken
var enväldig, kunde införa rigorösa
undantagslagar och tidvis hade upp
till 30 000 man engelska trupper
till sitt förfogande.
Det hände ganska mycket i världen och Mellanöstern i övrigt under denna period, Cyperns s. k.
Emergency: Ungern, Suez-kriget,
revolten i Irak, Libanon. Vad som
skedde på Cypern kom en smula i
skymundan, vilket nästan är synd,
för det är fantastiskt som en rövarroman. EOKA-ledaren var den
Cypern-födde grekiske översten
Grivas, som länge dolde sig under
namnet Dighenis – en legendarisk
hjälte från grekisk medeltid- och
som ledde sina män, mest 20-års
universitetsstuderande, med järnhand. Historien om The Emergency
är uppfylld av pittoreska detaljer:
spännande jakter i bergen, där
Grivas kom undan flera gånger i
sista ögonblicket, helikoptrar som
svävar över grottor och släpper ner
sprängladdningar över gömda
EOKA-män, angivare i mörkblå
yllehuvor så att de inte skall bli
igenkända och drabbas av EOKA :s
hämnd, Grivas utförliga dagböcker,
290
nedgrävda i flaskor, som hittas av
engelsmännen, EOKA-män som
flyr med hjälp av sammanknutna
lakan eller under våldsamma strider på sjukhus där de låtsats vara
svårt sjuka, en bomb som läggs i
guvernören fältmarskalk Hardings
säng men klickar m. m. Men där
finns också många ruskigheter.
Engelsmännen upprättar förhörsläger, där flera tusen grekcyprioter
sitter inspärrade utan att vara anklagade för brott, förhörspolisernd
använder tortyr, demonstrerande
skolbarn piskas till straff, kollektiva böter införs för byar och stä-
der där EOKA-män visat sig, folk
hängs – och EOKA avrättar brittiska soldater som gisslan – och
civila greker dräps och skadas när
engelska trupper stormar byar där
EOKA-män misstänks.
Med dessa metoder drev engel:o:-
männen de från början troligen
inte särskilt EOKA-entusiastiska
grekerna in i motståndsrörelsen.
Brytningen mellan greker och turkar var därmed oundviklig. Turkarna kunde nämligen inte acceptera Enosis, som EOKA stred för.
De höll sig länge neutrala, men när
grekerna lämnade polisen – där de
sköts ner av EOKA och misstroddes av engelsmännen – måste engelsmännen ersätta dem med turkar. Därav uppkom sammanstötningar mellan grekisk civilbefolkning och turkisk polis. Rashatet,
slumrande sedan 100 år, flammade
upp och resultatet blev våldsamma
kravaller.
Det som skedde på Cypern dirigerades då som nu i stor utsträckning från Aten och Ankara. Den
grekiska regeringen och grekisk
press stödde i möjligaste mån
EOKA-revolten. Makarios, som förvisats till Seychellerna i Indiska
Oceanen 1956 och frisläppts ett år
senare – dock förbjuden att återvända till Cypern – satt i Aten
som grekcyprioternas erkände ledare. Raskravallerna på Cypern
planerades i Ankara.
Turkiet reagerade nämligen förklarligt nog mot bilden av ett
Cypern under Grekland. Ankara
myntade därför parollen ”greker
och turkar kan inte leva tillsamman varför Cypern måste delas!”
och gav order om att den saken
skulle bevisas. över hela Cypern
stormade turkarna grekiska affärskvarter sommaren 1958. Grekcyprioterna gav igen efter förmåga.
Dödsoffren blev över hundra. Inbördeskriget tycktes stå för dörren,
skriver Cyperns siste guvernör, sir
Hugh Foot.
Det hela upphörde mycket plötsligt, sedan Irak-revolten och Libanon-krisen utmynnat i ett löfte om
en väldig dollarhjälp till Turkiet,
som var USA :s snart sagt enda
därefter återstående allierade i Mellanöstern. Premiärminister Mendcres var villig att betala priset: en
kompromisslösning på Cypern.
Turkarna på ön höll sig därpå
lugna, det var bara engelsmännens
jakt på EOKA som fortsatte med
växlande framgång.
———-~—–.- ____________……c._._._-~—~——————-
mest irriterar honom är den interI februari 1959 kom den grekiske
utrikesministern Averoff och hans
turkiske kollega Zorlu (sedermera
hängd tillsammans med sin förman
Menderes) överens vid ett möte i
Zurich om vad som borde ske med
Cypern. De båda Nato-länderna,
nyss hätska rivaler om Cypern tillkännagav för Storbritannien vad de
kommit överens om rörande denna
dess koloni. Macmillan, med
Moskva-besök omedelbart förestå-
ende och valet att tänka på, accepterade tacksamt. Macmillan-planen
för Cyperns framtid som framlagts
i juni 1957 och som engelsmännen
ännu i december 1958 bestämt förklarade skulle genomdrivas i enlighet med regeringens beslut, stoppades undan på en hylla, och den
s. k. London-överenskommelsen lades i stället till grund för Cyperns
nya konstitution, som efter mycket
trassel kunde träda i kraft 16
augusti 1960.
Grundtanken i konstitutionen är
ganska vacker. Varje folkgrupp
skall sköta sina egna angelägenheter och de två skall sedan tillsammans sköta det gemensamma.
Vidare är turkarnas rättigheter
mycket noga skyddade. Varje beslut i det gemensamma representanthuset skall godkännas av en
majoritet ur varje folkgrupp. Där
finns 35 greker – varav f. ö. 5
kommunister – och 15 turkar.
Åtta turkar kunde därför blockera
varje beslut. Ett av de första som
blockerades var förnyaodet av la- 291
gen rörande bl. a. inkomstskatt,
vilket skedde i mars 1961. Efter
april 1961 har alltså skatteindrivning varit olaglig på Cypern !
I statstjänst, som på Cypern liksom i andra f. d. brittiska kolonier,
är den högst ansedda och bäst betalda anställningen, garanterades
turkarna 30 procent av alla poster,
i krigsmakten (summa 400 man)
40 procent. När detta skulle tillämpas utbröt ett flertal delvis högst
personligt färgade kompetenstvister, som fördes vidare till den konstitutionella domstolen. Många turkar saknade formell kompetens,
och grekerna saboterade i viss utsträckning anställning av de övriga. Tvisterna blev oräkneliga och
ordföranden i konstitutionella
domstolen lämnade sin post.
De fem största städerna skulle
ha skilda kommunala förvaltningar, vilket ställde till oändligt besvär
med vatten, avlopp, elektricitet och
annat. Samarbetet fungerade inte.
Också rättsväsendet var kluvet: en
turk kunde bara dömas av en turkisk domare, en grek av en grekisk,
i ett blandat mål måste en särskilo
blandad domstol träda in.
Det blev snart klart att det minimum av samarbetsvilja som fordrades, för att en så komplicerad
grundlag som denna skulle fungera, inte existerade. Det är ocksii
möjligt att samarbetet avsiktligt
saboterades från Makarios sida, för
att framtvinga en ändring av konstitutionen. Det som uppenbarligen
292
venlionsrätt som förbehållits Storbritannien, Grekland och Turkiet.
Resultatet av detta blev i varje fall
både vrede och rädsla på turkisk
sida. Konstitutionen var ju turkarnas skydd mot grekisk dominans.
Fungerade inte den var de utlämnade åt majoriteten – och där
fanns det många som inte glömt
vad som hände 1958. Vad som återstod var då inte annat än att på
nytt ta upp iden om delning, vilket
måhända skulle kunna genomdrivas med Turkiets stöd.
Ungefär så måste tankegången
ha varit på turkisk sida på Cypern
före utbrottet av fientligheterna vid
jultid 1963. När den faktiska planeringen började är omöjligt att nu
säga, men uppenbarligen måste
turkcyprioternas starke man Rauf
Denktash fått försäkringar om att
Turkiet skulle förbereda en intervention med sin flotta från Iskenderum. Ett invasionshot borde vara
ett mäktigt argument! I praktiken
har det ju sedan visat sig att argumentet inte var starkt nog, trots
– eller möjligen därför – att det
nu använts ett flertal gånger sedan
jul, allvarligast kanske i början av
juni.
Vad som samtidigt planerades på
grekcypriotiskt håll är svårt att
säga. Makarios presenterade i slutet av november 1963 en lista på 13
punkter, där han ville ha grundlagen ändrad. Det är möjligt att
detta påskyndade brytningen. Det
är också möjligt att grekcyprioterna från början trodde att frågan
skulle kunna lösas utan att det
kom till strider. I varje fall var det
turkarna som var bäst förberedda
när skottlossningen började natten
till 20 december. I en del blandade
byar hade de redan övergivit sina
bostäder och flyttat till större och
mer lättförsvarade turkbyar. När
bråket började försvann också de
turkiska poliserna – i de fall inte
grekerna var snabbare och lyckades arrestera och avväpna dem.
Engelsmännen ingrep genast för
att hindra fortsatt strid. Det överenskoms om eldupphör (ett av de
säkraste sätten att förvissa sig om
fortsatt eldgivning på Cypern, har
det sedan visat sig) och en neutral
zon, Gröna Linjen. Engelska försök
att få dit en Nato-styrka strandade
sedan på Makarios’ nej, sedan den
ryske regeringschefen mullrat i
bakgrunden. I stället blev det en
FN-styrka, välkomnad av turkarna
som ett skydd mot militära aktioner och terrordåd från grekernas
sida, och av grekerna som en garanti mot turkisk invasion och en
inkomstkälla i stället för uteblivna
turister. styrkans befogenheter har
varit näst intill förödmjukelse begränsade.
På grekcypriotiskt håll satte man
omedelbart efter julhelgens strider
igång med att beväpna alla vapenföra. Det är möjligt att vapenimport – eller också kan man kalla
det smuggling, för vapenanskaffning är grundlagsstridig – börjat
redan långt tidigare, men efter nyår blev den intensiv. Vapen kom
bevisligen från Grekland och inköptes troligen både i Egypten och
Libanon. Vidare upplivades traditionerna med hemslöjd från
EOKA :s dagar och yrkesskoleelever arbetade natten igenom på att
borra kpistpipor och svarva kolvar.
Extremistledare, både nationalister
på högerkanten och kommunisterna, satte upp privata armeer med
pittoreska uniformer. Makarios
samlade så småningom allihopa i
nationalgardet, och satte dessutom
igång med att rekrytera ”Den heliga brigaden”, sammansatt av
frontkämpar från andra världskriget. Mellan 50 000 och 60 000
greker står idag under vapen.
I februari satte grekerna igång
med att göra upp räkningen med
turkcyprioterna. By efter by anfölls
med deras speciellt utbildade taktik med en pansrad grävskopa eller
bandtraktor i spetsen (detta jämte
de sandsäcksbefästa Cocacola-stånden är de nyheter inom krigskonsten som Cypern haft att erbjuda
den krigshistoriskt intresserade).
Man sköt civila, mest kvinnor, barn
och krymplingar, tog gisslan, förstörde bostäder och bedrev en fullt
Balkan-mässig geriiiakrigföring.
Ruinerna av turkkvarteren finns
nu överallt på ön. Det bör dock
framhållas att det alltjämt finns
ett 50-tal blandade byar där turkar
och greker bor sida vid sida, och
där skottlossning är sällsynt eller
obefintlig. Antingen är turkarna
här så starka att grekerna aldrig
vågat sig på dem, eller också, van- 293
ligen, är de hjälplösa. Engelska
förband ingrep i striderna, så snart
de kunde och hjälpte därvid helt
naturligt turkarna, dels därför att
det var dessa som blev anfallna,
dels därför att engelsmännen tycker illa om grekerna sedan EOKAtiden, medan turkarna alltid varit
lojala. Ett otal sammanstötningar
mellan engelsmän och greker i
form av gatuslagsmål och dylikt
har också ägt rum – sällan rapporterade av den engelskvänliga
internationella pressen.
striderna har som bekant fortsatt även sedan FN kom dit. Det
mest upprörande var när i slutet
av april grekerna satte in ett fullt
militärt anfall, två kompanier i
bredd, mot turkarna kring det bekanta korsfararslottet St. Hilarion.
Inte bara turkarna utan även FN
och möjligen också president Makarios – som har en smula svårt
att hålla sina kämpar under kontroll – togs med fullständig överraskning av detta nattanfalL Och
det mest absurda i denna affär som
är så full av absurditeter, var spektaklet kring Ledra Palace hotell i
Nicosia, där mitt framför ögonen på
FN :s medlare Tuomioja och hela
världspressen, och mitt under fötterna på engelska FN-soldater som
gick vakt på hotellet, EOKA-män
satte igång med att befästa de fönster som vetter mot turkkvarteren.
Vid ett tillfälle var det på håret att
det kom till skottlossning mellan
engelsmän och greker. Vid ett par
tillfällen sköt turkar och greker
294
friskt på varandra, men livet på
hotellet fortsatte som vanligt.
Någon lösning av konflikten är
inte i sikte. Turkarna på ön är med
skäl skräckslagna och desperata.
De kommer med visshet att vägra
att gå tillbaka till någon grekisk
överhöghet eller att återvända till
de hem som i stor utsträckning är
raserade. Lika otänkbar är den turkiska lösningen, delning av ön. Det
skulle innebära en väldig befolkningsomflyttning på Cypern, vilken
grekerna absolut kommer att motsätta sig, i synnerhet som den del
turkarna önskar sig, den norra
kusten, är den mest grönskande
och värdefulla marken på Cypern,
bevattnad från Kyrenia-bergen. Ett
annat förslag, att flytta alla turkar
till Rhodos och alla Rhodos’ greker
till Cypern, är också alltför radikalt för att genomdrivas.
Man kan inte heller lämna Cypern
åt sitt öde och låta folkgrupperna
göra upp själva, vilket ju vore frestande. Det skulle betyda att Turkiet omedelbart intervenerade, med
en trolig massaker av öns greker
som följd. Och engelsmännen kan
inte lämna Cypern. Det är nästan
deras enda återstående pålitliga
bas i Mellanöstern. Cyperns strategiska läge är vidare så viktigt att
perspektivet av en kommunistisk
regim där måste te sig närmast
mardrömsaktigt för Nato :s militä-
rer. Och kommunisterna är starka
på Cypern, även om detta huvudsakligen beror på att deras fackföreningar är bäst skötta.
FN torde alltså få stanna på
Cypern, vanmäktigt betraktande
hur Makarios bygger upp sin militära styrka. Förmodligen kommer
det inom kort att avslöjas att han
köper vapen från Sovjet. Ändamålet
är, enligt vad grekcyprioterna själva övermodigt deklarerar med en
brist på sinne för realiteter som är
så stor att man vägrar tro på den
innan man sett den, att göra försvaret så starkt att man kan avslå
den turkiska invasionen!
Medan detta sker skall alltså
världsorganisationens trupper ligga
i fält på Cypern, avvaktande den
stund när Makarios förklarar att
han inte behöver dem längre. Under tiden får de väl göra som den
cypriotiska turistpropagandan välvilligt föreslår dem, skicka efter
sina familjer och låta dem ”njuta
av Cyperns ljuvliga klimat och underbara badstränder”.
Det är dock möjligt att de överläggningar som i slutet av juni ägt
rum i Washington mellan USA :s
president och premiärministrarna i
Grekland och Turkiet kan resultera i någon överenskommelse mellan dessa båda länder. Resultatet
skulle då bli att en lösning på-
tvingades folkgrupperna på Cypern
från Aten och Ankara, d. v. s. detsamma som skedde 1959. När man
betänker resultatet av denna förra
överenskommelse är det dock svårt
att vara optimist inför utsikten av
en ny. Cypern är, sitt lilla format
till trots, ett verkligt otrevligt frätsår i Nato-försvaret.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner