Print Friendly

Det Bästa ur svensk konservatism?

Av Peter J Olsson | 2 juni 2017

Litteraturen om svensk konservatism är inte särskilt omfattande, kanske för att den svenska konservatismen inte på länge varit det minsta samhällsbärande. Ansatsen bakom ”Svenska konservativa profiler” är därför vällovlig. Peter J Olsson recenserar.

Den socialdemokrati som präglade landet från 30-talet och framåt kunde vara nog så konservativ, men inte i den politiska meningen av ordet: Det var istället samhällsingenjörernas förlovade land. Däremot tog socialdemokratin över en del av det bästa ur den gamla oscarianska ämbetsmannastaten: Tänk Dag Hammarskjöld.

Kanske kunde man ha förväntat sig en livskraftig konservativ motrörelse, men så har skett i liten omfattning. Det går till och med att hävda att flera av konservatismens starkaste uttryck inte alls identifierade sig som sådana. Gunnar Ekelöfs lysande diktsatir ”Till de folkhemske” är ett sådant, dock från en anarkistisk synvinkel. Man tänker på Per Daniel Amadeus Atterboms skildring av ett liberalt samhälle i ”Lycksalighetens ö”. Dikten börjar som bekant:

”Av hänsyn till de estetiska kraven
(som också är ändamålsenlighetens)
har arkitekterna gjort molnen fyrkantiga.”

Detta sagt ska man förstås välkomna varje bidrag till svensk konservatism eller om svensk konservatism. Ty det är rara fåglar. En liten skrift om svensk konservatism har precis kommit av Simon O Pettersson: ”Svenska konservativa profiler” (Realia förlag, Stockholm 2017).

Den är inte lång. På 140 sidor avhandlas 30 sådana profiler, varav 29 personer och en tidning – Nya Dagligt Allehanda. (Av någon anledning skriver författaren i inledningen att det är 28 personer som skildras, någon har möjligen tillkommit under resan gång.)

Det är lättförståeligt att Pettersson vill få med så mycket som möjligt. Det korta formatet gör dock att man bara precis får en liten smakbit av var och en, det blir omöjligt att få plats med en mer nyansrik analys. Vilket ibland behövs, ibland vill man, som det sagts om svensk historiaundervisning, ”åka motorcykel genom ett museum” – eller i detta fall genom ett konservativt bibliotek.

Lite får man intrycket av att läsa gamla Det Bästa – fortfarande utkommande under originaltiteln Reader’s Digest: Förkortade nedslag i samtidens bästa och mest omtalade böcker.

Inget fel på det. Man behöver kortfattade översiktsverk lika väl som stora mastodontverk.

Urvalet kan man förstås fundera över. Den första tänkaren som presenteras är Hans Järta. En man som förvisso gjort stora insatser för att skapa det moderna Sverige. Men sannerligen inte någon anarkist i Ekelöfs anda, han kunde möjligen under sin senare bana som landshövding lekt med tanke om ändamålsenlig likriktning. Hans Järtas stora insats är förstås att som sekreterare i konstitutionsutskottet vara en drivande kraft i det snabba skapandet av 1809 års grundlag. Genom denna fick Sverige tidigare än många länder en konstitutionell ordning och en grund för rättsstaten: lag, förvaltning och spärrar mot godtyckliga och hastiga beslut var basen. Den nya grundlagen utgjorde en brygga från 1700-talets mer bohemiska statsstyrelse, oavsett om det var riksdagen eller en självsvåldig konung som styrde, till ett 1800-tal som kunde möta tekniska och ekonomiska framsteg. Statsvälvningen 1772, två ryska krig, förlusten av Finland och revolutionen 1809 kunde annars ha skakat om landet mer än som skedde. Vi kan jämföra med Danmarks mer röriga modernisering.

Att Hans Järta är en betydelsefull gestalt i svensk historia, och i svensk konservatisms historia står utom all tvekan.

Simon O Petterssons urval i övrigt kan i vissa delar förvåna mer. Det är inget fel att göra ett eget utval och därmed lyfta fram sin bild av idéutvecklingen. Samtidigt måste man ändå genomföra analysen så att huvudlinjerna kommer fram.

Att lyfta fram namn som språkvetaren Erik Wellander, biskop Manfred Björkquist eller folkbildaren Teodor Holmberg är ovanligt i översikter av svensk konservatism, men har definitivt sin plats.

När Pettersson hyllar Verner von Heidenstam är det en författare med ett mer komplicerat förhållande till konservatismen. Det handlar trots allt om en man som började som radikal och sedan var med och grundlade det som i sinom tid blev partiet som just nu kallar sig liberalerna. Det finns förvisso konservativa strömningar hos Heidenstam, men för Simon O Pettersson är det nationalismen som är det väsentliga, han skriver: ”Ingen författare kunde alltså vara mer angelägen för att väckaden historiskt orienterade nationalkänslan till liv. För all form av nationalism är Heidenstam helt enkelt oundgänglig. Vi behöver honom mer än någonsin.”

Denna ansats förklarar mycket av urvalet i skriften. Även Gustav Sundbärg – mest känd för ”Det svenska folklynnet” är främst en nationalistisk författare och i mindre grad en konservativ. Det förklarar också tyngdpunkten på sekelskifteskonservativa från den mer nationalistiska ”folkhemskratsen”, detta begrepp myntades ju faktiskt av statsvetaren Rudolf Kjellén, som också finns med i boken tillsammans med Vitalis Norström och Pontus Fahlbeck. Här finner vi förutom nationalism sociala ambitioner som ligger socialdemokratin nära.

Inriktningen på nationalism förklarar säkert Petterssons egendomlig njugga behandling av Arvid Lindman, en politiker som lade grunden för högerpartiet-moderaterna och därmed för att konservatismen haft ett politiskt hem i Sverige. Pettersson ser honom istället som den som missade chansen att bygga en ”konservativ kampregering” efter bondetåget 1914. Också i avsnittet om Otto Järte kritiseras denne för att ha övergivit sin tidigare aktivism – han och flera andra blev uteslutna ur socialdemokraterna efter att ha skrivit en bok som förespråkade en tyskvänlig politik under första världskriget – och senare företrätt en moderat konservatism.

Att boken också behandlar några ”kufkonservativa”, som greve Magnus Stenbock och ”Askegreven” Gustaf C:son Lewenhaupt får väl skrivas på underhållningsvärdet, några typiska representanter för svensk konservatism är de knappast.

Detta sagt, är ändå detta verkligen inte en skrift att avråda från. Det hyperkorta formatet ger inte plats för några djupa klunkar, men med är ändå bra som en liten avsmakningsbricka. En Det Bästa-bok om svenska tänkare.

Däremot är det en personlig vinkling av konservatismen och man gör ett misstag att tro att konservatism i allmänhet eller för den delen svensk konservatism är liktydigt med nationalism. Att nationalism kan kopplas samman med i stort sett vilken ideologi som helst, inte minst liberalismen som födde den, vet vi från historien.

Det innebär inte att sund fosterlandskärlek och omtanke om det svenska kulturarvet skulle sakna plats inom svensk konservatism. Men det är inte, och bör aldrig vara, en huvudsak.

Peter J Olsson är borgerlig skribent och chefsstrateg (M) i Region Skåne

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner