Det förändrade politiska landskapet i USA

Bryggor mellan politiska falanger är nödvändiga för en konstruktiv och framåtgående politik. Men tiden då det var möjligt att göra blocköverskridande uppgörelser i USA verkar vara förbi. Det långa dödläget som följde bristen på överenskommelse i den statsfinansiella krisen är ett bra exempel. Varför går det inte längre att bygga ett brett politiskt samförstånd i USA? Om det skriver Janerik Larsson, baserat på samtal med flera ekonomer, statsvetare och debattörer i Washington DC.

När jag bodde i Washington DC under några år under Ronald Reagans andra presidentsejour i 80-talets mitt följde jag med stort intresse två politiska processer som båda strävade efter att skapa en bred blocköverskridande överenskommelse i två av amerikansk politiks verkligt stora policyfrågor.

På American Enterprise Institute fanns då – och finns fortsatt – Michael Novak. På 80-talet var han engagerad i en flerårig dialog med akademiker och politiker från båda partierna med syfte att få fram en samsyn om synen på socialbidragspolitiken, det som i USA kallas welfare.

Om man ska förenkla debatten före fanns det bland demokrater ofta samma föreställning som vi känner från Europa, dvs att bara politikerna kastar pengar på ett problem löser det sig. På andra kanten fanns det närmast en ambition att låta envar klara sig själv. Vad Novak gjorde var att bygga en brygga mellan dessa uppfattningar och den bryggan kom med tiden att leda fram till att Bill Clinton den 22 augusti 1996 skrev under den reformlag som kallas The Personal Responsibility and Work Opportunity Reconciliation Act. Clinton hade i valrörelsen 1996 – inför sin andra presidentvalsperiod – lovat att ”end welfare as we have come to know it”.

Som alltid i amerikansk politik är bakgrunden såklart mer komplicerad än så. Det var inte bara Novak som byggde en intellektuell brygga där man kunde mötas utan det fanns i debatten särskilt på den republikanska sidan de mest märkliga föreställningar om vad kontantbidragen betydde t ex för att invandrare skulle komma till USA. Den republikanska isolationismen och utlänningshatet har för övrigt dykt upp igen i den pågående striden om vem som ska bli republikansk presidentkandidat nästa år. Retoriken om de illegala invandrarna är bitvis rent förfärande motbjudande.

Men poängen här är att det gick att bygga ett brett politiskt samförstånd på 80- och 90-talen.

Men det verkar inte gå idag.

Den andra processen jag följde med stort intresse på 80-talet och som också den syftade till ett brett samförstånd handlade om USAs exceptionellt illa fungerande sjuk- och hälsovårdssystem. När jag var bosatt i den amerikanska huvudstaden var en av mina grannar Stuart Butler, en engelsman som blivit amerikansk medborgare och som då och i decennier därefter var chef för inrikespolitiska frågor på den stora konservativa tankesmedjan Heritage Foundation. Stuart Butler är en av USAs främsta experter på sjuk- och hälsovärdsfrågor och han arbetade precis som Novak för att åstadkomma vad som här kallas en ”bipartisan” uppfattning om vad som borde göras för att få till stånd ett system som både omfattade alla medborgare och som samtidigt innebar att kostnaderna för systemet blev hanterbara.

Historien om amerikansk sjuk- och hälsovårdspolitik har det skrivits många tjocka böcker om. En aktuell bok som beskriver frågan är Paul Starss Remedy and Reaction: The Peculiar American Struggle over Health Care Reform (Yale University Press). Jag ska direkt erkänna att jag inte läst den – bara recensioner av den.

Obamas reform – populärt kallad ObamaCare – är mycket komplex och i allt väsentligt har den ännu inte trätt i kraft. Dess förenlighet med författningen ska prövas nästa sommar av högsta domstolen och om den passerar HDs nålsöga men Obama inte blir omvald kommer hans reform inte att genomföras så som den såg ut när han den 23 mars förra året undertecknade The Patient Protection and Affordable Care Act.

Varför var inte den reformen lika väl förankrad i båda blocken som Clintons reform? Jag har ägnat en lång rad samtal kring den problematiken med ett antal insiktsfulla personer under en vecka i Washington DC. Jag ska inte räkna upp alla jag mött men förutom givetvis Stuart Butler är det bland andra ekonomen Kevin Hassett och statsvetaren Norman Ornstein på American Enterprise Institute, den insiktsfulle kommentatorn Christopher Caldwell på The Weekly Standard (i Europa mer känd som krönikör i Financal Times weekendbilaga), den republikanska opinionsanalytikern Kristen Soltis på Winston Group, den fristående republikanske debattören och analytikern David Frum, Eugene Steuerle på Urban Institute, Nicole Gelinas på Manhattan Institute i New York och Elaine Kamarck från Harvards JFK School of Government som arbetade i Vita huset under Clintonåren och som jag träffade på middag med en annan Clinton-medarbetare, Robert Shapiro, som nu arbetar som analytiker och företagsrådgivare på egna företaget Sonecon.

Uppfattningarna skiljer sig drastiskt när det gäller att förklara varför det inte längre går att göra blocköverskridande uppgörelser men alla är överens om att detta är ett faktum. Norman Ornstein håller tillsammans med Thomas Mann på Brookings att skriva en bok i ämnet som ska utkomma i vår. I den ska, aviserade han i vårt samtal, det också finnas förslag på hur man på sikt ska överbrygga dessa långa dödlägen som blir följden. Den amerikanska statsfinansiella krisen är ju det mest välkända exemplet på en stor politisk fråga där det inte går att få igenom vettiga politiska förslag på grund av låsningarna. Den amerikanska konstitutionen från 1787 var tänkt för gentlemän från eliten som skulle göra upp i samförstånd. Så har det aldrig blivit.

Men det fanns ett insiktsfullt element i den vision för politiken som författningsfäderna hade och som under långa perioder varit en avgörande faktor för att bra saker blivit uträttade: insikten om att i en kompromiss måste båda parter framstå som vinnare. Här var inte bara Bill Clinton med sin fenomenala sociala förmåga utan även George W. Bush överlägsen Barack Obama så som han hittills framträtt.

Intressantaste exemplet på detta är den kommission ledd av den mycket prominenta politikerna Alan Simpson (tidigare republikansk senator) och Erskine Bowles (tidigare Clintons stabschef i Vita huset) som Obama tillsatte med uppdrag att skapa statsfinansiellt ansvarstagande – The National Commission on Fiscal Responsibility and Reform. Här fanns en möjlighet för Obama att agera men han hade uppenbart inget intresse att ge sig i kast med uppgiften att bygga ett politiskt beslut på ett förslag som var sakligt mycket övertygande. Obama talar gärna om samförstånd i abstrakta termer men han skapar inte samförstånd och det kan nog inte enbart vara de politiska motståndarnas fel.

Den högerradikala skolan hävdar att alla problem härrör från president Obama. Han är, menar de, en av extrema vänstermänniskor från Chicago styrd marxist som bara ser med största förakt på varje republikan och som inte har förmågan vare sig att skapa fungerande relationer med ”motståndarlaget” eller för den delen att styra sina egna demokrater i kongressen. Den extrema högerns Obamaförakt innehåller en god portion rasism som förklätts i den absurda teorin att han inte skulle vara född i USA och således inte vara berättigad till presidentposten. Det som förundrat mig mest är att även dessa mycket drastiska beskrivningar av Obama kommer från personer som i andra frågor har högst nyanserade uppfattningar i olika frågor.

Den andra skolan, som alltså finns inom det demokratiska partiet och i synnerhet dess vänsterfalang, går ut på att republikanerna inte velat kompromissa om någonting utan satsat på en stenhård oppositionspolitik utan hänsyn till USAs och dess medborgares bästa men med siktet inställt på mellanårsvalet 2010 och presidentvalet 2012. Här kommer Tea Party-rörelsen in. Det är inte ett politiskt fenomen som lätt kan sammanfattas men till skillnad från den nu mer aktuella Occupy Wall Street-rörelsen har den siktet inställt på att agera inom ramarna för det existerande politiska systemet. Det jag läst om OWS och det jag sett på de tältläger som upprättats på några håll här i huvudstaden gör att jag inte tillmäter den några större förutsättningar för framgångar liknande de som Tea Party uppnådde förra året då man skickade en rejäl delegation Tea Party-lojalister i representanthuset.

Men jag tror att de viktigaste förklaringarna till låsningarna i amerikansk politik vid sidan om de problem som författningen skapar har att göra med helt andra faktorer. Här några:

1. Den gamla stabila ordningen har helt förändrats av de betydande folkomflyttningar som ägt rum under tiden efter andra världskriget. USAs politiska karta har vidare förändrats av att partilojaliteten samtidigt sjunkit drastiskt. Idag är minst en tredjedel av alla registrerade väljare ”oberoende” (independents) vilket gör att det i hög grad är deras röster man slåss om. Inte olikt den svenska utvecklingen mot minskad partilojalitet. Till bilden hör också att valen till kongressen historiskt sett varit lokala men alltmer blivit nationella vilket minskat utrymmet för politiker som skiljer sig från respektive partis huvudfåra. Detta betyder att majoriteten i representanthuset kan förändras i varje val (val vartannat år). Republikanerna hade 1954 – 1994 aldrig majoriteten i underhuset men därefter har majoriteten skiftat. Till demokraternas fördel 2008, till republikanernas 2010.

2. Förändringarna av mediavärlden med internet, sociala medier och bloggar har också i grunden förändrat förutsättningarna för politiskt arbete. På den ”gamla goda” tiden reste politikerna inte så ofta hem till sina valdistrikt som de gör nu. Man umgicks över blockgränserna i huvudstadens salonger och på matställena. Om man idag går till senatens matsal, berättades det för mig, sitter senatorerna från de båda partierna aldrig tillsammans utan de är åtskilda. Samtalet över blockgränserna som fanns när jag bodde här på 80-talet finns kvar – men nu utanför dagspolitiken.

Bipartisan Policy Center http://www.bipartisanpolicy.org/ är en sådan sammanslutning av prominenta politiker från båda partierna som ser vikten av, ja nödvändigheten av en dialog över blockgränserna. De fyra grundarna – Howard Baker, Tom Daschle, Bob Dole och George J. Mitchell – är ungefär så mycket av amerikansk politisk elit som man kan föreställa sig. Den som är intresserad rekommenderas ett besök på hemsidan.

3. Politikens professionalisering. Jag tror inte det bara är min och andra gamla mäns klagan när jag ser hur begränsad roll sakfrågorna numera har i amerikansk politik. I dag kan man hävda att ”allt” handlar om kampanjmetoder, om att förvränga – och förråa – det politiska samtalet så att det inte längre är ett samtal. Den enorma horden av kampanjproffs är primärt inriktade på att vinna – vad det är för politik man vinner på spelar ingen roll vilket illustreras av hur alla dagens ledande politiker (inte minst Obama) intagit ståndpunkter som varit diametralt motsatta de som de nu intar utan att låtsas om förändringarna. Republikanernas ledande kandidat Mitt Romney är den som här mest granskas ur det perspektivet – som guvernör i Massachusetts genomförde han en sjuk- och hälsovärdsreform som inte är olik ObamaCare. Professionaliseringen har också inneburit att det blivit allt dyrbarare att kampanja vilket innebär att politikernas tid i växande grad fått gå från sakfrågor till penninginsamling.

Till den här bilden ska givetvis läggas den ökande makt som lobbyisterna fått bland annat på grund av politikernas stora behov av ekonomiska resurser till sina kampanjer.

Det finns rader av andra orsaker som kan tillfogas. De båda krigen som George W Bush startade och som visat sig så svåra att avsluta. Den finansiella härdsmältan beroende på den sanslösa bostadsbelåningen under decennier – ivrigt uppmuntrad av politiker från båda partierna.

Det är 11 månader till valdagen då presidenten, hela representanthuset samt en del av senaten ska få väljarnas dom. Bland dem jag talat med finns det flera som är övertygade om att strukturen med bara två partier inte komma att hålla utan att det före valdagen kommer dyka upp ytterligare ett eller flera partier som kan påverka slutresultatet kanske rentav till den grad att frågan om vem som blir president inte kan avgöras av elektorerna – ett annat sällsamt arv från 1787 – utan får avgöras i kongressen.

Men det är långt dit. Under tiden får vi alla med större eller mindre intresse för det som händer varje dag i den amerikanska politiska kampen – mitt intresse hör definitivt till kategorin större – nöja oss med att utfallet för den framtida politiken i världens fortsatt största ekonomiska och militära makt inte kan förutses. Det förändrade politiska landskapet i USA växlar på ett nytt sätt, nästan dag för dag.

Och Europa är en viktig faktor i det amerikanska politiska dramat. Vad betyder det för det amerikanska valet om Europa kastar in världen i en depression av 30-talsdimensioner ? Det var den fråga jag oftast fick under alla mina amerikanska samtal. Och jag måste erkänna att jag inte ens förmådde ge ett svar om vad som kommer att hända med euron, än mindre vad följderna blir för USA. Men ingen amerikan jag talade med om saken underlät att påpeka att den europeiska krisen är mycket värre än den amerikanska 2008/2009 eftersom dollarna är den stabila reservvalutan även när det blåser iskalla vindar över ekonomin. Euron är ett rö i vinden….

Janerik Larsson har besökt USA på uppdrag från Stiftelsen Fritt Näringsliv.