Print Friendly

Det brittiska imperiet, sammanslutning och separatism

Av Redaktionen | 31 december 1949


1949


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

DET BRITTISKA IMPERIET
SAMMANSLUTNING OCH SEPARATISM
Av skriftställaren AUBREY JONES
DET brittiska imperiet, eller som detta statsförbund sedermera
blivit kallat, The Commonwealth of Nations, har en historia, som
kännetecknas av två motverkande tendenser – å ena sidan en
benägenhet hos de olika medlemmarna att sluta sig samman, å
andra sidan en strävan till separatism. Krig ha, under den tid de
pågått, haft en samlande verkan; när moderlandet varit i fara
och den sjömakt, som skyddar imperiet hotats, har detta varit
enat. Men krig uppväcker även nationalkänslan och efter krigssluten ha de krav, som framförts av dominions och kolonier varit
mera påtagliga än förut. Så var det efter förra världskriget, och
även det senaste kriget uppvisar en liknande utveckling.
Att hålla dessa två motverkande tendenser i jämvikt- att tillförsäkra imperiet enhet utan alltför stora inskränkningar i de
individuella rättighetsanspråken – är det problem imperiestatskonsten ständigt har att brottas med. Detta problem visar sig
för närvarande och kommer i framtiden att visa sig svårare än
någonsin. De olika folkens önskan att styra sig själva har aldrig
förut inneburit ett större hot mot imperiets sammanhållning.
Intill mitten av 1800-talet var det brittiska imperiets enhet en
självklar sak. Imperiet bestod då av ett antal kolonier, som alla
styrdes från London. Det var därför en politisk enhet ungefär på
samma sätt, som Förenta Staterna och Sovjetunionen, enhetliga
statsbildningar bortsett från en mycket viktig skillnad. Dess landområden voro icke sammanhängande, de voro skilda åt av väldiga avstånd. Dessa avstånd framkallade med oundviklighet koloniernas krav på självbestämmanderätt. Detta krav fick sitt första uttryck i de amerikanska koloniernas uppror och mötte då
motstånd. Men när det upprepades återigen på den amerikanska
kontinenten, denna gång av Canada, hade man lärt sig läxan,
och Canadas anspråk blevo tillgodosedda. Canada beviljades en
ansvarig styrelse. Det åtnjöt full självständighet i lokala angelägenheter, men försvarades av moderlandet i händelse av krig
och följde den utrikespolitik, som bestämdes i Whitehall.
211
Aubrey Jones
De förmåner, som Canada erhöll, beviljades senare även Australien, Nya Zeeland och Sydafrika. I dessa kolonier var flertalet
innevånare britter, även om både Canada och Sydafrika hade avsevärda befolkningsgrupper av annan nationalitet, fransmän i Canada och holländare i Sydafrika. I samtliga fall voro de krav
som restes av kolonierna begränsade. Dessa eftersträvade icke en
separation från det brittiska imperiet utan blott lokal självstyrelse. I och med självstyrelsen utvecklade kolonierna en egen nationalkänsla. Man var stolt över att vara kanadensare eller australiensare, samtidigt som man var stolt över att vara britt. Det var
utan tvivel denna vaknande nationalkänsla, som ingav Tysklands
ledare under tiden närmast före kriget 1914-1918 den uppfattningen, att de självstyrande kolonierna skulle vägra att ställa sig
vid Englands sida i händelse av krig.
Denna uppfattning visade sig vara felaktig. Kolonisterna offrade
frivilligt sina liv för moderlandet, något som överraskade även
England och förvirrade dess motståndare. De nöjde sig icke med
att försvara sig var och en i sin stad, de kämpade på de avlägsna
slagfälten i Europa. Den roll kolonierna spelade i kriget bidrog
ytterligare till att stärka deras position. Medan de före 1914 hade
tillkämpat sig rätten att styra sig själva, förskaffade de sig efter
1918 även en internationell ställning och framträdde på den diplomatiska skådeplatsen såsom självständiga stater. Denna nya utveckling började med Canadas, Australiens, Nya Zeelands och Sydafrikas särskilda representantskap vid fredsförhandlingarna 1918
och har ännu icke avslutats. Dominions, som de självstyrande
kolonierna kallades, ha sedan någon tid haft egna diplomatiska
representanter och sändebud, och en del av dem – i synnerhet
Australien- utveckla egna utrikespolitiska program.
Med dessa fakta för ögonen grep sig imperiekonferensen 1926
verket an att utreda dominions’ förhållande till moderlandet.
Denna utredning innefattades senare i den s. k. Westminsterstatuten (The Statute of Westminster 1931). Det fastslogs, att dominions icke blott voro självstyrande; de voro helt och hållet likställda med England och på intet sätt underordnade detta land.
De voro emellertid förenade med England i en gemensam trohetsplikt mot den brittiska kronan och voro »frivilligt anslutna» till
detta land såsom medlemmar i det brittiska samväldet. Med andra ord medlemskap i det brittiska imperiet innebar, att likaberättigade stater accepterade ett gemensamt kungadöme.
Denna tolkning har liksom uttrycket »frivilligt anslutna» på
212
. ·~ .
Det brittiska imperiet
senare tid börjat få en ny innebörd. Ett land som »frivilligt» ansluter sig till imperiet borde följaktligen kunna utträda utan hinder. När uttrycket först präglades, inlade åtskilliga däri en betydelse, som gav stöd åt rätten till utträde. Dessa avstodo emellertid från sina invändningar, när det visade sig, att detta icke var
majoritetens åsikt vid konferensen 1926. Konferensen ville klargöra, att medlemskap i det brittiska imperiet icke innebar något
mätt av tvång eller bundenhet, men det underförstods att man
väntade av dem, som tillhörde imperiet, att de skulle betrakta
detta som en högtidlig och varaktig förening, nästan som en förening genom giftermål, och icke som ett band, som godtyckligt
kunde kastas av efter behag.
Under tiden hade det ända frän början av 1900-talet blivit uppenbart, att dominions’ utveckling till skilda nationer skapat ett problem som krävde sin lösning. Detta problem bestod i att finna en
ersättning för den centrala styrelse, som fanns, när imperiet regerades från London. Det är sant, att England och dominions
höllos samman av känslans band och av tillgivenhet för en gemensam suverän. Det är också sant, att när kriget 1914 bröt ut,
övergick känslan i handling. Men hur skulle imperiet kunna fullfölja en gemensam politik i krig eller fred, när det bestod av ett
antal länder med särskilda styrelseformer, sammanhållna endast
av en konstitutionell monark utan någon styrande makU
En lösning låg i öppen dag så mycket mer som den tillämpats
av Förenta Staterna och även av en del av dominions själva. Det
var en federal styrelseform, under vilken lokala angelägenheter
skulle handhas av dominionregeringarna, medan frågor som rörde
hela imperiet skulle behandlas av en ny imperieregering liknande
den federala regeringen i Washington. Denna åsikt förfäktades
livligt, särskilt mot slutet av förra världskriget. Förslaget ledde
ej till något resultat, ty dominions förkastade det med bestämdhet. Det äteruppväckte den gamla fruktan för att underordna sig
Whitehall, under en central regering, som skulle hämma den nationella utvecklingen i dominions. Det har också visat sig att det
på senare år blivit allt svårare att dra skiljelinjen mellan lokala
och federala frågor; och i federala statsbildningar har den centrala makten allt mer och mer lagt under sig befogenheter som
ursprungligen tillkommo delstaterna.
Den ovilja dominions visade mot tanken på ett federalt imperium har haft sitt inflytande på Nationernas Förbunds författning, vid vars uppgörande statsmän ur imperiet spelade en
213
.-
Aubrey Jones
icke oviktig roll. Om medlemmarna i det brittiska imperiet ej
ville överväga att överlåta några av sina befogenheter till en federal imperiemyndighet, då var ett samarbete mellan suveräna,
självständiga dominions det mesta man kunde hoppas på. Detta
var den förebild efter vilken Nationernas Förbund och senare
Förenta Nationerna uppbyggdes.
Hur skulle man förverkliga detta samarbete~ Allt sedan slutet
av 1800-talet hade det viktigaste medlet varit imperiekonferensen,
som sammanträdde vart fjärde år i London och i vilken domi·
nions’ premierministrar deltogo. Men överläggningar vart fjärde
år kunde icke leda till något verkligt effektivt samarbete. Under
mellantiderna kunde det inträffa, att man nödgades fatta viktiga
beslut utan att ha någon möjlighet till rådplägning. Vid flera tillfällen framlades förslag att konferensen skulle biträdas av ett
sekretariat. Detta skulle icke ha något inflytande på uppdragandet av politiska riktlinjer, utan skulle kontinuerligt studera de
frågor, som skulle bli föremål för diskussion och följa den utveckling som konferensens beslut kunde medföra. Det borde icke
finnas något i detta förslag, som kunde innebära ett intrång på
dominions’ självständighet, men likväl fick det aldrig något gynnsamt mottagande. Så ofta det har varit frågan om att upprätta
en central imperieorganisation, ha dominions misstänksamt dragit sig tillbaka.
Mot slutet av det första världskriget infördes en påfallande
förbättring i systemet med imperiekonferensen. 1917 och 1918 deltogo dominions’ premierministrar i gemensamma överläggningar
med det brittiska krigskabinettet, vilket efter denna utvidgning
fick namnet the Imperial War Cabinet. överläggningar höllos årligen och detta visade sig så fruktbart, att man ansåg sig böra
bibehålla imperiekabinettet i fredstid. Om premierministrarna
själva icke kunde komma till England varje år, föreslogs, att dominions skulle vara ständigt representerade i London av sände·
bud, som voro medlemmar av dominionkabinettet och som i denna
egenskap kunde delta i de årliga imperieförhandlingarna.
Imperiekrigskabinettet betecknade höjdpunkten i imperiets sam·
arbete, men avsikten att göra kabinettet till en permanent institution i fredstid fullföljdes aldrig. När segern en gång vunnits,
sjönk naturligt nog entusiasmen för imperiet åter. Men det fanns
en djupare orsak till att dessa årliga möten upphörde. Under tiden hade Nationernas Förbund med dess löfte om världssamarbete och världsfred tillkommit. Och i den fasta förvissningen att
214
•’
Det brittiska imperiet
detta löfte skulle förverkligas, ansåg man ett närmare samarbete
mellan imperiets stater onödigt. Att ivra för ett samarbete inom
imperiet innebar för åtskilliga ett tecken på bristande förtroende
för det framväxande Nationernas Förbund och skulle kunna dra
uppmärksamheten från detta och därigenom försena dess utvecklmg. För Nationernas Förbunds många förespråkare såväl i England som i dominions framstod detta som en olycklig tanke. I
varje fall kan man konstatera en märkbar tillbakagång i samarbetet inom imperiet under tiden 1918-1939.
Det fanns ett undantag. På det ekonomiska området knötos banden fastare. De svårigheter Joseph Chamberlain mötte i sina försök att främja ett politiskt samarbete inom imperiet ledde honom till att i början av 1900-talet verka för ekonomiskt samarbete
såsom ett förberedande stadium i hopp om att ett politiskt samarbete skulle följa. Hans tanke var, att England och dominions
skulle bevilja varandra handelsförmåner. Dessa förmåner skulle
främja handeln dem emellan och genom att öka deras allmänna
välstånd skulle de också öka deras handel med andra länder. Dominions hade redan tidigt visat sig gynnsamt inställda till dylika
handelsförmåner. Men i England höll sig frihandelstanken segt
kvar och vidhöll kravet på lika handelsvillkor för alla nationer.
Först 1932, när England kände den ekonomiska depressionens gissel, kom en övergång till stånd. Såsom ett resultat av konferensen
i Ottawa detta år upprättades ett omfattande system av handelsförmåner inom imperiet.
När imperiet inträdde i kriget 1939, var det ett förbund, i vilket dominions befunno sig i full utveckling mot nationellt oberoende, i vilket början hade gjorts med ekonomiskt samarbete,
men i vilket fullständigt politiskt samarbete fortfarande saknades. lmperiekonferenserna ägde visserligen fortfarande rum vart
fjärde år, den brittiska regeringen bearbetade dominions med informationer om dess politik, men någon kontinuerlig överläggning före viktiga beslut existerade icke.
I viss utsträckning fick det andra världskriget samma verkningar som det första. Det påskyndade ytterligare dominion’s utveckling som ledande makter. Den gamla regimen, då England
representerade imperiet överallt i världen, var slut, och dominions själva börja nu uppträda som imperiets talesmän var och
en på sitt håll. Detta är särskilt fallet i Fjärran östern. England
har dragit sig tillbaka därifrån, och Australien representerar imperiet vid ockupationen av Japan. Varje dominion har fått ökat
215
Aubrey Jones
inflytande i den del av världen, där det är beläget, och detta förhållande har i en del fall gjort det nödvändigt att knyta förbindelser utom imperiet. Canada till exempel har förts närmare Förenta staterna genom sin betydelse i händelse av ett arktiskt krig
och har omarbetat sitt försvarssystem i överensstämmelse med
Amerikas. I alla de fall, där en dominion skaffar sig bundsförvanter utom imperiet, är det kanske oundvikligt, att detta frestar
på de band, som sammanhålla imperiet, och att samarbete inom
detta icke på samma sätt som annars betraktas som en angelägenhet av första ordningen. Vad Canada beträffar, har detta delvis
besannats.
Det andra världskrigets viktigaste följd för imperiet var, att
det intensifierade de krav på självstyrelse, som framförts av kolonier och besittningar, vilkas befolkning icke var av brittisk härkomst, utan utgjordes av infödda folkslag. Det hade visat sig.
att beviljandet av självstyrelse åt de anglosaxiska kolonierna
icke hade resulterat i separation utan i enad handling i ögonblick
av yttersta fara. Skulle beviljandet av självstyrelse åt icke anglosaxiska kolonier och besittningar leda till ett liknande resultaU
Två omständigheter gjorde de båda fallen icke helt analoga. De
anglosaxiska folken hade uppfostrats i den brittiska demokratiska
traditionen, och demokrati föll sig naturlig för dem. De infödda
folken å andra sidan kunde blott ha en ofullständig demokratisk
uppfostran. De anglosaxiska kolonierna voro förenade med England med släktskapens och känslans band, medan de icke anglosaxiska kolonierna kände sig missnöjda och underkuvade. Och
slutligen var en del av de icke anglosaxiska folken ett lätt byte
för kommunistiska uppmaningar till uppror mot »imperialismen».
I tre besittningar var kravet på självstyrelse trängande –
Burma, Ceylon och Indien. I några andra kommer det troligen
ej att dröja länge förrän det aktualiseras- Västindien och Afrika.
Den viktigaste av alla var Indien, som under en tid intog en särskild ställning som ett mellanting mellan koloni och dominion.
De brittiska lagstiftarna hade förklarat som sin avsikt att ge Indien en demokratisk författning efter brittiskt mönster. Men demokrati kan endast blomstra i ett samhälle, som har en fundamental känsla av enhet, i vilket de huvudsakliga skiljaktigheterna äro politiska och i vilket det finnes en avsevärd neutral
väljarkår van att överföra sina röster från ett parti till ett annat
och åter. I Indien var detta icke fallet. Den viktigaste skiljelinjen
var där religionen. En persons politiska uppfattning sammanföll
216
.’

·:”‘
Det brittiska imperiet
()föränderligt med hans religion. Eftersom en religion – hinduismen – innehade en överväldigande majoritet gentemot den andra
-mohammedanismen- skulle det parti, som representerade den
förra ständigt vara vid makten – raka motsatsen till demokrati.
Utvecklingen gick därför därhän, att när Indien erhöll självstyrelse, delades landet i en mohammedansk del – Pakistan –
Dch en hinduisk del – Indien – till skada för dess ekonomiska
och strategiska enhet.
Båda de stora engelska politiska partierna engagerade sig i förslaget att bevilja Indien självstyrelse. På två punkter skilde sig
deras inställning till frågan. De konservativa önskade jämna
övergången från brittiskt till indiskt styre och lägga band på de
religiösa känslorna genom att hålla kvar en brittisk styrka någon
tid i Indien även efter det landet anförtrotts självstyrelse. Socialisterna, hos vilka avgörandet låg, trodde å andra sidan, att ett
sådant kvarhållande endast skulle kunna bringa Indien i harnesk
och vedervåga dess tillgivenhet för imperiet, och föranstaltade om
ett omedelbart tillbakadragande. Som det visade sig kom det till
blodsutgjutelse, men hitintills har Indien icke brutit med imperiet.
I samband med erkännandet av Indien som dominion ville de
konservativa hålla fast vid 1926 års imperiekonferens’ åsikt och
klargöra, att man icke lättvindigt kunde taga tillbaka sitt löfte
om trohetsplikt mot den brittiska kronan, även om moderlandet
icke utövade någotsomhelst tvång på dominions, och att medlemskap av imperiet innebar ett varaktigt och lojalt förbund. Labour,
å andra sidan, trodde, att den indiska opinionen skulle bli mera
försonlig mot imperiet, om det erkändes, att en dominion hade
rätt att utträda och att kräva fullkomligt oberoende. På dessa
villkor blevo Indien och Pakistan dominions. Pakistan har förklarat, att det icke har någon önskan att bli oberoende. Indien
däremot har säkerligen haft vissa aspirationer i den riktningen,
och om det är den växande internationella osäkerheten, som framkallat närmare eftertankar, är kanske för tidigt att säga.
Kort sagt, de kolonier, som nu kräva eller stå i begrepp att
kräva självstyrelse, äro mera motvilligt inställda till frågan om
trohetsplikt mot imperiet än de äldre kolonierna med övervägande
brittisk befolkning voro. För att behålla dem inom imperiet har
den brittiska politiken, såsom den utövats av Labour-regeringen
sedan 1945, bestått i att bevilja mycket. Mot Eire har man fört
en politik liknande den i Indien. Eire blev dominion efter det
första världskriget och återkallade delvis sitt trohetslöfte till den
217
Aubrey Jones
brittiska kronan i mitten på trettiotalet och har nu återtagit det
fullständigt- detta trohetslöfte, som hitintills betraktats som hallstämpeln på medlemskapet i imperiet. Brittiska regeringen har
emellertid beslutat, att Eire icke skall anses som en främmande
nation, och dess medborgare skola i fortsättningen beviljas samma
privilegier som de åtnjuta, vilka tillhöra imperiet.
Betecknande för politiken är förändringen i terminologin. När
de äldre kolonierna uppnått självstyrelse övergavs uttrycket »British Empire» till förmån för »British Commonwealth», då ordet
»Empire» tycktes innebära underkastelse och herravälde, något
som föga överensstämde med Westminsterstatutens förbund av
likaberättigade stater. Nu när icke-brittiska folk har nått självstyrelse, har ordet »British» tagits bort för att icke väcka anstöt,
och det, som en gång kallades det brittiska imperiet har döpts om
till »The Commonwealth of Nations». Det har en gång föreslagits, att ordet »Britannic» skulle ersätta »British», och att detta
skulle mera symbolisera de ideal samväldet kämpade för än de
raser det omfattade, men så har ej skett.
Den politik som följts av Labour-regeringen har icke alltid lyckats behålla de förra kolonierna inom imperiet. Burma har valt
att utträda och är nu förenat med England endast med en vänskapspakt. Men denna politik framkallar många frågor. Har icke
den brittiska regeringen i sina ansträngningar att bevara familjen intakt, släppt efter på villkoren för medlemskap och sänkt
fordringarnaYÅr det inte troligt att andra komma att följa Eires
exempel att kräva medlemskapets förmåner men undandra sig
dess ansvarY Eller komma de att liksom Indien betrakta sin ställning som dominions blott såsom en etapp på vägen till oberoende,
om de finna att denna ställning inte passar demY Har icke själva
begreppet imperium förlorat i värdeY Kommer icke detta att hindra det fulla samarbete, som imperiet så länge strävat efterT
Har till exempel namnet »Commonwealth of Nations» samma patriotiska resonans som det mera eggande »British Empire»~
Dessa frågor komma troligen att visa sig mera betydelsefulla
i framtiden än för närvarande, men redan nu framkalla de farhågor. Det har uppstått två slags dominions – de äldre och de
nyare, och förhållandet dem emellan innebär ett ömtåligt problem. Om de betraktas som likaberättigade och få tillträde till
överläggningar på jämlik fot, är det möjligt, att de äldre måste
anpassa sig efter de nyares mera motsträviga gång, och samarbetet kommer att fördröjas. Om de däremot behandlas olika och
218
Det brittiska imperiet
de äldre tillerkännes en viss prioritet, kan just denna distinktion
väcka anstöt hos de nyare. Ingen kan ännu säga, vilken lösning
som i praktiken kommer att utarbetas, och under tiden ha premierministrarna från både äldre och nyare dominions haft överläggningar vid en rad möten – the Empire talks – i London
hösten 1948. Vid detta tillfälle konstaterade man med glädje att
Indien intog en mera samarbetsvillig hållning än som hade väntats.
Gentemot de ogynnsamma förebuden har det helt nyligen förekommit vissa tecken, som tyda på förbättrade utsikter för samarbetet inom imperiet. Omedelbart efter kriget visade sig Englands
nya Labourregering obenägen att uppmuntra handeln inom imperiet med några som helst förmåner, utan biträdde villigt det
amerikanska önskemålet, som framfördes vid tiden för det amerikanska lånet i december 1945, att verka för lika handelsvillkor för
alla nationer. Men händelsernas gång tvingade regeringen att
ändra sin inställning. Dollarbristen gjorde det nödvändigt för England att söka sig andra tillförselmöjligheter än från Amerika.
Det område som låg närmast till var imperiet. Mycket kan fortfarande ordas för slopandet av all diskriminering såsom det slutgiltiga målet, men under den närmaste framtiden synes en medveten utveckling av imperiehandeln oundviklig.
Vad beträffar politiskt samarbete, har imperiekonferensen avsonmat, och i stället har det blivit praxis att hålla informella
sammanträden med imperiets premierministrar. Det första sammanträdet av denna art ägde rum i London våren 1946, det andra ungefär två och ett halvt år senare. Vid det senare beslöt
man att tillsätta en kommitte, som skulle undersöka, hur ett närmare samarbete skulle kunna främjas. Denna kommitte arbetar
för närvarande, och det antas, att den kommer att framlägga ett
förslag om ministermöten med jämna mellanrum – till exempel
med utrikesministrarna eller handelsministrarna i imperiets olika
huvudstäder.
Paradoxalt nog har Marshallplanen givit en impuls till ett närmande mellan imperiets stater. Europa uppmanas av Amerika att
söka nå en högre grad av förening. Hittintills har det gått långsamt och de resultat som nåtts motsvara icke de amerikanska förväntningarna. Men till och med det lilla som gjorts överträffar
på sätt och vis imperiets egna prestationer. Imperiet har till exempel ingen ekonomisk samordnande myndighet jämförbar med The
Organization for European Economic Cooperation (Kommissionen
för europeiskt ekonomiskt samarbete). Ej heller sammanträda im- 219
Aubrey Jones
periets ministrar lika ofta som till exempel Beneluxstaternas. Imperiets egen historia tvingar det att se frågan om europeiskt samarbete i ett annat ljus än Amerika. Förenta Staterna, själv en
förbundsstat, har kanske lättare att tro, att det inte skulle vara
svårt att åstadkomma ett Europas Förenta Stater. Imperiet, som
däremot tillbakavisat tanken på en förbundsstat för egen räkning,
tolkar Europas enhet såsom ett samarbete mellan suveräna och
oberoende stater. Men i den mån Europa åstadkommer en närmare förening mellan sina stater än imperiet åvägabragt, tvingas
det senare att försöka överträffa denna utveckling.
Den viktigaste faktorn, som för närvarande verkar för imperiets enhet, är det hotande tredje världskriget och Förenta Nationernas hjälplöshet. Det har redan konstaterats, att de stora
förhoppningar, som fästes vid Nationernas Förbund, medförde att
samväldet lossade sina egna band. Omvänt kan den besvikelse,
som nu börjar framträda över ännu en världsorganisation, endast
resultera i att imperiet litar till sig självt. Brittiska imperialister
ha alltid hävdat, att imperiet är ett effektivare instrument för
fredens bevarande än någon annan internationell organisation.
Nationernas Förbund omslöt länder med vitt skilda traditioner
och intressen. När prövostunden kom och Förbundet uppfordrades att inskrida mot en angripare, dominerade skiljaktigheterna,
Förbundet splittrades och den angripande makten fick fortsätta
ostörd. Förenta Nationerna har på samma sätt visat sig vara
förenade endast i namnet. Imperiet är en världsinstitution i lika
hög grad som Förenta Nationerna. Det finns icke någon del av
jorden dit dess intressen icke sträcker sig. Men dess medlemmar
ha icke sammanförts hastigt. Deras förbund är resultatet av en
lång sammanväxningsperiod. I viss utsträckning äro de av samma
härkomst, de äro förenade i trohetsplikt mot samma monark, de
omfatta samma politiska ideal och i ögonblick av fara äro de
mäktiga en samfälld aktion. Därför är det viktigt att deras enhet
i politik, ekonomi och försvar främjas.
Medan de krafter, som verka för enhet, nu växa i styrka, äro
de, som arbeta för splittring, mäktigare än någonsin i imperiets
historia. Och just på grund av förvirringen på den internationella
skådeplatsen har kampen mellan dessa motverkande krafter fått
ökad betydelse. Engelsmannen kan blott bedja, att imperiets enhet bevaras och styrkes, ty han är medveten om att imperiet ger
hans land storhet, och att det är genom imperiet, som hans land
avbördar världen ett ansvar.
220

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner