Print Friendly

Det finska valet. Vad nu?

Av Wille Valve | 24 april 2015

Givet är att centerns ordförande Sipilä bildar regering. Men med vem? Wille Valve, kansliminister i Ålands landskapsregering, redogör för möjliga alternativ och för valet på Åland som blev en rysare.

Finländska valvakor brukar avslutas med något som kallas ”regeringsspelet”, där valkommentatorn fördomsfritt spekulerar kring vilka partier som kan tänkas ingå i den nya regeringen. Partierna flyttas som block fram och tillbaka över en linje som markerar skillnaden mellan regering och opposition. Säkert en märklig företeelse ur ett svenskt perspektiv.

”-Kanske Centern, Sannfinländarna och Samlingspartiet?”
”- Nej, Sipilä måste kunna lita på uppbackning från parlamentet. Sannfinländarna har inte den stabiliteten. Dessutom kan trepartidynamiken vara ogynnsam.”
”-Kanske dom gröna och centern…?”

Att val kan skapa oväntade samarbetspartners ligger i sakens natur. Men på få ställen är det så markant som i Finland. Under förra mandatperioden satt vänsterpartiet och moderaterna i samma ”regnbågsregering”, fram tills vänstern tröttnade och hoppade av. Så hoppade också de gröna av i samband med en omröstning om kärnkraft. Varefter båda stora regeringspartiers partiordföranden dessutom byttes ut. Att regeringens handlinskraft blev lidande är begripligt.

Med två veckor kvar till valet gick statsminister Alexander Stubb (Saml.) ut och sågade sin egen regering i Financial Times och beskrev därtill regerandet som en ”direkt traumatisk upplevelse”.

Regeringen Stubb testamenterar nu flera svåra frågor som blivit olösta till regeringen Sipilä, bland annat en komplex socialvårdsreform. Samregerandet, som brukar anses vara en av styrkorna i finländsk politik, har blivit en av regeringens största svagheter. Eller för att citera statsministern själv: ”Vi har varit fjättrade av vänstern”.

Dagen efter riksdagsvalet står centern som valsegrare med 49 av riksdagens 200 mandat. Därefter följer Sannfinländarna med 38 mandat, samlingspartiet som gjorde en ”avvärjningsseger” med 37 mandat och socialdemokraterna med 34 mandat. Ytterligare två partier som har anledning att glädja sig är de gröna, som ökade från 10 till 15 procent och Svenska folkpartiet som ökade röstetalet och behöll antalet mandat. Hemligheten bakom Centerns framgång är att partiet, tillsammans med Sannfinländarna, utgjort den enda oppositionen. Därtill har centern en ny ordförande, Sipilä, som ibland beskrivs som en ”svärmorsdröm” av kvällspressen.

Men vad händer nu? Givet är att centerns ordförande Sipilä bildar regering. Men med vem? Problemet med näst största partiet, Sannfinländarna, är att deras mandat har visat sig vara osäkra och odisciplinerade, vilket i praktiken gör partiet till en oattraktiv regeringspartner. I spelets natur ligger att Sipilä utåt sett måste låtsas att Sannfinländarna är ett reellt och riktigt bra alternativ, för att pressa andra partier i regeringsförhandlingarna. Och förvisso finns det en stolt finländsk tradition av att binda populistpartier till regeringsansvar och ”krama ihjäl dem”. Trots detta är det svårt att föreställa sig att svärmorsdrömmen Sipilä alltför lättvindigt skulle ge sig i lag med ett parti, vars företrädare ägnar sig åt organiserat näthat, har gjort Hitler-hälsningar i riksdagen och offentligen önskat deportering av bögar och somalier till Åland. Det spelar ingen roll hur samlat och pragmatiskt sannfinländarnas ordförande Soini kan uppträda, då det hela tiden finns en osäkerhet kring hur många mandat han verkligen representerar. Det mest troliga verkar därför vara samlingspartiet eller socialdemokraterna, med stöd av de två segrande småpartierna: De gröna och svenska folkpartiet.

Det Finland behöver nu är en stark regering som kan ta sig an krisen, arbetsmarknadsreformer och socialreformer. För att göra det krävs att många timmar läggs på de (sannolikt 4) partierna pratar ihop sig om en stor, gemensam linje.

Apropå deportationer till Åland, hur gick det där? Riksdagsval på Åland är i regel en sömnig, personcentrerad tillställning. Självstyrda Åland väljer 1 av 200 riksdagsledamöter och valdeltagandet ligger kring futtiga 40-50 procent. Det ”riktiga” valet anses vara valet till Ålands egen lagstiftande församling, lagtinget.

En nära nog naturlag är dessutom att sittande riksdagsledamot återväljs och återväljs, oberoende av partitillhörighet. År 2015 blev riksdagsvalet dock en rysare. Elisabeth Nauclér, riksdagsledamot sedan 8 år utmanades av unge Mats Löfström, specialmedarbetare vid europaparlamentet. Han drog en storstilad kampanj med gästspel från ex-kommissionärer, svenska europaparlamentariker och riksdagsledamöter. Kort sagt, ett rejält politiskt fyrverkeri som dock uppfattades som ”lite väl storstilat” av en del av elektoratet. Ännu på valdagen trodde många att sittande riksdagsledamot skulle göra en promenadseger och förhandsrösterna gav vid handen att hon segrat. Men när valdagsrösterna räknades minskade försprånget, för att sluta i en skräll! Mats Löfström segrade och blev första riksdagsledamot sedan 1983 som slog ut sittande riksdagsledamot.

Riksdagsvalet i Finland och på Åland visar att förändring är möjlig och ibland kan ta sig de mest oväntade former. Men en central lärdom från den förra mandatperiodens ”regnbågsregering” wille_valveär att det sannerligen inte är förändring som vi bör oroas av, utan bristen på förändring.

Wille Valve är kansliminister i Ålands landskapsregering och representerar där partiet Moderat Samling för Åland (MSÅ).

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

SNB:s skribentskola

Beställ Felix Bekännelser

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner